Vilka är det som blundar för verkligheten egentligen?

Det är mycket tal i svensk debatt just nu om att våga se verkligheten, att inte blunda för realiteter, att släppa prestigen och medge hur det är.

Framför allt kommer de uppmaningarna från debattörer som vill se ett minskat svenskt asylmottagande och som efterlyser olika typer av åtgärder för att få ner antalet flyktingar som söker sig till och får stanna i Sverige. Och andra som med olika former av restriktioner, inklusive direkta förbud, vill få bort tiggare från den svenska gatubilden.

Motfrågan, som alltför sällan ställts de senaste veckorna, lyder förstås: Vilka är det som vill blunda för verkligheten egentligen? Vilken och vilkas verklighet är det vi talar om? Verkligheten inom vilka gränser, och gränser dragna på vilka moraliska grunder?

Till det som relativt rika, trygga, välorganiserade Sveriges borde ha ett ansvar att förhålla sig till och erkänna, hör rimligen den verklighet ute i världen av krig, förföljelse, terror och extremism som ligger bakom vår tids största flyktingkatastrof. Och den verklighet av historiskt förtryck, fattigdom och diskriminering i hemländerna som fått romer att söka sig till Sverige.

Det framstår som en större verklighetsflykt att vilja stänga fler människor ute, skicka bort dem, lämna dem till sina öden, så att vi kan få lite mer lugn, ro och idyll, än att acceptera utmaningar, krångel och kostnader som mottagningen och hjälpinsatserna inledningsvis innebär.

Vilka man anser blundar för verkligheten och vägrar att erkänna hur samtiden ser ut, är därför en fråga som också avslöjar vilka skygglappar man har på sig när man betraktar världen. Vilka gränser man sätter för den skyldighet ett rikt land har att anstränga sig extra för att hjälpa människor i nöd.

Därför är det oroande – när många börjat tappa nerverna inför skräckpropaganden om ett Sverige inför kollaps – att partiernas förhandlingar kretsar mer kring åtgärder för att få ner flyktingmottagandet än på åtgärder för bättre integration. Det har stått klar länge, att ropen på en uppgörelse mellan S och M handlat om en önskan att de två stora ska gå samman för att få ner asylvolymerna. I den riktningen hotar det att gå nu. Hårdare gränskontroller, skärpta krav för anhöriginvandring och införande av tillfälliga uppehållstillstånd är sånt som diskuteras.

För att ta upp det sistnämnda, tillfälliga uppehållstillstånd, vore det inte bara principiellt fel – avsikten är att försöka sända signaler till flyktingar att söka sig någon annanstans – utan också usel integrationspolitik. Osäkerheten som tillfälliga tillstånd skapar, liksom skärpta krav för anhöriginvandring, skulle bromsa alla konkreta åtgärder för att underlätta etableringen av nyanlända i samhället, med sikte på arbetsmarkanden, och få allvarliga humanitära konsekvenser för alla som kommer redan traumatiserade till Sverige.

Röda korset har i veckan vädjat till både regeringen och oppositionen att hålla fast vid principen om permanenta uppehållstillstånd. Liberalen Frida Johansson Metso, som jobbar som psykolog på en traumamottagning för flyktingar och regelbundet medverkar i VK, skrev i går en debattartikel i Expressen om varför tillfälliga tillstånd (TUT) vore skadliga.

”Varje arbetsdag sitter jag”, skrev hon bland annat, ”mittemot traumatiserade, torterade flyktingar vars barn har dött i Aleppo eller Medelhavet, vars kroppar skjutits sönder och vars syn på medmänniskor för alltid kommer vara fylld med rädsla – de som i ett Sverige med tillfälliga tillstånd skulle hållas i utvisningsskräck varje dag i tre år. Krisen handlar om dem. Den som överlevt krig tar inte lätt på risken att utvisas, det upptar henne varje dag. TUT kommer skada dem. Att införa politik som ger sig på världens mest utsatta borde inte vara möjligt att överväga. När det dessutom inte löser de problem partierna satt sig ner för att diskutera och utöver detta leder till sämre integration är det oförsvarligt.”

Så är det. Om de pågående sjupartiförhandlingarna landar i införande av tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta krav för anhöriginvandring har skrämselpropaganda och signalpolitik vunnit. Då försöker även Sverige att blunda för verkligheten. Vilket svek det vore.