Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar

Det sköljer just nu en lika vällustig som navelskådande skräckpropaganda genom den svenska debatten och sociala medier. Den handlar om ett Sverige som nått gränsen, som gjort sitt, som inte klarar eller orkar mer, som går på knäna, som borde ha stängt om sig för länge sedan.

I grunden förutsätter moralen bakom den hållningen en stenhård insortering av människor, när det gäller vilka Sverige ska känna ett moraliskt ansvar att hjälpa.

Förutom att den här propagandan håller på att förvandla svensk asylpolitik från föredöme till ynkligt svek, så hotar den också att överskugga allt det fantastiska som pågått i landet det senaste året. Den panikslagna verklighetsbild som fått fästa bygger inte på fakta eller nykterhet, utan på vad debattörer väljer att se, i uppjagat stämningsläge, utifrån värderingar och uppfattningar om vi och dem.

Men det finns en annan bild av Sverige år 2015, som många upplever och kämpar för de här dagarna. Det är inte ett land på randen till undergång, utan ett land som visar att det finns ett annat sätt, och andra principer, att möta den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med, än stängda gränser.

För mitt i allt som varit svårt, gått snett, inte fungerat perfekt, överrumplat och stressat, slitit och tärt, gjort människor oroliga, väckt stämningar inte bara av öppenhet, utan också hat och våld, så har Sverige under den här krisen trots allt, i många miljöer, varit ett land för hjältar.

Hjältar som tillsammans och för decennier framåt börjat lägga grunden till ett rikare, mognare och starkare Sverige, som – om beslutsfattarna hade vågat ta ställning för fortsatt öppenhet – skulle ha ett enormt försprång framför länder som stängt om sig i ängslan.

De som tagit sig hit under de mest vidriga omständigheter för att rädda sina och sina närmastes liv, och i tacksamhet tagit emot ett grundläggande skydd, utan förväntningar om mer än så.

Alla volontärer och frivilligarbetare inom organisationer och initiativ som gjort enorma insatser runt om i landet för att åstadkomma ett första välkomnande, en första gest av humanitet.

Lokalpolitiker, socialsekreterare och handläggare som slitit i det tysta för att hitta praktiska lösningar för varje enskild asylsökande, ärende för ärende.

Ungdomar som engagerar sig i sina livs första politiska aktioner med öppna ögon och sinnen för främmande människor från andra länder och kulturer, i en utbildning om världen som kommer att fördjupa resten av deras liv.

Företagare och sociala entreprenörer som satt in resurser, idéer och kontaktnät för att försöka bistå frivilligkrafterna. Forskare, kulturarbetare och journalister som sökt visa upp bakgrunden till att människor flyr, öden bakom statistiken.

Medborgarna i lokalsamhällen som i linje med sina bästa traditioner kavlar upp ärmarna, hälsar hjälpsökande med en kärv, tålmodig, osentimental sans.

Det har skett en fantastisk, gemensam mobilisering i samhället för att bevisa att principer om det öppna samhället och alla människors lika värde och värdighet inte behöver vara tomma ord i högtidstal som kastas på sophögen så fort det blir krångligt. Sverige har varit ett land där hjältar har möts – de som når fram och de som tar emot – och börjat åstadkomma något som skulle kunna bli berikande för decennier framåt.

Låt inte allt det ha varit förgäves. Låt det inte bli en historiens parentes. Det vore djupt tragiskt om de insikterna skulle gå förlorade i takt med politiska eftergifter åt dem som vill stänga människor ute för ett ge ett rikt land ett lyxigt andrum med beslut som enligt all erfarenhet lär bli permanenta när de väl fattats.

Av alla skenheliga hänvisningar till verkligheten som nu vräks in i debatten är kanske den värsta denna: påståendet att det skulle vara till flyktingars bästa att Sverige tar en paus i sitt mottagande. Som om lidanden som får människor att fly från krig, förföljelse och förtryck inte vore långt större än att råka ut för ett inte helt perfekt utformat mottagningssystem i ett av världens tryggaste, rymligaste och stabilaste länder.

Just nu håller Europa på att tanklöst och inom loppet av något år rasera framsteg som tog decennier att åstadkomma.

Sverige skulle i det läget kunna bli ett land som visar att det finns alternativ. Arbetsmarknadens mäktiga parter skulle kunna sätta sig ner för att hitta lösningar som sänker trösklarna, möjliggör lägre ingångslöner och förenklar inträdet för nyanlända på arbetsmarknaden, utan att hela den svenska modellen hotas. Regelverk för byggande av bostäder kan förenklas. Resurser kan flyttas mellan myndigheter för att lösa akut brist. Metoder för att nyanländas meriter snabbare ska erkännas kan förbättras. Det finns mängder av idéer, för snabbare hanteringar, som inte ges chansen eftersom de utgår från inställningen att Sverige har ett moraliskt ansvar att hålla fast vid en solidarisk asylpolitik.

Det är oundvikligt, i en pressad situation, att mycket blir halvdant. Men alla åtgärder måste ses i ljuset av själva flyktingkatastrofen. Självklart går det, om viljan finns, om kreativiteten ges klartecken. Sverige skulle som belöning bli ett ojämförligt mer välmående land på längre sikt.

Det har pågått en kraftsamling för att visa att det går. Men regeringen, med stöd av de flesta partier och en förfärande mängd debattörer från höger till vänster, har bestämt sig för att avbryta detta och ge efter för hållningen att om andra länder sviker humanitära principer, så har Sverige inget annat val är att svika också.

Låt inte det bli sista ordet. Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar.

OLA NORDEBO

***

Ord att minnas:

”Vi komma också att ställas till ansvar för vad vi gjort och vad vi låtit. Vi komma att stå där som de ömkligaste bland de ömklige, om vi då icke ha annat åberopa oss på än den medkänsla vi hyst för det olyckliga folket, enkannerligen för de judiska barnen. På frågan: nå, hur visade Ni i handling era varma känslor för dem, skola vi icke ha annat svar än en stammande förklaring att vi inte ansågo oss kunna göra något på den grund att detta folk var av annan art än vi själva. Den cynismen kommer icke att inbringa oss annat än förakt. Och det föraktet skulle vara väl förtjänt.”

(Torgny Segerstedt, om nazisternas judeförföljelser och omvärldens ovilja att hjälpa, 18 december 1942.)

******************

(Den som vill kommentera artikeln kan göra det på vk.se, där den också finns utlagd)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>