Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat
Linjefartyget Hakuna Maro befann sig fortfarande i Malackasundet, mellan Indiska oceanen och Stilla havet, när det japanska Davis Cup-laget i tennis samlades på däck vid solnedgången den sjätte april 1934, för att be en bön för en saknad kamrat.
Allt hopp var ute om att hitta Jiro Sato, lagets stjärna och kejsarrikets hopp, vid liv i vågorna.
Ett spontant altare, med japansk flagga, tennisracketar och två fotografier på Sato, stod upprättat för en minnesceremoni.
Vad var det som hade hänt?
***
Vid halv tolv-tiden på kvällen innan, efter en lång middag, hade Jiro Yamagishi, reserv i laget, gått för att leta efter sin hyttkamrat, som inte synts till på flera timmar.
Hytten var tom, men vid Jiro Satos plats låg två avskedsbrev, noga ditlagda för att lätt upptäckas.
Det ena brevet var riktat till lagkamraterna.
Sato – en av tennisens intressantaste karaktärer i början av 30-talet, med fem grand slam-semifinaler och vinster mot bland andra legender som Fred Perry, Jack Crawford, och Ellsworth Vines på meritlistan – berättade om hur dåligt han mådde, om hur han hade velat avbryta resan och slippa få spela, om sin rädsla att ligga de övriga i laget till last och bli till besvär under den kommande matchen mot Australien i Eastbourne, England, dit de var på väg.
Han uppmanade kamraterna att göra sitt bästa som sportsmän, “bättre än jag skulle ha förmått”, försvara sitt lands heder i jakten på revansch för en förlust året innan och ta ett nederlag med samma humör som en vinst. Och han lovade att finnas med dem i anden.
Det andra brevet var riktat till fartygets kapten.
Jiro Sato bad honom om ursäkt för alla eventuella problem och obehag som hans förestående handling skulle kunna komma att orsaka.
Under sju timmar sökte besättning och passagerare efter Sato, på fartyget och till havs, utan att hitta honom.
Det enda man upptäckte var att två tunga järnstänger och ett hopprep saknades. Slutsatsen blev att Sato använt dem för att försäkra sig om att hans kropp skulle sjunka mot botten när han hoppade överbord.
Jiro Sato, omtyckt som lågmäld, ödmjuk, skämtsam och gladlynt bland sina vänner och kollegor, blev bara 26 år gammal.
Breven som låg i hans hytt var skrivna av en pressad och knäckt människa, med svårare problem än omgivningen hade velat förstå.
Det telegram som fartygsledningen skickade ut om händelsen chockade tennisvärlden och skapade djup förstämning i Japan.
Kunde det verkligen vara sant? Och vem bar skuld?
***
Direkt efter Satos självmord började olika teorier föras fram om orsakerna. Som alltid vid liknande tragedier försökta många sätta in det i ett större sammanhang. Det hänvisades bland annat, grovhugget, till japanska traditioner i synen på manlighet, heder, kamp, ansvar och offer.
I efterhand har en del skribenter betonat den laddade historiska, politiska och ideologiska kontexten – Japan på 1930-talet i allt mer upphetsad nationell stämning, med bara några år kvar till andra världskriget.
Resonemangen utgår underförstått från tanken att en nationalistisk tidsanda, en politiskt instrumentaliserad idrottskultur och extremt uppskruvade förväntningar på enskilda stjärnor att offra sig för sitt land, ska ha sänkt tröskeln för självdestruktiva handlingar hos en människa som inte stod ut med pressen.
Men även om en sådan kontext måste finnas med när man söker djupare orsaker till att Satos psykiska ohälsa slutade med ett för omgivningen chockartat självmord, utgör den i sig ingen förklaring till det som hände.
Det hade inte saknats varningssignaler om att Sato var på gränsen till ett sammanbrott. Innan han klev ombord på Hakuna Maro i Singapores hamn hade han besökt läkare med sina magkramper och vädjat om att få avstå¨vidareresa till England. Bara nervösa besvär ansåg läkaren, inget fysiskt.
Lagkamraterna försökte övertala Sato att tänka om. Representanter från japanska konsulatet i Singapore påpekade hur viktigt det var att han inte hoppade av. Och japanska tennisförbundet beordrade honom i ett telegram att fullfölja resan. Att ett avhopp skulle betraktas som ett svårt svek mot patriotiska plikter var uppenbart.
Sato anade bättre än de flesta hur tunn gränsen mellan hjälte och syndabock kunde vara, för en idrottsman som ansågs symbolisera något större. Japans förlust med 3-2 i Davis Cup mot Australien 1933 hade lett till hård kritik på sina håll, och fanns med som ett kvardröjande dåligt samvete hos Sato.
Det var i slutet på den säsongen som Sato, trött på de höga förväntningarna, hade börjat tala om sin önskan att trappa ner tennisen. Han funderade på att ta upp sina avbrutna studier i ekonomi igen, återvända till ett liv på hemmaplan.
Men tennisförbundets svar blev att en spelare med hans talang och förmåga hade skyldighet att tävla för sin nations ära – ett återkommande tema i auktoritära stater under 1900-talet.
Att makthavarna pressade Sato att delta i Davis Cup mot sin vilja var skälet till att hans flickvän Sanaye Okada, själv en av Japans bästa kvinnliga tennisspelare, omedelbart lade skulden för självmordet på det japanska tennisförbundet. Parets bröllop var planerat till 1935, och hon förlät inte dem hon ansågs hade orsakat Satos död.
Kanske förstod byråkraterna inte allvaret i Satos växande ångest? Kanske ansåg de det som irrelevant när nationella värden stod på spel? Kanske kände de själva trycket från ännu högre ort, på resultat och framgångar i en västlig sport som på 20-talet gripit Japan på allvar – finalplatsen i Davis Cup 1921 bidrog till att väcka intresset – och nu kunde hjälpa till att skänka global prestige.
***
Jiro Sato var den förste japanske stjärnan med en spelstil som påminde om de bästa spelarna i väst. Han utvecklade ett flackare och säkrare allroundspel, kryddat, som Bud Collins skriver i sin “History of Tennis”, med en “elegant touch”.
Där föregångarna fortfarande spelat med vad Fred Perry betecknade som “wristed heavily-topped shots” (The Sydney Morning Herald, 12 december 1934), höga loopar med mycket spin – 20-talets bästa japanska spelare Zenzo Shimidzu slog forehand och backhand med samma sida av racket – hade Sato format sitt spel efter europeiska förebilder, och parat det med utpräglad taktisk skicklighet.
Det gav resultat.
1933, efter bara några år på den internationella scenen, hade han rankats så högt som trea i världen av den ansedda tennisjournalisten Arthur Wallis Myers. Sato var på väg att öppna upp en ny kontinent på allvar för sporten, genom att kombinera lärdomar från olika regioner.
Förväntningarna hemma i Japan på nya framgångar även i Davis Cup var därför skyhöga. Både 1932 och 1933 gick landet långt i det som då hette International Lawn Tennis Challenge, utan att nå ända fram.
Inför 1934 hade kraven växt ytterligare. Och det var Jiro Sato, mer än någon annan, som kände av dem i en av nationalism överhettad epok.
Hans personliga tragedi utspelade sig i, och förstärktes kanske av, en brytpunkt mellan stränga normer och globala mötesplatser där idrotten både skapade ett frirum och rekryterades för propaganda.
***
I dag har idrottens världsstjärnor lika stora krav, förpliktelser och förväntningar på sig, men de är mer differentierade.
Maktstrukturer och beroendeförhållanden ser annorlunda ut på 2000-talet än på 1930-talet.
I en globaliserad ekonomi där varumärken är gränslösa, där nationell tillhörighet bara är en av flera faktorer och där unga löften ofta handplockas och reser utomlands tidigt för att träna i andra länder, befinner sig de individuella idrottsaktörerna i en svåröverskådlig väv av identiteter, kontrakt, avtal, image och normer. Friare och mer komplicerade än förr.
För tennisen del tog den utvecklingen fart på allvar i och med att den öppna eran inleddes 1968 (med Björn Borg som en av pionjärerna).
Klädmärken, produkter, sponsorer, mer direkta relationer med anhängare via medier och sociala medier – en internationellt känd spelare är inte längre sin nation på ett självklart sätt, utan kan i lika hög grad identifieras utifrån sina reklamkontrakt och sina fans.
Korkade uttalanden, bråk eller uppträdanden som skapar turbulens leder kanske inte längre till konflikt med ett nationellt förbund så mycket som med hot om ekonomiskt kännbara avhopp från sponsorer, som i sin tur har örat mot marken när det gäller opinioner, folkliga stämningar och konsumenters preferenser.
Och spelare som går före, tar principiell ställning och bildar opinion i frågor med relevans utanför idrotten, exempelvis i sådant som rör homofobi, sexism och våld, blir globala röster.
Det både frigör och förpliktigar.
Tittar man på hur damtourens status och villkor förbättrats stadigt under de senaste 40 åren med Billie Jean Kings och de andra föregångarnas aktivism på 1970-talet, är det i hög grad en historia om att genom nya finansiärer slita makten ur händerna på gamla överheter, och bygga upp nya, jämställdare, liberalare strukturer, där spelarna har mer att säga till om.
***
Fortfarande lurar den korrumperade storpolitiken bakom hörnet när idrottsarrangemang planeras, placeras och förläggs till olika delar av världen.
Men kampen om idrottens symbolvärden har genomgått både en hård kommersialisering, en uppenbar globalisering, en individualisering och indrekt demokratisering, jämfört med ett 1900-tal där fascism och kommunism ofta förvandlade idrotten till ett propagandaredskap utan hämningar och utan hänsyn till individer.
Samtidigt har betydelsen av idrotten som folkrörelse, med lojaliteter till ursprungsmiljöer och småskaliga sammanhang, lösts upp, anser många, under trycket från stjärnkulter, framgångsnormer och kommers.
Det svenska tennisundret på 1970- och 80-talet har ofta förklarats som ett resultat av folkrörelsetraditioner. De sänkte sociala och ekonomiska trösklar, breddade möjligheter och ökade tillgängligheten för fler. Mycket av arbetssätten och infrastrukturen finns kvar, en hel del har blivit ännu bättre, men idrottsrörelsen verkar i en annan kontext i dag än då. Varje epok har sina drivkrafter och föreställningar, som påverkar hur ungdomar närmar sig bollplanen, hockeyringen, skidspåret, tennisbanan, gymnastikhallen.
När tyngdpunkten förskjuts från det politiskt nationella till den globala marknaden, så förändras mycket – på gott och ont. Oavsett hur man värderar förändringar, är det lärorik att jämföra olika epokers utgångspunkter.
En av konsekvenserna inom tennisen är att Davis Cup – där landstillhörigheten står i centrum – förlorat i betydelse och prestige år från år (uppvägt bara delvis av tennisens återkomst till de olympiska spelen).
Har mer vunnits än som gått förlorat?
Har klimatet blivit råare eller friare, brutalare eller mer medmänskligt?
Har mångfalden blivit större eller mindre?
Det är en debatt som lär fortsätta, och svaren är sällan så¨enkla som frasradikaler och floskelautomater låtsas om.
Kei Nishikori, Japans bästa spelare sedan Jiro Sato, lever som superproffs och varumärke på 2000-talet i en helt annan verklighet – politiskt, ekonomiskt och kulturellt – än Sato gjorde.
Men säkert skulle de ha känt igen mycket av varandras tankar och avväganden, när det gäller tvånget att vara representant för något mer än bara de egna prestationerna.
***
Trots omständigheterna spelades Davis Cup-matchen i Eastbourne som planerat senare den sommaren 1934, bland annat efter en uppmaning från Jiro Satos broder till de japanska spelarna att fullfölja och ge sitt yttersta. Pliktetiken, återigen, som brottas med sorgen om utrymmet.
Australien vann med 4-1.
De flesta hade nog sina tankar någon annanstans.
Sato var, sade Fred Perry en gång, ”one of the cheeriest men I have ever known”.
Människor har många gömmor och skrymslen.
****************************************************
Några av källorna för den här texten, och andra lästips på temat:
”Death En Route to Wimbledon. Jiro Satoh, the best tennis player Japan ever produced, found winning to preserve national honor too great a burden”. Artikel i Sports Illustrated 1971 av John Cottrell
Hope för Japan decades after a distrubing loss, artikel i New York Times
Utdrag från The Straits Times, 7 april 1934
Utdrag från The Mail, 7 april 1934
“History of Tennis”, av Bud Collins
“500 Jahre Tennis”, av Gianni Clerici
“Tennis. A Cultural History”, av Heiner Gillmeister
“On This Day In Tennis History. A Day-by-Day Anthology of Anecdotes and Historical Happening”, av Randy Walker.
“Tennis Confidential II”, av Paul Fein.
“The Courts of Babylon : Dispatches From The Golden Age of Tennis”, av Peter Bodo
Resultat och bild på Jiro Sato under match på www.tennisarchives.com
Jiro Yamagishi, som delade hytt med Sato den där resan 1934, som hittade hans avskedsbrev och som här kan ses i en video från 1942, levde ända fram till 1997
