Att hånflina och odugligförklara

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag känner alltid samma obehag när ett stort antal debattörer och kommentatorer – i skydd av en tillfälligt starkt medvind – hetsar varandra att i så nedvärderande tonfall som möjligt odugligförklara människor som befinner sig under kritik. Frånskriva dem nästan alla former av förnuft, insikt, kunskap och anständiga avsikter, söka reducera dem till enbart patetiska, skrattretande figurer som borde jagas ur sikte under mängdens bröl, av inte så många andra skäl än att de plötsligt blivit sårbara med svag uppbackning.

Hånflinen och den tilltagande marschtakten i angreppen får substansen och sakskälen bakom kritiken att försvinna i ett moln av allmän dryghet och aggressivitet hos dem som inte kan kontrollera sina lägsta debattinstinkter.

Alla sidor i politiken och medierna gör sig skyldiga till detta. Men det finns nu också en digital ekonomi, och ett nytt sätt att mäta värde snabbt i det offentliga samtalet, som gör att låga, snabba instinkter karriärbelönas på ett annat sätt.

Färre lär sig någonting på djupet av en ”affär”, färre tar sig tid att ställa upp ett problem på allvar och diskutera det, och ännu mer handlar om taktik, krishantering och strategi. Och så blev det några pr-konsulter ”med egen erfarenhet” fler, men färre som kan tänka sig att söka politiska ansvarspositioner som betyder något på riktigt.

Allvarligt, om vi nu talar människosyn, mognad, förebilder och uppträdande: varför måste alla debatter och avslöjanden som har potential att föra något vettigt med sig även på lång sikt, rivas ner i vad jag har svårt att se som något annat än vuxenvärldens förlängning av skolgårdarnas sämsta stunder?

Den tunga, grävande journalistiken förtjänar ett bättre efterarbete i debatten.

*****************************”

(Krönikan finns även utlagd på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)

Inte bara gröna bör hoppas att Mp tar sig igenom krisen

Av , , Bli först att kommentera 0

Vanligtvis vänder vi blicken ditåt först när det brakar till, en nyhet tar över alla flöden och hjorden av snabbtyckare kommer rusande med olika agendor i högsta hugg. Vi ser en stillbild.

De ständigt upprörda, de oupphörligt kränkta, de varannan dag uppgivna, de tvångsmässigt konträra, de sig i allt självbespeglande – alla vittrar en klickfest.

Då glöms det gärna bort att nästan alla händelseförlopp har långa förhistorier, har grott under åratal. Och att de för det mesta har en bakgrund i komplexa strider om makt och inflytande mellan intressen, grupper, individer och ideologier. Follow the money är ett vanligt tips om man vill förstå grumliga skeenden. Identifiera maktkonflikten bakom röken, är ett annat tips.

Men det kräver tid, kunskap och närvaro på områden de flesta av oss inte studerar dagligen (ett skäl till varför professionell, undersökande journalistik med personella resurser inte kan ersättas).

När vi instinktivt, direkt försöker analysera det första vi ser, blir vi lätt extremt fixerade vid grova symbolfrågor. Allt som känns omedelbart illustrativt. Sånt vi hinner lägga märke till innan fördömandet eller försvaret måste postas för snabb effekt. Ibland är den lilla händelsen glasklar och enkel att ta ställning till, men kan trots det avleda uppmärksamheten från det som betyder mest.

Vi missar de större mönstren, de egentliga skandalerna och även de hoppingivande nyanserna när vi försöker komprimera snackisar till några få ögonblick.

Veckans turbulens kring miljöpartiet har tenderat att fastna i bifrågor och dölja det som verkligen borde uppröra och stämma till eftertanke.

Snabbt står en hälsningsritual i centrum, när istället islamistiska nätverk och deras relationer till förtryckarregimer är det som hade förtjänat flest kritiska frågor.

(För protokollet: Jag tycker inte att hur man hälsar i sig är särskilt viktigt. Det ska inte normeras. Mångfald i ett liberal, öppet samhälle kan inte vara rätlinjig och slät. Det är inte självklart hur hälsningsvanor ska tolkas. Allt beror på kontext och sammanhang, vad en politiker som söker ett demokratiskt mandat säger sig stå för i övrigt, hur ord och handling hänger ihop. Men den aspekten, kontexten, är å andra sidan viktig, precis som i all annan jämställdhetsdebatt.

Om vänsterdebattörer skulle börja investera sin prestige i ett försvar av en strikt könsuppdelning uppenbart grundad i patriarkala traditioner vore det ett tragiskt misstag. Makt-, hierarki- och normanalysen kan inte plötsligt ta en naiv paus i en fråga där några av den globala feminismens viktigaste strider utkämpas.)

Snabbt är det ett språkrörs klumpiga formulering som får rubriker, istället för den krock som inträffat sedan valet mellan en alternativrörelses interna vanor och de krav som måste ställas på alla med regeringsansvar.

Och snabbt kommer drömmen åter om den starke ledaren som ska styra med järnhand och ordna upp, istället för en diskussion om hur det partipolitiska landskapet har förändrats och vilka möjligheter det erbjuder till nya initiativ och idéer i svåra frågor som lär dominera 2000-talet.

Ur det perspektivet kan man också betrakta miljöpartiets nuvarande kris. Jag tror inte det är en undergång som vi beskådar – även om det varit en katastrofvecka för Mp – utan en oundviklig, välgörande mognadsprocess de gröna vet att de måste igenom för att gå från i själen protestparti till i själen regeringsbärare. Men också för att på riktigt kunna erbjuda fungerande mötesplatser för människor med skiftande bakgrund och erfarenheter.

Den ambitionen ska inte hånas, som skett i vissa kretsar senaste dagarna.

Vi kan ju inte hantera konflikter, problem och misstro i samhället, och hitta vägar framåt, inleda konstruktiva samtal, om alla som börjar eller hamnar snett, alla med problematiska utgångspunkter, försvinner ur sikte direkt. Om bara de från början felfria, färdiga får tid att växa. Om mognadsprocesser tillsammans aldrig ens får chansen. Om vi saknar insikten att arbete med normer, förståelse och samvaro i ett samhälle tar lång tid, men att det är mödan och tålamodet värt. I synnerhet i miljöer där ekonomiska och sociala klyftor försvårar insatser. Solidaritet handlar inte bara om resurser, utan också om uthållighet, om bibehållen närvaro, att ge processer tid, lite djupare människosyn.

Miljöpartiet har funnits i snart 35 år, och sitter sedan 2014 för första gången i regeringsställning. Man ska akta sig för att dra historiska paralleller för långt tillbaka, men det de gröna går igenom är inte så unikt som en del kommentarer påstår.

Att medelålder och ett första maktinnehav för partier innebär turbulens, splittring och en noggrannare justering av den ideologiska kompassen är inget nytt.

Socialdemokraterna sprack 28 år efter sitt grundande, samma år som man första gången hamnade i regering 1917, när den interna vänsteroppositionen bröt sig ut och bildade vad som senare blev Sveriges kommunistiska parti.

Liberala samlingspartiet och dess riksorganisation Frisinnade landsföreningen sprack 1923 efter bara drygt 20 år, när konflikter kring alkoholen blev ohanterliga. Först på 1930-talet återförenades frisinnade och stadsliberaler i folkpartiet.

Alla partier har gått igenom liknande faser. Makt korrumperar heter det. Visst, men makt i en demokrati med fri press genomlyser också, röntgar organisationer och tvingar fram självrannsakan. Först med beslutsansvar prövas vad en värdegrund betyder i praktiken, hur olika medlemmars prioriteringar ser ut och vilka som anslutit till partiet i jakt på positioner eller av trendkänslighet snarare än av engagemang för och förståelse av idéerna.

Kloka partier ser det som en chans. Miljöpartiet har möjlighet att komma stärkt ur granskningen, göra hemläxan och bidra till en mognare samhällsdebatt för alla. Men då måste självkritiska, ödmjuka slutsatser dras.

Finns viljan? Jag hoppas det.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Nödvändig avgång, men skippa skadeglädjen

Av , , Bli först att kommentera 2

Timmarna efter en politikers avgång hör nästan alltid de skadeglada och triumferande till. Några sista glåpord, ett par vad var det vi sa och så försök att stänka skulden så brett som möjligt i motståndarlägret.

De som fick rätt passar på. Och ger igen för liknande behandlingar av dem mer närstående vid andra tillfällen. De som fått vika ner sig börjar leta skit att kasta tillbaka och bidar sin tid i väntan på nästa omgång eller nästa mandatperiod.

Det är en ritual gammal som politiken själv.

Men även när en avgång är nödvändig – som den blev i fallet Mehmet Kaplan, av allt mer uppenbara skäl och utifrån de grundläggande krav man kan ställa på ett statsråd – vilar det något trist och slösaktigt över både skadeglädjen och oviljan att erkänna fel.

Det låser efterdebatten, och gör det svårare för slutsatser och lärdomar att dras där de behövs som mest. Många lär sig den ädla konsten läpparnas bekännelser och städade garderober. De djupare diskussioner och möten som skulle ta vid och kanske föra något gott med sig i miljöer där allt är lite mer komplicerat uteblir lätt.

Det självklara först: Kaplans avgång var ofrånkomlig och självförvållad. Dels på grund av de handlingar och uttalanden som stått i centrum för kritiken från de flesta politiska läger. Dels, och kanske ännu mer, på grund av hans ovilja att vilja erkänna den katastrofala klyfta som fanns mellan det kritiken gällde och de antirasistiska, feministiska och demokratiska värderingar han säger sig brinna för.

Hade han, medarbetare och partiledningen hanterat kritiken på ett annat sätt, med större ödmjukhet och självkritik, hade en avgång möjligen kunnat undvikas.

Nu blev det en förvirrad och lealös avgång till vilken alla huvudaktörer hade olika förklaringar, som ingen riktigt ville koppla till Kaplans agerande och som förstärker bilden av en svajig, överansträngd ministär. För de gröna språkrörens trovärdighet har det varit svåra dagar, även givet att de förståeligt nog velat mildra en partikamrats avgång och fall, och inte lämna honom ensam i offentligheten.

Detta hade kunnat bli inledningen på en större diskussion om att värderingsbekännelser, aldrig så vackra, har föga värde om de inte betyder något för hur politiska ledare uppträder i praktiken, väljer sina sällskap och uttryck i andra sammanhang. Och hur viktigt det är – för att knyta an till de gröna språkrörens eget uttalande – att ord och handling hänger ihop just på de arenor där det behövs som allra mest.

I ett samhälle fullt av spänningar, misstro och fördomar och en samhällsdebatt som förgrovas och börjar förlora de gemensamma offentliga torgen som mötesplatser, skulle en på allvar självkritisk Mehmet Kaplan ha kunnat spela en konstruktiv roll, även efter det inträffade, och fått uppbackning i den rollen. Miljöpartiet skulle, även om det hade svidit i självbilden, ha kunnat initiera en intern debatt om vart identitetspolitik leder om den drivs för långt och blir ett alibi för en massa annat.

Nu finns risken att hela den här historien stannar på ytan, att ingenting förändras på allvar, att en möjlighet till en diskussion går förlorad och att läpparnas bekännelser hos vissa och skadeglädje över en avgång hos andra blir det bestående intrycket.

Kaplans avgång handlar också, under ytan, om regeringssituationen i Sverige. Krafter inom socialdemokratin som skulle vilja se en regeringsombildning, helst utan miljöpartiet, har säkerligen inte legat på latsidan. Allianspartierna har sett chansen att ytterligare försvaga en redan pressad regering. Och vänsterpartiet har vädrat möjligheten att klämma åt miljöpartiet och skaffa sig en starkare ställning inför kommande förhandlingar. Allt fullt legitimt.

Det är ingen hemlighet att jag här på ledarsidan ofta argumenterat för varför det är bra för svensk politik, även ur ett liberalt perspektiv, att miljöpartiet sitter i regeringen, får ta regeringsansvar och tvingas mogna som grön rörelse. Jag vidhåller det. Lika lite som den nuvarande minoritetsregeringen håller måttet, skulle alliansen av modell 2016 vara redo att ta över eller kunna hitta något fungerande parlamentariskt underlag som utesluter rasister.

Den bästa, eller nu minst dåliga, vägen ut ur den patetiska situation som svensk rikspolitik befinner sig i förblir någon form av blocköverskridande lösningar som rymmer både mittenpartier och miljöpartiet. Men efter den senaste veckan talar ännu mindre för att det skulle kunna bli verklighet i närtid,

Överhuvudtaget är läget nedslående. Oavsett om det gäller Sveriges ekonomiska konkurrenskraft, företagande och framtida arbetsmarknad, välfärd och socialförsäkringar, energi och miljö, integration och migration eller försvars- och säkerhetspolitik i en ny tid är samhällsdebatten i ett skriande behov av nya ansatser, perspektiv och möten som den gamla blockpolitiken inte längre förmår stimulera och erbjuda.

Sådana möten förutsätter att debattörer, politiker och partier utvecklas, mognar, tar sina egna ord på allvar, vidgar perspektiven och vågar träda ut ur gamla bubblor för att diskutera sådant som inte redan är självklart, sådant kring vilket det inte redan råder konsensus och sådant som en samhällsutveckling för med sig i form av helt nya, oväntade frågeställningar.

Då får värderingar en betydelse på allvar, används för något, ställer krav på handling och ansvarstagande bortom läpparnas bekännelser.

När uppståndelsen kring Kaplan lägger sig, de som inte vill erkänna att avgången var rimlig slickat såren och de ytligt skadeglada känner sig färdiga, finns det ett större perspektiv att vara bekymrad över: Hur dåligt rustad svensk samhällsdebatt och inrikespolitik står inför 2000-talets svårare frågor.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Bristen på ett språk att mötas sårade i

Av , , Bli först att kommentera 0

”Mot kvällen, ute,/ känna något komma,/ kanske en sjukdom./ Gårdagens sveda av ljus över lönnar/ har slocknat./ En stark önskan tänds.”

Redan på de första raderna av Birgitta Lillpers nya, starka diktsamling ”Anteckningar om hö” dyker cancern upp, i en blandning av ond aning och trotsig livslust, av naturnära både kroppslighet och själslighet.

Samlingen väver med fler teman, som berör det moderna samhället; miljö, ekonomi, etik, platser i förvandling. Men de flesta av dikterna följer och hålls samman av ett utdraget sjukdoms- och behandlingsförlopp i dödens närhet som man förstår är författarens eget. Ärligt, sårbart, självständigt och med ett slags lugnt allvar lyckas Lillpers dikter uttrycka allt det som Cancerfondens nu indragna, ogenomtänkta och tidstypiskt hurtfriska kampanj ”Säg nej till cancer” missade.

Det är en samling som tar spjärn mot den hjälplöshet, ensamhet och utsatthet sjukdomen skapar. Ödmjukt och iakttagande rör sig dikterna i vårdens och strålningsbehandlingens vardag. Men Lillpers granskar också med ibland överraskande lynnighet tillfällen när omgivningen och systemet brister. Eller om det kanske är det egna tålamodet som sviker.

”Den alltför unga läkaren/ psykologiserar nu med så intensivt allvarsam sentimentalitet/ att hon till sist gjort av sig själv/ en knut, hård och vidlyftig./ Ingen mening att i denna hårdföra empati/ söka en tamp/ uti vilken du kunde försöka rycka./ Som chefsideolog/ omvandlar hon nu/ med/ tillsatser/ till och med/ sådant du redan tänkt och känt./ Plötsligt åter döende går du därifrån./ Kroppen är det mystiska./ Förklara/ kroppen.”

***

Mycket i vår samtid – en utbredd, moralistisk livsstilsfixering och en ritualiserad gilla-jakt på sociala medier – bidrar till att försvåra samtal om sjukdomar, kroppslighet och ensamhet, trots att vi borde ha bättre förutsättningar än någonsin att bryta gamla tabun.

”Strålning före frukost:/ gå den vita marschen/ löjlig uppföra skådespelet/ egenvård/ i den vita parken./ Sakerna löjliga. Det/ löjliga i sakerna./ Det sagda löjligt, liksom det/ man tänkt göra/ löjligt/ att man äter./ Så rakt som möjligt gå/ för att inte mer ska fästa./ På sjukdomen/ tänker man inte mycket/ den tid man är i sjukdomen/ så att man inget annat är./

*

Den fula/ behöver/ kläder.”

Vi inbillar oss nog att vi är mer öppna och lyhörda än vi i själva verket är. För det riktigt skitiga, eländiga, fula, tröstlösa, misslyckade, oförsonliga – hos dem som helst saknar status och nätverk – finns inget större intresse. På varje flöde med medvetna poser och hurtig aktivitet går tusen tysta, osedda, löjliga ensamheter.

Om mediers och politikers framgångsnormer börjar bygga allt mer på själslös kvantitet – stegmätare, pulsmätare, klickmätare, gillamätare, popularitetsmätare – samtidigt som algoritmer av kommersiella skäl manipulerar vår världsbild och skapar bubblor som främjar likriktning och enfald i åsikter, umgänge, läsning och handling, då kommer vi gradvis att förlora ett språk att mötas olyckliga, sjuka, oförmögna och sårbara i.

Om dessutom robotisering även på områden som journalistik, vård, omsorg och utbildning börjar förskjuta hur vi ser på och definierar etik, omtanke, närvaro, ömhet, identitet och ansvar för andra människors situation, då kommer det som känns svårt i möten med människor som inte uppfyller någon framgångsnorm att bli ännu mer trevande, osäkert och krampaktigt.

I den stress som bristen på språk, tålamod och ödmjukhet inför det komplexa skapar, växer risken för skuldbeläggande, antipatier och trångsynthet, för avhumanisering och fördomar om de andra, avvikande, oliktänkande, de som inte tillhör den egna kretsen.

Det är därför vi behöver ta varje chans att fördjupa erfarenheter och språk som hjälper oss att möta allt det i livet som inte går att bekräfta med en enkel tummen upp, smiley eller surgubbe. Att lösa egensinnig, tänkvärd poesi kan vara ett sätt.

Om ni inte redan har andra planer: Inaktivera era Facebook-flöden några dagar och läs ”Anteckningar om hö”. Gärna långsamt, tvinga er till långsamhet, människans och livets långsamhet.

”Vem lunkar tungt i korridor, en jätte? En/ försagd av stora mått?/ Nej, det är någon som går baklänges och drar/ en sjuksäng efter sig”

Hans-Dietrich Genscher – mannen i den gula pullovern

Av , , Bli först att kommentera 0

Det har kallats de mest berömda ord som ingen någonsin hörde. På kvällen 30 september 1989 klev Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher ut på balkongen till den västtyska ambassaden i Prag för att tala till de tusentals östtyska flyktingar som där sökt skydd undan den döende kommunistregimen i DDR och nu hälsade Genscher med taktfasta applåder och talkörer.

”Vi har kommit till er”, sa Genscher i lugn ton samtidigt som en spänd tystnad bredde ut sig bland de närvarande, ”för att meddela er att er utresa i dag…”.

Slutorden – ”…har möjliggjorts” – drunknade totalt i åhörarnas vilda jubel, glädje och tårar.

En och en halv månad senare föll Berlinmuren.

Det var en epok, man kan knappt tro det längre, när gränser öppnades och taggtråd revs.

Genscher, som själv hade rötterna i östra Tyskland och kommit som flykting till Västberlin 1952, berättade senare hur djupt rörd han var under ytan över att få uppleva Europas återförening.

***

För två veckor sedan dog Genscher, 89 år gammal. Vänner har vittnat om hur han, trots sjukdom politiskt vaken till slutet, med sorg och oro såg nationalism, främlingsfientlighet och populism på nytt gripa kring sig i Europa, och hota det europeiska samarbetets grundvärderingar.

Vid flera tillfällen förra året försvarade han engagerat och frispråkigt Angela Merkels flyktingpolitik, även i stunder när hans eget parti svajade. ”För medmänsklighet”, sa han i höstas angående debatten om en övre gräns för asylmottagandet, ”finns det inga gränser, inte heller några övre gränser”.

Inrikesminister 1969-1974, utrikesminister 1974-1992 och i många år liberala FDP:s formella och informella ledare, var Genscher en centralgestalt i internationell politik under flera decennier. Ibland omstridd, ofta kritiserad, men i efterhand allmänt respekterad som en av de viktigaste och mest omdömesgilla utrikespolitikerna i kalla krigets slutskede.

För murens fredliga fall, Tysklands återförening och en europeisk försoning på demokratisk grund spelade han en avgörande roll. I koalition med socialdemokraterna när först Willy Brandt och senare Helmut Schmidt var regeringschefer mellan 1969 och 1982, och sedan tillsammans kristdemokraterna och Helmut Kohl.

Efter hans död har många framhållit hur Genscher långt tidigare än många andra insåg att någonting radikalt höll på att hända i Sovjetunionen när Michail Gorbatjov blev ny generalsekreterare för kommunistpartiet och började tala om glasnost och perestrojka. Medan Helmut Kohl i gammal kalla krigs-retorik så sent som 1986 jämförde Gorbatjov med Goebbels, manade Genscher väst att ta Gorbatjov ”på orden”. Den ofta utskällde Genscher – med smeknamnet ”mannen i den gula pullovern” – fick rätt.

I förhandlingarna kring murens fall och Tysklands återförening spelade Genschers strategi, diplomatiska tålamod och breda kontaktnät på båda sidor om järnridån en stor roll för möjligheterna till uppgörelser.

Socialdemokraternas gruppledare i förbundsdagen Herbert Wehner kallade honom i en blandning av förakt och respekt respekt för ”den där med öronen”, vilket var en anspelning både på utrikesministern utseende och hans märkliga förmåga att samla information och lyckas få reda på viktiga saker först av alla.

Det skällsord ”genscherismus” amerikanska politiker använde för att beskriva Genschers försiktiga, förhandlingsberedda jämkande mellan intressen, blev så småningom ett hedersbegrepp. För bakom den långsamma, uthålliga diplomatin fanns ett fundament av liberala värderingar och historiska insikter.

***

Genscher hörde till en generation europeiska ledare som i unga år upplevt världskrig och diktatur, och var präglade av djupa, svarta erfarenheter från nazism, kommunism och folkmord. För många av Västtysklands efterkrigspolitiker, med den historiska skuld och skam som landet bar, blev ”nie wieder” (”aldrig igen”) en ledstjärna.

De fanns i alla partier. En del hade varit motståndskämpar i exil under kriget – som socialdemokraterna Brandt och Wehner. Andra – som Genscher och Schmidt – hade varit soldater i den tyska armén och stått under krigsfångenskap en tid efter Tysklands kapitulation.

Det fanns en viss spänning, ibland uttalad, ibland outtalad, ända in på 1980-talet, inte minst inom socialdemokratin, mellan dem som gått i exil med risk för livet och dem som stannat i Nazityskland utan motstånd. Den debatten fördes också om ledande kulturpersonligheter i Tyskland, inklusive nobelpristagaren Günter Grass, som i unga år stått i militärtjänst under nazismen.

Men det som förenade de flesta av dem efter krigsslutet, andra ideologiska motsättningar till trots, var minnet av nazismens brott mot mänskligheten och krigets vidrighet, insikten om Tysklands historiska ansvar att aldrig igen bli ett hot med freden, och deras engagemang för försoning, demokratisk gemenskap i Europa och goda transatlantiska förbindelser.

Genscher, som inte var felfri inrikespolitiskt heller och spelade en svårtolkad roll i händelserna kring Willy Brandts avgång efter den så kallade Guillaume-affären 1974, har i efterhand fått en del kritik för Tysklands beslut att i ett tidigt skede, redan 1991, erkänna Kroatien och Slovenien. Det finns de som i det beslutet ser en bakgrund till de blodiga krig som följde i forna Jugoslavien.

Även de vänner som skarpt tillbakavisar den kritiken håller nog med om att Genscher med sin bakgrund var färdig som aktiv politiker i och med murens fall efter 23 år som minister. För 1990-talets och 2000-talets konflikter hade han inte samma fingertoppskänsla, även om han så sent som 2013 sedan var med och i hemlighet förhandlade fram den ryske regimkritikern Michail Chodorkowskis frigivande.

***

Men de senaste åren, med ett Europa i värderingskris, antiliberalism och politisk hysteri, har Genschers gärning blivit aktuell på nytt.

Även i sina allra sista offentliga framträdanden återkom han, fysiskt bräcklig och rullstolsbunden, med skärpa till Europas plikt att lära av sin historia och Tysklands skyldighet att visa humanitet mot nödställda. Det var hans livstema, fördjupat och trovärdigt just därför att han tvingats lära av sitt eget lands katastrofala och sin egen långt ifrån enkla personliga historia.

Genscher var inte utan brister, men han var en betydelsefull, eftertänksam, värderingsburen och ändå praktiskt, tålmodigt lagd liberal av ett slag och format som det – jag håller med Werner A. Pergers minnesord i Die Zeit – finns för få av i dagens europeiska regeringar.

 

*********************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Panama-papperen kan bli en vändpunkt

Av , , Bli först att kommentera 3

Hela skalan från det direkt kriminella, via skumrask i lagens utkanter till det allmänt sjaskiga finns representerat i de så kallade Panama-papperen.

Först läckta till den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung och sedan mödosamt och metodiskt genomgånget av professionella, grävande journalister runt om i världen, utgör dokumenten ett enormt källmaterial. Ändå avslöjar de kanske bara en skärva av den skatteflykt och ljusskygga globala skatteplanering som pågår. Paniken dunkar nu i tinningarna på många länder, regimer och firmor som livnärt sig på liknande verksamhet.

Få lär vara särskilt förvånade över uppgifterna. Att åtskilliga despoter, auktoritära styren, storbolag och stenrika individer med bankers och rådgivares hjälp sökt slippa undan att betala skatt genom att placera sina tillgångar i så kallade ”skatteparadis” (hälarstater är, som Åke Wredén noterade i Eskilstuna-Kuriren 6/4, en bättre beteckning) har trots allt smussel länge varit en illa dold hemlighet.

Ändå kan även det redan anade uppröra och få internationella politiska konsekvenser – äntligen – när tusentals fall lyfts fram på en och samma gång, och regeringar, banker och bolag står ertappade och svarslösa.

Senaste veckans händelser kan därför komma att utgöra en vändpunkt för både engagemanget och metoderna i bekämpningen av den globala skatteflykten. Skandalen rymmer en politisk dimension, en juridisk dimension och en moralisk dimension.

Långt ifrån alla av de konstruktioner som lyfts fram är olagliga, trots att de ofta strider mot en allmän rättskänsla. Det visar hur långt efter politiken legat och hur viktigt det är att orimliga kryphål täpps till, skattetransparensen ökar och utbytet av korrekt information mellan skattemyndigheter förbättras.

Europeiska Unionen har för sin del ett stort ansvar att fortsätta arbeta fram avtal med länder som hört till de värsta syndarna. Att få bort detta som utbrett fenomen skulle i sin tur göra det lättare för myndigheter att komma åt annan kriminell penningtvätt.

Men debatten om skatteflykten påminner också om ett större perspektiv som har med demokratiska staters allmänna skatteunderlag att göra. En av 2000-talets utmaningar för liberala marknadsekonomier och sociala välfärdssamhällen: Att bevara en bred, solidarisk, stabil skattebas, med rättvisa spelregler och grundläggande konkurrens inom och mellan branscher, samtidigt som den tekniska utvecklingen raskt förändrar förutsättningarna för företagande, ägande, vinster, sparande, investeringar och arbetsmarknader – det som tillsammans lägger grunden till skatteintäkter.

Skatteflykt och intrikat global skatteplanering drar undan kapital från demokratiska samhällens gemensamma skattebaser. Och det skapar grova orättvisor mellan de privata företag och de medborgare som följer skattelagstiftningen och de som inte gör det. Fifflet är skadligt för demokratin, för marknadsekonomin, för välfärdssystemen, för skattemoralen, för tillit och förtroende till det gemensamma, för möjligheterna till samhällsinvesteringar och för en rationell kapitalhushållning.

Panama-papperen ger därför också ett tillfälle att fundera djupare över vad som händer när skatteunderlag undermineras även av andra skäl. Med digitalisering, robotisering, big data och en koncentration av makt, kontroll och resurser till några få digitala jättekoncerner förändras mycket radikalt.

Det kan ses i ljuset av den globala ekonomiska stagnation många befarar kommer att bestå under lång tid framåt. Nancy Birdsall varnar i en intressant essä i senaste numret av Foreign Affairs för hur en utdragen nedgång riskerar leda till att ett av de senaste decenniernas demokratiskt mest hoppingivande fenomen – framväxten av en ny medelklass i många länder – snabbt kan övergå till nya spänningar och konflikter när jobb försvinner och framtidsutsikter reduceras. Hon betonar som en viktig åtgärd för att undvika ett sådant scenario bland annat rika länders skyldighet att bekämpa multinationella bolags skatteflykt.

Om arbete och varukonsumtion får minskad betydelse som skattebaser utan att ersättas av nya, vinsterna från ökad produktivitet inte syns i form av högre levnadsstandard för breda grupper och sambandet mellan utbildning och löneutveckling bryts, då riskerar demokratier och rättsstater att tappa kontrollen, samhällen falla isär socialt, marknadsekonomin upphöra att fungera och välståndsutvecklingen hotas.

Allt det vore livsfarligt i ett skede när den liberala demokratin ifrågasätts som framtidsmodell, och främlingsfientlighet och nyauktoritär populism vinner mark i beslutande församlingar.