En bortglömd sorg under ytan i svensk samhällsdebatt

Av , , Bli först att kommentera 1

”Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår och slutar odla det onda som hon lättare förmår. Då har hon dock en riktning.” skrev Harry Martinson i Passad 1945.

Kanske kommer man att titta tillbaka på det senaste året i svensk politik, debatt och samhällsliv och i efterhand se något ovanligt, starkt, djupt och hoppingivande glimta till, skymta fram och sedan slockna en aning.

Kanske kommer man att undra varför det inte vårdades bättre, värderades högre, fick chansen att visa vad som hade varit möjligt med lite större tillit till det goda i ett samhälle.

En kraftsamling av engagemang som lyste upp många av Sveriges miljöer, samlings- och mötesplatser, föreningslokaler och källare, och sedan tvingades på reträtt, fick se etablissemanget vända ryggen åt, men ändå inte gick att blåsa ut helt.

En bred, realistisk, klarsynt och mogen ansträngning för att värna det öppna samhället och den humana asylpolitikens principer, mot rasism, avhumanisering av minoriteter, europeiska murar och nationellt navelskåderi. Ett ömsesidigt löfte mellan många av civilsamhällets aktörer och aktivister, över generationsgränser, mellan frivilligarbetare, slitvargar inom socialtjänsten, företagare och entreprenörer med socialt hjärta, kyrkor, organisationer, studenter, kulturarbetare, forskare, att gemensamt försöka få det att fungera, visa att det går.

***

Osäkerhet, kaos, katastrof, systemkollaps, bristningsgräns, hotad välfärd, våldsvåg, behov av andrum. Bilden av stämningsläget i Sverige den gångna hösten och vintern har varit präglad av panikmakare.

Det är lätt att bli helt fixerad vid bullret på ytan i en samhällsdebatt. Bara höra och ständigt förhålla sig till de som vill skrämma mest. De som målar upp spektakulära, men suddiga hot vid horisonten, som utnyttjar historielöshet och vandringssägner för att alstra en känsla av att samhället mörknar, att något hotar gå förlorat.

När en myt, en konspirationsteori, en fördom, en statistisk förfalskning spricker, rasar en destruktiv debatt snabbt vidare till nästa.

Det noggranna och genomtänkta upprensningarbetet efteråt – perspektiv, sammanhang och proportioner med förankring i verkligheten – får sällan samma genomslag som haveriet och skrämselakten.

Det handlar om försök att bygga upp maximalt tryck på beslutsfattare och medier att överge gamla värderingar, acceptera grova övertramp och bidra till en normupplösning i attityden till människor med annan bakgrund. Man vill se främlingsfientlighetens världsbild långsamt omsatt i praktisk politik. Inte bara genom att gränser stängs och asylrätten minimeras, utan genom att själva människosynen förgrovas och debatten börjar föras i en anda av misstro och fördomsfullhet.

***

Men det finns en annan stämning i Sverige också, som vuxit fram under hösten och vintern, lite starkare för varje politisk reträtt bort från den humana asylpolitiken. Det är en bortglömd, tyst men viktig underström av sorg och besvikelse hos alla som mobiliserade och kraftsamlade för att visa att ett land som Sverige kan, vill, har råd och orkar ta på sig att hjälpa skyddssökande som flyr undan vår tids stora katastrofer ute i världen. Alla – inte minst unga aktivister – som utan illusioner om att det skulle bli lätt eller gå snabbt, var beredda att engagera sig långsiktigt, under ett bombardemang av rasistiska glåpord, för ett samhälle som visar att det finns andra möjligheter än en europeisk kapplöpning bakåt till stängda gränser och nationalistiska aggressioner.

De tog risker och visade på en förmåga att erkänna verkligheten som den såg ut – inte bara den inom de egna gränserna – och tänka i längre tidsperspektiv.

Om deras stämning i dag, efter de politiska sveken, talas och berättas det alldeles för lite. Trots att sorgen över allt det som avbröts och ställdes in när svensk migrationspolitik lades om förmodligen är mer utbredd än den högljudda främlingsfientlighet till vilken partier nu känner sig tvingade att anpassa budskap och tonfall.

Oavsett hur framtiden för svensk migrationspolitik ser ut, förutsätter all samhällsutveckling, all trygghet, fungerande demokrati, lyckad integration, långsiktig välfärd, att det finns en beredskap hos medborgare och framtida generationer att ta sig an utmaningar även när utgången inte är given, att ge av tid och kraft för att hjälpa andra, att våga önska det goda.

När det unga, politiskt engagerade civilsamhället mitt upp i kampen för att visa att asylrätten går att värna, i det ställningstagandet, i den uppoffringen, vände sig om, fanns inte det politiska etablissemanget längre där. Etablissemanget hade valt att lyssna på andra, mer upphetsade röster, längre från verkligheten, trots att de kriser och resursbrister det talas mest om, exempelvis inom bostadspolitiken, socialtjänsten, vården och rättsväsendet, har vuxit fram under decennier och har väldigt lite med migration och asylmottagande att göra.

Det finns två förtroenden som i det läget hotar att gå förlorade, när löften vid manifestationer skingras som rök och blottar en hård, cynisk, ryggradslös politik: Att politiska ledare menar vad de säger. Och att mobilisering i goda men svåra syften när utmaningarna är som störst överhuvudtaget tjänar något till.

Där har vi ett hot att ta på allvar. Desillusionen hos dem som var beredda att stå upp principiellt och praktiskt i ett försvar och engagemang för andras liv, skydd och rättigheter, men lämnades ensamma i debatten.

****************************”

(För den som vill kommentera krönikan finns den även utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Att rädslan ska ta över är det stora samhällshotet

Av , , Bli först att kommentera 3

”Ett gott humör”, skrev tyska journalisten Jan Ross i Die Zeit förra året, ”är en underskattad historisk kraft”.

Det kan låta provocerande i en samtidskultur som länge sett ilska, oro och vrede – den vaga, obestämda känslan av en hotad tillvaro, gärna långt ute på politikens ytterkanter – som de ädlaste av drivkrafter.

Men efter ett rädslans 2015, som tycks vara på väg att övergå i ett närmast skräckslaget 2016, är det en viktig påminnelse. Det är inte alltid som det mest uppjagade, högljudda, paranoida och konspirationsteoretiska förtjänar att romantiseras som radikalt och samhällskritiskt, inte ens om det gynnar klick, delningar, följarskaror och karriärer på nätet.

Intresset för nyanser, respekten för ärliga resonemang, nyfikenheten på fakta och samband, förmågan att föra samtal med oliktänkande – med ett leende, även självironiskt, till hands då och då – är en alltid hotad konstart. I skeden när det öppna samhället hotas blir beredskapen och viljan att föra svåra samtal, och stanna kvar i de samtalen med en gnutta gott humör i behåll, viktigare än någonsin.

Gott humör i det här sammanhanget ska inte tolkas som en passiv och opolitisk drift att försköna problem, blunda för konflikter, ta allt med ro och måla tillvaron ljus. Det ska tvärtom ses som en ingrediens i den djupaste och tåligaste formen av samhällsengagemang. Med åtminstone en gnutta konstruktiv vilja, tillförsikt och framåtblick i det politiska arbetet, med en anings tålamod inför tillvarons svårigheter, skapar vi bättre förutsättningar för att överhuvudtaget identifiera rätt problem, lösa dem, bedriva reformpolitik, åstadkomma förändringar och avvärja reella faror.

Ju tidigare spärren av irrationell rädsla och fördomsfull vrede slår till och avbryter all faktainhämtning, desto sämre blir våra möjligheter till kunskap och erfarenheter i möten med andra människor och miljöer.
Rädsla som baseras på spökhistorier, hörsägen och stereotyper, rädsla som är tom på konkreta erfarenheter och egna intryck, som odlas utan personliga möten och upplevelser, som helt saknar självkritik, är den allra farligaste.

I en stämning av rädsla går det blixtsnabbt att tolka det enskilda fallet som något allmängiltigt, att se varje rörelse över gränser som ett hot, uppfatta varje okänd människa som en aggression, i varje ny idé ana en wrecking ball. En sån rädsla, som kan jaga upp sig och inbilla sig saker, tro på alla rykten, bejaka alla skrönor, utan att prövas mot verkligheten, är hatets, våldets och främlingsfientlighetens jordmån.

Det är på den rädslan som extremister på allt fler håll i Europa nu söker exploatera i sin propaganda mot öppna gränser, öppna arbetsmarknader, mångfald, tolerans och rörlighet. Djupt auktoritära, nationalistiska, uttalat antiliberala krafter, med udden riktad mot invandrare och minoriteter, styr redan i flera av EU:s medlemsländer.
Den katastrof som en Le Pen med presidentmakt i Frankrike skulle vara kan inte uteslutas inför nästa val.
Och med några få undantag, till vilka dessvärre den svenska regeringen inte längre hör, befinner sig de politiska etablissemangen runt om inom den Europeiska unionen på idépolitisk reträtt inför den kulturella, politiska och ekonomiska främlingsfientligheten.

I Sverige tar det sig uttryck i en långsamt framväxande allians mellan vänster och höger kring en unken, förljugen politisk och ekonomisk folkhemsnationalism, där man nu sänker Sveriges asylpolitik till miniminivåer, söker komma bort från humanitära grundprinciper, undergräva barnperspektivet, försvåra för anhöriginvandring och avskräcka flyktingar att söka sig hit.

Plötsligt är det inte längre att människor flyr för sina liv från krigshärdar, terror och förtryck som anses vara det stora problemet och kräva extraordinära åtgärder, toppmöten och nytänkande, utan istället att rika, trygga, välorganiserade länder som Sverige – där arbetsmarknaden går bra, välståndet består och resurserna är stora – står inför en del ökade ansträngningar som en följd av enorma humanitära katastrofer i världen.

Bakom den tvärvändningen i perspektiv och prioriteringar, ligger ett ruttet resonemang som torde ha gått ungefär så här: Järnrör och rasism är inte populärt. Men stängda gränser och hårdare asylpolitik är så efterfrågat av så många, att en betydande del av den svenska opinionen är beredd att ha överseende med järnrör och rasism, om det är enda sättet att få minskat flyktingmottagande. Därför tror de stora partierna att de måste erbjuda väljarna en tuffare migrationspolitik, för att undvika att den organiserade rasismen får större politiskt makt.

De solidariska appellerna får vika för en rädslans politik, motiverad med antydningar om att migrationen hotar det svenska samhället, tryggheten, lönenivåerna, bostadsmarknaden, säkerheten.
I den andan har många kapitulerat i idédebatten och opinionsbildningen, under trycket från främlingsfientlighet och alarmism. Man vill inte motverka oron, man vill leda den in i sina egna opinionssiffror.

Den dramatiska förskjutningen av stämningsläget, den plötsliga, aggressiva rädslan, tas för oundviklig. Och när sedan små väljarströmmar eventuellt går från Sd till partier som nu också erbjuder stängda gränser men utan järnrör, jublar många över den lilla stapelrörelsen, men väljer att blunda för de historiska, sakpolitiska svek som föregick den.

Det är en förklaring till den sanslösa brist på tålamod och rimliga tidsperspektiv som råder i samhällsdebatten och diskussionerna om migration och integration.

Sofia Nerbrand, ordförande för Bertil Ohlininstitutet och återkommande krönikör i VK, uttryckte det bra i Svenska Dagbladet häromveckan: ”Så räds rädslorna. Våga tro på varandra och framtiden. Lita på att frihet och öppenhet i det långa loppet ger oss den säkerhet vi så djupt längtar efter. Det hårdaste försvaret mot krig, terrorism och våld sitter i idéklimatet och andra grundläggande institutioner som värnar individuella fri- och rättigheter. Det öppna samhällets fiender räds med rätta bildning, rättsstaten, fria medier, globalisering och pluralism. Vi bör bära huvudet högt.”

Eller som Vaclav Havel sa i ett tal 1999:

”The only thing I can recommend at this stage is a sense of humor, an ability to see things in their ridiculous and absurd dimensions, to laugh at others and at ourselves, a sense of irony regarding everything that calls out for parody in this world. In other words, I can only recommend perspective and distance. Awareness of all the most dangerous kinds of vanity, both in others and in ourselves. A good mind. A modest certainty about the meaning of things. Gratitude for the gift of life and the courage to take responsibility for it.”

Rädslan är det stora hotet.

 

***************

Ett par tidigare krönikor på temat (och för den som vill kommentera den här krönikan finns den även utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv):

Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar

Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva

En samhällsdebatt tappar fotfästet

Bli först att kommentera

Ord inför helgen

Av , , Bli först att kommentera 0

Ann Jäderlund företog sig för några år sedan ett av de mest ambitiösa och intressanta lyriska översättningsprojekten på senare tid i Sverige, inte till volym, men till precision, när hon gav sig i kast med Emily Dickinsons dikter. Det kräver ett mod, och en poetisk känsla på nivå med originalet.

Jäderlund är en av de svenska poeter som i sin egen diktning har ett slags systerskap till Dickinson. Som i samlingen ”Snart går jag i sommaren ut” (1990) från vilken jag hämtar de här raderna:

”Vänder dig rosen bladen/ Vänder sig rosens blad/ Vänd då rosens blad/ In mot rosens hjärta/ Du har kanske inget hjärta/ Vänd då rosens blad/ Ett hjärta kan dölja bladen/ Du har kanske inga blad

Bli först att kommentera

Mardrömmar och konflikter är en del av livet

Av , , Bli först att kommentera 0

Veckan lördagskrönika ligger ute på vk.se

Mardrömmar och konflikter är en del av livet

Jag bjuder på slutraderna här:

”Skydda barnen, med all kraft, från övergrepp, våld och mobbing. Men skydda dem inte från alla mardrömmar, fall, skrapor, törnar, självtvivel, rädslor och sår. Det hör till livet.

Vågar vi inte vara sårbara, så lär vi oss att instinktivt planera bort varje jobbig upplevelse av att världen ibland ser annorlunda ut än vi skulle önska. Då fostras vi att drömma om en steril perfektion.

Tala med dem om det, ge dem språk och trygghet att hantera även det svåra, ge dem självförtroende och vidsynthet, mod och kurage, nog att möta andra människors lidande och plågor, plåstra om såren, viska, sjung, gråt och skoja om det som gjorde ont och lär tillsammans.

Skydda dem från likgiltigheten, ensamheten, övergivenheten och ordlösheten. Från känslan av panik och tabu, när något avviker och utmanar en världsbild.

Hjälp dem till en insikt om hur krånglig – och spännande – tillvaron kan vara, den egna och andras.

Skydda dem inte från livet; förbered dem på det, i kärlek och ärlighet.”

Bli först att kommentera

Ord inför helgen

Av , , Bli först att kommentera 0

Poesispalten vill förstås vara med och hedra minnet av Bodil Malmsten den här veckan, en poet som visade vad det går att göra med svenska språket, hur det kan fortsätta sjunga, nynna och dansa med sylvass, svart humor djupt ner i de allvarligaste ämnena och de mest träffsäkra, samhällskritiska iakttagelserna.

Den här dikten heter ”VEM VILL INTE HA FÖRSÄKRING!” och är hämtad ur samlingen ”Damen, det brinner!” från 1984:

”Giv mig trygghet!/ Gör allting bekräftat!/ Damen sänder ut sin fruktansvärda längtan/ längtan./ Korten svarar att det värsta som kan hända/ är att få den uppfylld all sin längtan.

Att bli av med drömmen/ att bli av med nöden/ det är döden/ spader dam/ den döden.

Hon var lovad att bli vuxen/ när hon var en snorig unge –/ detta vägrar hända/ ständigt.”

 

Bli först att kommentera

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Av , , Bli först att kommentera 0

Börskurser brukar noteras i det allmänna nyhetsflödet när de rasar. Som i går när de sjönk dramatiskt runt om i Europa. Lugna återhämtningar veckan efteråt äger nästan alltid rum relativt obemärkt. För den som bara höjer på ögonbrynen vid rasen, men tittar åt annat håll därefter, kan intrycket uppstå att börserna är i permanent fall, att totalt kaos råder hela tiden.

Till det fenomenet, att fall väcker rubriker men inte återhämtning, finns en enkel förklaring. Vad som inger oro vid större börstapp är inte de trots allt begränsade värdeförlusterna, utan risken för att oron ska slå över i full panik. Att raset ska utvecklas till en krasch där allt förtroende även för tunga aktörer försvinner och en destruktiv, negativ spiral inte går att undvika. Det skulle, till skillnad från tillfälliga kurssvängningar, få djupa och långvariga konsekvenser för hela den globala realekonomin. För jobb, välstånd och framtidsinvesteringar. Med de farliga politiska följdverkningar det brukar ha.

I värsta fall kan, så ser mardrömsscenariot ut som får börserna att svaja, en ny finanskris stå för dörren som skulle sänka flera viktiga ekonomier samtidigt, utan möjlighet för regeringar eller centralbanker att hålla emot.

I sådana lägen gäller det för de som sitter på institutionell och finansiell makt att hålla huvudena kalla, utan att skönmåla läget.

Finns det rationella skäl till den oro som råder på börserna för tillfället? Står världsekonomin inför en ny jättekris? Eller handlar det bara om en lätt nervositet bland köpare och placerare, lite ryckiga, men över tid odramatiska anpassningar till ett nytt läge, utan långsiktig betydelse, snart glömda?

Den senaste tidens instabilitet har sina rötter i flera olika faktorer.

Kinas försvagade ekonomi är kanske det enskilt största orosmomentet. Tillväxten fortsätter att mattas och spekulationsbubblan hotar att slutligen spricka. Samtidigt ställer Kina om från en tillverkningsbaserad till en mer konsumtions- och tjänstedriven ekonomi. Vad betyder det för företag och branscher i Europa och USA som anpassat sig till den tidigare ordningen? Den kinesiska regimens hemlighetsmakeri och manipulationer bidrar till misstänksamhet inför alla rapporter.

Det rekordlåga oljepriset, och de sjunkande råvarupriserna, är också svårbedömda. Trots positiva konjunktureffekter för konsumenter och tillverkningsindustri, kan prisfallen slå hårt mot nyligen industrialiserade, råvaruberoende länder, och mot de frackingbolag i USA som – till priset av omfattande miljöfara – hjälpt till att hålla igång den amerikanska ekonomin.

Ska det låga oljepriset värderas positivt eller negativt? Utifrån vilka värderingar, vilka tidsperspektiv? Intressen kan stå mot varandra.

Och amerikanska centralbankens räntehöjning i slutet av 2015 – en signal om att den mest extrema penningstimulansen går mot ett slut – har tvingat många, vilket i grunden är sunt, att göra en ny, ärligare bedömning av investeringar, krediter och konkurrenskraft.

Börsoron är inte så dramatisk i sig – ännu. Ett par goda rapporter kan snabbt få kurserna att återhämta sig, och de flesta att titta bort igen. Men osäkerheten återspeglar hur svårtolkat läget är. Och det finns viktigare skäl än börsens psykologi att analysera situationen intensivt och noggrant.

Risken för en ny global ekonomisk kris i närtid är inte över. Hur återkommande kriser bäst kan förebyggas är inte en fråga om ren ekonomi – något sådant finns inte – utan om politik, värderingar och prioriteringar. Vad är kortsiktigt enkelt, vad är långsiktigt hållbart?

Börskurserna må skvalpa på ytan. Allvarligare saker rör sig på djupet.

**********************

Ett par tidigare krönikor på samma tema:

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Bli först att kommentera

Ögonblicket, 15 april 1947, Brooklyn: En livslång kamp mot rasismen

Av , , Bli först att kommentera 5

När han sprang ut, 28 år gammal, på legendariska Ebbets field i Brooklyn, New York, 15 april 1947, som den första svarta basebollspelaren i USA:s högsta professionella liga, hade Jackie Robinson redan fått höra all världens rasistiska glåpord hagla genom livet. Hela repertoaren av hot och grovheter som ackompanjerade förföljelserna av svarta i USA. Han visste, utan illusioner, vad som väntade honom den närmaste tiden.

Det våldsamma rasförtrycket var fortfarande utbrett i stora delar av USA. Medborgarrättsrörelsens kamp för grundläggande mänskliga rättigheter åt svarta och ett slut på den rasistiska segregationen i det amerikanska samhället – snart ett sekel efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande – hade decennier och otaliga offer kvar innan ens ett första, större politiskt genombrott skulle ske i lagstiftningen.

Ingen hade ännu hört talas om Martin Luther King Jr. eller Rosa Parks. Jim Crow-lagarnas rasistiska ordning dominerade ohotat i sydstaterna. Till och med amerikanska armén, trots andra världskrigets erfarenheter, förblev formellt segregerad fram till 1948.

Men Jack Roosevelt Robinson – mellannamnet var föräldrarnas politiska hyllning till tidigare presidenten Theodore Roosevelt – visste också varför just han fått det epokgörande, första kontraktet som svart spelare i den fram tills dess helt segregerad sporten. Anledningen att Brooklyn Dodgers manager Branch Rickey hade valt ut honom och inte några av de andra stjärnorna i de svartas baseboll-liga – ”The Negro league” – hade lika mycket med Robinsons personlighet, uppträdande och integritet, hans potential som politisk gestalt, som med hans begåvning på planen att göra (se ex. Charles C. Alexanders bok ”Our Game. An American Baseball History”).

Robinson hade, anade Rickey, den tuffhet, uthållighet och moraliska beslutsamhet som krävdes för att under enorm uppmärksamhet och fientlighet orka bära upp rollen som idrottspolitisk banbrytare med både bevarat lugn och fortsatta prestationer på hög nivå.

Robinsons förmåga, har det sagts, att vända andra kinden till inför glåporden och istället ta sin revansch på planen, genom att vinna matcher åt sitt lag och besegra fördomar och diskriminering på den vägen, var det som gjorde att han stod ut där andra knäcktes de första åren. De kraven på den första svarta spelaren i högsta ligan – att han måste tåla långt mycket mer än alla andra, var förstås ett uttryck för en rasistisk samhällsordning i sig.

Men alla inblandade visste att ett sportsligt misslyckande för Jackie Robinson, eller en skandal av något slag, skulle kunna innebära ett allvarligt bakslag, även politiskt för medborgarrättsfrågan. Idrottens betydelse för att skapa ny identifikation och bryta gamla gränser, ska aldrig underskattas.

En rörande scen i filmen ”42” om Robinson, som kom häromåret med Chadwick Boseman och Harrison Ford i huvudrollerna, är när Branch Rickey berättar för Robinson hur han sett en liten, vit pojke stå med ett slagträ och härma sin nya idol – Jackie Robinson.

”Det finns bara tre saker som Amerika kommer att vara ihågkommet för om 2000 år, när de studerar den här civilisationen”, säger författaren och professorn i African American studies, Gerald Early på ett ställe i Ken Burns stora Baseball-dokumentär: ”konstitutionen, jazz och baseboll.”

Men han berättar också, i större allvar, om hur han och hans kompisar som barn endast kunde identifiera sig med USA, med sitt land, när de spelade baseboll.

***

Jackie Robinson var en mångsidig idrottsbegåvning – lovande även inom basket och friidrott. Och han gjorde snabbt succé i Brooklyn Dodgers, både offensivt och defensivt, på ett sätt som överträffade förväntningarna även hos den närmaste omgivningen. Steg för steg vann han över även tidigare kritiker och skeptiker till sin anhängarskara, utsågs till mest värdefulla spelare i ligan 1949 och fick i slutet av sin karriär vara med och vinna hela World Series 1955. År 1962 valdes han även in i basebollens Hall of Fame.

I dag är hans nummer, 42, det enda som inte får användas av nya spelare i något lag. Förutom på Jacke Robinson Day varje år, då alla spelare i Major League Baseball har 42 på tröjorna.

Han var förmodligen trots det inte den bästa svarta basebollspelaren i sin generation. Men han var den som i högre grad än någon annan förmådde hantera pressen av att gå i spetsen för att bryta segregationen inom sin idrott.

Att han stod ut berodde inte på att han tog lätt på politiken, utan att han tvärtom visste vad som stod på spel. Redan när han tjänstgjorde i militären under kriget hade han tagit strid genom att vägra sätta sig längst bak i en buss på chaufförens order, vilket så småningom ledde till åtal och avsked.

Och efter sin basebollkarriär, ägnade han mycket tid åt, och satte in sin prestige för, medborgarrättskampen.

Martin Luther King Jr. skulle senare hylla Robinson som ”a pilgrim that walked in the lonesome byways toward the high road of Freedom. He was a sit-inner before sit-ins, a freedom rider before freedom rides.”

”Du kommer aldrig att förstå”, sa King, kort före sin död till baseboll-stjärnan Don Newcombe, en av dem som följe i Robinsons spår, ”hur mycket det du och Jackie och Doby och Campy gjorde på baseboll-planen underlättade för mig att göra mitt jobb.”

Relationen mellan King och Robinson är ofta omtalad.

När King höll sitt ”Jag har en dröm”-tal vid marschen till Washington 1963, fanns Robinson med vid Lincoln-monumentet. Det fanns också spänningar mellan dem, trots den ömsesidiga respekten. Robinson stödde aktivt Richard Nixon i presidentvalet 1960, och de hade olika syn på exempelvis Vietnamkriget. Men det gemensamma engagemanget för medborgarrättsfrågorna överskuggade annan oenighet, och Robinsons betydelse för efterkrigstidens USA – långt utöver idrottens gränser – har intygats av många historiker.

”Om jag tvingades välja i morgon mellan att vara med i Hall of Fame och fullt medborgarskap för mitt folk”, sade han själv i ett tal i den amerikanska södern, ”skulle jag välja fullt medborgarskap varje gång”. Att vara del av en rörelse, var viktigare.

***

Som så många andra medborgarrättskämpar – kända och okända – fick Robinson uppleva både stora framsteg och många bakslag. Han dog 1972, 53 år gammal, oförändrat engagerad, men också desillusionerad över hur långsamt arbetet mot segregering och diskriminering gick. Bara tio dagar före sin död fick han hedersuppdraget att utföra det symboliska första kastet och säga några ord inför det årets World Series. Han tog, svårt sjuk, chansen att förvandla det till ett politiskt ställningstagande – Arnold Rampersad visar i sin Robinsonbiografi hur medvetet det var – genom att kritisera avsaknaden av svarta inom klubbarnas ledningar. Han visste hur mycket som återstod, och som vi i dag vet återstår ännu år 2016.

Robinsons hustru Rachel har i en intervju berättat hur hon en vecka efter makens död från nära vänner fick ett uppförstorat fotografi föreställande Jackie glidande in mot hemplattan, och hur djupt det berörde henne. Att basebollen på sätt och vis handlar om en resa hem, via baserna, hade stor betydelse, sa hon, för ”människor som oss”.

Till hemmet kunde man söka skydd från ”en värld som kan lägga många betungande saker på dig. Så jag bar runt på det där fotografiet från rum till rum i flera veckor…när jag tittade på det visste jag att han var i säkerhet. Ingen kunde skada honom mer. Han skulle inte höra glåporden, han skulle bara höra jublet”.

 

***************************’

Den första krönikan i den här serien ”Ögonblicket” går att läsa här:

Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Och två andra krönikor med liknande idrottshistoriskt tema finns här:

Althea Gibson – en vilja starkare än förtrycket

Serena Williams karriär en av idrottens politiskt mest laddade

Bli först att kommentera

Något själlöst vilar över Ikea-euforin i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 4

När de försvinner ner i arkiven, femtio eller hundra år senare, bläddrar bland tidningarna, i minnesskrifterna, i återblickarna, när de söker efter spåren av det unika och omistliga på just den orten, i just den staden, vill hitta det väsentliga, det mest betydelsefulla, kommer de att fastna för det lokala skapandet, det lokala hantverket, den lokala satsningen, det lokala företagandet, de lokala kulturmiljöerna.

Sånt med rötter. Sånt som byggdes upp på plats, av invandrade eller infödda, utifrån erfarenheter från många olika delar av världen, av förbiresande eller bofasta, men där den lokala förankringen, det lokala engagemanget, det unika bidraget till en mångfald, inte går att tänka bort.

De kommer att lyfta fram, som sköra, värdefulla upptäckter, allt som växte underifrån. Verksamheter, initiativ som togs sats ur ett konkret sammanhang och hade sitt hjärta på en plats.

Det stod något på spel, just här. Det fanns något inre. Allt var inte utbytbart, inte standardiserat.

***

Tittar man på ämnet för den här krönikan, näringar och branscher, innovationer och hantverk, ägande och investeringar, så behövs det givetvis alla sorter för ett brett näringsliv, lokal sysselsättning och en differentierad arbetsmarknad. Även de nationella och internationella kedjorna – självklart.

Men det som ger en stad själ och djup – och långsiktig ekonomisk konkurrenskraft – är det som de lokala miljöerna föder, rymmer och tillåter. Och hur samhället betraktar, värderar och intresserar sig för det som växer underifrån, säger det viktigaste om hur ett företagsklimat ser ut. Hur en stadsbild kommer att utvecklas. Vilka möjligheter som finns att bevara något unikt, genuint, småskaligt och oberoende.

I en stad som Umeå, en av få starka tillväxtkommuner i norra Sverige, med stora anspråk och ett enormt ego, borde den insikten och medvetenheten – kanske kan man även använda ett ord som stolthet – komma lättare. Och när den saknas, finns det skäl att fråga sig varför.

Just därför vilar det något själlöst, underdånigt och ängsligt i den Ikea-eufori som råder i stan – och i entusiasmen över att Ikeas etableringen här lockar till sig ytterligare några filialer från de obligatoriska kedjor som finns överallt annars också.

När beskedet om att Ikea var på väg till Umeå kom för några år sedan skrev jag på ledarsidan, och jag återger delar här, att Ikea kommer till Umeå för att det är bra för Ikea, inte av något annat skäl. Det är Umeå – en växande, studentstad där flyttlassen rullar kors och tvärs inför terminerna – som är viktigt för Ikea. Därför kommer Ikea hit. Inte som välgörenhet gentemot kommunen.

Nu utesluter förstås inte det ena det andra. Att Ikea kommer till Umeå är ett plus sett till jobb och handel. Och Ikea är intensivt efterlängtat hos många umebor av andra konsumentbetonade skäl, som inte alltid är rationella; men vilka känslor är rationella här i världen. Den här etableringen är populär i stan på ett emotionellt sätt, och givetvis förtjänar de som ska driva varuhuset här i Umeå ett lycka till.

Men för Umeås långsiktiga utveckling är nyföretagande och lokalt småföretagande i Västerbotten, ägande, teknik och kapital med förankring på orten, mångdubbelt viktigare. Framtidens nya jobb skapas av många små, i notisform, inte av enskilda stora till jätterubriker.

De utskällda kulturpolitiska satsningarna i kommunen kommer att vara betydelsefullare över tid, än att en enskild kedja slår upp portarna.

Framtidens Umeåskildrare kommer nog att inspireras mer av, och söka återge stämningarna och drivkrafterna bakom, något års kulturverksamhet i lokstallarna, än hela Ikea-hypen.

Småskaliga, regionala företagare, de som överlever, håller ut, får chansen – de som inte är utbytbara – kommer att ägnas egna kapitel i framtidens Västerbottensberättelser, inte kedjorna som fyller hela Sverigekartan, eller som Ikeas fall, stora delar av världskartan.

Hur levande, blandat och tillgängligt stadscentrum kändes, kommer att anses som viktigare än hur välfyllda parkeringsplatserna på de externa köpcentrumen var.

Det finns något både tänkvärt och problematisk i den hallelujastämning som råder kring Ikea – en bitvis väldigt sluten, hemlighetsfull och arrogant maktfaktor, som tack vare sitt varumärke kommer undan men somligt andra inte kan unna sig.

Utropen av tacksamhet, som inför en räddare i nöden, som inför ett epokskifte, är både överdrivna och oroande.

Kommuner ska aldrig falla ner i passiva tacksamhetskänslor inför enskilda stora företag. Det kan lätt bli till en dålig vana, som leder tankar och prioriteringar fel. Fixeringen vid att ett bolag som Ikea öppnar ett varuhus på orten kan lura en hel stad, dess makthavare, medier, medborgare och andra, att titta åt fel åt, bort från det lokala, besjälade, bort från det som gör platsen omistlig, som bidrar till en mångfald. Ikea-jublet är ett litet återfall i den gamla tron att enskilda etableringar ska lyfta Umeå en gång till. Det kommer inte att ske. Om någon står i en beroendeställning här, så är det Ikea till Umeå.

***

Och när de, långt efteråt, fördjupar sig i litteraturen, filmen, musiken och konsten som fångade platsens själ, revolt eller värdighet, som skildrade miljöerna där stadens framtid bryggdes, också ekonomiskt, kommer de att göra helt andra upptäckter, och inte förstå vår blindhet för det viktigaste.

 

************************************

(Den här bloggen används i första hand som textarkiv, och det går inte att kommentera här. Krönikan ligger utlagd på vk.se för den som vill kommentera den.)

Bli först att kommentera

Kommentar till en utredning

Av , , Bli först att kommentera 10

Även om slanten inte träffar koppen,
utan faller bredvid
när den släpps, singlar ner
i bruntrampad snö,
och inte går att spåra,
när fler och fler trampat
en måndag, en tisdag, halvvägs hem,
- går gesten ändå,
förtvivlad i sin enkelhet,
inte
frustrerad i sin otillräcklighet,
förlorad
mänsklig i sin begränsning,
som en släpande vinge,
med en vinges
tro att nästa pust
ska föra savanner
med sig,
eller fjällisar
eller vinkullar
men det är ingen vårflod,
bara droppen som fuktar stenen,
varken mer eller mindre,
ett sätt att säga
att du är där, på samma torg
av släpande vingar,
att du inte heller har
något sätt att hjälpa,
utom den gesten,
en bekännelse, barhuvad, enkel,
att du ser, varken mer eller mindre,
och att om det ska börja
nånstans, får det gärna
börja här, och fortsätta här
– då är det aldrig förgäves;

gesten är inte en resurs,
effektivitet som mäts
– där glöder ett annat frö,
gror med eld och värme inåt,
hos dig, hos andra
och om det blir många frön,
som eldflugor i dans,
i själens mörkgröna mellanrymder
hos dig, hos dem ingen vill ha,
hos oss, hos dem ingen tar emot

låt det börja i ett erkännande
av här och nu, vågar vi kalla det ödet,
av rätten till livet,
tills vi har något gemensamt,
en hel snårskog av något gemensamt;
befriade kommer att vandra där,
och göra upptäckter,
det kommer att blänka till
på botten
i en av åarna,
den första eldflugan.
Och landskapen som aldrig sådde,
som jagade bort och hägnade in,
blev livrädda, värjde sig för
släpande vingar
ligger öde, barskrapade.

Du har råd att vänta.
Du har råd att be en bön.
Du har råd att låta torget stå på glänt.

Bli först att kommentera

Efter Iowa: Håll ögonen på Marco Rubio

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter primärvalen i Iowa är det fortsatt öppet på den demokratiska sidan. Även om Hillary Clinton lyckades vinna med den knappaste av marginaler över Bernie Sanders, och fortfarande har mycket goda chanser att vinna partiets kandidatur när större delstater går till primärval, ligger en framgång på lut för Sanders i New Hampshire nästa vecka.

Vinner Sanders där kommer det att dröja innan Clinton kan slappna av, och hon tvingas fortsätta anpassa sina utspel och sin framtoning för att locka de yngre anhängare som just nu är mer nyfikna på och eggade av Sanders.

***

Men ännu mer intressant, om än med viss skräck och sorgton, är det att följa republikaneras primärval i år. Det finns en djup, anständig och sansad konservativ tradition i amerikansk politik, som ofta glöms bort av europeiska betraktare, men som är givande och nödvändig att känna till även för mer liberalt sinnade, om man vill förstå USA:s politik. Barack Obama, exempelvis har ofta knutit an till den i sin retorik.

Tyvärr har just den konservativa traditionen kraftigt förlorat inflytande det senaste decenniet, och hotar snart att bli helt marginaliserad i ett sorgligt radikaliserat republikanskt parti. De amerikanska primärvalen visar det med all tydlighet. Både stödet för Ted Cruz – det vore en olycka i många avseenden om han blev president – och det för Donald Trump, vars kandidatur varit en bottenlös pinsamhet från början, visar hur illa det står till med partiet.

Men kanske gav Iowa ändå ett besked om att tillnyktring väntar runt hörnet. Senatorn från Florida, Marco Rubio, har visserligen tidigare varit en favorit hos den radikala Tea Party-rörelsen, men är politiskt bredare än så och vida att föredra framför Cruz och Trump.

Rubios ganska starka tredjeplats i Iowa kan göra honom till det konservativa partietablissemangets kandidat, och ett samlande namn för alla som inte ville se Trump eller Cruz vinna. Blir det kanske ändå en duell i presidentvalet mellan Clinton och Rubio?

*********************************

Några tidigare krönikor om amerikansk politik:

Avspänd Obama kom med berättigad varning

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

Kan Hillary Clinton motbevis fördomarna?

När kommatecknet är viktigare än utropstecknet

Hårfin gräns mellan bluff och klarspråk

Triumf för Obama men oförändrat läge

I en kamp mellan två besvikelse förtjänar Obama fyra år till

Varm våffla och romersk stridshjälm, men Obama då?

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Bli först att kommentera