När en samhällsdebatt tappar fotfästet

”Om den enskilda människan, hennes rättigheter och värdighet, inte längre är en gemensam utgångspunkt för debatten, utan allt mer diskuteras i kollektiva termer av vi och dem, då har vi tappat fotfästet helt.”

***

En människa är färgad av många olika faktorer i sitt liv. Hon befinner sig i en väv av relationer, miljöer och värderingar.

Ett samhälles kultur, normer och politiska maktförhållanden, en plats ekonomiska villkor och sociala förhållanden, en individs familjebild, vänner, nätverk och förebilder – allt är med och formar, prövar, påverkar, lockar, utmanar eller avskräcker.

Det står för mig inte i motsättning till liberalismens utgångspunkt: individen, den enskilda människan. Ingen människa är en ö, och ett livs omständigheter är aldrig likgiltiga, färglösa, utan betydelse.

Det virvlar och stormar av influenser, saker att förhålla sig till, vart vi går.

Men människor får aldrig betraktas som passiva kopior av, aldrig ses som viljelösa offer eller förutsägbara företrädare för sin tid, sina miljöer eller sina omgivningar.

Att en människa är präglad av sitt livsöde, sin bakgrund och sina upplevelser ger inga enkla svar om hur den individen har förhållit sig till, tagit ställning kring och utvecklats av de erfarenheterna.

Präglingen kan ha skett i form av ett tvivel, ett motstånd eller uppbrott mot miljöer och normer, i försök att förändra eller undfly missförhållanden, i djupa tankar och funderingar om arv och traditioner som skapat en självständig, egen hållning och resning.

Det är en fundamental skillnad, för att knyta an till dagsdebatten, mellan att inse att exempelvis samhällskultur är en faktor bland många andra att analysera i en människas liv, och att hävda att en samhällskultur gör det möjligt att kollektivt kategorisera och bedöma alla enskilda människor som lever i, med eller mot den.

Sådana fördomar, att i förväg tillskriva en enskild människa egenskaper, åsikter och värderingar utifrån bakgrund, omständigheter eller grupptillhörighet, att värdera en individ i förväg beroende på härkomst, etnicitet eller kultur, att dela in människor i pålitliga och farliga, välkomna och ovälkomna, berikande och problematiska, utifrån kollektiv, grova kategorier och svepande generaliseringar, är början på slutet.

Det är början på kollektiva övergrepp, på förföljelse och diskriminering. Det är början på likgiltighet och kyla inför det som inte syns på andra sidan en gräns, på andra sidan fred och välstånd, på andra sidan lyckan att vara född i fria, trygga länder.

Det är också början på den totala likgiltigheten inför politiska värderingsstrider för demokrati, mänskliga rättigheter och humanism, som pågår på andra håll i världen, som om de överhuvudtaget inte angick oss så länge vi kan stänga dörren om vårt eget privilegium. Som skulle ställningstagandet för universella mänskliga rättigheter kunna erkänna några gränser bortom vilka enskilda människors öden, liv, lidande och död inte angick oss.

Jag känner djupt obehag inför den förskjutning svensk samhällsdebatt har genomgått det senaste året när det gäller villigheten att bejaka och svänga sig med kollektiva fördomar och slarviga generaliseringar om stora grupper, för att vinna stöd för stängda gränser och en indelning av människor i vi och dem.

Även om jag själv har en stark åsikt i den, är det inte den heta debatten om invandring, avvägningar i migrations- och integrationspolitiken, om gränser och nationalstat vs öppenhet och solidaritet, som jag vänder mig mot. Att det finns stor spännvidd i de diskussionerna, och att det svenska samhället är inte i en process av djup eftertanke kring en del svåra, grundläggande frågor som har med integration att göra, är ofrånkomligt och nyttigt.

Vad som gör mig obehaglig till mods är den allt mer slapphänta trenden att diskutera brott, missförhållanden, tragedier och samhällsproblem utifrån grova, kollektiva generaliseringar som utmålar enskilda människor som misstänkta, som problematiska, som hot, redan på grund av deras bakgrund och livsvägar, och utifrån befängda, förljugna föreställningar om hithörande med vissa värderingar och främlingar med andra.

Det riskerar att i förväg stänga ute många av de viktigaste rösterna och en del av det djupaste engagemanget för frihet, demokrati och individuella rättigheter i ett sekulärt samhälle – nämligen det som finns många nyanlända – från debatten och den politiska processen.

Det bidrar inte till en enda lösning på ett enda problem, utan skapar bara ett råare, räddare och aggressivare klimat mellan människor, och raserar förutsättningarna för all praktisk integrationspolitik.

Det gör oss blinda och ovilliga att upptäcka en positiv mångfald att försvara och rekrytera i konflikten med alla former av reaktionärt tvång, förtryck och kollektiva övergrepp.

Det försvagar försvaret av just det som många påstår sig vilja värna.

Det blandar ihop konkreta polisiära ärenden och rättsfall, med stora, breda samhällsskeenden.

Det vädjar till människans sämsta instinkter för att förändra opinioner i komplexa sakfrågor.

Men framför allt är det helt enkelt principiellt fel utifrån grundläggande demokratiska värderingar – de värderingar som är ett viktigt resultat av många decenniers, för att inte säga seklers, politiska arbete, och som inte ska kompromissas eller relativeras bort. Genom kollektiva fördomar förgiftas samhället inifrån, föröds dess människosyn och förskjuts dess normer, bort från försvaret av individers rättigheter, värdighet, frihet. Så förvägras människor sin rätt att erkännas som unika, med samvete och ansvar.

De svarta, dystra dagar när nyhetsflödet känns outhärdligt, gäller det att veta, robustare än någonsin, vilka värderingar som allt måste bottna i, för att ett besvärligt händelseförlopp ska kunna vändas till det bättre, steg för steg, dag för dag, insats för insats.

En sådan värdering handlar om att se och erkänna den enskilda människan, att vägra att löpa amok i kollektiva fördomar och domar.

Det är ingen slump att de tre första artiklarna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder:

***

”Artikel 1.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

***

Att börja med värderingar och etik, de allra mest grundläggande principerna – att försvara dem, hävda dem, våga stå för dem, men också leva upp till dem i det egna handlandet – är att hedra de svåraste offren.

Vi behöver inte vara överens gällande migration och integration. Men om den enskilda människan, hennes rättigheter och värdighet, inte längre är en gemensam utgångspunkt för debatten, utan allt mer diskuteras i kollektiva termer av vi och dem, då har vi tappat fotfästet helt.

 

****************************

(Den här bloggen fungerar som textarkiv, här går det inte att lämna några kommentarer. Den som vill kommentera kan göra det på vk.se, där texten också ligger utlagd.)