Panama-papperen kan bli en vändpunkt

Hela skalan från det direkt kriminella, via skumrask i lagens utkanter till det allmänt sjaskiga finns representerat i de så kallade Panama-papperen.

Först läckta till den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung och sedan mödosamt och metodiskt genomgånget av professionella, grävande journalister runt om i världen, utgör dokumenten ett enormt källmaterial. Ändå avslöjar de kanske bara en skärva av den skatteflykt och ljusskygga globala skatteplanering som pågår. Paniken dunkar nu i tinningarna på många länder, regimer och firmor som livnärt sig på liknande verksamhet.

Få lär vara särskilt förvånade över uppgifterna. Att åtskilliga despoter, auktoritära styren, storbolag och stenrika individer med bankers och rådgivares hjälp sökt slippa undan att betala skatt genom att placera sina tillgångar i så kallade ”skatteparadis” (hälarstater är, som Åke Wredén noterade i Eskilstuna-Kuriren 6/4, en bättre beteckning) har trots allt smussel länge varit en illa dold hemlighet.

Ändå kan även det redan anade uppröra och få internationella politiska konsekvenser – äntligen – när tusentals fall lyfts fram på en och samma gång, och regeringar, banker och bolag står ertappade och svarslösa.

Senaste veckans händelser kan därför komma att utgöra en vändpunkt för både engagemanget och metoderna i bekämpningen av den globala skatteflykten. Skandalen rymmer en politisk dimension, en juridisk dimension och en moralisk dimension.

Långt ifrån alla av de konstruktioner som lyfts fram är olagliga, trots att de ofta strider mot en allmän rättskänsla. Det visar hur långt efter politiken legat och hur viktigt det är att orimliga kryphål täpps till, skattetransparensen ökar och utbytet av korrekt information mellan skattemyndigheter förbättras.

Europeiska Unionen har för sin del ett stort ansvar att fortsätta arbeta fram avtal med länder som hört till de värsta syndarna. Att få bort detta som utbrett fenomen skulle i sin tur göra det lättare för myndigheter att komma åt annan kriminell penningtvätt.

Men debatten om skatteflykten påminner också om ett större perspektiv som har med demokratiska staters allmänna skatteunderlag att göra. En av 2000-talets utmaningar för liberala marknadsekonomier och sociala välfärdssamhällen: Att bevara en bred, solidarisk, stabil skattebas, med rättvisa spelregler och grundläggande konkurrens inom och mellan branscher, samtidigt som den tekniska utvecklingen raskt förändrar förutsättningarna för företagande, ägande, vinster, sparande, investeringar och arbetsmarknader – det som tillsammans lägger grunden till skatteintäkter.

Skatteflykt och intrikat global skatteplanering drar undan kapital från demokratiska samhällens gemensamma skattebaser. Och det skapar grova orättvisor mellan de privata företag och de medborgare som följer skattelagstiftningen och de som inte gör det. Fifflet är skadligt för demokratin, för marknadsekonomin, för välfärdssystemen, för skattemoralen, för tillit och förtroende till det gemensamma, för möjligheterna till samhällsinvesteringar och för en rationell kapitalhushållning.

Panama-papperen ger därför också ett tillfälle att fundera djupare över vad som händer när skatteunderlag undermineras även av andra skäl. Med digitalisering, robotisering, big data och en koncentration av makt, kontroll och resurser till några få digitala jättekoncerner förändras mycket radikalt.

Det kan ses i ljuset av den globala ekonomiska stagnation många befarar kommer att bestå under lång tid framåt. Nancy Birdsall varnar i en intressant essä i senaste numret av Foreign Affairs för hur en utdragen nedgång riskerar leda till att ett av de senaste decenniernas demokratiskt mest hoppingivande fenomen – framväxten av en ny medelklass i många länder – snabbt kan övergå till nya spänningar och konflikter när jobb försvinner och framtidsutsikter reduceras. Hon betonar som en viktig åtgärd för att undvika ett sådant scenario bland annat rika länders skyldighet att bekämpa multinationella bolags skatteflykt.

Om arbete och varukonsumtion får minskad betydelse som skattebaser utan att ersättas av nya, vinsterna från ökad produktivitet inte syns i form av högre levnadsstandard för breda grupper och sambandet mellan utbildning och löneutveckling bryts, då riskerar demokratier och rättsstater att tappa kontrollen, samhällen falla isär socialt, marknadsekonomin upphöra att fungera och välståndsutvecklingen hotas.

Allt det vore livsfarligt i ett skede när den liberala demokratin ifrågasätts som framtidsmodell, och främlingsfientlighet och nyauktoritär populism vinner mark i beslutande församlingar.