Dra lärdomar och slutsatser av skandalerna

Av , , Bli först att kommentera 0

Skandaler, där skiten kommer fram, kan bli politikens komposter. Med lite tålamod, ett par klädnypor för näsan och en handfast insats, kan det växa nytt och näringsrikt ur dem. Man ska inte slösa bort en schysst skandal. En rejäl härva där det grävs till botten kan bli jordmån för insikter och förnyelse hos en organisation, ett parti eller en individ.

Vi är fortfarande extremt snabba med att kräva offer och avgång när avslöjanden sker. Det är en otålighet i tiden som missar ofta hur viktiga nederlag, felsteg och dumheter är att ha som erfarenhet för alla i ansvarspositioner. Men också, för den som vill se konsekvenser, hur mycket jobbigare det kan vara att tvingas stanna kvar och reda upp i skamsenhet, än att lämna ruinerna. Att kräva någons avgång är ibland att erbjuda en smitväg, just när det svåra börjar. Låt dem gräva i skiten i stället, och plantera framtiden i sina egna misslyckanden.

Men att en skandal, en ”affär” ska bli utgångspunkt för något gott, och att en ledning ska växa och mogna i krisen, att en organisation eller rörelse ska vädra ut på allvar, förutsätter det där som är så svårt för alla privilegierade och makthavare – beredskap till självkritik och ödmjukhet. En öppenhet och storhet nog att ge upp gamla käpphästar och ompröva en till vissa delar förljugen och arrogant självbild. Att ersätta låst prestige med självrannsakan.

Jag stör mig väldigt just nu på den knappt dolda skadeglädje som finns i många kommentarer kring att fackförbundet Kommunal tappat 5000 medlemmar på bara en vecka. När stormen lagt sig efter de nu avslöjade exemplen på vanstyre och förakt för medlemmarnas pengar, kommer ju ett handlingsdugligt Kommunal att behövas lika mycket som tidigare. På en arbetsmarknad i förändringar – tekniska, sociala, politiska, ekonomiska – där både arbetsgivare och arbetstagare behövs även i idédebatten, med någorlunda trovärdighet, folklig förankring och tyngd.

Skandalen är ett faktum, förtroenderaset oundvikligt. Men vägen ut ur eländet måste fortfarande hittas inom Kommunal. Och den arbetarrörelse som sakta men säkert marginaliseras i samhällsdebatten, och vars ledning nu på nytt står blottad som blind för egna privilegier, måste förr eller senare våga ställa sig själv obekväma frågor. Även om det råkar vara samma frågor som deras motståndare redan ställt.

I det här fallet handlar det bland annat om den extremt täta facklig-politiska samverkan, med allt mindre legitimitet, som snarare hämmar och korrumperar, än stärker arbetarrörelsen. Som skapar en grundattityd hos ledningarna av att vara untouchable. Och det handlar om en ledningskultur som lättat från marken. Det finns verksamheter, kopplingar, tjänster och gentjänster som – även om inga lagar bryts – helt enkelt är olämpliga och sticker i ögonen, fjärran från vad de egna medlemmarna någonsin kommer att få åtnjuta eller har nytta av.

Det är krav och förväntningar på återhållsamhet, perspektiv, fingertoppskänsla och omdöme – och en förmåga att vara tråkmåns, stå emot grupptryck, säga emot och säga nej – som folkvalda och förtroendevalda får leva med. Och i de allra flesta fall lever med som politikens vardagshjältar.

En folkrörelse har viktigare måttstockar än juridik och paragrafer för vad som kan anses lämpligt. För höjdarna i ett fack som Kommunal, mäktigt och rikt som organisation, men med organiserade medlemmar helt utan makt och privilegier på arbetsmarknaden, är det en viktig balans.

Beskedlighet i ledningens egna förmåner, självmedveten hävdelse av medlemmarnas krav och rättigheter – inte tvärtom.

I bråket mellan Kommunal och Margot Wallström, framstår båda sidor som vilsna.

Men det är man förstås inte ensamma om. Det här är utbredda fenomen i hela samhället och många miljöer, offentliga och privata, från vänster till höger. Ja-sägeri och osund gruppdynamik, möjligheter och kontakter i en hierarki som används för privilegier, finns överallt.

Glashusen klirrar som klockspel när Kommunal och socialdemokraterna – själva vana klockspelare – granskas. Det får de kanske stå ut med. Men även om det nu är Kommunals kris, är det många maktsfärer som borde passa på att med självrannsakan titta sig i spegeln.

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Av , , Bli först att kommentera 4

Linjefartyget Hakuna Maro befann sig fortfarande i Malackasundet, mellan Indiska oceanen och Stilla havet, när det japanska Davis Cup-laget i tennis samlades på däck vid solnedgången den sjätte april 1934, för att be en bön för en saknad kamrat.

Allt hopp var ute om att hitta Jiro Sato, lagets stjärna och kejsarrikets hopp, vid liv i vågorna.

Ett spontant altare, med japansk flagga, tennisracketar och två fotografier på Sato, stod upprättat för en minnesceremoni.

Vad var det som hade hänt?

***

Vid halv tolv-tiden på kvällen innan, efter en lång middag, hade Jiro Yamagishi, reserv i laget, gått för att leta efter sin hyttkamrat, som inte synts till på flera timmar.

Hytten var tom, men vid Jiro Satos plats låg två avskedsbrev, noga ditlagda för att lätt upptäckas.

Det ena brevet var riktat till lagkamraterna.

Jiro Sato, 1932Sato – en av tennisens intressantaste karaktärer i början av 30-talet, med fem grand slam-semifinaler och vinster mot bland andra legender som Fred Perry, Jack Crawford, och Ellsworth Vines på meritlistan – berättade om hur dåligt han mådde, om hur han hade velat avbryta resan och slippa få spela, om sin rädsla att ligga de övriga i laget till last och bli till besvär under den kommande matchen mot Australien i Eastbourne, England, dit de var på väg.

Han uppmanade kamraterna att göra sitt bästa som sportsmän, “bättre än jag skulle ha förmått”, försvara sitt lands heder i jakten på revansch för en förlust året innan och ta ett nederlag med samma humör som en vinst. Och han lovade att finnas med dem i anden.

Det andra brevet var riktat till fartygets kapten.

Jiro Sato bad honom om ursäkt för alla eventuella problem och obehag som hans förestående handling skulle kunna komma att orsaka.

Under sju timmar sökte besättning och passagerare efter Sato, på fartyget och till havs, utan att hitta honom.

Det enda man upptäckte var att två tunga järnstänger och ett hopprep saknades. Slutsatsen blev att Sato använt dem för att försäkra sig om att hans kropp skulle sjunka mot botten när han hoppade överbord.

Jiro Sato, omtyckt som lågmäld, ödmjuk, skämtsam och gladlynt bland sina vänner och kollegor, blev bara 26 år gammal.

Breven som låg i hans hytt var skrivna av en pressad och knäckt människa, med svårare problem än omgivningen hade velat förstå.

Det telegram som fartygsledningen skickade ut om händelsen chockade tennisvärlden och skapade djup förstämning i Japan.

Kunde det verkligen vara sant? Och vem bar skuld?

***

Direkt efter Satos självmord började olika teorier föras fram om orsakerna. Som alltid vid liknande tragedier försökta många sätta in det i ett större sammanhang. Det hänvisades bland annat, grovhugget, till japanska traditioner i synen på manlighet, heder, kamp, ansvar och offer.

I efterhand har en del skribenter betonat den laddade historiska, politiska och ideologiska kontexten – Japan på 1930-talet i allt mer upphetsad nationell stämning, med bara några år kvar till andra världskriget.

Resonemangen utgår underförstått från tanken att en nationalistisk tidsanda, en politiskt instrumentaliserad idrottskultur och extremt uppskruvade förväntningar på enskilda stjärnor att offra sig för sitt land, ska ha sänkt tröskeln för självdestruktiva handlingar hos en människa som inte stod ut med pressen.

Men även om en sådan kontext måste finnas med när man söker djupare orsaker till att Satos psykiska ohälsa slutade med ett för omgivningen chockartat självmord, utgör den i sig ingen förklaring till det som hände.

Det hade inte saknats varningssignaler om att Sato var på gränsen till ett sammanbrott. Innan han klev ombord på Hakuna Maro i Singapores hamn hade han besökt läkare med sina magkramper och vädjat om att få avstå¨vidareresa till England. Bara nervösa besvär ansåg läkaren, inget fysiskt.

Lagkamraterna försökte övertala Sato att tänka om. Representanter från japanska konsulatet i Singapore påpekade hur viktigt det var att han inte hoppade av. Och japanska tennisförbundet beordrade honom i ett telegram att fullfölja resan. Att ett avhopp skulle betraktas som ett svårt svek mot patriotiska plikter var uppenbart.

Sato anade bättre än de flesta hur tunn gränsen mellan hjälte och syndabock kunde vara, för en idrottsman som ansågs symbolisera något större. Japans förlust med 3-2 i Davis Cup mot Australien 1933 hade lett till hård kritik på sina håll, och fanns med som ett kvardröjande dåligt samvete hos Sato.

Det var i slutet på den säsongen som Sato, trött på de höga förväntningarna, hade börjat tala om sin önskan att trappa ner tennisen. Han funderade på att ta upp sina avbrutna studier i ekonomi igen, återvända till ett liv på hemmaplan.

Men tennisförbundets svar blev att en spelare med hans talang och förmåga hade skyldighet att tävla för sin nations ära – ett återkommande tema i auktoritära stater under 1900-talet.

Att makthavarna pressade Sato att delta i Davis Cup mot sin vilja var skälet till att hans flickvän Sanaye Okada, själv en av Japans bästa kvinnliga tennisspelare, omedelbart lade skulden för självmordet på det japanska tennisförbundet. Parets bröllop var planerat till 1935, och hon förlät inte dem hon ansågs hade orsakat Satos död.

Kanske förstod byråkraterna inte allvaret i Satos växande ångest? Kanske ansåg de det som irrelevant när nationella värden stod på spel? Kanske kände de själva trycket från ännu högre ort, på resultat och framgångar i en västlig sport som på 20-talet gripit Japan på allvar – finalplatsen i Davis Cup 1921 bidrog till att väcka intresset – och nu kunde hjälpa till att skänka global prestige.

***

Jiro Sato var den förste japanske stjärnan med en spelstil som påminde om de bästa spelarna i väst. Han utvecklade ett flackare och säkrare allroundspel, kryddat, som Bud Collins skriver i sin “History of Tennis”, med en “elegant touch”.

Där föregångarna fortfarande spelat med vad Fred Perry betecknade som “wristed heavily-topped shots” (The Sydney Morning Herald, 12 december 1934), höga loopar med mycket spin – 20-talets bästa japanska spelare Zenzo Shimidzu slog forehand och backhand med samma sida av racket – hade Sato format sitt spel efter europeiska förebilder, och parat det med utpräglad taktisk skicklighet.

Det gav resultat.

1933, efter bara några år på den internationella scenen, hade han rankats så högt som trea i världen av den ansedda tennisjournalisten Arthur Wallis Myers. Sato var på väg att öppna upp en ny kontinent på allvar för sporten, genom att kombinera lärdomar från olika regioner.

Förväntningarna hemma i Japan på nya framgångar även i Davis Cup var därför skyhöga. Både 1932 och 1933 gick landet långt i det som då hette International Lawn Tennis Challenge, utan att nå ända fram.

Inför 1934 hade kraven växt ytterligare. Och det var Jiro Sato, mer än någon annan, som kände av dem i en av nationalism överhettad epok.

Hans personliga tragedi utspelade sig i, och förstärktes kanske av, en brytpunkt mellan stränga normer och globala mötesplatser där idrotten både skapade ett frirum och rekryterades för propaganda.

***

I dag har idrottens världsstjärnor lika stora krav, förpliktelser och förväntningar på sig, men de är mer differentierade.

Maktstrukturer och beroendeförhållanden ser annorlunda ut på 2000-talet än på 1930-talet.

I en globaliserad ekonomi där varumärken är gränslösa, där nationell tillhörighet bara är en av flera faktorer och där unga löften ofta handplockas och reser utomlands tidigt för att träna i andra länder, befinner sig de individuella idrottsaktörerna i en svåröverskådlig väv av identiteter, kontrakt, avtal, image och normer. Friare och mer komplicerade än förr.

För tennisen del tog den utvecklingen fart på allvar i och med att den öppna eran inleddes 1968 (med Björn Borg som en av pionjärerna).

Klädmärken, produkter, sponsorer, mer direkta relationer med anhängare via medier och sociala medier – en internationellt känd spelare är inte längre sin nation på ett självklart sätt, utan kan i lika hög grad identifieras utifrån sina reklamkontrakt och sina fans.

Korkade uttalanden, bråk eller uppträdanden som skapar turbulens leder kanske inte längre till konflikt med ett nationellt förbund så mycket som med hot om ekonomiskt kännbara avhopp från sponsorer, som i sin tur har örat mot marken när det gäller opinioner, folkliga stämningar och konsumenters preferenser.

Och spelare som går före, tar principiell ställning och bildar opinion i frågor med relevans utanför idrotten, exempelvis i sådant som rör homofobi, sexism och våld, blir  globala röster.

Det både frigör och förpliktigar.

Tittar man på hur damtourens status och villkor förbättrats stadigt under de senaste 40 åren med Billie Jean Kings och de andra föregångarnas aktivism på 1970-talet, är det i hög grad en historia om att genom nya finansiärer slita makten ur händerna på gamla  överheter, och bygga upp nya, jämställdare, liberalare strukturer, där spelarna har mer att säga till om.

***

Fortfarande lurar den korrumperade storpolitiken bakom hörnet när idrottsarrangemang planeras, placeras och förläggs till olika delar av världen.

Men kampen om idrottens symbolvärden har genomgått både en hård kommersialisering, en uppenbar globalisering, en individualisering och indrekt demokratisering, jämfört med ett 1900-tal där fascism och kommunism ofta förvandlade idrotten till ett propagandaredskap utan hämningar och utan hänsyn till individer.

Samtidigt har betydelsen av idrotten som folkrörelse, med lojaliteter till ursprungsmiljöer och småskaliga sammanhang, lösts upp, anser många, under trycket från stjärnkulter, framgångsnormer och kommers.

Det svenska tennisundret på 1970- och 80-talet har ofta förklarats som ett resultat av folkrörelsetraditioner. De sänkte sociala och ekonomiska trösklar, breddade möjligheter och ökade tillgängligheten för fler. Mycket av arbetssätten och infrastrukturen finns kvar, en hel del har blivit ännu bättre, men idrottsrörelsen verkar i en annan kontext i dag än då. Varje epok har sina drivkrafter och föreställningar, som påverkar hur ungdomar närmar sig bollplanen, hockeyringen, skidspåret, tennisbanan, gymnastikhallen.

När tyngdpunkten förskjuts från det politiskt nationella till den globala marknaden, så förändras mycket – på gott och ont. Oavsett hur man värderar förändringar, är det lärorik att jämföra olika epokers utgångspunkter.

En av konsekvenserna inom tennisen är att Davis Cup – där landstillhörigheten står i centrum – förlorat i betydelse och prestige år från år (uppvägt bara delvis av tennisens återkomst till de olympiska spelen).

Har mer vunnits än som gått förlorat?

Har klimatet blivit råare eller friare, brutalare eller mer medmänskligt?

Har mångfalden blivit större eller mindre?

Det är en debatt som lär fortsätta, och svaren är sällan så¨enkla som frasradikaler och floskelautomater låtsas om.

Kei Nishikori, Japans bästa spelare sedan Jiro Sato, lever som superproffs och varumärke på 2000-talet i en helt annan verklighet – politiskt, ekonomiskt och kulturellt – än Sato gjorde.

Men säkert skulle de ha känt igen mycket av varandras tankar och avväganden, när det gäller tvånget att vara representant för något mer än bara de egna prestationerna.

***

Trots omständigheterna spelades Davis Cup-matchen i Eastbourne som planerat senare den sommaren 1934, bland annat efter en uppmaning från Jiro Satos broder till de japanska spelarna att fullfölja och ge sitt yttersta. Pliktetiken, återigen, som brottas med sorgen om utrymmet.

Australien vann med 4-1.

De flesta hade nog sina tankar någon annanstans.

Sato var, sade Fred Perry en gång, ”one of the cheeriest men I have ever known”.

Människor har många gömmor och skrymslen.

 

****************************************************

Några av källorna för den här texten, och andra lästips på temat:

”Death En Route to Wimbledon. Jiro Satoh, the best tennis player Japan ever produced, found winning to preserve national honor too great a burden”. Artikel i Sports Illustrated 1971 av John Cottrell

Hope för Japan decades after a distrubing loss, artikel i New York Times

Jiro Sato, man overboard

Utdrag från The Straits Times, 7 april 1934

Utdrag från The Mail, 7 april 1934

“History of Tennis”, av Bud Collins

“500 Jahre Tennis”, av Gianni Clerici

“Tennis. A Cultural History”, av Heiner Gillmeister

“On This Day In Tennis History. A Day-by-Day Anthology of Anecdotes and Historical Happening”, av Randy Walker.

“Tennis Confidential II”, av Paul Fein.

“The Courts of Babylon : Dispatches From The Golden Age of Tennis”, av Peter Bodo

Resultat och bild på Jiro Sato under match på www.tennisarchives.com

Jiro Yamagishi, som delade hytt med Sato den där resan 1934, som hittade hans avskedsbrev och som här kan ses i en video från 1942, levde ända fram till 1997

 

Avspänd Obama kom med en berättigad varning

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur långt kan en president gå omkring i underkläderna i Vita Huset innan det blir ocoolt? (Det är aldrig coolt). Vilken sport påminner mest om politik? (Amerikansk fotboll).

När Barack Obama för ett par veckor sedan medverkade i Jerry Seinfelds webbserie Comedians In Cars Getting Coffee dominerade som sig bör det ljuvliga tom- och småpratet. Men inkilade däremellan fanns ett par intressanta ögonblick av allvar och ärlighet, nästan med viss ”sa han det högt”-karaktär.

Som när han erkände att en ansenlig procent av de utländska ledare han möter är tämligen galna, och att den risken ökar ju längre ett maktinnehav varar: ”Jag menar, till slut, dina fötter gör ont, du har svårt att kissa, och du har absolut makt”.

Man kan utgå ifrån att ledare i ett antal med USA:s allierade länder skulle kunna känna sig träffade. Sådana mustigheter avslöjar att Obama är inne på sitt sista år som president och inte har någon kandidatur att skydda längre.

Men Obama – i grunden en ganska introvert politisk personlighet, åtminstone jämfört med exempelvis Bill Clinton – kan kosta på sig lite mer avspändhet och ärlighet nu, både cynismer och visioner, när han är fri från det slags anpassning till snåriga opinioner och mäktiga särintressen som ambitioner att bli omvald kräver. En president i slutet på sin andra mandatperiod kan ta en del strider som blivit över. Inte alltid i hopp om att kunna genomdriva något, utan för att så frön, bilda opinion och putsa på sin roll i historieböckerna.

Båda avspändheten och friheten att ta sig an ouppklarade frågor utan att ett omval står på spel präglade även Obamas sista State of the Union-tal inför kongressen natten till onsdag svensk tid.

State of the Union- talen – inbäddade i gamla ritualer – brukar tillskrivas stor betydelse i sak, men lågt underhållningsvärde jämfört med mer slagkraftiga kampanjtal eller installationstal. Obama höll dock denna gång en ledig, leende ton genom talet, trots många allvarliga ämnen där kongressen är djupt splittrad och Obama ifrågasatt – automatiseringen, globaliseringen och framtidens arbetsmarknad, ekonomin, terrorismen och utrikespolitiska prioriteringar, klimathotet och vapenlagstiftningen.

Och han tog chansen att komma med en varning, på alla sätt berättigad, som blir det bestående minnet av talet: Om USA:s inrikespolitik fortsätter att vara lika förbittrad, konfliktfylld och oförsonlig som i dag, med valdistrikt utformade för att öka polariseringen, om misstron förblir djup, extrema röster och resursstarka särintressen får oproportionellt inflytande och enighet inte ens kan nås kring grundläggande fakta, då kommer USA att förlora greppet om sin framtid och förmågan att lösa problem. Han kallade bristen på samarbete i Washington en av de få saker han är ledsen över i sitt presidentskap, att han inte lyckades skapa ett klimat av ömsesidighet och uppgörelser.

Besvikelsen är begriplig. Det har varit ett tema hos Obama från början.

I sina memoarer från förra året – ”Believer, My Forty Years in Politics” – beskriver David Axelrod, ledande strateg i Obamas båda presidentvalkampanjer en scen från hösten 2012, i Iowa, vid Obamas sista kampanjtal inför återvalet. Obama, återger Axelrod, tog på nytt upp hjärtefrågor som återstod att ta tag i. Allt känns igen: ekonomin, klimatet, utrikespolitiken, invandringsreformer. Men också önskan om en mer konstruktiv anda av samarbete mellan partierna. Den gick inte i uppfyllelse.

Inne på sitt sista år i Vita huset vet Obama att mycket förblev ogjort, trots omvalet. Och låsningarna i Washington består. En av de få gånger som representanthusets republikanske talman Paul Ryan applåderade under State of the Union var i början när Obama meddelade att han skulle hålla sig kortare än vanligt. Presidenten motiverade det med att han ju vet att några är angelägna att återvända till Iowa, där kampanjerna inför primärvalet pågår.

För det är Obama också medveten om: 2016 kommer att kretsa kring vem det blir som får ta över stafettpinnen.

Kontinuitet eller kursomläggning?

Androgynitet som frihetskamp

Av , , Bli först att kommentera 0

Efteråt var alla rebeller. Vid självbiografiska tillbakablickar skymtar knappt någon som inte en aning utmanade det bestående, som inte vägrade följa normer, som inte gick sina alldeles egna vägar.

Decennier senare står alla på avvikarens sida, i solidaritet med den hånade, bespottade gestalten på skolgården, med förlorarna i hörnet, med dem till spillror utdömda. Det stora kollektivet, som snörpte på munnen och vände ryggen åt, är försvunnet. I minnet marscherar alla till stöd för de udda på tvärs mot givna identiteter och härskande föreställningar om rätt och fel, korrekt och inkorrekt, fint och smaklöst.

Det är en förljugenhet och historieförfalskning som generationsetablissemang – i vår tid en extremt normerad, poserande, politiskt lagom frasradikal medelklass som sällan lever själva som de lär andra – alltid brukar tillåta sig. Generationsetablissemang lika blinda för sin förutsägbarhet och anpassning till det förväntade, poserna till trots, nu som då. Outsiders föraktas med samma aningslöshet som alltid, i väntan på att även deras insatser ska nöta ner fördomar, och förvandla några av dem från löjliga till fantastiska.

De snabba, massiva och starkt kommersialiserade hyllningarna i efterhand av stora politiska, kulturella, sociala eller vetenskapliga banbrytare riskerar att bagatellisera vad en lång kamp mot inskränkande normer, tabun och hierarkier, mot förtryckande maktstrukturer och monopol, kräver i praktiken av uthållighet och djärvhet.

Decennier senare när friheten blivit lite större för mångfald, individuella uttryckssätt och gränsöverskridanden, då kan ett frigörande på liv och död framstå som en nätt show till allas jubel, en highlight reel att länka. Det gör oss blinda för vår tids motsvarande frihetsrörelser, där de kämpar i utkanterna.

***

I efterhand såg alla ut som David Bowie redan när det begav sig, och bejakade obekymrat den stora frigörelsen från genusnormer, könsideal, låsta sexuella identiteter och givna hierarkier? Så var det ju inte, och det är inte heller viktigt. Ska man tro de som var med, och sådana som av bland annat honom fick mod att trevande, men trots allt, börja uttrycka sina egna, individuella liv, läggningar och känslor till omgivningens oförståelse, var han först och främst en hjälte i ögonvrån för avvikare, outsiders, egensinniga.

Men också för oss andra, för fega och rädda själva, som älskar människor som vågar gå sina egna vägar, som vågar hålla sig ett steg före eller vid sidan om det lättdefinierade och förväntade, omöjliga att få fatt i.

Det är den distinktionen som är viktig i sammanhanget, både när historien skrivs och när samtiden ska förstås utifrån gamla erfarenheter.

***

”He wasn’t quietly androgynous, nor genderless”, skriver Slates Christina Cauterucci om David Bowie, ”smack in the middle of butch and femme. Bowie was flamboyant about both his masculine and feminine sides; he was all of the things at once, flying in the face of easy definitions. A University of Pennsylvania gender-studies undergraduate boiled it down to this astute statement in 2013: “The M-F spectrum does not have the descriptive capacity to categorize Bowie effectively.””

Det är en viktig betoning. David Bowies androgyna konstnärliga uttryck var inte tystlåtet och ingen kompromiss, utan starkt, medvetet och självständigt åt alla håll, och fortsatt under många år. Just genom att han var svår att definiera på ett enkelt sätt, förblev han relevant och intressant som symbol för ett sexuellt uppbrott längre än som annars skulle ha varit möjligt.

Även hur det androgyna tolkas och beskrivs hos olika aktörer återspeglar givetvis genusstrukturer och könshierarkier, inte minst inom populärkulturen. En blick är aldrig enkel.

Men Bowie, som manlig rockstjärna, befriade musikens bild- och kroppsspråk från fler normer än han fastnade i. Den frigörelsen av kön, sexualitet och identitet var det som gjorde honom till en artist och konstnär med större inflytande än de flesta andra.

Låt inte hyllningarna i efterhand få någon att tro att det var en harmlös, enkel, okontroversiell rörelse han var med och inspirerade.

I diskussioner om könsroller, patriarkat och destruktiv manlighet, om en könsmaktsordning präglad av sociala, ekonomiska, kulturella, biologiska och politiska faktorer i komplex blandning, hjälper det även i försvaret av vunna friheter och rättigheter, av mångfald och tolerans, att känna till historien om hur de vanns, vilka normer som stod i vägen och hur frigörelsen inleddes. Låt Bowie bli utgångspunkt för sådana återblickar också.

***

När den färgade dragdrottningen Belize i Tony Kushners ”Angels in America” ska beskriva himlen för Roy Cohn – McCarthys dödssjuke, ärkereaktionäre hantlangare – målar han drömlikt:

”Profetiska fåglar, Roy. Högar av sopor, men fasettslipade som rubiner och agater, och diamantblänkande banderoller med nonsens som flyger i vinden. Och röstbås. Och alla har Balenciaga-klänningar med röda buketter. Och stora danspalats fulla av musik och ljus och rasblandning och könsförvirring. Och alla gudar är kreoler, mulatter, bruna som flodmynningar. Ras, smak och historia äntligen övervunna.”

Det vore underbart.

Nyårskrönika: Gränslandet mellan soptipparna och finhyllorna

Av , , Bli först att kommentera 2

Det finns saker man slänger direkt (matavfall, trasigt porslin, pennor som slutat fungera, broschyrer man inte ville tacka nej till, avslitna, lätt blodiga plåster, V75-kuponger som inte gav vinst) och sådant man sparar till varje pris för att man inte får eller vågar annat av rädsla att uteslutas ur gemenskapen (släktklenoder, barnens slentrianmässiga dagisteckningar – åtminstone ett par år, tills det går att omärkligt låta dem ”försvinna” – foton som en gång ansågs tillräckligt viktiga för att låta rama in, presenter vars närvaro kontrolleras regelbundet av givarna).

Soptipparna och finhyllorna: De är ointressanta, kyliga, tvångsmässiga och ganska döda.

Det är till källarna och förråden av skräp vi måste gå och rota, om vi vill förstå vad som river och plågar människor inombords, men också upptäcka vad som kanske får dem att fortsätta trots allt.

Först där blir det spännande och avslöjande. I gränslandet mellan det värdelösa och det heliga, där personligheten kämpar med sig själv.

Vi du lära känna någon, skriva ett ärligt och rikt porträtt av en bortgången förebild eller fiende, förstå en samtida själ som fängslat dig, komma närmare ett mysterium i din omgivning – rota bland all den där bråten av saker som det inte går att motivera att en människa behåller, men som ändå bevarar någonting, gömmer någonting, vet om någonting; som har hållhakar på det innersta, käraste eller mest fruktade.

Föremål som viskar om ett hemligt minne, en förhoppning man inte vill ge upp helt för att det kanske är den sista man egentligen har kvar, en skuld man inte kommer ifrån om, en insikt man aldrig lyckats omsätta, men ändå är stolt över.

***

Strunta i det som står framme och visas upp.

Smyg ner till kartongerna och lådorna istället, som inte visas fram.

Till det socialt undangömda. Till de skumt doftande platspåsarna i hörnet. Till vråna slumpmässigt fyllda med skräp, konstiga apparater, missfärgade sällskapsspel, trasiga pilbågar, bollar som luften gått ur, nästan helt tomma notisböcker med bara de första sidorna fulltecknade av någon med plötsliga ambitioner eller tillfällig berusning, kikare med krossade glas, diplom som var pinsamma redan från början.

Röj dig fram till den sneda, dammiga, sunkiga hyllan med sönderfallande böcker som inte ens biblioteken behåller längre. I kanten på en sida med vikta hörn och kaffefläckar är något understruket. Det kan vara en bekännelse större än andra.

Lyfter man på kartongerna hittar man kanske överblivna pärmar och mappar som rivits upp och inte går att lyfta utan att obegripliga inköp, påbörjade hobbyprojekt, sparade tidningsklipp, idolbilder, konsertbiljetter från ett annat århundrade ramlar ut på golvet.

Och på golvet i hörnet ett foto, eller bara kanten av ett foto. Det räcker med en skymt av det i ögonvrån för att försätta en gammal människa till unga år, få det onda att försvinna, lysa upp det dunkla rummet och få förrådet att lukta på konstiga, friska sätt från andra tider.

Alla oanvändbarheter som i sista sekunden lyckats rädda sig undan från att slängas, hängande i fingertopparna vid klippavsatsen, sekunder från att kastas ner i soppåsen, förra gången någon grävde sig så långt in i sammanbrottet. Ska vi söka någonstans är det där.

***

Vad fick en människa att behålla allt detta, gång på gång, flytt efter flytt, vårstädning efter vårstädning, personlig kris efter personlig kris, eufori efter eufori, vrede efter vrede, nystart efter nystart? Kanske band de med tunna, tunna trådar samman hopp och förtvivlan, hemliga gångar genom det inre samvetets många rum, så starkt att de överlevde alla utrensningsförsök.

Det är hos det kvarblivna men undanstoppade, det behållna men lite skämmiga, som berättelserna finns gömda och lagrade. Där finns hemligheterna kvar att borstas fram, till en nysning och en tår, varsamt och respektfullt.

***

Jag tror att det är samma sak med återblickar på ett år som gått. Händelserna vi lyfter fram – titta här, titta där – och de som vi glömde i samma sekund som de inträffat, finhyllorna och soptipparna, är inte särskilt intressanta.

Det är i gränslandet däremellan livet pågår.

Sådant som vi ibland lockas att glömma, men inte vågar eller vill släppa taget om, eller önskar att minnas hela tiden, men ändå inte vill dela med oss av – de händelserna, upplevelserna, ögonblicken, känslorna, människorna har förmodligen varit de viktigaste.

Risken finns att vi upptäcker och vågar erkänna det först många år senare. Det är ofta för sent i källardunklet, men lärorikt och ärligt.

Farlig utveckling i Polen

Av , , Bli först att kommentera 0

När det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS), delvis tack vare ett lågt valdeltagande, lyckades vinna en majoritet av mandaten i det polska parlamentsvalet förra hösten fanns det skäl att frukta en negativ utveckling politiskt och ekonomiskt i ett land där mycket sedan 1989 gradvis gått åt rätt håll. Men det har, efter maktskiftet, nästan blivit värre än befarat.

På kort tid har det nya styret tagit två initiativ som utlöst stora protester i Polen och som på allvarligt sätt hotar demokratiska grundvärden:

Bestämmelser har röstats igenom som inskränker författningsdomstolens möjligheter att effektivt och fritt kontrollera nystiftade lagar. Och försök görs från regeringens sida, med hot om ännu värre åtgärder senare, att öka den politiska kontrollen över oberoende medier, bland annat genom en ny, principiellt oacceptabel direktstyrning av public service.

EU har fått berättigad kritik för sitt lama, fega agerande gentemot Ungerns regering de senaste åren. Det misstaget bör inte upprepas, om utvecklingen i Polen fortsätter att gå i farlig riktning under 2016.