Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det sköljer just nu en lika vällustig som navelskådande skräckpropaganda genom den svenska debatten och sociala medier. Den handlar om ett Sverige som nått gränsen, som gjort sitt, som inte klarar eller orkar mer, som går på knäna, som borde ha stängt om sig för länge sedan.

I grunden förutsätter moralen bakom den hållningen en stenhård insortering av människor, när det gäller vilka Sverige ska känna ett moraliskt ansvar att hjälpa.

Förutom att den här propagandan håller på att förvandla svensk asylpolitik från föredöme till ynkligt svek, så hotar den också att överskugga allt det fantastiska som pågått i landet det senaste året. Den panikslagna verklighetsbild som fått fästa bygger inte på fakta eller nykterhet, utan på vad debattörer väljer att se, i uppjagat stämningsläge, utifrån värderingar och uppfattningar om vi och dem.

Men det finns en annan bild av Sverige år 2015, som många upplever och kämpar för de här dagarna. Det är inte ett land på randen till undergång, utan ett land som visar att det finns ett annat sätt, och andra principer, att möta den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med, än stängda gränser.

För mitt i allt som varit svårt, gått snett, inte fungerat perfekt, överrumplat och stressat, slitit och tärt, gjort människor oroliga, väckt stämningar inte bara av öppenhet, utan också hat och våld, så har Sverige under den här krisen trots allt, i många miljöer, varit ett land för hjältar.

Hjältar som tillsammans och för decennier framåt börjat lägga grunden till ett rikare, mognare och starkare Sverige, som – om beslutsfattarna hade vågat ta ställning för fortsatt öppenhet – skulle ha ett enormt försprång framför länder som stängt om sig i ängslan.

De som tagit sig hit under de mest vidriga omständigheter för att rädda sina och sina närmastes liv, och i tacksamhet tagit emot ett grundläggande skydd, utan förväntningar om mer än så.

Alla volontärer och frivilligarbetare inom organisationer och initiativ som gjort enorma insatser runt om i landet för att åstadkomma ett första välkomnande, en första gest av humanitet.

Lokalpolitiker, socialsekreterare och handläggare som slitit i det tysta för att hitta praktiska lösningar för varje enskild asylsökande, ärende för ärende.

Ungdomar som engagerar sig i sina livs första politiska aktioner med öppna ögon och sinnen för främmande människor från andra länder och kulturer, i en utbildning om världen som kommer att fördjupa resten av deras liv.

Företagare och sociala entreprenörer som satt in resurser, idéer och kontaktnät för att försöka bistå frivilligkrafterna. Forskare, kulturarbetare och journalister som sökt visa upp bakgrunden till att människor flyr, öden bakom statistiken.

Medborgarna i lokalsamhällen som i linje med sina bästa traditioner kavlar upp ärmarna, hälsar hjälpsökande med en kärv, tålmodig, osentimental sans.

Det har skett en fantastisk, gemensam mobilisering i samhället för att bevisa att principer om det öppna samhället och alla människors lika värde och värdighet inte behöver vara tomma ord i högtidstal som kastas på sophögen så fort det blir krångligt. Sverige har varit ett land där hjältar har möts – de som når fram och de som tar emot – och börjat åstadkomma något som skulle kunna bli berikande för decennier framåt.

Låt inte allt det ha varit förgäves. Låt det inte bli en historiens parentes. Det vore djupt tragiskt om de insikterna skulle gå förlorade i takt med politiska eftergifter åt dem som vill stänga människor ute för ett ge ett rikt land ett lyxigt andrum med beslut som enligt all erfarenhet lär bli permanenta när de väl fattats.

Av alla skenheliga hänvisningar till verkligheten som nu vräks in i debatten är kanske den värsta denna: påståendet att det skulle vara till flyktingars bästa att Sverige tar en paus i sitt mottagande. Som om lidanden som får människor att fly från krig, förföljelse och förtryck inte vore långt större än att råka ut för ett inte helt perfekt utformat mottagningssystem i ett av världens tryggaste, rymligaste och stabilaste länder.

Just nu håller Europa på att tanklöst och inom loppet av något år rasera framsteg som tog decennier att åstadkomma.

Sverige skulle i det läget kunna bli ett land som visar att det finns alternativ. Arbetsmarknadens mäktiga parter skulle kunna sätta sig ner för att hitta lösningar som sänker trösklarna, möjliggör lägre ingångslöner och förenklar inträdet för nyanlända på arbetsmarknaden, utan att hela den svenska modellen hotas. Regelverk för byggande av bostäder kan förenklas. Resurser kan flyttas mellan myndigheter för att lösa akut brist. Metoder för att nyanländas meriter snabbare ska erkännas kan förbättras. Det finns mängder av idéer, för snabbare hanteringar, som inte ges chansen eftersom de utgår från inställningen att Sverige har ett moraliskt ansvar att hålla fast vid en solidarisk asylpolitik.

Det är oundvikligt, i en pressad situation, att mycket blir halvdant. Men alla åtgärder måste ses i ljuset av själva flyktingkatastrofen. Självklart går det, om viljan finns, om kreativiteten ges klartecken. Sverige skulle som belöning bli ett ojämförligt mer välmående land på längre sikt.

Det har pågått en kraftsamling för att visa att det går. Men regeringen, med stöd av de flesta partier och en förfärande mängd debattörer från höger till vänster, har bestämt sig för att avbryta detta och ge efter för hållningen att om andra länder sviker humanitära principer, så har Sverige inget annat val är att svika också.

Låt inte det bli sista ordet. Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar.

OLA NORDEBO

***

Ord att minnas:

”Vi komma också att ställas till ansvar för vad vi gjort och vad vi låtit. Vi komma att stå där som de ömkligaste bland de ömklige, om vi då icke ha annat åberopa oss på än den medkänsla vi hyst för det olyckliga folket, enkannerligen för de judiska barnen. På frågan: nå, hur visade Ni i handling era varma känslor för dem, skola vi icke ha annat svar än en stammande förklaring att vi inte ansågo oss kunna göra något på den grund att detta folk var av annan art än vi själva. Den cynismen kommer icke att inbringa oss annat än förakt. Och det föraktet skulle vara väl förtjänt.”

(Torgny Segerstedt, om nazisternas judeförföljelser och omvärldens ovilja att hjälpa, 18 december 1942.)

******************

(Den som vill kommentera artikeln kan göra det på vk.se, där den också finns utlagd)

Gå inte på ödesretoriken – oacceptabelt asylsvek av regeringen

Av , , Bli först att kommentera 3

Gå inte på ödesretoriken. Det är inte oundvikligt att Sverige nu måste sälla sig till den rad av europeiska länder som på ett oacceptabelt sätt sviker asylrätten och försöker göra det svårare för människor på flykt att söka skydd och hjälp, med åtgärder som hade varit otänkbara så sent som i våras.

Det är ett vägval som hade kunnat se annorlunda ut om viljan och beslutsamheten att stå emot skräckpropaganda och mytbildning hade funnits i tillräcklig omfattning.

Sverige står inte inför en kollaps. Gränsen för våra möjligheter till fortsatt flyktingmottagande är långtifrån nådd. Talet om undergång är ett navelskådande utan like, ett missbruk av orden, som förutsätter att man blundar och drar en snäv gräns för Sveriges moraliska ansvar att hjälpa när katastrofer drabbar andra.

Den restriktiva asylpolitik som nu rullas ut, steg för steg, eftergift för eftergift, svek för svek, är inte ofrånkomlig eller objektiv. Den är ett uttryck för åsikter, prioriteringar och verklighetstolkningar av det slag sådana beslut alltid utgår ifrån. Den återspeglar hur debatten i Sverige förskjutits de senaste månaderna.

Dagens besked från S och Mp förvandlar svensk migrationspolitik i grunden, i en bedrövlig och skamlig riktning. Tillfälliga uppehållstillstånd för alla utom kvotflyktingar. Begränsad rätt till anhöriginvandring för skyddsbehövande med tidsbegränsade tillstånd. Skärpta försörjningskrav. Inget rätt till uppehållstillstånd för övriga skyddsbehövande. Medicinsk åldersbestämning av asylsökande. ID-kontroller på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.

Det här tornar upp sig till den viktigaste värderingsstriden på många år i svensk politik. För det är värderingar det handlar om. Sverige behöver inte slå in på den här restriktiva vägen, gå in i den här kostsamma återvändsgränden. Den svenska välfärdens framtid, som det ofta hänvisas till i vaga ordalag, handlar om ekonomisk utveckling, demografi, personalförsörjning – och i alla avseenden är invandring en förutsättning för att vi ska klara de utmaningarna.

Kom ihåg, även om det är lätt att förtvivla just nu: När regeringen sviker blir det ännu viktigare att andra krafter håller emot och fortsätter stå upp för en djupare och mer solidarisk människosyn.

***************************

(Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se där den också finns utlagd, här tar jag inte in några kommentarer)

Tidigare krönikor på liknande tema:

Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva

Gränskontroller en sorglig utveckling i Europa

Tänk om en bråkdel mer av debatten ägnades åt företagande och hur resurser faktiskt skapas

Mod, ett annat Sverige mobiliserar – rasismen kommer att besegras

Låt tiggarnas barn gå i skola

Umeå skulle ha kunnat gå före

Mycket står på spel i Europa 2015

Det viktigaste ledarskapet kommer kanske inifrån oss själva

Av , , Bli först att kommentera 5

Vad är styrka, handlingskraft och vaksamhet egentligen, i kampen mot terrorism? När man fattar beslut i upphetsade, stressade, oklara stämningslägen, är risken stor att bedömningar sker med grumlig blick. Utifrån felaktiga prioriteringar.

Åtgärder vidtas i syfte att gå lösa krav på handlingskraft till mötes, snarare än att faktiskt agera rationellt, lösa problem och åstadkomma resultat. Jag vill hävda att handlingskraft, för att inte tala om principfasthet, istället ofta kräver en förmåga, från både institutioner och individer, att motstå kollektiv överspändhet när de hårda orden trendar i flöden och utspel.

Kanske har det med Sveriges unkna utrikespolitiska historia av neutralitet och moralisk hållningslöshet att göra. Det underliggande dåliga samvetet, det uppdämda behovet av att äntligen få spänna muskler och ta till de största orden, som förstärker irrationella stämningslägen just här. Men det tog bara några dagar efter Paris innan fördämningarna i debatten uppvisade farliga sprickbildningar.

Nu dröms det högljutt om patriarker och landsfäder, stora, starka karlar, mytomspunna agenter, megaövervakning, en gatukrigets estetik och politiska ledare som förväntas ägna dygn ut och dygn in åt att försöka låta som Winston Churchill.

Det som skulle bli en kamp för det öppna, demokratiska rättssamhällets värderingar mot terrorism av alla slag – en kamp som som rimligen borde inbegripa att ett rikt, välmående land ger skydd åt människor som flyr från daglig terror – har stundom mer liknat en testosteronretorikens kapprustning.Plötsligt är det som om många börjar förlora nerver, tillit och tålamod, och tappar sans och fattning i synen på medmänniskor.

På sociala medier blir det övertydligt hur tidsperspektiven förskjutits, när utrop, fördömanden och ställningstaganden görs sekundsnabbt. Ett race uppstår om att länka först och stå för dagens mest drastiska oneliner. Det triggar i sin tur en stämning av intensitet i avgrundens närhet. Den ädla konsten till eftertanke, lägesbedömning och kritisk reflektion ses i de sammanhangen som hopplöst utdaterad.

Att suggestivt sikta mot lägsta gemensamma instinkter – att utlösa farliga ryggmärgsreaktioner hos människor som inte orkar värja sig mot liverapporteringens alla oklarheter – vinner de kortsiktiga belöningssystemens gillande i allehanda forum. De lugna rösterna, som söker höja nivån och fördjupa frågeställningar, tränger fram först senare. Då kanske redan ödesdigra beslut, med efterverkningar för åratal framåt, pressats fram.

Det pågår en obehaglig, hysterisk och intellektuellt ohederlig sammanblandning i debatten just nu av asylpolitiska frågor, integritetsfrågor, terrorismbekämpning, ekonomi och välfärd.

Ögonblickliga, ologiska och godtyckliga språng görs från det ena till det andra, huller om buller, i syfte att skapa en total hotbild bortom alla proportioner. ”Sverige håller på att gå sönder”, upprepas allt oftare. Det förblir en verklighetsfrämmande och provinsiell hållning man kan tänka sig, som tömmer begrepp på allt innehåll, när katastrofer pågår runt om i omvärlden. Försöken att i samma anda utmåla krav på stängda gränser som ett uttryck för omtanke om flyktingar är, milt sagt, cyniska.

Bilden målas upp av ett hjälplöst, skräckslaget och ledarlöst folk i behov av stora superpappans fasta hand, tydliga ord och kraftfulla tag, för att hålla en farlig värld borta

Jag har inte hört någon – nedanför monsterrubrikerna -–på ett sakligt sätt beskriva vad det är som exempelvis Stefan Löfven förväntas göra och säga just nu, som skulle kunna förändra situationen i grunden. Är det verkligen hans uppgift att anpassa sitt uppträdande utifrån hets- och skräckpropaganda om en förestående samhällskollaps?

Det finns mycket i kritiken mot regeringen som är berättigat, och självklart ökar behovet av starkt närvarande politiskt ledarskap i takt med att en oro sprider sig i samhället.

Men uppenbarligen är det många som darrar som asplöv vid tanken på att ett lands motståndskraft mot terror och terrorhot består av långt mycket mer än politiska överslagshandlingar, tomma symbolutspel och en ledare som alla kan rikta blicken mot.

Utöver ett kompetent, resursstarkt, professionellt säkerhetspolitiskt och polisiärt arbete – som även om kompetensen är hög kommer att begå misstag, vilket är skälet till att grundläggande rättsprinciper och integritetsprinciper inte får överges i något läge – utgörs ett samhälles kanske bästa motstånd mot terrorism av lugna, sansade, upplysta medborgare. Vaksamma, men inte panikslagna. Klarögda, men inte paranoida.

Då kan också den politiska debatten och därefter de politiska besluten, få en djupare och sakligare grund. Rätt och långsiktiga problem kan lösas utifrån genomtänkta värderingar, istället för kortsiktiga behov av symbolhandlingar tillfredsställas helt vid sidan om de ideal vi säger oss vilja försvara.

Även för säkerhetsarbetet, för tips och information från allmänheten, är lugn och omdöme att föredra, om inte ett tillstånd av permanent evakuering och förlamning ska råda. Den irrationellt skräckslagna ser sämre, upptäcker mindre och är mer sårbar, än den som förmår behålla perspektiven och skilja substans från hysteri.

Kampen mot terrorismen får inte föras på ett naivt, eftergivet eller relativiserande sätt, eller skulden läggas någon annanstans än där den hör hemma – hos terroristerna själva.

Att IS måste bekämpas militärt i en stor internationell, samordnad aktion, har även den här ledarsidan krävt länge. Mindre av terrorskäl än för att rädda de i Irak och Syrien som i dag tvingas fly för sina liv från det ofattbart grymma förtrycket.

Men kampen mot terrorismen förs inte – om vi ser till hela samhällets roll och ansvar – enbart av uniformerad personal, av militär, av nationella ledare och i akuta krislägen. Den förs också långsiktigt, ofta lokalt, genom små politiska reformer, i civilsamhället, i föreningar, i social miljöer av olika slag.

Den förs i allas sätt att uppträdda och vara mot andra människor, i ett förebyggande arbete mot fördomar, motsättningar och spänningar i samhället, i vår vägran att anpassa oss till terroristernas logik och världsbild, i modet att fortsätta leva våra liv i trygg vetskap om att terrordåd även framöver kommer att döda, skända och försätta oss i vrede och sorg, men att de aldrig någonsin kan besegra ett demokratiskt, öppet samhälle i grunden.

Det är därför inte naivt, eller relativiserande, att hävda att mycket som rör arbetsmarknad, bostadsmarknad, skola, kultur och näringsliv, den ospektakulära dagspolitiken, är viktiga delar även i ett långsiktigt arbete mot terror och terrorns grogrunder. Att man säger och gör B, betyder inte att man inte säger eller underskattar vikten av att också med kraft säga och göra A.

Om vi blir fixerade vid tanken på att någon uppifrån ska frälsa oss med handlingskraft, för att döva en begriplig, men tillfällig rädsla, kommer vi att begå fler misstag än vi skördar framgångar. Det viktigaste ledarskapet i kampen mot terrorism, mot rasism, mot våld och hat, i ett demokratiskt samhälle, kommer kanske inte alltid uppifrån, från ledare och institutioner, hur viktiga de än är, utan inifrån oss själva. Och det gemensamma ledarskapet består i bland av förmågan att bevara lugn och perspektiv, att tänka efter, att lita på en vardag.

Det gör oss inte naiva, det gör oss starka på riktigt.

Ge landsbygden en chans att motbevisa fördomarna

Av , , Bli först att kommentera 2

Den inleds så:

”Marsmorgon ljusnar över landets huvudstad. En väldig, sammangyttrad husmassa, genomskuren och söderstyckad av gatornas kanaler. En halv million människor, som arbetar, sover, förströr sig, älskar, fröjdas och lider vägg i vägg med varandra utan att känna varandras liv. En tolftedel av landets bebyggare, som trängt sig tillsammans på mindre än en tretusendel av landets jord.”

Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, utgiven 1939 som den första delen i en blivande trilogi om Knut Toring, rymmer ett av de starkaste inledningskapitel den svenska romanlitteraturen känner – även när man silat bort en del av den mobergska sentimentaliteten. Men inte bara statistiken från ett Sverige där urbaniseringen blott var i sin linda, utan även det politiska och känslomässiga dilemma som romanen tar sats ur, den både inre och yttre konflikt det mesta kretsar kring, själva smärtpunkten för att låna av en annan, kan säkert kännas förlegad för åtskilliga läsare.

Sänkt sedebetyg berättar, delvis, om en människa som urbaniserats och vantrivs. För många yngre känns det som en konflikt farmödrar och morfäder kämpade med, inte något som berör vår tid. Det är en skillnad mellan ett samhälle som börjar urbaniseras, och ett som redan är urbaniserat sedan länge.

”Knut Toring”, står det i romanen, ”hade icke erövrat staden, utan han var en man från jorden som staden hade erövrat. Han hade underordnat sig och tagit emot den tjänst, som bjöds honom emot en bekymmersfri tillvaro, som inrymde alla stadens fördelar.”

Men när kvällen kom, trots att staden tändes upp och ”klädde sig i sitt strålande, artificiella ljusbälte”, och låg som ”kontrast till omgivande mörka bygder (…) triumferande skön och sände sitt ljus ända upp mot himlen” drömmer han sig likafullt tillbaka. ”Knut Toring såg ut över det mörka land, som omgav staden. Han var sjuk av sin längtan härifrån. Han vill tillbaka till byn. Det var jorden som fattades honom. Men han var bunden här genom människor, som behövde honom och som han själv behövde – och kanske även av den förvandling han genomgått.”

Den längtan hem till jorden och byn som värkte i bröstet på Knut Toring är det allt färre i Sverige som kan förstå eller relatera till. Det allra flesta växer upp i städer. Sånt sätter spår i normer, hierarkier, fördomar och utgångspunkter. För landsbygdens värden, möjligheter och erfarenheter blir förståelse långsamt svagare uppe i politiska, ekonomiska, kulturella och mediala maktsfärer koncentrerade till storstadsområdena. Både kulturarv och viktiga insikter – viktiga för hela landet – hotar att gå förlorade. TV4:s avsked från sina lokala sändningar var ett utslag av det. Hur man i Stockholm kommenterar behovet av infrastruktur i den här delen av landet är ett annat. Aktiva statliga neddragningar av jobb och service är ett tredje.

Som VK berättat om på nyhetsplats i veckan har statliga jobb flyttat från landsbygden i högre takt än både privata företag och medborgare under 2000-talet. Staten driver på en irrationell avveckling av landsbygden som inte går att förklara med ekonomi, demografi eller samhällsutveckling i övrigt, utan bygger på fördomsfulla, förlegade analyser.

Städer är fantastiska. Jag hör till dem som tycker att det är bra, för norra Sverige, att en stad som Umeå växer och förändras. Men landsbygden bidrar med lika många för ett samhälle livsviktiga kunskaper och miljöer. Varför går den insikten alltid förlorad? Det är ju just mångfalden av olika livsmiljöer i en och samma region som gör Västerbotten så intressant. Teknikens utveckling gör landsbygden allt mer tillgänglig och konkurrenskraftig. Den uppkopplade kulturbygden, nära naturen – vilken livsmiljö, vilken småföretagarmiljö. Om inte staten och andra hinner sabotera grundförutsättningarna för små kommuner att överleva.

I Västerbotten, det är det speciella här, värker ännu byn i bröstet. Här kan längtan om landsbygden, att få återvända eller stanna, vara det modernaste som finns. Här lever landsbygden i många initiativ med en blick framåt mot ett ovisst, men lovande 2000-tal, snarare än med blicken bakåt i saknad och nostalgi kring något förgånget. Här kan 1900-talets gamla antingen-eller-motsättningar, Knut Torings dilemma, övervinnas.

Vi måste bli bättre på att betona och förklara det.

****

(Krönikan ligger även ute på vk.se, för den som vill kommentera den, jag tar inte in några kommentarer på bloggen).

Tidigare krönikor på liknande teman:

Fel av Skatteverket att flytta kontor från Lycksele

”Och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Ett digitaliserat Västerbotten – ut i världen och hem till byn

Därför måste Hörnefors lyckas

Stockholms fördumning ett problem

Landsbygden och fotavtrycken

Framtiden främsta skälet att fascineras av Västerbotten

Anne på Grönkulla och den okuvliga fantasin

Avsky, sorg och beslutsamhet inför terrorn

Av , , Bli först att kommentera 3

De rätta orden finns inte, och går inte att hitta, inför det som hände i går kväll. Vi kan bara hjälpas åt att famla efter dem.

Ur den inledande chocken och sorgen över terrorattentaten i Paris väller en vrede upp, en avsky, som blir svårare och viktigare för samhället att hantera för varje ny gång det urskiljningslösa våldet slår till mitt i den öppna vardagen av mångfald och samlevnad.

Det är omöjligt att inte känna en växande förtvivlan inför grymheten, och desperat söka efter sätt att manifestera motstånd. Bestörtningen över att det hänt igen skaver mot den plågsamma insikten att det kommer att hända på nytt.

Tankarna utan ord till de drabbade, deras anhöriga och vänner, utan något möjlighet att hjälpa, övergår ohjälpligt i tankar om hämnd och handlingskraft.

Det går inte, och vore fel, att förneka vreden eller undertrycka avskyn. Men vi får aldrig glömma vad arbetet mot terrorismen ytterst handlar om.

Ett samhälle kan aldrig göras helt osårbart. Inte ett samhälle med miljöer där människor möts och rör sig fritt och spontant i både vänners och okändas närhet. Förebyggande säkerhetsarbete, ordentliga polisresurser och vaksamhet bland allmänheten är självklarheter. Men den totala kontrollen, den totala förutsägbarheten, den totala anspänningen, är en förrädisk frestelse vi måste stå emot.

Det är en dubbel utmaning vi ständigt lever med: att inte backa, att inte skygga, att inte ge efter med en rädsla som slår över i anpassning till terrorns logik och världsbild, men samtidigt bevara insikten att det öppna samhället per definition alltid är sårbart och blottat för enskilda terror- och våldsdåd.

Det bästa och enda sättet att göra motstånd för ett samhälle timmarna, dagarna, veckorna, åren efter terrorattentat som de i Paris, det på Utöya, de som sker med förfärande regelbundenhet runt om i världen – bara dagarna innan Paris drabbades Libanon av ett fruktansvärt attentat – är att vägra ge terroristerna det de mer än något annat vill åstadkomma: rädsla, uppgivenhet, eftergifter, misstro och panik.

Terroristerna vill döda besinningslöst, och skapa maximal förödelse. Men därutöver vill de framför allt så långsiktiga tvivel om det demokratiska samhällets överlevnad, uthållighet och värde. Att just Paris, med sin historia, sin kultur och sin mångfald, drabbats av så många attacker är ingen slump. Att Paris skulle låta sig knäckas är otänkbart.

Vägrar vi att gå terroristerna till mötes på den punkten, vägrar vi att i skräck, bristande tålamod och panik avskaffa det öppna, vimlande fria, rörliga samhället, behåller vi det lugnet och den beslutsamheten, kan de fortsätta mörda, men aldrig vinna.

Det är också viktigt i det här sammanhanget att påminna om att terrorn i Syrien är en vardag, ett obarmhärtigt våld från vilket människor av olika ursprung och religioner flyr för sina liv. En generös asylpolitik som ger flyende skydd och räddning, inte stänger gränserna för dem, går därför hand i hand med en beslutsam kamp mot terrorismens nätverk och ideologier.

Terrorn vill få demokratier att förlora hoppet och människor att ge upp sina övertygelser om mångfald och tolerans, om öppenhet och tillit till andra, om glädje, skapande, debatt, skratt, fördragsamhet, medmänsklighet, oliktänkande, omtanke, kärlek och kontraster. Låt vårt första och viktigaste svar på våldet bli att värna de mjuka övertygelserna ännu mer.

Likställ inte solidaritet med säck, aska och glädjelöshet

Av , , Bli först att kommentera 1

Missförstå mig inte. Det här är ingen pepp-häpp-sudda-bort-er-sura-min-krönika. Gudarna ska veta att det finns skäl i överflöd att förtvivla, ute i världen och här hemma. Nya ruttenheter och lågheter varje vecka, från globala skeden till de inhemska pinsamheter av hat, vulgariteter, hets och galla – allt från kändisar till anonyma näthatare – som får en att fundera vad det är som tagit åt människor.

Och på ett annat, fortfarande svårt tabubelagt plan: November månad är, tillsammans med första vårljuset, årets värsta tid för många som lider under depressionsliknande tillstånd. Man tar spjärn så mycket man kan varje morgon, djupa andetag, ordnat ansikte, inövat leende; spelar upp hela showen och charaden utåt, inför bekanta och kollegor, rapar upp standardsvaren på standardfrågorna, bevarar hållningen med händerna knutna, kritvita i fickan, försöker upprätthålla skenet i växande panik, tills det en dag plötsligt tar slut, blir tomt och svart och likgiltigt. Där man sökt efter motiv att hålla masken hittar man bara en sörja av självförakt och världsförakt.

Så det här är ingen sån där gaska upp er, lägg in en snus och skicka en smiley-krönika.

***

Vad jag vill få sagt är något annat, och är av mer politisk, dagsaktuell karaktär. En vädjan: vägra likställa det öppna, solidariska samhället med säck, aska, pessimism, grådask och glädjelöshet.

Många av er har säkert sätt den där bilden som sprids på sociala medier där det står att vi lägger 70 miljarder kronor på julhandeln (i själva verket all handel den perioden, inte bara det julrelaterade), mer än vi lägger på flyktingmottagandet. Och så ska vi väckas till eftertanke om proportioner.

Nu kommer jag att göra en del läsare besvikna: hur mycket jag än sympatiserar med grundtanken bakom den – det svenska samhället har mer än råd ekonomiskt med de inledande kostnaderna för flyktingmottagandet och kommer att gå med vinst tack vare det över tid – så ogillar jag den där bilden. Både intellektuellt och som opinionsbildning. Därför att den rör ihop saker på ett slarvigt sätt. Väcker konstiga associationer. Målar upp en motsättning som är falsk. Och går in i en principlös, ytlig sifferlek som blir en gigantisk återvändsgränd, förenklar för främlingsfientliga och rasister att måla upp skräckscenarier och kan komma surt efteråt.

Man kan ha högvis med viktiga invändningar mot julkonsumtionen ur ett tillväxtperspektiv, ett miljöperspektiv och ett globalt arbetsrättsligt perspektiv. Handel och konsumtion är begrepp som rymmer hela skalan från miljömedvetenhet, hållbarhet, kulturupplevelser och fairtrade till råskövling, samvetslöshet, tom materialism och slit och släng. Faktum är att just julhandeln ofta innebär ett irrationellt slöseri av resurser jämfört med annan handel. Man kan också ha berättigade invändningar om konsumtionshetsen i vårt sätt att närma oss stunder på året när eftertanke, reflektion och stillhet borde få större plats.

Men att vi överhuvudtaget har en liberal marknadsekonomi – inte någon form av auktoritär, likriktad, hierarkisk kommandoekonomi – att vi handlar, att nya produkter utvecklas, att konsumentmakten kan utövas i konkurrens, att privata företag i olika sektorer existerar, anställer och investerar, och, ja, att vi unnar och tillåter oss lite extra till julfirandet – mycket av det bidrar till tillväxt, jobb, hållbarare produkter, skatteintäkter och välstånd. Det möjliggör ett välfärdssamhälle och stärker sannolikt även kraften, beredskapen till och uthålligheten i solidaritet, öppenhet och medkänsla på både kort och lång sikt. För det ena står ju inte i motsättning till det andra. Att ha gemensamma resurser att sätta in solidariskt för nödställda som söker hjälp och skydd här, kräver en politik inriktad på att skapa de resurserna, det välståndet – och, vilket vi aldrig får glömma, göra det på ekologiskt hållbar bas.

Vill vi på allvar klara utmaningar som flyktingkatastrofen skapar på bästa sätt, och ställa den främlingsfientliga, befängda skräckpropagandan om en stundande samhällsundergång, schack matt, bör vi därför ägna mer tid, inte mindre tid, åt frågor som rör miljömässiga, tekniska, ekonomiska och organisatoriska villkor för framtidens arbetsmarknad, företagande och entreprenörskap. Vi bör ägna folkbildning, intresse och engagemang även åt bortglömda frågor om hur resurser faktiskt skapas i ett samhälle.

Det är förutsättningen för att vi – efter teknikrevolutioner och strukturomvandlingar, och med klimathotet i blick – ska kunna vårda det välstånd som välfärden förutsätter och som krävs för solidaritet med kraft bakom orden.

Liberaler som tror på öppna gränser och rika länders moraliska skyldighet till ett stort, och större, asylmottagande, kan och bör med gott samvete fortsätta tala om vikten av marknadsekonomi, företagande och handel.

Att öppna hjärtan, ögon och asylprocesser för världens lidande, i solidaritet och gränslöshet, gör inte ett samhälle dystrare, fattigare och tråkigare, utan rikare, nyfiknare och meningsfullare. Ett generöst flyktingmottagande, och det folkrörelsearbete som äger rum just nu runt om i landet för att hjälpa, kommer inte att beröva oss julens goda eller lilla extra, utan tvärtom fördjupa och förädla högtiden, ge den ny mening.

Och att vi håller igång ekonomi, innovationer, handel och investeringar för framtidens jobb och inkomster, ökar bara möjligheterna till ett öppet, välkomnande samhälle.

Vi borde betona det sambandet lite oftare, och återerövra solidaritetsbegreppet för framtidstro, optimism och tillförsikt.

************

(Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se där den också ligger ute, jag tar inte in några kommentarer här)

************

Fler krönikor på liknande teman:

Gränskontroller en sorglig utveckling i Europa

Tänk om en bråkdel mer av debatten ägnades åt företagande och hur resurser faktiskt skapas

Mod, ett annat Sverige mobiliserar – rasismen kommer att besegras

Låt tiggarnas barn gå i skola

Umeå skulle ha kunnat gå före

Mycket står på spel i Europa 2015

Centralbank och säkerhetspolis i centrum när politiken misslyckas

När världsekonomin biter sig själv i svansen

 

Ord inför helgen, 13 november

Av , , Bli först att kommentera 0

I Stängselviken, i Nordmalings skärgård, visste de hur man firar jul. Det framgår av den mycket läsvärda bok ”Skröna och verklighet i Stängselviken”, som Katarina Sörlin och Margareta Öberg Nilsson gav ut 2003. Jag rekommenderar den verkligen. Så här skriver de, bland annat, om julen:

”Från garderoben bar vi ner pappkartongen med alla julprydnader. Där låg de röda garntomtarna i olika storlekar som vi fäste på gardinkappan över rumsdörren. I vår fantasi var de en stor familj med mamma och pappa i mitten och många småtomtar. Mammas symaskin förvandlade vi till ett snölandskap med hjälp av fönstervadd och ett lakan. Mitt på snöfältet placerade vi Frösö kyrka och klockstapel, en vacker och välgjord miniatyr i trä. En räv och ett lamm skuttade i snödrivorna, beskyddade av en orangefärgad ängel med garnhår och guldvingar.”

Skaffa och läs resten i boken!

Gränskontroller en sorglig utveckling i Europa

Av , , Bli först att kommentera 0

Inte heller den svenska regeringen stod pall för trycket. På torsdag vid lunchtid inför Sverige tillfälliga gränskontroller, meddelade inrikesminister Anders Ygeman på en presskonferens i går kväll. Uppgifterna bekräftades omedelbart av statsminister Stefan Löfven. Kontrollerna kommer inledningsvis att gälla för tio dagar framåt, men regeringen varnar redan för att de kan fortsätta en bra bit in på nästa år.

Syftet är förstås ytterst att få ner antalet asylsökande till Sverige – även om gränskontroller i sig inte behöver innebära att någon hindras från att söka asyl – och att, som regeringen uttrycker det, få ordning på flyktingmottagandet i Sverige, till stöd för Migrationsverkets arbete. Möjligen finns också en from förhoppning att åtminstone några av de EU-länder som vägrat ta minsta ansvar, ska börja tänka om när nu både Sverige och Tyskland långsamt retirerar från sina tidigare öppna, mottagande hållningar inför den pågående flyktingkatastrofen.

Beslutet är inte oväntat. I små steg, förskjutningar, antydningar är det åt detta håll som debatten och politiken rört sig de senaste veckorna. Men ändå innebär det i grunden att regeringen – understödda av flera allianspartier, som redan lagt förslag i samma riktning – också går den opinion och den skrämselpropaganda ett stycke till mötes som med växande ljudstyrka börjat varna för det nuvarande asylmottagandet i termer av ”kollaps”, ”hot” och ”ohållbart”. Skulle de eftergifterna fortsätta – nu fogas tillfälliga gränskontroller till de redan beslutade tillfälliga uppehållstillstånden, och kraven på fler restriktioner lär inte tystna – vore det ett svårt nederlag för den humana, moraliskt riktiga linje Sverige hittills sökt stå fast vid.

Det är en sorglig utveckling vi ser den här hösten, i Europa och nu även i Sverige, när gränser och kontroller för att sortera och skilja människor åt upprättas på nytt. För i slutänden handlar det här om vilka problem man anser vara störst i sammanhanget, och vilken verklighet det är man utgår ifrån när ord som kris och katastrof används.

På många som skriker högt i debatten just nu låter det som om några månader av organisatoriska ansträngningar och utmaningar lite utöver det vanliga – som givetvis inte ska underskattas – för det rika, välorganiserade, välmående svenska samhället vore ett värre problem, än att människor flyr från krig, förtryck och katastrofer, och behöver ett skydd, som vi kan och borde ge dem.

*****

Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se, där den också finns utlagd.

Helmut Schmidt död, 96 år gammal

Av , , Bli först att kommentera 0

Tidigare västtyske förbundskanslern, socialdemokraten, publicisten och författaren Helmut Schmidt har gått bort 96 år gammal. Han gjorde mycket gott och stora politiska insatser, sa en del dumheter mot slutet (herregud, 96 år, så många misstag man hinner begå) och var en fascinerande personlighet.

Det ligger en hel del i den här betraktelsen av Die Zeit-redaktören Giovanni di Lorenzo om Helmut Schmidt, här i engelsk översättning. Ett utdrag:

”Like few others, he was able to dissect problems with surgical precision, distinguishing the unimportant from the important, the effect from the substance, the emotional from the rational. That also made him confident on a personal level. There really wasn’t anything one couldn’t talk with him about. And when it came to his own weaknesses, particularly as he aged, he exhibited an Anglo-Hanseatic approach: nicely self-deprecating. 
Periodically, he would look at the younger generation with benign condescension. For Schmidt — who was born just weeks after the end of the German Empire, experienced the Nazi period as a soldier and, subsequently, witnessed the establishment of German democracy — those born later often seemed maladjusted: no serious problems but all kinds of expectations, sensitivities and minor aches and pains. Up until a few years ago, he would frequently utter the following sharp-tongued sentence: ”He hasn’t yet grown up.” And, as is often the case with verdicts that one finds particularly offensive, there was an element of truth to it.”

Dagens debattörer, skribenter och politiker – ofta tvungna som vi är att förhålla oss till blixtsnabba nyhetsflöden och opinionsprocesser, och ibland slavar under lockelsen att prioritera ner mödosam inläsning, ärliga resonemang och självständiga åsikter till förmån för nervösa tillhörighetsmarkörer, trendiga nyckelord, och ämnesval som återspeglar vänkretsens och nätverkets redan befintliga – kan lära en del av den typ av samhällsdebattör som Schmidt var.
Inte för att han alltid hade rätt – i artikeln ovan nämns några områden där han i mina ögon låg fullständigt fel – utan för att han tänkte själv och inte brydde sig så mycket om att håva in snabba applåder via intellektuella genvägar, möjligen och fullt legitimt några valrörelseveckor undantagna.

Tidigare i höst gick även Egon Bahr bort. Skrev en grej om den generationen västtyska socialdemokrater i samband med det: Röda rosor och en flosken som fick Egon Bahr att brista i gråt

Till Helmut Schmidts minne, avslutningsvis, en liten best of: