Bristen på ett språk att mötas sårade i

”Mot kvällen, ute,/ känna något komma,/ kanske en sjukdom./ Gårdagens sveda av ljus över lönnar/ har slocknat./ En stark önskan tänds.”

Redan på de första raderna av Birgitta Lillpers nya, starka diktsamling ”Anteckningar om hö” dyker cancern upp, i en blandning av ond aning och trotsig livslust, av naturnära både kroppslighet och själslighet.

Samlingen väver med fler teman, som berör det moderna samhället; miljö, ekonomi, etik, platser i förvandling. Men de flesta av dikterna följer och hålls samman av ett utdraget sjukdoms- och behandlingsförlopp i dödens närhet som man förstår är författarens eget. Ärligt, sårbart, självständigt och med ett slags lugnt allvar lyckas Lillpers dikter uttrycka allt det som Cancerfondens nu indragna, ogenomtänkta och tidstypiskt hurtfriska kampanj ”Säg nej till cancer” missade.

Det är en samling som tar spjärn mot den hjälplöshet, ensamhet och utsatthet sjukdomen skapar. Ödmjukt och iakttagande rör sig dikterna i vårdens och strålningsbehandlingens vardag. Men Lillpers granskar också med ibland överraskande lynnighet tillfällen när omgivningen och systemet brister. Eller om det kanske är det egna tålamodet som sviker.

”Den alltför unga läkaren/ psykologiserar nu med så intensivt allvarsam sentimentalitet/ att hon till sist gjort av sig själv/ en knut, hård och vidlyftig./ Ingen mening att i denna hårdföra empati/ söka en tamp/ uti vilken du kunde försöka rycka./ Som chefsideolog/ omvandlar hon nu/ med/ tillsatser/ till och med/ sådant du redan tänkt och känt./ Plötsligt åter döende går du därifrån./ Kroppen är det mystiska./ Förklara/ kroppen.”

***

Mycket i vår samtid – en utbredd, moralistisk livsstilsfixering och en ritualiserad gilla-jakt på sociala medier – bidrar till att försvåra samtal om sjukdomar, kroppslighet och ensamhet, trots att vi borde ha bättre förutsättningar än någonsin att bryta gamla tabun.

”Strålning före frukost:/ gå den vita marschen/ löjlig uppföra skådespelet/ egenvård/ i den vita parken./ Sakerna löjliga. Det/ löjliga i sakerna./ Det sagda löjligt, liksom det/ man tänkt göra/ löjligt/ att man äter./ Så rakt som möjligt gå/ för att inte mer ska fästa./ På sjukdomen/ tänker man inte mycket/ den tid man är i sjukdomen/ så att man inget annat är./

*

Den fula/ behöver/ kläder.”

Vi inbillar oss nog att vi är mer öppna och lyhörda än vi i själva verket är. För det riktigt skitiga, eländiga, fula, tröstlösa, misslyckade, oförsonliga – hos dem som helst saknar status och nätverk – finns inget större intresse. På varje flöde med medvetna poser och hurtig aktivitet går tusen tysta, osedda, löjliga ensamheter.

Om mediers och politikers framgångsnormer börjar bygga allt mer på själslös kvantitet – stegmätare, pulsmätare, klickmätare, gillamätare, popularitetsmätare – samtidigt som algoritmer av kommersiella skäl manipulerar vår världsbild och skapar bubblor som främjar likriktning och enfald i åsikter, umgänge, läsning och handling, då kommer vi gradvis att förlora ett språk att mötas olyckliga, sjuka, oförmögna och sårbara i.

Om dessutom robotisering även på områden som journalistik, vård, omsorg och utbildning börjar förskjuta hur vi ser på och definierar etik, omtanke, närvaro, ömhet, identitet och ansvar för andra människors situation, då kommer det som känns svårt i möten med människor som inte uppfyller någon framgångsnorm att bli ännu mer trevande, osäkert och krampaktigt.

I den stress som bristen på språk, tålamod och ödmjukhet inför det komplexa skapar, växer risken för skuldbeläggande, antipatier och trångsynthet, för avhumanisering och fördomar om de andra, avvikande, oliktänkande, de som inte tillhör den egna kretsen.

Det är därför vi behöver ta varje chans att fördjupa erfarenheter och språk som hjälper oss att möta allt det i livet som inte går att bekräfta med en enkel tummen upp, smiley eller surgubbe. Att lösa egensinnig, tänkvärd poesi kan vara ett sätt.

Om ni inte redan har andra planer: Inaktivera era Facebook-flöden några dagar och läs ”Anteckningar om hö”. Gärna långsamt, tvinga er till långsamhet, människans och livets långsamhet.

”Vem lunkar tungt i korridor, en jätte? En/ försagd av stora mått?/ Nej, det är någon som går baklänges och drar/ en sjuksäng efter sig”