Avsky, sorg och beslutsamhet inför terrorn

De rätta orden finns inte, och går inte att hitta, inför det som hände i går kväll. Vi kan bara hjälpas åt att famla efter dem.

Ur den inledande chocken och sorgen över terrorattentaten i Paris väller en vrede upp, en avsky, som blir svårare och viktigare för samhället att hantera för varje ny gång det urskiljningslösa våldet slår till mitt i den öppna vardagen av mångfald och samlevnad.

Det är omöjligt att inte känna en växande förtvivlan inför grymheten, och desperat söka efter sätt att manifestera motstånd. Bestörtningen över att det hänt igen skaver mot den plågsamma insikten att det kommer att hända på nytt.

Tankarna utan ord till de drabbade, deras anhöriga och vänner, utan något möjlighet att hjälpa, övergår ohjälpligt i tankar om hämnd och handlingskraft.

Det går inte, och vore fel, att förneka vreden eller undertrycka avskyn. Men vi får aldrig glömma vad arbetet mot terrorismen ytterst handlar om.

Ett samhälle kan aldrig göras helt osårbart. Inte ett samhälle med miljöer där människor möts och rör sig fritt och spontant i både vänners och okändas närhet. Förebyggande säkerhetsarbete, ordentliga polisresurser och vaksamhet bland allmänheten är självklarheter. Men den totala kontrollen, den totala förutsägbarheten, den totala anspänningen, är en förrädisk frestelse vi måste stå emot.

Det är en dubbel utmaning vi ständigt lever med: att inte backa, att inte skygga, att inte ge efter med en rädsla som slår över i anpassning till terrorns logik och världsbild, men samtidigt bevara insikten att det öppna samhället per definition alltid är sårbart och blottat för enskilda terror- och våldsdåd.

Det bästa och enda sättet att göra motstånd för ett samhälle timmarna, dagarna, veckorna, åren efter terrorattentat som de i Paris, det på Utöya, de som sker med förfärande regelbundenhet runt om i världen – bara dagarna innan Paris drabbades Libanon av ett fruktansvärt attentat – är att vägra ge terroristerna det de mer än något annat vill åstadkomma: rädsla, uppgivenhet, eftergifter, misstro och panik.

Terroristerna vill döda besinningslöst, och skapa maximal förödelse. Men därutöver vill de framför allt så långsiktiga tvivel om det demokratiska samhällets överlevnad, uthållighet och värde. Att just Paris, med sin historia, sin kultur och sin mångfald, drabbats av så många attacker är ingen slump. Att Paris skulle låta sig knäckas är otänkbart.

Vägrar vi att gå terroristerna till mötes på den punkten, vägrar vi att i skräck, bristande tålamod och panik avskaffa det öppna, vimlande fria, rörliga samhället, behåller vi det lugnet och den beslutsamheten, kan de fortsätta mörda, men aldrig vinna.

Det är också viktigt i det här sammanhanget att påminna om att terrorn i Syrien är en vardag, ett obarmhärtigt våld från vilket människor av olika ursprung och religioner flyr för sina liv. En generös asylpolitik som ger flyende skydd och räddning, inte stänger gränserna för dem, går därför hand i hand med en beslutsam kamp mot terrorismens nätverk och ideologier.

Terrorn vill få demokratier att förlora hoppet och människor att ge upp sina övertygelser om mångfald och tolerans, om öppenhet och tillit till andra, om glädje, skapande, debatt, skratt, fördragsamhet, medmänsklighet, oliktänkande, omtanke, kärlek och kontraster. Låt vårt första och viktigaste svar på våldet bli att värna de mjuka övertygelserna ännu mer.