Att blicka bakåt, drömma framåt och upptäcka nuet

Av , , Bli först att kommentera 1

”I was twelve, and the twins were thirteen, the night the stars disapperared from the sky.”

I Robert Charles Wilsons ”Spin” – belönad med prestigefulla Hugopriset för bästa science fiction-roman 2006 – sitter kompisarna Tyler, Diane och Jason ute en fredagsnatt i oktober och samtalar under stjärnhimmeln, när den plötsligt försvinner.

Redan inom ett par dygn står det klart att något dramatiskt inträffat, som kommer att förändra allt.

Jordklotet har oväntat och från en sekund till nästa, omslutits av ett svart membran som totalt skärmar av ljus och strålning från övriga universum. Stjärnorna syns inte mer. Månen lyser inte längre upp nattlandskapet. Människornas högteknologiska och självsäkra värld är instängd och kontrollerad av mäktigare krafter.

En artificiell sol, installerad samma dygn som membranet, gör det möjligt för livet att fortsätta ungefär som förut, med vissa tekniska justeringar för exempelvis utebliven satellitkommunikation.

Men forskarna kommer snart till slutsatsen att membranet inte bara skärmat av universum, utan också har fått tiden på jorden att gå extremt långsamt i jämförelse med den omgivande rymden. Ett år på jorden motsvarar nu hundra miljoner år utanför membranet.

 

Att en generation på jorden motsvarar miljarder år i resten av solsystemet skulle i sig inte innebära några dramatiska problem, om det inte vore för att tidpunkten i snabb takt närmar sig när solen i sin dödskamp kommer att expandera till en röd jätte som tar död även på människornas planet. Trubbel på väg, med andra ord.

Jag ska inte avslöja något mer av handlingen, men förutom att vara en spännande SF-roman, är Spin också en reflektion över tid och relativitet, om konsten att hantera här och nu.

 

***

När ett år går mot sitt slut tittar vi tillbaka för att minnas och reflektera och framåt för att önska eller frukta. I bästa fall ger oss övergången mellan försöken att förstå det som varit och att förutspå det som kommer ett par insikter även om hur vi mår, var vi befinner oss, vilka problem som förtjänar vår uppmärksamhet och vad vi borde prioritera just nu.

Tid är relativt, inte bara fysikaliskt, utan även politiskt, socialt, kulturellt, emotionellt. En del upplever en dramatisk storm, andra en absolut stillhet, fast de befinner sig bredvid varandra i samma miljöer.

Den kan tyckas råda nästan orörlighet i ett sammanhang, medan världen förändras rasande snabbt utanför. Stormens öga, en bortglömd vrå av revolutionen, en trög punkt i explosionen – hedervärd eller patetisk.

Eller allt kan förändras för en enskild människa eller i en liten krets, medan omgivningen förblir sig exakt lik. Liv och förälskelser, död och förluster, sjukdomar och tvivel, insikter och upptäckter; ingenting yttre har hänt, ändå är allt annorlunda eller kommer att bli det, även om bara några få anar det i förväg.

 

***

Det finns ett skäl till varför berättelser, romaner, filmer om tiden, om tidsresor och tidsparadoxer fortsätter att vara så populära, både de som tar temat på stort allvar och de som leker ironiskt med det.

Tidsparadoxer och tidsrelativitet hör till de mest lockande fälten i hela science fiction-genren, och börjar få en sådan lång historia att en del verk – inte bara Orwells 1984 – rentav kan börja jämföras med ”facit”.

Att 2015 var året långt in i framtiden som Marty McFly och ”Doc” färdades till i Back To The Future II (1989) lär inte ha undgått någon.

Otaliga artiklar skrivs nu också om olika tekniska innovationer ur de ursprungliga Star Wars-filmerna som blivit eller är på väg att bli verklighet.

***

När jag läste Isaac Asimovs roman ”Tidens död” (utgiven 1955) för första gången, om en exklusiv organisation som har till uppgift att med hjälp av tidsresor upp och ner längs ett slags tidshiss korrigera det förflutna för att förbättra framtiden, kändes den både hoppingivande och skrämmande för tonåringen. Vilken tröstande tanke att det aldrig är för sent att rätta till saker. Men vad händer med kreativitet, frihet och ansvarstagande om ingenting är omöjligt att fixa i efterhand?

Finns det en fara i ett växla mellan dåtid och framtid hela tiden, utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt nutiden?

Och finns det en avgörande kvalitativ skillnad mellan att lära av det förflutna och att kontrollera det förflutna?

 

I Connie Willies romaner ”Blackout” och ”All Clear” från 2010, prisbelönta även de, är tidsresor – strikt reglerade genom ett antal grundläggande principer – till olika epoker i det förflutna en etablerad arbetsmetod för historiker, som gör sin forskning och sina iakttagelser på plats i tider och miljöer de studerar. Inte för att förändra, utan för att förstå.

Att det, förr eller senare, kommer att leda till komplicerade förvecklingar förstår läsaren redan från början, och kopplingen mellan fritt science fiction-ramverk och givna historiska miljöer är ovanligt lyckad hos Connie Willies. Hon visar hur nära sammanflätade de är.

 

Som Washington Posts kritiker Michael Dirda skrev i en recension av Blackout: ”Science fiction and the historical novel only seem to be utter opposites. I mean, future vs. past, right? In fact, the two genres are closely related. Both transport the reader to strange, disorienting worlds, where the people, beliefs and social norms are often distinctly alien to a present-day sensibility.”

 

***

Det är ju inte lätt att förutspå framtiden, i synnerhet inte när den tekniska utvecklingen tycks gå i överljudshastighet. Ta bara det här med televisionen exempelvis. Vem hade kunnat tro att det skulle bli som det blev?

I en fint och vasst ironisk – ironisk även mot bakåtsträvarna – VK-betraktelse under rubriken ”I dag” skrev signaturen Kurre (bakom vilken dolde sig politiske redaktören Matts Balgård) så här den 1 september 1950, i lätt förkortning:

 

”Nu är den snart över oss. Televisionen nämligen. Stockholmarna skall få den nästa år – det är klart att dom skall ha alla nyheter först. Förresten är det kanske rätt åt dem. Man har ju från det stora landet i väster hört åtskilligt berättas om vilken revolution i hem och familjeliv, som denna nya tekniska leksak åstadkommer. Folk blir hemkära som reumatiska gamm´kattor. ungarna försumma läxläsningen och de vuxna ge utelivet på båten. (…) All erfarenhet från ”countryt” däröver och andra televisionsländer visar nämligen som programutfyllnad kommer att televisioneras (eller vad det kommer att heta) en massa av enklare pang-pang- eller puss-puss-filmer. Det blir värre är tidningarnas seriegubbar. Man kan ju bara försöka tänka sig vad en masskonsumtion av sådan massproducerad filmsmörja kommer att få på den allmänna kulturstandarden (…) Som sagt, tiderna är onda och ingen vet vad som kommer över oss. Atombomber och fredsappeller från öster och television från väster. Ve oss sena tiders folkhemsbarn! Det sägs dock, att televisionen inte kommer att löna sig i glesbebodda landsändar. Det kanske blir vår räddning.”

 

***

En av min favoritromaner – ganska okänd i det vimmel av storslagna berättelser och romaner som den ryska litteraturen utgör – är Michail Osorgins ”Den tysta gatan” (från slutet av 1920-talet, utgiven på svenska 1932”). Det är en tänkvärd, vemodig, mycket kritisk men ändå dubbelbottnad skildring av ett revolutionärt skeende och en genomgripande, våldsam samhällsomvandling, från en skenbart stilla utkikspunkt på en gata i Moskva.

I en scen på slutet av berättelsen sitter den gamle ornitologen och pratar med sin sondotter om framtiden, om hur det ska gå för de unga och för Ryssland.

”Säg mig”, frågar den gamle sitt barnbarn, ”hur tänker ni er, att livet kommer att gestalta sig för er unga. Tror ni, att ni får det bättre, än vi haft det, eller blir det precis detsamma, eller blir det svårare för er?”

Jag tror, svarar sondottern,”att tillvaron blir mer och mer komplicerad, professorn. Att leva hela sitt liv i ett och samma hus, det är nog alldeles omöjligt i våra dar.”

Men kommer människorna, envisas den gamle, ”överhuvudtaget att få det bättre? Att det för ögonblicket står dåligt till, det är klart. Det är en övergångstid, som vi måste gå igenom. Och det tar tid.”

Ja, svarar sondottern, ”det räcker nog vår generation ut.”

Den gamle uppmanar henne att inte förlora hoppet, att fortsätta försöka tro, men formulerar också sin stora insikt, om hur historien och framtiden hänger ihop, även när det ser som mörkast ut:

”Det ska komma nya människor, nya människor, som kommer att söka bygga upp allt från grunden, på sitt eget nya sätt. Därefter, när de ha prövat och försökt allt möjligt, kommer de att upptäcka, att inget nytt kan bestå utan det gamla fundamentet, att det nya utan det gamla måste störta samman. De kommer att inse, att de inse, att de inte kan reda sig utan svunna tiders kultur och att de inte har råd att undvara denna kultur. Och så kommer de åter att gripa efter de gamla böckerna för att lära, vad man utforskat före deras tid, och för att dra nytta av deras erfarenheter. Den tiden ska komma, den måste göra det. Och då, Tanjusja, kommer de även att minnas oss gamla, kanske också din farfar”.

 

***

Minnen och drömmar är ett slags tidsresor, utan vilka vi knappast skulle stå ut. Återblickar och spaningar i slutet av året, rymmer båda.

Jag önskar alla läsare ett gott nytt år. Må det bli barmhärtigt.

Bli först att kommentera

2015 var ett sorgligt år politiskt

Av , , Bli först att kommentera 0

Bara i undantagsfall återspeglar ett gånget års största nyheter och mest infekterade debatter vad som kanske femtio senare kommer att anses ha utgjort eller varslat om epokskiften, djupgående förändringar och paradigmskiften. De på längre sikt avgörande skiftningarna, förskjutningarna och processerna pågår ofta lite i skymundan av dagsdebattens upphetsning.

Det kan handla om en teknisk utveckling som smyger igång. Om innovationer i en liten krets av entusiaster och föregångare, som utan att särskilt många inser det håller på att förändra hela samhällens vardagsliv.

Om gradvisa politiska, sociala och ekonomiska maktskiften i det fördolda och förtigna, långt från budgetdebatternas ytliga vinnare-förlorare-retorik.

Om miljöförändringar och nedsmutsning vars konsekvenser anas blott i några få forskares preliminära iakttagelser men som decennier senare tvingar världsledarna att samlas till rannsakan och ödesmöten.

Om ignorerade konflikter som sår frön till komplexa inbördeskrig, geopolitiska myrsteg, som inom några år utvecklas till humanitära katastrofer och tvingar miljoner människor på flykt.

Om sociala rörelser, aktivt motstånd mot missförhållanden och övergrepp, som inledningsvis saknar uppbackning, men som rymmer potentialen till revolutioner eller reformer, att förvandla ett aningslöst före till ett medvetet efter.

Om på allvar utmanande litteratur, konst och filmverk, som inte intresserar politiskt likriktade kulturetablissemang, men som kommer att påverka människors tänkesätt och frågeställningar långt efter att frasradikalernas förakt av oliktänkande glömts bort.

Om investeringar i infrastruktur, social hållbarhet, forskning eller utbildning som ingen av beslutsfattarna själva kommer att se resultatet av under sina aktiva karriärer, men kanske är det viktigaste de någonsin voterar om.

Om en ung människa som plötsligt konstaterar att maktens kejsare är naken och bydåren är påklädd, och säger det.

Modernt uttryck: av ett års alla klickmonster och snackisar, är det sannolikt få som säger något väsentligt om hur det året kommer att betraktas i historiens ljus. Det är svårt att leta efter framtiden i samtiden.

***

Men var 2015 undantaget som bekräftar regeln? De debatter som präglat det här året, känns som betydligt mer än tillfälliga snackisar. Har vi för en gångs skull diskuterat och uppmärksammat områden där vägval görs som kommer att påverka samhället för lång tid framåt? Flyktingfrågan, EU-migranterna, kriget i Syrien, den vidriga IS-terrorn, den främlingsfientliga och antiliberala extremismens frammarsch i Europa, den inhumana asylpolitikens och de stängda gränsernas återkomst, klimatförhandlingarnas väg från vaga förhoppningar till gemensamma förpliktelser och – i svensk kontext – det gamla partilandskapets uppbrott från en överspelad blockpolitik till något ännu okänt.

Mycket av det som stått i centrum har kretsat kring ideologiska frågeställningar som kommer att dominera under lång tid. Politik och beslut som får allvarliga följder och färgas av vilken människosyn de fattas utifrån.

2015 kanske kommer att ses som ett år när uppbrott, ideologiska svek, värderingsskiften och förändringar inleddes som sedan skulle prägla decennier framåt. Jag hoppas att det inte blir så, för den politiska utvecklingen i Sverige, i Europa och i världen har varit sorglig i många avseenden de senaste tolv månaderna. Rätt frågor debatterades, fel slutsatser drogs. Gränser restes på nytt. Solidaritet med nödställda ersattes av stelbent, nationellt systemkramande. Auktoritära ideal kom åter. En aggressiv indelning av människor i kollektiv baserat på fördomar blev på modet i diverse kretsar. Och fantasier om att rika, välmående länder som Sverige skulle stå på randen till kollaps – en myt gödd i växeldragning av både vänstern och högern de senaste åren – fick bli utgångspunkt för dramatiska, konkreta politiska omsvängningar.

Även om fortfarande mycket går åt rätt håll globalt sett när det gäller fred, demokrati, välstånd och fattigdomsbekämpning, så var det här ett år när åtskilligt gick bakåt och snett, när många övergav tidigare ideal så snart det blev lite jobbigt att stå upp för dem. Till slut fanns nästan ingen trovärdighet, ingen konsekvent koppling mellan ord och handlingar, kvar som överlevde från ena veckan till nästa.

En våg av nationalism, gränser och främlingsfientlighet har tagit ny fart i Europa som om den inte stoppas och vänds kommer att skapa ett fattigare, trängre, intolerantare, farligare samhälle.

***

Jag kommer att tänka på några ord av Herbert Tingsten i ett tal till studenter i samband med den av sovjetisk militärmakt krossade Ungernrevolten 1956, ord som känns relevanta även i dag:

”Vi kan känna vördnad och medkänsla mot dem som nu offrat sig och offrar sig i tro på idéer som vi själva under så mycket mindre svårigheter, utan alla risker, vill verka för. Vi kan ge litet mer än ord, vi kan också ge löften. Det gäller särskilt er som är unga och har årtionden av arbete och insatser framför er. Ni kan komma ihåg dessa dagar och tänka på dem i framtiden; den tanken bör hjälpa er att arbeta för ett fritt Sverige, för en fri värld, för frihet människorna emellan, för fördragsamhet och godhet mot dem ni möter i livet.”

Den viktigaste kampen att föra under 2016 kommer att vara den för frihet, öppenhet, mångfald och solidaritet. De förutsätter varandra.

Bli först att kommentera

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

Av , , Bli först att kommentera 0

Senaste gången den amerikanska centralbanken höjde styrräntan var sommaren 2006. Det har hänt en del sedan dess.

Då, i juni 2006, hade få utanför Apple hört talas om någon iPhone. Steve Jobs presenterade inte den första modellen förrän året därpå.

Facebook var ett slutet high school-nätverk i USA som knappt någon i Sverige ens visste existerade.

Twitter var nytt och lika okänt.

I Libyen styrde Gaddafi sedan decennier. I Egypten hade Mubarak härskat under ett kvarts sekel. I Vita Huset satt George W Bush, och de flesta trodde att Hillary Clinton skulle bli hans efterträdare. I Sverige var Göran Persson statsminister.

Och väldigt få ägnade några tankar åt den gigantiska lånebubblan på USA:s bostadsmarknad, som ett par år senare i en kedjereaktion skulle utlösa den globala finanskris med vilkens effekter många länder fortfarande kämpar.

Eurokrisen, den dramatiska och pågående händelseutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika, de stora flyktingkatastroferna, den nya oron i Kinas ekonomi, Rysslands aggression mot Ukraina – på bara nio år kan en värld förändras i grunden, genomgå många kriser och ställas inför helt oförutsedda utmaningar.

Den amerikanska centralbanken har alltså inte någon gång under dessa nio år vågat fatta ett beslut om höjd styrränta. Men på onsdag kan det vara dags. Efter minst ett år av tilltagande rykten, verkar allt upplagt för en höjning när centralbankens direktion möts. Fed-chefen Janet Yellen har inte gjort någon hemlighet åt vartåt det lutar.

Den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden i USA fortsätter, med stärkt sysselsättning, stadig tillväxt och ökande reallöner. Samtidigt talar flera faktorer för att en stigande inflation – under lång tid ett icke-tema trots enorma penning- och finanspolitiska stimulanser – kan komma att skönjas igen nästa år.

Dessutom har det nu talats så länge om att en räntehöjning ska genomföras detta år, att marknaderna i hög grad redan anpassat sig inför ett sådant besked, utan dramatiska följder.

Ändå bävar många inför beslutet, och varnar – som alltid – för att en sänkning nu vore förhastad och kan hota vända de positiva trenderna. Dysterkvistar fruktar en återgång till mer normala räntenivåer, varnar för att inflationen fortfarande är alldeles för låg, att dollarn kan stärkas så mycket att det sätter världsekonomin i ny obalans, när utvecklingsländer och nyligen industrialiserade länder med stora lån kopplade till dollarn riskerar skuldkriser.

Hur det historiskt låga oljepriset kommer att utvecklas framöver är en annan svårbedömd faktor. Kinas ekonomi är ett också ett växande orosmoment. Utsikterna för amerikanska och europeiska exportindustrier är långt ifrån entydigt ljusa, trots en del lovande trender. Den som vill varna, kan alltid hitta sådant som får omgivningen att hålla andan.

Allt det där mynnar i räntepolitikens eviga dilemma. De flesta, åtminstone de särintressen som har mest att vinna och minst att förlora på en expansiv, förr eller senare ansvarslös, finans- och penningpolitik, jublar över sänkta styrräntor. Känslan av kris, av undantagsläge, låter sig alltid villigt kittlas, i synnerhet om andra får bära de långsiktiga riskerna.

Därför är det vanligtvis färre som välkomnar korrigeringar i den andra riktningen, trots att restriktioner i goda tider är förutsättningen för stimulanser i sämre konjunktur. Att höjda räntor för första gången på nästan ett årtionde skulle signalera att den amerikanska ekonomin går ganska bra och börjar tillåta en mer långsiktig strategi igen, glöms lätt bort.

Fakta, bedömningar och psykologi – amerikanska centralbanken har mycket att ta hänsyn till i sitt beslut.

Bli först att kommentera

Klimatavtal i Paris – lovvärda ambitioner och hållna tummar

Av , , Bli först att kommentera 0

Den långsiktiga, av människor påverkade klimatförändringen är ett av de stora temana. Det oroar mig allra mest, också därför att problemet har så många aspekter.”, sade Angela Merkel i en intervju med tidskriften Die Zeit, 3 mars 1995.

Bara några månader tidigare hade hon, vilket överraskade många, utsetts till ny miljöminister i Tyskland av förbundskanslern Helmut Kohl.

Klimatfrågan har, fortsatte hon i intervjun, ”med energisparande att göra, med förändringar av konsumtionsvanor och produktionsmekanismer, med förhållandet mellan industri- och utvecklingsländer. Ingenstans blir miljöpolitikens globala samband så tydliga som i klimatpolitiken.”

Miljöministerposten dröp kanske inte av prestige, och hörde i mitten av 90-talet fortfarande inte till de mest eftertraktade i Tyskland. Men den var på väg att få ökad betydelse och anseende i takt med att miljön som ödesfråga erkändes av allt fler. Kraven på konkreta åtgärder, tydliga prioriteringar och stora omställningar växte när klimathotet började klättra högre upp på den politiska och mediala dagordningen.

Att få ansvar för miljöfrågorna var därför ett test på ledarskap, förmåga att hantera komplexa utmaningar, läsa på sakfrågor i detalj och balansera mellan långsiktiga ödesmål och starka, kortsiktiga särintressen, mellan det visionära och det pragmatiska, mellan det önskvärda och det uppnåeliga.

Och miljöfrågans globala dimension ställde miljöministrar inför många internationella förhandlingssituationer, där nerver, fasthet och diplomatiskt hantverk prövades i praktiken.

På miljödepartementen fick politiker helt enkelt visa vad de dög till.

Kristdemokraterna förlorade regeringsmakten i det tyska valet 1998, Kohl avgick och Merkel skulle inte inneha någon ministerpost mer på sju år. Men när CDU/CSU återkom i regeringsställning 2005 var det med Angela Merkel som partiledare och regeringsbildare.

Under flera år i början av sin tid som regeringschef var hon också känd som ”klimatkanslern” för sitt – omdiskuterade och inte alltid konsekventa, men ändå uthålliga – arbete med att få till stånd internationella klimatavtal.

Miljöminister i Sverige under samma period som Merkel innehade positionen i Tyskland, 1994-1998, var för övrigt ett av socialdemokratins stora framtidsnamn, bara tre år yngre än sin tyska kollega. En blivande statsminister enligt många. Det var Anna Lindh.

***

I förra veckan utsåg den amerikanska tidskriften Time Angela Merkel till årets person för 2015. Motiveringen till utmärkelsen var hennes sätt att dels hantera den gigantiska eurokrisen och dels hennes beslut och hållning att ett rikt land som Tyskland har en skyldighet att värna asylrätten och öppna sina gränser för människor på flykt, utan att sätta något bestämt tak på åtagandena.

”Vi klarar det”, var hennes knappa men klara ställningstagande i somras. Och till sina kritiker, de många som – likt sina åsiktsfränder i Sverige – uttryckte sig nedlåtande om Merkels välkomnande linje, sade hon tidigare i höstas: ”Jag måste ärligt säga, att om vi nu måste börja be om ursäkt för att vi i en nödsituation visar ett vänligt ansikte, då är det inte mitt land.”

Det var en avgörande markering i en tid när hatpropagandister vädrar morgonluft, och att hon även var på tal som en tänkbar mottagare av Nobels fredspris visar hur mycket hennes hållning, att hon satte in sin popularitet och prestige på att försvara en humanistisk människosyn, betydde.

Sedan dess har även den tyska asylpolitiken, tyvärr, retirerat i flera steg. Vad som blir kvar av ”vi klarar det”, återstår att se. Men att Time betrakta Merkel som årets person 2015 är lätt att förstå.

Frågan är dock om inte klimathotet kommer att räknas, bredvid eurokrisen och flyktingfrågan, som hennes stora tema, när karriären så småningom summeras. Och även på det området är det fortfarande öppet om engagemanget till sist leder till konkreta resultat eller stannar vid lovvärda ambitioner.

***

Det avtal som slöts vid klimattoppmötet i Paris i helgen var långt bättre än befarat, och något mer konkret än vad man hade kunnat förvänta sig. Förhandlarna kom så långt man kan begära under omständigheterna och givet de ofrånkomliga kompromisser som krävdes.

Jordens uppvärmning ska, slår Parismötet fast, hållas under två grader, med målet att begränsa den till 1,5 grad. Det är förstås lätt att skriva in som en god ansats i ett avtal, för att hålla alla på gott humör, men det är ändå väldigt värdefullt att länderna kommit överens om tvågradersmålet, och snuddar vid en skärpning. Det betonar frågans allvar.

Klimatfinansieringen – överföringen av pengar från utvecklade länder till fattigare länder för att de senare ska klara av en hållbar omställning av sina ekonomier och kunna skydda sig mot klimatförändringar som ändå kommer – läggs fast till 100 miljarder dollar per år, men kan komma att höjas i mitten av 2020-talet. Att den frågan inte stjälpte en uppgörelse, trots att konflikter kring vilka åtaganden som framför allt Kina och Indien bör göra finns kvar under ytan, får betraktas som en framgång i sig.

Avtalet ska börja gälla 2020, men redan med start 2018 ska globala översyner göras vart femte år av hur de enskilda ländernas arbete och klimatplaner utvecklas. Den regelbundna uppföljningen garanterar inga konkreta resultat, men är ändå viktig som betoning av att Parisavtalet inte är en slutpunkt, utan ett startskott.

Bättre ekonomiska förutsättningar för förnyelsebara energikällor, ständiga miljötekniska framsteg och stora forskningssatsningar innebär, tillsammans med en ny medvetenhet om vad klimathotet kommer att kosta om inget görs, att omställningar inte möter samma motstånd som för tio år sedan. Och den nya uppgörelsen ger företag och investerar säkrare förutsättningar för gröna satsningar.

Men om man betraktar det utan illusioner är Parisavtalet, trots de många positiva inslagen, också i mycket bara en uppräkning av goda ansatser och hållna tummar. Om allt blir som man hoppas, är det ett stort steg på vägen mot en begränsning av klimathotet och en nödvändig omställning av ekonomi och energiproduktion, om än inte en entydig eller perfekt lösning på alla problem.

Men ingen kan garantera att avtalet omsätts i praktiken, globalt eller i de enskilda länder som undertecknat det. Regeringar kommer och går, och avtal kan sägas upp. Kriser av olika slag kan snabbt få prioriteringar att skifta. Hur detaljer ska tolkas och arbetet konkret utvärderas kan bli framtida stridsfrågor. De klimatplaner som de enskilda länderna har i dag är långt ifrån tillräckliga för att förhoppningarna i Paris ska bli verklighet. Starka lobbyintressen kommer att fortsätta kräva subventioner av fossila bränslen.

Redan det faktum att avtalet nöjer sig med att de globala utsläppen ska börja minska ”så snart som möjligt” får varningsklockor att ringa. Förhandlarna gjorde sitt, men det svåraste – att förverkliga ambitionerna – återstår.

***

Angela Merkels första kommentar i helgen löd: ”Med det klimatavtal som slutits i dag har världssamfundet för första gången förpliktat sig att gå till handling i kampen mot den globala klimatförändringen. Oaktat det faktum att mycket arbete fortfarande ligger framför oss, inger detta hopp att vi ska klara av att säkra livsvillkoren för miljarder människor även i framtiden.”

Bli först att kommentera

Skäms inte för vemodet under julhelgerna

Av , , Bli först att kommentera 2

Glädje är, i en värld av gnällspikar, oemotståndlig och förtjusande med sin energi och påhittighet; alltid först upp på benen, alltid blicken framåt. Avsky, Ilska och Rädsla spelar också viktiga roller och har sina ögonblick när de räddar situationen, i samarbete eller var för sig.

Men utan hopplösa Vemod, som redan med fingertopparna färgar glada minnen sorgsna, i långsamma suckar ältar livets problem och knappt orkar resa sig upp för att allt känns så tungt, skulle hela berättelsen ändå sluta i elände och sönderfall.

Ibland är det inte optimism, gåpåaranda och käcka budskap som behövs för att hitta nytt mod, utan tid och ärlighet nog att få visa att man är ledsen, få erkänna att man är ensam, få berätta att man är förtvivlad.

Pixars senaste succé ”Insidan ut” – en animerad film om vad som som händer i huvudet på en ung flicka, Jenny, när fem känslor styr från hjärnans huvudkvarter i ett landskap fullt av personlighetsöar, minnen, drömmar och fantasi – är inte bara en charmig biotopp, utan har något djupare att berätta, för alla åldrar.

En av de finaste scenerna, och första gången som Glädje börjar ana varför nedstämda Vemod har sin plats som en av huvudkänslorna, är när den förkrossade Bing Bong – Jennys stojiga låtsaskompis från barndomen, som börjar ana att hans tid är ute –inte går att trösta med käcka budskap, och inte längre har någon ork att kämpa vidare.

Först när Vemod sätter sig ner på randen till minnesgapet och talar lågmält med honom, låter honom vara förkrossad en stund, händer något. ”Gör honom inte ännu ledsnare” varnar Glädje otåligt. Men när Bing Bong fått gråta ut – med godis istället för tårar – och snyfta färdigt i Vemods famn, mår han lite bättre igen och reser sig upp.

Först när det är okej att säga som det är och gråta ut, blir det möjligt att se framåt.

Det kanske är ett av filmårets mest tänkvärda och livskloka budskap, i ett animerat äventyr som man måste vara alldeles väldigt avtrubbad för att inte bli förälskad i.

Inför helger som väntar, när krav, förväntningar och konventioner om glädje och högtid, om idyll och fasad, om samvaro, gör att sår, sorg, ensamhet och en vardag av tomhet blir ännu mer tabu, är det en värdefull påminnelse.

Det räcker inte med bara Glädje, Ilska, Avsky och Rädsla. Även Vemod behövs, fast det så ofta verkar passivt och trögt, och ibland bara fult och osäljbart. I en tid när mycket, även i samhällsdebatten, växlar mellan det tillgjort käcka, det okontrollerat ilskna och det överspänt ängsliga, kan det inte upprepas nog ofta.

Vemodet är tålamodsprövande men värdefullt, och bär inom sig en respekt för andra, en beredskap att lyssna både inåt och utåt, ett slags anständighet och ödmjukhet. När stora förändringar äger rum, när det rusar och tjuter, när känslor av uppbrott dominerar, är vemodet en förmänskligande kraft.

***

I en vänbok från kulturpersonligheter till Eyvind Johnson på dennes femtioårsdag – ”Brev till Eyvind den 29 juli 1950” – valde Harry Martinson, en vemodets mästare, att reflektera så här över ordet ”frihet”:

”Jag tror att vi alltför ensidigt ser människan som den politiska människan. Ty detta att mänsklig omogenhet så lätt kan förmälas med en rent fartteknisk effektivitet är långt allvarligare. Frågan om de höga hastigheterna borde vara en mentalhygienisk fråga. Att den inte har fattats så är en stor olycka för hela vår tid. Frihet och hastighet är inte samma sak. Tvärtom syntes det mig att en frihet värd namnet framför allt vore en frihet av en sådan art att den lämnar rum åt möjligheten för individen att välja sin egen rytm, vara tveksam ibland, långsam ibland, när så behövs. Kort sagt envars frihet att kunna besinna sig. (…) De för snabba beslutens värld kan inte gärna bli något annat än de allt snabbare felslutens.”

I sitt brev skrev Vilhelm Moberg: ”Den varaktiga vänskapen emellan två individer måste bygga på en klar insikt om den fullkomliga mänskliga skröpligheten. Man ska inte gå och vänta någonting av varandra. Men lägger man illusionslösheten som en fast grund, så kan det hända att man får ut en hel del av en vänskapsförbindelse.”

Och Olle Holmberg tog upp hur sammansatt Johnson var, ”sammansatt, sammansatt av mycket, och av saker som det ibland blir gnissel, ibland skön musik av då de gnids med fogarna mot varandra. Sådant är intressant.”

Dröj vid det komplexa och såriga, inte den släta ytan.

***

En poet som fick sina dikter att gnissla både vackert och osentimentalt, utan släta ytor, var Sonja Åkesson. Jag avslutar med några rader ur hennes ”Ute skiner solen”, från 1965:

”Kan du inte ta det som ett jobb/ bita ihop tänderna/ tänka nu jävlar!/

Nä.

Kan du inte sticka iväg/ komma ifrån det?/

Nä.

Kan du inte tjuta och sparka/ praktisera porslinskrossning/köra knytnäven genom mormorsspegeln?/

Nä.

Kan du inte hoppa i sjön?/ Skära av dig pulsen?/

Nä.

Kan du inte skriva? /Skriv en dikt om det!

Nä.”

************************”’

(För den som vill kommentera krönikan finns den även utlagd på vk.se/asikter. Här tar jag inte in några kommentarer.)

Bli först att kommentera

En febrig stämning i samhällsdebatten

Av , , Bli först att kommentera 0

Notis 1. I senaste numret av tidskriften Lyrikvännen skriver Marie Pettersson om poesins sjunkande status hos de stora svenska bokförlagen:

”…faktum är att den här hösten når storförlagen nya bottennivåer när det gäller satsningar på poesi. Bonniers: 0 diktsamlingar, Norstedts: 1, Wahlström & Widstrand: 2, Natur & Kultur: 0. Ingen återväxt att tala om, ingen debutantsatsning från de ”fyra stora”. ”

Mindre förlag kämpar på. Men söker man tecken i tiden, på uppjagade, kortsiktiga, andnödiga stämningar, är den nya poesins svåra läge, lyrikens tilltagande skuggtillvaro, ett av många. Den är inte nyttobetonad, lättdefinierad eller lättsåld. I ruset och hetsen, i stressen från de tusen, sekundsnabba, osorterade intrycken, stör den genom att tvinga oss till långsam, aktivt medskapande läsning, där vi måste ta ansvar för våra egna tolkningar. Varje ord räknas, men inget ord inbjuder till ett enkelt gillande eller en bekräftad fördom. Så sanslöst omodernt.

***

Notis 2. Lars Gyllensten (1921-2006) är väl tämligen bortglömd som författare i dag. Men söker man lite tankeutmaning, utan överdriven inställsamhet, är hans böcker värda några stunder under julhelgerna. Varför inte börja med den svårkategoriserade essäsamlingen ”Mänskan djuren all naturen. Läsefrukter och kompotter” från 1971.

En av de små, eleganta betraktelserna där diskuterar ögats nervtrådar och hur de kommunicerar med hjärnan om vad som händer i näthinnan.

Tar man hjälp av elektriska mätinstrument, skriver Gyllensten, finner man ”ett ständigt sorl av elektriska impulser i nervtrådarna – ett sorl, dels av budskap och dels av brus. Det är aldrig tyst och stilla.” Men vad i detta sorl, frågan han, ”säger någonting om yttervärlden, som duger att tolka och nyttja, och vad är bara alster av nervcellernas egen självhushåll?”

För när ögat ”sover eller blundar eller stirrar ut i mörkret”, inträffar det egendomliga, att bruset ökar. När ögat tittar igen ”dämpas bruset, så att de meningsbärande budskapen blir tydligare och väger över”.

Det gäller de flesta sinnen och funktioner i nervsystemet, konstaterar Gyllensten: ”…när meningsfulla handlingar skall företas, när uppmärksamheten eller viljan träder till, då dämpas bruset så att de budbärande signalerna träder fram.”

Allt kretsar kring att tolka och hantera det både nödvändiga och ofrånkomliga bruset, för att ”kunna ta emot meningsfulla upplysningar, åstadkomma meningsfulla tolkningar och mönster och utföra dugliga handlingar”. Ordningen träder fram ur ett ”skapande kaos”, lyder slutsatsen i Gyllenstens lilla text.

***

Notis 3. Den liberale idédebattören och författaren Johan Norberg, en av de intressantaste rösterna i svensk samhällsdebatt just nu, skrev i går en mycket tänkvärd och angelägen krönika i tidningen Metro – ”Du behöver inte delta i mobbjournalistiken” – om hur myter, skrönor och fördomar, riktade mot asylsökande och invandrare sprids okritiskt och med blixtens hastigheter, inte minst på sociala medier.

”Just nu”, skriver Norberg, ”sprids mängder av rykten om migranter som vid närmare påseende ofta visar sig vara överdrivna eller till och med påhittade. Nej, det fanns inga belägg för en vapengömma på ett flyktingboende i Jämtland. Ingen klass med flickor i Norrköping som könsstympats i Sverige. Det var inte bilder på muslimer som firade terrordåden i Paris, utan på pakistanier som firade en cricketseger. Det har inte varit slagsmål mellan tiggare och flyktingar på Malmö Central.”

I alla tider, fortsätter han, ”har vi berättat skrönor för att roa och för att varna, och de som spelar på vår oro sprids snabbt, så de säger väldigt mycket om oss. En gång i tiden skrämde vi varandra med vättar, troll, gengångare och häxor. Nu skrämmer vi varandra med vandringssägner om syrier, afghaner och irakier. Och det farliga är att vissa nu bygger sin politik på att vi ska vara uppjagade.”

Norberg avslutar med en viktig påminnelse: ”Följ Metros Viralgranskaren och Medierna i P1 så ser du hur lätt vi faller för myter. Och du – du måste inte vara först med att sprida allt du ser. Andas, räkna till tio, ta en kopp kaffe först. Det är inte en tävling.”

***

Det finns något febrigt, hätskt och hypernervöst i svensk samhällsdebatt den här hösten – som om bruset svämmar över fakta och aktiva, kritiska tolkningar av flödet hamnar i tidsnöd.

På många håll låter det som om Sverige är ett land i kaos, kris, med oöverblickbara problem och ett starkt behov av andrum, paus och stängda gränser. Den bilden har väldigt svagt stöd i fakta och samhällets vardagsscener. Raden av positiva ekonomiska prognoser den senaste veckan, för att bara ta ett exempel på temat resurser, går ju helt på tvärs med farhågorna om ett samhälle som är på väg att gå sönder.

Paniken känns istället mer som ett uttryck för uppjagade stämningar som nu blir ett slags självuppfyllande profetior, och tillåts fungera som underlag även för politiska felprioriteringar och förhastade regeringsbeslut.

Motståndskraften mot vantolkningar, fördomar och myter minskar alltid när perspektiv, lugn och överblick går förlorade.

Det är inget att leka med.

Bli först att kommentera