Hans-Dietrich Genscher – mannen i den gula pullovern

Det har kallats de mest berömda ord som ingen någonsin hörde. På kvällen 30 september 1989 klev Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher ut på balkongen till den västtyska ambassaden i Prag för att tala till de tusentals östtyska flyktingar som där sökt skydd undan den döende kommunistregimen i DDR och nu hälsade Genscher med taktfasta applåder och talkörer.

”Vi har kommit till er”, sa Genscher i lugn ton samtidigt som en spänd tystnad bredde ut sig bland de närvarande, ”för att meddela er att er utresa i dag…”.

Slutorden – ”…har möjliggjorts” – drunknade totalt i åhörarnas vilda jubel, glädje och tårar.

En och en halv månad senare föll Berlinmuren.

Det var en epok, man kan knappt tro det längre, när gränser öppnades och taggtråd revs.

Genscher, som själv hade rötterna i östra Tyskland och kommit som flykting till Västberlin 1952, berättade senare hur djupt rörd han var under ytan över att få uppleva Europas återförening.

***

För två veckor sedan dog Genscher, 89 år gammal. Vänner har vittnat om hur han, trots sjukdom politiskt vaken till slutet, med sorg och oro såg nationalism, främlingsfientlighet och populism på nytt gripa kring sig i Europa, och hota det europeiska samarbetets grundvärderingar.

Vid flera tillfällen förra året försvarade han engagerat och frispråkigt Angela Merkels flyktingpolitik, även i stunder när hans eget parti svajade. ”För medmänsklighet”, sa han i höstas angående debatten om en övre gräns för asylmottagandet, ”finns det inga gränser, inte heller några övre gränser”.

Inrikesminister 1969-1974, utrikesminister 1974-1992 och i många år liberala FDP:s formella och informella ledare, var Genscher en centralgestalt i internationell politik under flera decennier. Ibland omstridd, ofta kritiserad, men i efterhand allmänt respekterad som en av de viktigaste och mest omdömesgilla utrikespolitikerna i kalla krigets slutskede.

För murens fredliga fall, Tysklands återförening och en europeisk försoning på demokratisk grund spelade han en avgörande roll. I koalition med socialdemokraterna när först Willy Brandt och senare Helmut Schmidt var regeringschefer mellan 1969 och 1982, och sedan tillsammans kristdemokraterna och Helmut Kohl.

Efter hans död har många framhållit hur Genscher långt tidigare än många andra insåg att någonting radikalt höll på att hända i Sovjetunionen när Michail Gorbatjov blev ny generalsekreterare för kommunistpartiet och började tala om glasnost och perestrojka. Medan Helmut Kohl i gammal kalla krigs-retorik så sent som 1986 jämförde Gorbatjov med Goebbels, manade Genscher väst att ta Gorbatjov ”på orden”. Den ofta utskällde Genscher – med smeknamnet ”mannen i den gula pullovern” – fick rätt.

I förhandlingarna kring murens fall och Tysklands återförening spelade Genschers strategi, diplomatiska tålamod och breda kontaktnät på båda sidor om järnridån en stor roll för möjligheterna till uppgörelser.

Socialdemokraternas gruppledare i förbundsdagen Herbert Wehner kallade honom i en blandning av förakt och respekt respekt för ”den där med öronen”, vilket var en anspelning både på utrikesministern utseende och hans märkliga förmåga att samla information och lyckas få reda på viktiga saker först av alla.

Det skällsord ”genscherismus” amerikanska politiker använde för att beskriva Genschers försiktiga, förhandlingsberedda jämkande mellan intressen, blev så småningom ett hedersbegrepp. För bakom den långsamma, uthålliga diplomatin fanns ett fundament av liberala värderingar och historiska insikter.

***

Genscher hörde till en generation europeiska ledare som i unga år upplevt världskrig och diktatur, och var präglade av djupa, svarta erfarenheter från nazism, kommunism och folkmord. För många av Västtysklands efterkrigspolitiker, med den historiska skuld och skam som landet bar, blev ”nie wieder” (”aldrig igen”) en ledstjärna.

De fanns i alla partier. En del hade varit motståndskämpar i exil under kriget – som socialdemokraterna Brandt och Wehner. Andra – som Genscher och Schmidt – hade varit soldater i den tyska armén och stått under krigsfångenskap en tid efter Tysklands kapitulation.

Det fanns en viss spänning, ibland uttalad, ibland outtalad, ända in på 1980-talet, inte minst inom socialdemokratin, mellan dem som gått i exil med risk för livet och dem som stannat i Nazityskland utan motstånd. Den debatten fördes också om ledande kulturpersonligheter i Tyskland, inklusive nobelpristagaren Günter Grass, som i unga år stått i militärtjänst under nazismen.

Men det som förenade de flesta av dem efter krigsslutet, andra ideologiska motsättningar till trots, var minnet av nazismens brott mot mänskligheten och krigets vidrighet, insikten om Tysklands historiska ansvar att aldrig igen bli ett hot med freden, och deras engagemang för försoning, demokratisk gemenskap i Europa och goda transatlantiska förbindelser.

Genscher, som inte var felfri inrikespolitiskt heller och spelade en svårtolkad roll i händelserna kring Willy Brandts avgång efter den så kallade Guillaume-affären 1974, har i efterhand fått en del kritik för Tysklands beslut att i ett tidigt skede, redan 1991, erkänna Kroatien och Slovenien. Det finns de som i det beslutet ser en bakgrund till de blodiga krig som följde i forna Jugoslavien.

Även de vänner som skarpt tillbakavisar den kritiken håller nog med om att Genscher med sin bakgrund var färdig som aktiv politiker i och med murens fall efter 23 år som minister. För 1990-talets och 2000-talets konflikter hade han inte samma fingertoppskänsla, även om han så sent som 2013 sedan var med och i hemlighet förhandlade fram den ryske regimkritikern Michail Chodorkowskis frigivande.

***

Men de senaste åren, med ett Europa i värderingskris, antiliberalism och politisk hysteri, har Genschers gärning blivit aktuell på nytt.

Även i sina allra sista offentliga framträdanden återkom han, fysiskt bräcklig och rullstolsbunden, med skärpa till Europas plikt att lära av sin historia och Tysklands skyldighet att visa humanitet mot nödställda. Det var hans livstema, fördjupat och trovärdigt just därför att han tvingats lära av sitt eget lands katastrofala och sin egen långt ifrån enkla personliga historia.

Genscher var inte utan brister, men han var en betydelsefull, eftertänksam, värderingsburen och ändå praktiskt, tålmodigt lagd liberal av ett slag och format som det – jag håller med Werner A. Pergers minnesord i Die Zeit – finns för få av i dagens europeiska regeringar.

 

*********************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)