Att blunda för de största hoten

Det finns ett otäckt drag av lättnad och iver i delar av den svenska samhällsdebatten just nu. Äntligen, tycks alltför många känna, anses det legitimt att ge sig hän åt kollektiv skuldbeläggning, alarmism, undergångsretorik och skräckpropaganda. Försåtligt, antydande – blink, blink – kopplas problem och enskilda händelser till hela grupper, till främlingar, till invandrare, till ”de där andra”. Tonfallet skvallrar om att det är något somliga längtat länge efter att få ge sig hän.

Gränserna för vad som går att vräka ur sig i form av råa fördomar, grova generaliseringar och slarviga förenklingar utan att tillräckligt många säger ifrån, har förskjutits. Kanske trodde vi naivt att främlingsfientlighet och hat mot minoriteter var något som i stort var övervunnet, reducerat till politikens ytterkanter, men omöjligt att företräda i seriösa sammanhang.
Senaste årets migrationsdebatt, en tilltagande främlingsfientlighet, angreppen på romer och en ny våg av otäck antisemitism och islamofobi har visat hur tunn den civiliserade ytan kan vara. Nu fladdrar revorna, och blottar ett främlingshat som inte var övervunnet, utan bidat sin tid.

Alarmismen och skräckpropagandan, hatet av demokratins sansade vardag, har visserligen alltid funnits där, och ofta förenat extremhöger och extremvänster. Och de tomma, förljuget nostalgiska floskler som dominerat i delar av svensk debatt under decennier, om hur Sverige blir sämre och otryggare för varje år, hur en gammal idyll är hotad, utan kopplingar till fakta, finns också med som klangbotten för all stressad hysteri som tar över offentligheten. Den delskulden ska inte förtigas, och borde ägnas en kritisk reflektion på många håll, när samma typ av retorik nu kommer främlingsfientliga till pass.

Men det som har skett de senaste året är att etablerade aktörer, inklusive regeringen och de flesta riksdagspartier, i rasande snabb takt börjat anpassa sina tongångar, sina problembeskrivningar, sina prioriteringar, sina ”vi” och ”dem” och sina utspel för att blidka främlingsfientliga stämningar.

Så ser en anpassning mot avgrunden ut, en farlig dans med tillfälliga opinioner – som vore de en naturlag, som vore debatten redan förlorad, som vore opinionsbildning i motsatt riktning omöjligt. Självklart får sådant konsekvenser för vilka stämningar som uppstår, för vilka grupper som känner sig ha tidsandan i ryggen, för hur ett samhälle reagerar inför, exempelvis, organiserade rasistiska mobbar och våldsdåd.

Det är en skillnad mellan att föra en öppen, livlig debatt i sak om asylpolitik och betona vilka grundläggande lagar och regler alla i Sverige har att följa, och att i den debatten flirta med stereotyper, fördomar och skräckpropaganda som ett sätt att vinna stöd för destruktiva stämningslägen, snarare än argument.

Många säger triumferande att Sverige öppnat ögonen. Är det inte, i viktiga avseenden, tvärtom? Inför de största hoten – främlingsfientligheten, nationalismen, hatet mot minoriteter – blundas det värre än på länge.

***

(Den här bloggen fungerar bara som textarkiv för mina krönikor i VK, så det går inte att lämna några kommentarer här.)