Jag tänder mina ljus för mormor och farmor

När löven var krattade, eller snön skottad, eventuella dagsaktuella ämnen avklarade och vi hunnit fram till kaffet bjöd min mormor – gruvarbetardotter från Västmanland som gick bort häromåret, 96 år gammal – gärna på anekdoter och bilder från den syjunta inom nykterhetsrörelsen hon hade tillhört i många år.

Exempelvis berättade hon för mig hur många av tanterna höll sig från att gå på toaletten under mötena. De visste att i det ögonblick de la ner broderiet, stickningen eller virkningen och lämnade rummet skulle de bli samtalsämnet nummer ett för de som satt kvar. Syjuntorna förr i tiden, ska ni veta barn, var inte att leka med. Hashtag #skvallra eller skvallras om.

Men under ytan på anekdoterna, personporträtten och historierna, från syjuntan, från IOGT-logen, från studiecirklarna, växte något annat fram, som jag förstår bättre och bättre för varje år, och uppskattar mer och mer att jag fick lyssna till – en indirekt berättelse om folkrörelsesverige, inifrån och underifrån.

Jag besökte henne, och morfar så länge han levde och innan alzheimern tog honom, flera gånger i veckan under mina studieår, och det var kanske mer värdefullt än någon kurslitteratur.

Mormors pappa var gruvarbetare i Dalkarlsberg när han råkade ut för en allvarlig sprängolycka, miste stora delar av sin syn och blev förtidspensionerad, vilket gjorde knappa livsförhållanden ännu knappare för familjen, som tvingades flytta. Hennes lärare i skolan rekommenderade att hon skulle fortsätta studera, men kraven på att hjälpa till med försörjningen från tidig ålder vägde tyngre än chansen till en utbildning, och hon började som hembiträde i tonåren. När hon gifte sig blev hon hemmafru, född en generation för tidigt för att få del av jämställdhetsreformerna.

Hennes värld och liv därutöver, miljön och rummet där engagemang och drivkraft fick växa fritt, blev nykterhetsrörelsen.

Det jag har lärt mig på djupet om rörelsernas sociala betydelse, kulturella bildningsfunktion och demokratiserande kraft i samhället under 1900-talet -– som faktor bakom social rörlighet, men också som utjämnare av hierarkier, vilket är två olika saker – har jag inte läst mig till i första hand, utan förstod jag gradvis i samtal med mormor.

Hon skulle aldrig ha använt ordet ”idol” – oj, vilken sarkastisk blick hon skulle ha gett mig om jag frågat henne om hon hade några idoler, såna barnsligheter! – men jag tror att hennes var Bengt Göransson; kultur- och skolministern som kom till deras gemensamma lilla IOGT-loge med möteshandlingarna i en konsumkasse, och som tog handfast del i föreningsarbetet. Hon berättade ofta om honom, och om andra kända figurer hon träffat. Det var liksom inte så märkvärdigt med alla dessa makthavare som hon kände, det var ju nykterhetsrörelsefolk. Blev någon minister eller landshövding var det förstås lite speciellt, men man behöll en ironisk grundton till titlarna. Den enda överhetsvördnad hon bejakade fullt ut i våra samtal, gällde kungafamiljen.

***

Min farmor, även hon borta sedan flera år, växte upp i ett kärvt Norrbotten. Hennes pappa var tågklarerare, och brottades med alkoholproblem som till slut kostade honom äktenskapet, och hennes mamma var först hemmafru, men blev efter skilsmässan kontorist. Farmor gjorde, på ett annat sätt än mormor, en klass- och bildningsresa genom livet – och i ett för tiden ovanligt jämställt äktenskap. Hon blev lärare, politiker och förtroendevald inom både kyrkan och nykterhetsrörelsen, och hon tog titlar på större allvar och var mer medveten om hierarkier.

Hon var också ett barn av rörelserna och det svenska 1900-talets gradvisa samhällsomdaning, fast det tog sig andra uttryck. Hon hade skinn på näsan, men tog politisk ställning (liberal) på ett tydligare sätt, visste vad hon ville även i maktstrukturer, stod upp för sina principer på möten och var inte likgiltig till vem som hade vilken position och titel.

Jag kom aldrig henne nära på samma sätt, och beklagar i dag att jag inte tog chansen att fråga henne mer om hennes liv, strävan och erfarenheter i resan som kvinna från ett ojämställt Norrbotten till en framgångsrik yrkeskarriär och ett bildningsengagemang som gick utöver det vanliga. Vad hade hon, exempelvis, haft att säga om dagens feministiska debatt kring ”den duktiga flickan” som fenomen? Vilka sår och tvivel bar hon på bakom en ganska bestämd fasad av fasta övertygelser? Med min mormor grälade jag om monarkin. Vad hade jag grälat om med min farmor, om vi samtal djupare och oftare, och var hade vi funnit varandra i gemensamma ståndpunkter?

***

Jag är en varm anhängare av att man ska tala med och lyssna till de gamla i omgivningen, låta dem berätta om sina liv, sin kamp, sina rädslor och drömmar, medan de lever. Man lär sig för resten av livet, och förstår bättre det samhälle vi ärvt, som vi har att vårda och förnya.

Det är en fin tradition att tända ljus för de döda. Jag tänder mina för mormor och farmor, och tänker på det Sverige deras generation både såg växa fram och var med om att skapa, på deras värderingar och uppoffringar – och vilken inspiration de är för arbetet att värna det Sverige i dag, öppet, medkännande, humant och nyfiket.