Låt barn växa upp med sociala medier från låg ålder

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ju där, på de sociala medierna, som framtidens vardagsslitare och vardagshjältar, nästa generation poeter, akademiker, filosofer, politiker, konstnärer, innovatörer, företagsledare, pedagoger, aktivister, idealister, cyniker, bydårar, original och skurkar kommer att lära sig livet, lära sig människor, lära sig mångfald, lära sig relationer, lära sig faror, lära sig frestelser, lära sig lycka och smärta, lära sig ideologier och ideal.

Där kommer de att kämpa om makten, friheten och rätten, bryta gränser och utmana tabun. Finna varandra, lämna varandra. Utkämpa konflikter och mötas i samarbete. Älska och hata. Begå några av sina största misstag. Samla några av sina värdefullaste erfarenheter. Göra några av sina viktigaste goda gärningar. Växa, mogna, åldras.

2000-talets bataljer om demokrati, frihet, integritet, etik och moral, om kurage, gemenskap, normer och tolerans i social samvaro, om rätten till kulturellt skapande, om ekonomiska maktförhållanden och jämställdhet, om ords valörer och konsekvenser, om privatsfärens värde och gränser – kommer i viktiga avseenden att utspelas på sociala medier. Där kommer människor att utveckla sina personligheter och se sina identiteter definieras.

De som är barn och ungdomar i dag, kommer att se nätets forum och mötesplatser som lika självklara miljöer för politiskt engagemang, idédiskussioner, upptäcksfärder och intimt umgänge – för mänskliga relationer i allra djupaste mening – som tidigare generationer såg sin möteslokaler, föreningsmiljöer, fritidsgårdar, rökrutor och, tja, gud vet vad för platser.

De digitala forumen kommer inte att vara verktyg, hjälpmedel eller ställen där man loggar in och ut som paus från den verkliga, fysiska tillvaron, utan det kommer att vara platser där själva livet utspelar sig, en del av livets villkor. Något riktigt utloggat tillstånd kommer inte att vara praktiskt möjligt i framtiden.

***

Vi kan därför inte gör nog mycket för att ge barn chansen att vänja sig vid de miljöerna så tidigt som möjligt. Gradvis och som en lika självklar del av sin uppväxt som skogar, sjöar, lekparker, stadskärnor, gränder och byvägar. Låta dem få pröva sig fram där, diskutera dem – kritiskt, med vuxnas vägledning om regler och förhållningssätt, om respekt och ansvar – upptäcka dem i tid, förstå inte bara möjligheter, utan också risker, problem, dilemman och allt som kan gå fel.

Det är läroprocesser som inte kan regleras eller lagstiftas fram, och definitivt inte skjutas upp till de högre tonåren, med åldersgränser och angivelser. Då uppstår bara gråzoner, doldheter, hemlighetsmakeri och smyg. Det är läroprocesser som kräver en aktiv, närvarande vuxenvärld med både auktoritet, lyhördhet och fingertoppskänsla, och en ständig beredskap att prata och vägleda, vara tydlig om normer, regler och gränser, utan att förlama och bli kontrollfreaks.

Vara förebilder och människor, helt enkelt, i närheten, inkännande och vägledande, under av de ungas resa ut i livet, utan att ställa sig i vägen och visitera varje livsfas in i minsta detalj. Sånt kan inte beslutas fram, utan handlar om allas ansvar, vuxenvärldens insikter och civilsamhällets existens. Därför spelar lagstiftningen på området mindre roll, och alla försök att skjuta upp ungas inträde på sociala medier missar helt vilket århundrade vi är på väg in i tekniskt, socialt och kulturellt.

(***

Intermezzo: För säkerhets skull, så att ingen ska missuppfatta den här krönikan som ett försök att göra ledarsidan populär hos kidsen, vill jag framhålla att jag är emot rösträtt för 16-åringar. Rösträttsåldern bör rimligen sammanfalla med myndighetsålder. 16-åringar ska ägna sig åt att plugga, anstränga sig och förbereda sig för livet – och längta till artonårsdagen.

***)

Men skippa alla former av okritisk hallelujastämning kring sociala medier. De är inga mirakel, inga frizoner och paradis, utan miljöer där maktkamper, normprocesser, intressekonflikter, civilisationssträvanden, frigörelser och demokratisering kommer att prägla decennier framåt. Riskerna är lika viktiga att diskutera som de stora möjligheterna. Hoten mot människors frihet och integritet lika nödvändiga att framhålla, som allt det fantastiskt positiva sociala medier kan innebära.

Att trycka gilla på Facebook, för att ta det enkla exemplet, är ju en medmänsklig gest till bekanta, ett sätt att visa tillhörighet och tillgivenhet, ett sätt att uppmuntra, ett ställningstagande. Men det är också och samtidigt – håll i er nu, åtminstone ni inom vänstern – en kapitalistisk handling som säljer ut privat integritet, privat information, till jättekoncerner som söker manipulera och dupera oss, göra oss mer ensidiga och endimensionella i våra smaker och umgängen, mer förutsägbara och lättledda i bubblor av likasinnade, mer renodlade som målgrupper i profitsyfte, och som kompenserar oss för det med tillgång till en effektiv och berikande social mötesplats, som också kan användas för uppror och frigörelse. Om detta kommer digitala maktkamper och revolter att stå på 2000-talet. Precis så komplex är verkligheten på de sociala medierna, precis så dubbeltydig.

Allt sånt behöver unga få börja lära sig i mild form tidigt, för att själva ha de insikter, referensramar och erfarenheter som krävs för att kunna leva och agera självständigt där, värdera, bedöma, ifrågasätta och granska.

***

Och som vi får veta av Ronja: ska man lära sig att inte ramla i älven eller helvetesgapet, ska man lära sig att akta sig för vildvittror och grådvärgar, så måste man ut i skogen och söka upp dem, som inslag bland andra i den storslagna naturen. Det kan du inte lära dig om vuxenvärlden är sjukt överbeskyddande. Men du behöver få höra talas om farorna i förväg.

Låt barnen växa upp med sociala medier från låg ålder, men gör det till ett naturligt inslag i undervisning, samtal och uppfostran. Tala mycket om det, utan att kväva det. Visa och lev det.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen

Av , , Bli först att kommentera 0

”Atlanten växer”, av danska poeten Julie Sten Knudsen, i svensk översättning av Jenny Tunedal, hör till de idémässigt intressantaste diktsamlingarna jag läst senaste året. Om rasifiering, hudfärg, normer, identitet och koloniala arv. Jag rekommenderar den för eftertänksam läsning. Här återger jag dock en av de mindre politiska dikterna:

”Du började älska öknen/ när vi var i New Mexico som barn, med mamma./ De röda klipporna. Slättlandskapen./ De ändlösa vägarna, solen./ Den torra luften som gör mig yr./ Du säger att du känner dig fri i det öppna landskapet, på landsvägarna. För mig är det tvärtom./ Jag trivs bäst bland höga byggnader med entrédörrar, bakdörrar, kökstrappor,/ portvalv in till bakgårdar, hörn att slinka runt/ och källare man kan försvinna ner i./ Flyktvägar, gömställen.”

Bli först att kommentera

Tal för Pensionärsuniversitetet i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Har hållit ett anförande på universitet för Pensionärsuniversitetet om dagstidningarna och samhällsutvecklingen, den tekniska, ekonomiska och politiska.

Väldigt trevligt och välbesökt med över hundra åhörare i hörsalen, och vänliga reaktioner efteråt.

Jag citerade bland annat några rader ur en dikt av Göran Sonnevi, men också de här orden från Frank Schirrmacher:

”Men i internet och den digitala tekniken ligger också en enorm chans. För det finns en väg ut, som sällan framstod som så möjlig som i dag: perfektionen hos de nya systemen hjälper oss bara om vi tillåter oss att vara mindre perfekta, ja att utifrån våra brister och vår ofullständighet stärka något som datorer inte har och vad de måste avundas oss: kreativitet, tolerans och medvetenhet.”

Bli först att kommentera

Anförande om liberalismens grunder

Av , , Bli först att kommentera 0

Har varit i stan och hållit ett anförande om min syn på liberalismens idégrund. Jag avslutade med att läsa en dikt av Lars Forssell, bara därför att när man ändå har ordet kan man ju passa på, men dessförinnan hade jag också, för att alltid påminna om vikten av intellektuell öppenhet, citerat några favoritrader från liberalen Marion Dönhoff:

”Jag hoppas”, sa hon till en grupp skolelever kort före sin död, ”att ni ser tolerans som något viktigt, för bara den som är tolerant undgår att förfalla till arrogans och högmod, utan prövar även andras åsikter, också när man anser att de egna är de enda riktiga. Och jag hoppas, att ni blir liberala och öppna för världen. Medborgare bör vara öppna för förändringar, då historien är en process och inget tillstånd. Och man bör inte fördöma det som ter sig främmande som kätteri.”

Och några rader av Vaclav Havel, till försvar av det öppna samhället:

“Det enda jag kan rekommendera just nu är att ha lite humor; en förmåga att se de tokiga och absurda dimensionerna i saker, en förmåga att skratta åt både andra och oss själva, en känsla för ironi, och en känsla för allt som inbjuder till parodi i den här världen. Med andra ord: att höja sig över saker, betrakta dem från distans – de som inte har förlorat förmågan att känna igen vad som är skrattretande med dem själva eller deras egen intighet, blir inte arroganta, inte heller blir de fiender av det öppna samhället. Det öppna samhällets fiende är dem med våldsamt allvarliga ansiktsuttryck och brinnande ögon.”

Bli först att kommentera

När en samhällsdebatt tappar fotfästet

Av , , Bli först att kommentera 0

”Om den enskilda människan, hennes rättigheter och värdighet, inte längre är en gemensam utgångspunkt för debatten, utan allt mer diskuteras i kollektiva termer av vi och dem, då har vi tappat fotfästet helt.”

***

En människa är färgad av många olika faktorer i sitt liv. Hon befinner sig i en väv av relationer, miljöer och värderingar.

Ett samhälles kultur, normer och politiska maktförhållanden, en plats ekonomiska villkor och sociala förhållanden, en individs familjebild, vänner, nätverk och förebilder – allt är med och formar, prövar, påverkar, lockar, utmanar eller avskräcker.

Det står för mig inte i motsättning till liberalismens utgångspunkt: individen, den enskilda människan. Ingen människa är en ö, och ett livs omständigheter är aldrig likgiltiga, färglösa, utan betydelse.

Det virvlar och stormar av influenser, saker att förhålla sig till, vart vi går.

Men människor får aldrig betraktas som passiva kopior av, aldrig ses som viljelösa offer eller förutsägbara företrädare för sin tid, sina miljöer eller sina omgivningar.

Att en människa är präglad av sitt livsöde, sin bakgrund och sina upplevelser ger inga enkla svar om hur den individen har förhållit sig till, tagit ställning kring och utvecklats av de erfarenheterna.

Präglingen kan ha skett i form av ett tvivel, ett motstånd eller uppbrott mot miljöer och normer, i försök att förändra eller undfly missförhållanden, i djupa tankar och funderingar om arv och traditioner som skapat en självständig, egen hållning och resning.

Det är en fundamental skillnad, för att knyta an till dagsdebatten, mellan att inse att exempelvis samhällskultur är en faktor bland många andra att analysera i en människas liv, och att hävda att en samhällskultur gör det möjligt att kollektivt kategorisera och bedöma alla enskilda människor som lever i, med eller mot den.

Sådana fördomar, att i förväg tillskriva en enskild människa egenskaper, åsikter och värderingar utifrån bakgrund, omständigheter eller grupptillhörighet, att värdera en individ i förväg beroende på härkomst, etnicitet eller kultur, att dela in människor i pålitliga och farliga, välkomna och ovälkomna, berikande och problematiska, utifrån kollektiv, grova kategorier och svepande generaliseringar, är början på slutet.

Det är början på kollektiva övergrepp, på förföljelse och diskriminering. Det är början på likgiltighet och kyla inför det som inte syns på andra sidan en gräns, på andra sidan fred och välstånd, på andra sidan lyckan att vara född i fria, trygga länder.

Det är också början på den totala likgiltigheten inför politiska värderingsstrider för demokrati, mänskliga rättigheter och humanism, som pågår på andra håll i världen, som om de överhuvudtaget inte angick oss så länge vi kan stänga dörren om vårt eget privilegium. Som skulle ställningstagandet för universella mänskliga rättigheter kunna erkänna några gränser bortom vilka enskilda människors öden, liv, lidande och död inte angick oss.

Jag känner djupt obehag inför den förskjutning svensk samhällsdebatt har genomgått det senaste året när det gäller villigheten att bejaka och svänga sig med kollektiva fördomar och slarviga generaliseringar om stora grupper, för att vinna stöd för stängda gränser och en indelning av människor i vi och dem.

Även om jag själv har en stark åsikt i den, är det inte den heta debatten om invandring, avvägningar i migrations- och integrationspolitiken, om gränser och nationalstat vs öppenhet och solidaritet, som jag vänder mig mot. Att det finns stor spännvidd i de diskussionerna, och att det svenska samhället är inte i en process av djup eftertanke kring en del svåra, grundläggande frågor som har med integration att göra, är ofrånkomligt och nyttigt.

Vad som gör mig obehaglig till mods är den allt mer slapphänta trenden att diskutera brott, missförhållanden, tragedier och samhällsproblem utifrån grova, kollektiva generaliseringar som utmålar enskilda människor som misstänkta, som problematiska, som hot, redan på grund av deras bakgrund och livsvägar, och utifrån befängda, förljugna föreställningar om hithörande med vissa värderingar och främlingar med andra.

Det riskerar att i förväg stänga ute många av de viktigaste rösterna och en del av det djupaste engagemanget för frihet, demokrati och individuella rättigheter i ett sekulärt samhälle – nämligen det som finns många nyanlända – från debatten och den politiska processen.

Det bidrar inte till en enda lösning på ett enda problem, utan skapar bara ett råare, räddare och aggressivare klimat mellan människor, och raserar förutsättningarna för all praktisk integrationspolitik.

Det gör oss blinda och ovilliga att upptäcka en positiv mångfald att försvara och rekrytera i konflikten med alla former av reaktionärt tvång, förtryck och kollektiva övergrepp.

Det försvagar försvaret av just det som många påstår sig vilja värna.

Det blandar ihop konkreta polisiära ärenden och rättsfall, med stora, breda samhällsskeenden.

Det vädjar till människans sämsta instinkter för att förändra opinioner i komplexa sakfrågor.

Men framför allt är det helt enkelt principiellt fel utifrån grundläggande demokratiska värderingar – de värderingar som är ett viktigt resultat av många decenniers, för att inte säga seklers, politiska arbete, och som inte ska kompromissas eller relativeras bort. Genom kollektiva fördomar förgiftas samhället inifrån, föröds dess människosyn och förskjuts dess normer, bort från försvaret av individers rättigheter, värdighet, frihet. Så förvägras människor sin rätt att erkännas som unika, med samvete och ansvar.

De svarta, dystra dagar när nyhetsflödet känns outhärdligt, gäller det att veta, robustare än någonsin, vilka värderingar som allt måste bottna i, för att ett besvärligt händelseförlopp ska kunna vändas till det bättre, steg för steg, dag för dag, insats för insats.

En sådan värdering handlar om att se och erkänna den enskilda människan, att vägra att löpa amok i kollektiva fördomar och domar.

Det är ingen slump att de tre första artiklarna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder:

***

”Artikel 1.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

***

Att börja med värderingar och etik, de allra mest grundläggande principerna – att försvara dem, hävda dem, våga stå för dem, men också leva upp till dem i det egna handlandet – är att hedra de svåraste offren.

Vi behöver inte vara överens gällande migration och integration. Men om den enskilda människan, hennes rättigheter och värdighet, inte längre är en gemensam utgångspunkt för debatten, utan allt mer diskuteras i kollektiva termer av vi och dem, då har vi tappat fotfästet helt.

 

****************************

(Den här bloggen fungerar som textarkiv, här går det inte att lämna några kommentarer. Den som vill kommentera kan göra det på vk.se, där texten också ligger utlagd.)

Bli först att kommentera

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Av , , Bli först att kommentera 0

Sverige är just nu landet utan regeringsalternativ. Den här mandatperioden, förslösad från dag ett, riskerar att slarvas bort helt. Att förutspå var svensk politik kommer att befinna sig 2018 – i sak eller stämning – är nästan omöjligt.

Stadgan, hållningen och substansen saknas. Uppgörelser som träffas saknar övertygelse och samvete. Motsättningar och konflikter som hamnar i centrum saknar djup, konsekvens och begriplighet.

Frågor om migration, integration, öppenhet, ansvar, solidaritet och gränser, får med rätta stor uppmärksamhet. Där förs ordentliga idédebatter, om än ofta i alarmistisk tonläge, med konstiga infallsvinklar och ett stort godtycke.

Men väldigt lite av diskussionerna i övrigt tar på allvar tag i de största utmaningarna kring arbetsmarknad, näringar, utbildning, välstånd och välfärd. Hur resurser ska skapas, inte bara användas och fördelas, förblir den mest förtigna och ignorerade frågan i en känslomässigt panikslagen men intellektuellt torftig samhällsdebatt. Hur kan Sverige på bästa sätt förberedas, hållas ihop, göras öppet och förbli rörligt i ljuset av digitalisering, robotisering, klimat- och energiomställning, demografiska skiften och en global ekonomi i djup förändring? Sällan når debatten fram dit.

Trots åtta partier i riksdagen, finns inte ett enda regeringsalternativ som lever upp till grundkraven: tillräckligt stöd i riksdagen, en villighet att regera tillsammans och en idébaserad aning om vad det är man vill åstadkomma med ett regeringssamarbete utöver maktinnehavet i sig.

Söker man det sensationella i opinionsutvecklingen just nu, ligger det mindre i resultaten än i det faktum att resultaten inte ger någon som helst vägledning i regeringsfrågan.

***

Alliansen är under fortsatt avveckling. Den blottlagda klyftan mellan liberala och konservativa instinkter, driften isär mot helt olika sfärer när statsrådsposter inte längre disciplinerar, är välgörande för idédebatten, men får tanken på ett nytt samregerande att framstå som helt orealistisk. Utsikterna att på ett vettigt sätt kunna pressa ihop centerpartiets principiella hållning i migrationsfrågor med moderaternas, eller liberalernas sökande efter sin ideologiska kärna med kristdemokraternas omvandling, är nästan obefintliga. Det finns ingen näring kvar att hämta ur ett allianssamarbete.

Socialdemokraterna och miljöpartiet håller på att gå under av trycket det innebär att regera i minoritet utan väljarmandat, utan ett ideologiskt fundament som står pall mer än en galen höst och utan ett stabilt parlamentariskt underlag som går att kombinera med en genomtänkt reformpolitik på de områden där behovet är som störst. Att partier och partiledningar hamnar i svårigheter under mandatperioder, till och med döms ut som körda och sönderregerade, är inget ovanligt. Många återhämtar sig när reformer får tid att verka, klara linjer avtecknar sig och ministrar mognar i sina roller. Men det förutsätter att en genomtänkt regeringspolitik existerar. Och att den har tillräckligt stöd i parlamentet.

***

Så länge blockpolitiken förbli en utgångspunkt för partier, politiker, medier och debattörer kommer Sverige att sakna trovärdiga regeringsalternativ.

Det blir inte bättre av de två krav för att bryta låsningarna som nu börjar övergå från viskningar i bakgrunden till öppna kampanjer.

(1) Att socialdemokraterna och moderaterna ska samarbeta mer organiserat. i en jättekoalition. Underförstått kring en restriktiv migrationspolitik som gör de nu beslutade inskränkningarna av asylrätten permanenta och försöker neutralisera Sd genom att närma sig dem. Detta krav ackompanjeras vanligtvis av förhoppningen att miljöpartiet ska försvinna helt ur regeringsbilden.

(2) Att de tidigare allianspartierna ska försöka ta över som minoritetsregering och styra – i svek mot alla liberala principer och utan moralisk anständighet – med indirekt stöd av Sd.

Det är två dödgrävarscenarier för svensk politik. Det blir så, debatten förtynar, när det saknas regeringsalternativ som söker mandat för värderingsburna reformer som kan förverkligas i riksdagen och som har kraft nog att stå emot samtidens mest destruktiva, uppjagade och navelskådande tendenser.

En koalition mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, förblir det ideologiskt intressantaste alternativet. Hur skulle en sådan regering, mötet mellan idétraditioner som nu tjurblänger på varandra i överdriven misstro, förändra dynamiken i svensk politik, och på försummade sakområden, i ett läge när det behövs som mest?

Dessvärre tycks de sakna mod och vilja att ta steget. Och Sverige står inför förlorade år.

Bli först att kommentera

Tre försök

Av , , Bli först att kommentera 0

***

Hon önskar att när sömnen kommer
ska en fågel landa vid kudden
börja plocka grenarna ur själen,
trasslet ur håret,
kvistarna ur sorgen,
mossan ur skrattet,
riset ur ögat
och flyga iväg med dem,
lyfta över
åkerdiset,
där sorkarna hörs leta,
bära dem varsamt
till ett gömsle i en gran,
och bygga nytt bo
för ett annat liv att ruvas.

När hon vaknar
är det någon annanstans,
och hon har fått följa med.
På kudden bara strö kvar,
spår efter en som hämtats.

***

Efteråt, när ångern kommer, med ögon i nacken som speglar allt sällskapet tigit om så hårt hela kvällen att kindbenen vitnat till dödskallar i skenet från nyårsnatten, ska hennes dotter berätta om sitt liv, så att det spränger i bröstet på båda;
berätta om eldsvådan hon fick tända själv, och sen hindra från att slockna på huden, hur hon försvarade lågorna till varje pris, när de kom springande för att släcka;

och det blir aldrig uttalat vem som räddades och vem som flydde och vem som bara rakade av sig håret, skar sår i kinden, lät spottet hänga, för att göra det enda som stod till buds – förstöra ett ruttet altare, gråta sig in till termiterna, bli deras vän, kasta sig till skogs, dyka till sjöbotten, klösa ut alla tilldelade roller ur hjärta och lungor som en klåda.

Först då gick det att läka. Först då gick det att återvända, och storma fasaderna, ta sig tillbaka, rädda de andra.

***

Är det möjligt att känna avund,
tvärs över torget där vi växte upp,
tvärs över en lögn, som med åren
fått skrovlig hud, och nu, när vi drar
med fingret över den,
känns ärligare, än det vi kämpat
för att ordna upp,
genomskådar och vet mer om oss,
än vi vågat erkänna
ens för dem som kommit
nära senare?

Är det möjligt att längta hem
tvärs över en orätt,
som står kvar, lutad
mot samma brunn, busvisslar,
knäpper med fingrarna, samlar
en publik och hotar
att ta ett steg mot oss, omringa oss?

Är det möjligt att förlåta
tvärs över ett missförstånd
som fick en hel svärm
av skadade vingar
att skingras?
En gång var det här nederlaget vårt.

Bli först att kommentera

Penningpolitisk epok går mot sitt slut

Av , , Bli först att kommentera 0

”Det är bra”, sade indiska centralbankens chef Raghuram Rajan, på World Economic Forum i Davos förra veckan, ”att penningpolitiken inte löser alla problem. Det skapar utrymme för strukturreformer”. (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 21/1).

Tillsammans med Axel Weber från den schweiziska storbanken UBS yttrade han i Davos övertygelsen att en penningpolitisk epok närmar sig sitt slut.

Efter omfattande och utdragna insatser från världens centralbanker ända sedan finanskrisen bröt ut 2008 – i de flesta fall motiverade av det allvarliga läget – är den globala ekonomin på väg in i en ny fas. Kanske kommer den amerikanska centralbankens räntehöjning i slutet av förra året att i efterhand ses som en vändpunkt, mer genom sin tajming än sina direkta effekter.

Andra och djupare faktorer än de som centralbankerna rår över kommer att bli utslagsgivande. En del bekanta, en del nya, en del fortfarande okända och oväntade.

Till dem man kan anta kommer att få betydelse hör energiförsörjning och råvarupriser, tekniska innovationer som förändrar produktionsprocesser i grunden, frihandelsavtalens vara eller inte vara, Kinas omställning till en mer konsumtions- och tjänsteinriktad ekonomi, de nyligen industrialiserade ländernas hotande skuldkriser, de kvarstående obalanserna inom eurosamarbetet, klimatavtalets förverkligande i praktiken, för att nämna några och helt utlämna militära och säkerhetspolitiska konflikter runt om i världen.

Det är komplicerade, delvis oroande frågor, som rymmer många svåra vägval och stor konfliktpotential, men som är nödvändiga att ta tag i och vara ärliga om. Förhoppningsvis kommer därför centralbankerna inte längre stå i centrum på samma sätt.

Inte för att de spelat ut sin roll, utan för att den extrema fokuseringen på dem har varit en konsekvens av politikens reträtt och oförmåga.

Man behöver inte ens värdera det överhuvudtaget. Bra eller dåligt: Penningpolitik kan inte lösa alla, eller ens särskilt många, problem på längre sikt. Ju förr den insikten gör comeback, desto bättre.

Bli först att kommentera

Konferens i Skellefteå om Norrland och framtiden

Av , , Bli först att kommentera 0

Ska i dag delta vid en konferens i Skellefteå om Norrland och framtiden – ”Liberala vägar för Norrland” – i arrangemang av Bertil Ohlininstitutet, Stiftelsen Skelleftepress, idétidskriften Liberal Debatt och föreningen Liberal Press.

Bli först att kommentera

Mångfald i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 0

Ska moderera ett samtal om mångfald, minoriteters berättelser och förebyggande arbete mot främlingsfientlighet och intolerans i skolor och ungdomsverksamhet:

http://www.vbm.se/sv/se-and-gora/kalendarium/2016/mangfald-i-vasterbotten-i.html

Bli först att kommentera