Helmut Schmidt död, 96 år gammal

Tidigare västtyske förbundskanslern, socialdemokraten, publicisten och författaren Helmut Schmidt har gått bort 96 år gammal. Han gjorde mycket gott och stora politiska insatser, sa en del dumheter mot slutet (herregud, 96 år, så många misstag man hinner begå) och var en fascinerande personlighet.

Det ligger en hel del i den här betraktelsen av Die Zeit-redaktören Giovanni di Lorenzo om Helmut Schmidt, här i engelsk översättning. Ett utdrag:

”Like few others, he was able to dissect problems with surgical precision, distinguishing the unimportant from the important, the effect from the substance, the emotional from the rational. That also made him confident on a personal level. There really wasn’t anything one couldn’t talk with him about. And when it came to his own weaknesses, particularly as he aged, he exhibited an Anglo-Hanseatic approach: nicely self-deprecating. 
Periodically, he would look at the younger generation with benign condescension. For Schmidt — who was born just weeks after the end of the German Empire, experienced the Nazi period as a soldier and, subsequently, witnessed the establishment of German democracy — those born later often seemed maladjusted: no serious problems but all kinds of expectations, sensitivities and minor aches and pains. Up until a few years ago, he would frequently utter the following sharp-tongued sentence: ”He hasn’t yet grown up.” And, as is often the case with verdicts that one finds particularly offensive, there was an element of truth to it.”

Dagens debattörer, skribenter och politiker – ofta tvungna som vi är att förhålla oss till blixtsnabba nyhetsflöden och opinionsprocesser, och ibland slavar under lockelsen att prioritera ner mödosam inläsning, ärliga resonemang och självständiga åsikter till förmån för nervösa tillhörighetsmarkörer, trendiga nyckelord, och ämnesval som återspeglar vänkretsens och nätverkets redan befintliga – kan lära en del av den typ av samhällsdebattör som Schmidt var.
Inte för att han alltid hade rätt – i artikeln ovan nämns några områden där han i mina ögon låg fullständigt fel – utan för att han tänkte själv och inte brydde sig så mycket om att håva in snabba applåder via intellektuella genvägar, möjligen och fullt legitimt några valrörelseveckor undantagna.

Tidigare i höst gick även Egon Bahr bort. Skrev en grej om den generationen västtyska socialdemokrater i samband med det: Röda rosor och en flosken som fick Egon Bahr att brista i gråt

Till Helmut Schmidts minne, avslutningsvis, en liten best of: