Att hånflina och odugligförklara
Jag känner alltid samma obehag när ett stort antal debattörer och kommentatorer – i skydd av en tillfälligt starkt medvind – hetsar varandra att i så nedvärderande tonfall som möjligt odugligförklara människor som befinner sig under kritik. Frånskriva dem nästan alla former av förnuft, insikt, kunskap och anständiga avsikter, söka reducera dem till enbart patetiska, skrattretande figurer som borde jagas ur sikte under mängdens bröl, av inte så många andra skäl än att de plötsligt blivit sårbara med svag uppbackning.
Hånflinen och den tilltagande marschtakten i angreppen får substansen och sakskälen bakom kritiken att försvinna i ett moln av allmän dryghet och aggressivitet hos dem som inte kan kontrollera sina lägsta debattinstinkter.
Alla sidor i politiken och medierna gör sig skyldiga till detta. Men det finns nu också en digital ekonomi, och ett nytt sätt att mäta värde snabbt i det offentliga samtalet, som gör att låga, snabba instinkter karriärbelönas på ett annat sätt.
Färre lär sig någonting på djupet av en ”affär”, färre tar sig tid att ställa upp ett problem på allvar och diskutera det, och ännu mer handlar om taktik, krishantering och strategi. Och så blev det några pr-konsulter ”med egen erfarenhet” fler, men färre som kan tänka sig att söka politiska ansvarspositioner som betyder något på riktigt.
Allvarligt, om vi nu talar människosyn, mognad, förebilder och uppträdande: varför måste alla debatter och avslöjanden som har potential att föra något vettigt med sig även på lång sikt, rivas ner i vad jag har svårt att se som något annat än vuxenvärldens förlängning av skolgårdarnas sämsta stunder?
Den tunga, grävande journalistiken förtjänar ett bättre efterarbete i debatten.
*****************************”
(Krönikan finns även utlagd på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)