Tiggeriförbud skulle strida mot Västerbottens bästa traditioner

Av , , Bli först att kommentera 0

Att ett månghundraårigt europeiskt arv av misär, förtryck och orättfärdigheter synliggjorts i form av tiggeri på några förhållandevis få ställen i Umeå, må vara ett delvis överraskande, överrumplande fenomen.

Många, jag tror alla, har behövt lite tid att reflektera, reagera, tänka till, hitta sitt eget sätt att förhålla sig till det. Vi har lärt oss mycket på bara ett par år, om vår historia, vår globala samtid, vårt eget samhälle och kanske även om oss själva som individer.

Det är viktigt, även för oss som haft starka övertygelser i frågan, med ödmjukhet inför det faktum att en sådan process, för enskilda människor och för ett lokalsamhälle, både tar tid, är svår och inte rymmer några enkla, givna svar eller ett självklart facit för hur varje individ ska agera.

Men när vi ibland talar om den europeiska misär och förföljelse som tiggeriet synliggör som något för Sverige helt nytt – ett störmoment i det tidigare homogena folkhemmet – är det historielöst och okunnigt.

Arvet av djupaste fattigdom, förtryck och den stilla, ibland jobbiga, ibland påträngande, ibland fula kampen för livet – med knappast möjliga resurser, under former som vissa stunder säkert kan störa och provocera – är gammalt och rotat i bygderna även här. Runt om i norra Sverige. Inte minst på många håll i Västerbotten och Lappland.

En drivkraft och orsak bakom det fantastiska välståndslyft som den marknadsekonomiska välfärdsstaten Sverige upplevt från mitten av 1800-talet och fram till i dag – utöver demokratin, de sociala reformerna, utbildningen, infrastrukturen, företagen, kulturen, uppfinningarna och naturen – var vreden inför, erfarenheterna av och insikten om hur svår och eländig fattigdomen var ute i bygderna och inne i städerna. För dem som stod längst ned i hierarkierna, längst bort från makten, utan rättigheter eller röster i offentligheten.

Först när ögonen öppnades för hur det faktiskt såg ut även där dit välståndet inte nått, och både långsiktiga reformer och nödhjälp sattes in, kunde samhället utvecklas, moderniseras, bli rikare, säkrare och tillgängligare.

***

Västerbottens-Kuriren har ända från det att tidningen grundades i början av 1900-talet sett som en av sina viktigaste frisinnade uppgifter att synliggöra fattigdom och utsatthet även för dem som inte velat veta av att den finns.

Jag vill ge bara ett exempel:

På sommaren 1919, den 25 juli, skrev Gustav Rosén till sina läsare under rubriken ”Ännu en vädjan till alla som ömma för fattiga medmänniskor” om några av de fattiga människor han mött på resor i fjällbygderna, och för vilka VK anordnade insamlingskampanjer.

Han berättar där bland annat om Nils Johansson i Björknäs som under en längre tid legat till sängs med avbrutet ben. ”Stugan”, skriver han,” ligger nära stranden av Seimajaure och är en av de torftigaste vi träffat på under vår lappmarksfärd. Den består av ett enda rum. Dörren är så låg att man nästan får krypa för att komma in. Mannen låg i sin änkla säng av hoppspikade bräder och höll sig i en s. k. sänghjälp, som var fastgjord i det låga taket. Utseendet tydde på att den svaga livsgnistan snart slocknar. Han sade ingenting.” Familjen, som även består av hustrun och sex barn, är skuldsatt, och läkarvård har inte förekommit sedan förra vintern.

Hustrun berättade för VK att hon oroade sig för ”huru det skulle vara möjligt för henne att under mannens sjukdom få hjälp till att slå ängarna och grödan vid gården så att man finge foder åt djuren för vintern.”

Han berättar om änkan Maria Hallin i Klippen, Tärna socken, som ”bebor en liten usel stuga av björk och torv, innehållande ett enda rum med många sängar. Hon har sju barn. De sex minsta äro hemma. Mannen dog i april i år. Det antogs att dödsorsaken var turbekulos. Deras enda ko dog också i våras och hon har ingen möjlighet att skaffa sig en annan istället. För närvarande har hon en ko till låns från Björkfors, men då denna snart måste återlämnas visste hon inte riktigt hur det skulle gå. ladugården, uppförd av björk, är fallfärdig. (…)

De kläder eller räster av kläder som funnos i britsarna och på väggarna borde brännas och bostaden förbättras. I annat fall kan det bli fara för barnens hälsa. men varifrån laga pängar härtill och till inköp av en ko och kanske även en get?”

Och han berättar om herr och fru Noaksson i Högstaby, ”den sista människoboningen på svenska sidan på vägen över Stora Umevattnet till Norge”, som får kämpa hårt för livets nödtorft.

Frun, berättar han, ”gör själv alla skor, lappskor och kängskor, och syr alla kläder. Väver själv tyget men lånar vävstol. – Det går åt så mycket och allting är så dyrt, så det är inte gott att hålla barnens kläder hela.”

Det var svårt, erkänner Rosén i sitt reportage, ”att återhålla tårarna då fru Noaksson till sist förklarade:

– Vi är eniga och vänner. Många som är rika och ha det bättre bitas och slåss. Vi avundas ingen utan tacka gud. Men nog skulle vi gärna vilja ha en bättre bostad.”

Gustav Rosén skriver i sina slutord, något som finns skäl att upprepa även i dag, snart hundra år senare:

”Det skulle vara hälsosamt för många förnäma människor, som ha fullt upp av denna världens goda, att komma upp till fjällbygdens allra torftigaste stugor och se under vilka förhållanden man där lever. Säkerligen skulle de ha god nytta därav. De lärdomar som inhämtades under en sådant studieresa skulle nog göra deras egen tillvaro bra mycket angenämare än den är, fastän ingenting fattas.”

***

När en fråga får uppmärksamhet, genererar utspel och väcker känslor bortom alla rimliga proportioner, bortom varje sakligt faktaunderlag, bortom anständighetens gränser, är det klokt att söka orsaken någon annanstans än där dagsdebatten befinner sig.

Som välmående, rikt, stabilt samhälle har vi råd, tid och borde ha etiska stadga nog att förhålla oss till tiggeriet på ett medmänskligt, värdigt, rättssäkert och ärligt sätt, utan att vare sig vilja resignera inför dess bakomliggande, långverkande orsaker eller blunda för den akuta, konkreta nöd under vilket det utspelar sig. Att erkänna den skyldigheten som samhälle är en långt större och mer principiell fråga än huruvida det är rätt att ge en slant i koppen eller inte – när det gäller det senare skulle jag argumentera för en viss ödmjukhet och öppenhet inför att det goda argument kan landa i olika slutsatser.

Det går att både bekämpa tiggeriets djupa. komplexa, brutala rötter i andra länder och att hjälpa konstruktivt och klokt på den plats dit människor sökt sig i en kamp för liv, uppehälle och framtid.

Genom att låta frivilligorganisationer verka med sitt engagemang och sina kunskaper på kort sikt. Genom att samhället gör åtminstone några små insatser här på plats som kan skapa förutsättningar för att fattigdomen och utsattheten ska kunna brytas på lång sikt, exempelvis genom att låta EU-migranternas barn gå i skola. Genom att Europeiska unionen använder sina regelverk och sina sanktionsmöjligheter för att tvinga alla medlemsländer att på allvar börja avskaffa och bekämpa diskriminering, rasism och förtryck på hemmaplan.

Ambitionerna att bekämpa orsakerna och att hjälpa offren står inte emot varandra, utan förutsätter varandra.

Men vad vi inte får glömma: Instinkten att jaga bort vår tids europeiska misär och fattigdom utom synhåll, genom att förbjuda dess konsekvenser i form av tiggeri, strider även mot Västerbottens bästa traditioner och djupaste lärdomar, och mot all historisk erfarenhet om vad det är som gör ett samhälle välmående, tryggt, solidariskt och fritt.

Vill vi se vår tids stora hot, är det inte tiggeriet vi ska frukta, utan inställningen att andras lidande inte angår oss, och tron att problem kan lösas genom gränser som håller människor borta, inte politiska insatser som gör människor fria.

***

(Krönikan ligger även utlagd på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Av , , Bli först att kommentera 3

Det hände sig i ett annat århundrade. Senaste gången schweizaren Roger Federer missade en grand slam-turnering i tennis hade Göran Persson fortfarande större delen av sin tid som svensk statsminister framför sig.

Bosse Ringholm var relativt nyutnämnd finansminister. Anna Lindh var sedan ett knappt år tillbaka utrikesminister.

Tony Blair skulle sitta ytterligare åtta år som premiärminister i Storbritannien.

För Bill Clinton återstod ett och ett halvt år av dramatik i Vita huset. Rysslands president hette Boris Jeltsin.

IT-bubblan var inne i sin mest hysteriska börsfas och skulle krascha med globala återverkningar ett drygt år senare.

Charlotte Nilsson hade vunnit det årets Eurovision Song Contest med låten ”Take Me To Your Heaven”.

Björklöven hade några månader tidigare åkt ur Elitserien och laddade upp inför en säsong som skulle lyfta dem tillbaka direkt upp i högsta serien igen.

Och det som skulle visa sig bli Sara Lidmans sista roman, ”Oskuldens minut”, var alldeles ny och på väg att få fina recensioner i tidningarna.

***

Det var alltså på hösten 1999. Långt från alla strålkastare åkte en 18-årig, långhårig, nervös Roger Federer ut i kvalet till US Open mot landsmannen Ivo Heuberger, i ett New York där de två tornen på World Trade Center reste sig mot himlen med samma lugn som när fransmannen Philippe Petit ett kvarts sekel tidigare, i gryningen 7 augusti 1974, spände upp sin lina mellan dem och vandrade ut i friheten och tomheten på 417 meters höjd.

Terrorattentatet mot World Trade Center var visserligen ett oroligt samtalsämne, men syftade på sprängdådet i garaget under det norra tornet februari 1993, då sex människor dog.

US Open 1999 spelades utan Roger Federer, och i en på många sätt annan tidsålder än vår. Radikala och dramatiska omvälvningar har skett, tekniskt, ekonomiskt, kulturellt, geopolitiskt, runt om i världen.Men Federer – om vilken författare har skriver essäer som ”When Roger Federer loses, smart people get sad” och ”Federer as Religious Experience” – har ställt upp i varenda grand slam-turnering sedan dess, 65 stycken i rad.

Just nu spelas Franska öppna mästerskapen, och en under våren skadad Federer är inte med. Han saknas i Paris, saknas i arenan, för första gången på 17 år.

***

I Paris den 23 april 1910 höll Theodore Roosevelt det kanske mest berömda tal som en amerikansk expresident någonsin hållit. Det har gått till historien som ”The Man in the Arena”-talet på grund av de här ofta citerade orden:

”It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.”

Theodore Roosevelt förändrade den amerikanska presidentrollen på ett sätt som haft återverkningar ändå in i vår tid. Jeffrey Tullis visar i sin ”The Rhetorical Presidency” hur Roosevelt, och senare Woodrow Wilson, bröt mot den tradition av kommunikativ återhållsamhet och bara försiktigt kampanjande som varit norm ända sedan Thomas Jefferson.

På ett annat sätt än föregångarna började den progressive Roosevelt bejaka presidentämbetets retoriska möjligheter i direkt kommunikation med väljarna, möjligheter som hade förstärkts redan av den tidens av tekniska utveckling.

Han hade en oreserverat positiv syn på den aktiva, uttrycksfulla presidentmakten och ersatte den gamla rädslan för demagogi med en tro på väljarnas ansvarsutkrävande vid nästa val.

***

Nu när grov populism, aggressivitet mot oliktänkande och förakt för fakta tar över på politikens ytterkanter – och i av sekterism och algoritmer likriktade flöden på nätet – när nyauktoritära, revolutionsromantiska, främlingsfientliga tendenser växer sig allt starkare i både Europa och USA, och extrema politiker som Donald Trump i USA och Marine Le Pen i Frankrike hoppas nå presidentmakten i sina respektive länder, känns den traditionen kanske mindre tilltalande igen.

Tidigare den här veckan höll journalisten Anne Applebaum årets Wibbleföreläsning hos Bertil Ohlininstitutet på temat: ”Open Society and Its Enemies in Europe and America 2016.” Hon gjorde en lysande, och dyster, analys av den politiska dagssituationen och tidens antiliberala, destruktiva tendenser till vänster och höger.

En av hennes många tänkvärda iakttagelser handlade om i hur hög grad Donald Trump är en kandidat som återspeglar sin tid, reality showernas, faktaresistensens, etablissemangsföraktets och de sociala mediebubblornas tid. Han bryter mycket medvetet, och hittills dessvärre framgångsrikt, mot alla normer om vad som anses utmärka en seriös politiker.

Det som utspelar sig på båda sidor av Atlanten, är en kamp om vad som ska prägla och känneteckna vår tid. Vilken människosyn, vilket sätt att förhålla sig till fakta, till öppenhet, mångfald och minoriteter, till demokrati och välstånd, till internationellt samarbete och grundläggande ideal i politik och samhälle.

Inga goda krafter får fly arenan. 2000-talet har börjat och avgörs nu.

Tal vid Sång för mångfald på Rådhustorget

Av , , Bli först att kommentera 0

Mitt korta anförande på arrangemanget ”Sång för mångfald” nyss på Rådhustorget i Umeå. Roligt att så många var där och lyssnade till musiken och talen. Det här var vad jag sade:

”Jag ska börja med att säga att jag ibland tycker att mångfald är något av det svåraste som finns.

Jag tror att vi ska vara ärliga och erkänna det: Mångfald kan vara otroligt frustrerande, ansträngande, stressande att befinna sig i. Därför att ibland strider våra djupaste, komplicerade instinkter som människor mot vad mångfald i praktiken kräver.

Vi lever i en tid när instinkten ofta är att rusa fram och lägga till rätta, att utifrån våra helt egna perspektiv åtgärda hur något ska vara eller inte ska vara, att dela upp världen i vänner och motståndare, välkomna och ovälkomna, härliga och vidriga, att vara snabba och hårda med våra åsikter om andra.

Men mångfald kräver tvärtom tålamod och ödmjukhet nog att dröja kvar med blicken lite längre vid människor och företeelser som vi inte förstår eller kan tolka direkt, att nyfiket försöka se djupare än bara första intrycket och första fördomen.

Det är lätt, även när vi demonstrerar så här tillsammans, att missa det som är själva hjärtat i all mångfald – att vi inte är eller behöver vara överens, vara lika, gå i takt, att det som är rätt och viktigt för en person kan vara fel och ointressant för en annan och att vi ändå kan leva sida vid sida och respektera varandra.

Mångfald kan inte befallas fram. Det är något vi skapar varje dag tillsammans, i en ofrånkomlig kontrollförlust och ibland svår balansgång.

Men mångfalden kräver politisk medvetenhet och handlingskraft i avgörande lägen – för det finns bara en verklig mångfald om friheter och rättigheter, och välkomnandet in i samhällsgemenskapen, gäller alla, att ingen förtrycks på grund av bakgrund, hudfärg, namn, kön, fattigdom eller andra faktorer.

Friheten för, hänsynen till och solidariteten mellan människor är mångfaldens gyllene kombination och en av samhällets svåraste och vackraste utmaningar, och ett av de finaste mål en gemenskap kan sträva efter.

Jag vill avsluta med några rader av Mare Kandre:

”Vi vet ju alla att det

inom varje människa

finns som

trettio själar

av olika styrka och färg,

och att dessa i

trettitalet skilda

skikt

har skapat köttet som

omger

kroppen.

Och att den första är vit,

att den tredje skiftar

i blått och lila,

att den femte är för köttet

vad ordet är för

dikten,

och att om någon av

dessa trettio

förstörs,

förgås även vi.”

Trump: pajas eller en föraning om framtiden?

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag hoppas att få Gud på min sida”, sa Abraham Lincoln i ett tidigt skede av inbördeskriget 1861, ”men jag måste ha Kentucky”. Att förlora Kentucky, skrev han till Orville Browning, vore nästan liktydigt med att förlora hela kriget.

Tanken plågade honom att den strategiskt viktiga delstaten, med sin politiska tyngd och militära betydelse, skulle ansluta till sydstaterna.

Riktigt så avgörande var det inte för Hillary Clinton att vinna demokraternas primärval i Kentucky den här veckan. Hennes ledning i antalet delegater över Bernie Sanders är så pass stor att den skulle ha stått pall även vid en förlust.

Men som John Cassidy skriver i en analys för The New Yorker, var segern i Kentucky ”knapp, men viktig” för Clinton av andra skäl. Hon behövde den för att bryta en besvärande rad av förluster mot Sanders. Och för att motverka intrycket att hennes kampanj har stagnerat.

Om Clinton får kämpa i motvind ända fram till sommarens demokratiska konvent, samtidigt som Donald Trump fortsätter att utan motstånd skörda framgångar i de republikanska primärvalen, kommer Clinton att få svårare att mobilisera väljare och kampanjarbetare än vad vaga opinionsundersökningar visar.

Clintonlägret hoppas att ett större försprång sett till antalet delegater inför konventet ska avskräcka Sanders från att förvandla det till en konfliktfylld, bitter tillställning som gör det svårare att ena partiet efteråt. Det var ett skäl till att Clinton satsade mer på Kentucky än hon planerat.

Även inom det republikanska partiet börjar oron för intern splittring att dominera diskussionerna. Att det republikanska etablissemanget har svårt för Trump, och att många ledande republikaner sannolikt skulle föredra Clinton som president, är uppenbart.

Men det står mer på spel än bara Vita huset i årets val: personliga karriärer, platser i representanthus och senat, makten i lokala församlingar. Därför kommer många att bita i det sura äpplet, oengagerat, men pliktskyldigt uttala stöd för Trump och sedan arbeta för republikanska framgångar i andra val. Det skulle kunna bli den väg som exempelvis representanthusets talman Paul Ryan väljer.

***

Ändå går det att ifrågasätta hur relevant talet om att ena partierna är. Allt sedan inbördeskriget har både det republikanska och det demokratiska partiet regelbundet och radikalt skiftat ideologisk karaktär och väljarunderlag.

Att följa idétraditioner är ofta något annat än att följa partitraditioner. Demokrater från en epok kan ha mer gemensamt med republikaner i nästa, och tvärtom, beroende på tidens sociala, tekniska, kulturella och ekonomiska målkonflikter, problem och möjligheter. Som Palme sade: ”Personerna rider ofta på vågen utan att skapa den.”

Det gäller även partier. Inget parti går oförändrat genom många epokskiften.

Lincoln, Calvin Coolidge och Richard Nixon var alla republikaner, men i praktiken för olika typer av partier. Den demokratiska partiets prioriteringar och världsbild under 1850-talet hade inte mycket gemensamt med Franklin D Roosevelts och Harry Trumans politik på 1930- och 40-talen.

På 1960- och 70-talen skedde avgörande förskjutningar av båda partiernas väljarunderlag, med konsekvenser ännu i dag. Till och med mellan Bill Clintons och Barack Obamas presidentskap finns viktiga nyansskillnader.

Trump är en av de mest osympatiska, ovärdiga presidentkandidaterna i USA:s historia. Men han är som gjord för en tid av populism, faktaresistens och främlingsfientlighet. Där skiljer sig USA inte från dagens Europa.

Konflikten mellan Trump och det republikanska etablissemanget avslöjar att amerikansk politik är inne i ett nytt stort skifte, kopplat till ekonomisk osäkerhet efter finanskrisen, en arbetsmarknad i förvandling, rädsla för globalisering, mångfald och friare livsstilar, misstro mot gamla etablissemang och intolerans mot minoriteter.

Trump fångar upp ett virrvarr av samtidens sämsta instinkter och reaktioner, men därmed också ett stycke både amerikanske och europeisk samtid. Förhoppningsvis är det inget som vinner stöd av en majoritet, men vem vågar längre säga det med säkerhet?

Det är inte lätt att identifiera ett republikanskt parti och ett demokratiskt parti, sammanhållna var för sig av tydliga idéer. Partibeteckningarna ger bara svag vägledning. Bilden har komplicerats.

Jag tror inte att Trump blir USA:s nästa president, men hans framfart har avslöjat ett amerikanskt politiskt landskap i turbulens. Genom det stöd han fått och det motstånd han väckt.

Ledande politiker både speglar och präglar sin samtid, visar på och förstärker förhärskande stämningar. Valresultat berättar om hur ett samhälle mår och påverkar hur det kommer att utvecklas. En seger för Trump i USA vore extremt farlig, på grund av hans personliga olämplighet. Och extremt nedslående, som bekräftelse av att de värderingar han ger uttryck för har skrämmande uppslutning i samtiden.

En förlust för Trump, däremot, skulle ge nytt hopp för liberala, humanistiska, demokratiska rörelser och visa – även som inspiration för Europa – att det går att stå emot främlingsfientliga och nyauktoritära strömningar.

I tider av långtgående samhällsförändringar är det till idéer, värderingar, intellektuella resonemang, erfarenheter och människosyn man bör vända blicken. Snarare än kampanjer, trender, hetsig agitation, opinionsmätningar och klickvänliga utspel.

Hillary Clinton är kanske inte längre rätt person att forma nya, långsiktiga allianser i amerikansk politik. Men 2016 är hon kandidaten med bäst förutsättningar att bli en värdig efterträdare till Barack Obama.

****************************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Delningsekonomi och digitalisering ruskar om

Av , , Bli först att kommentera 0

På gott och ont: det har bara börjat och vi har svårt att föreställa oss de förändringar som väntar. Debatten i veckan om taxibolaget Ubers kontroversiella lågpristjänst Uberpop var en lätt bris i jämförelse med den storm som lär blåsa upp när kombinationen av digitalisering, delningsekonomi och robotisering når full styrka och börjar ruska om de marknadsekonomiska välfärdsstaterna i grunden.

Klassiska ideologier – slentrianmässigt tuggandes sekelgamla slagord och motsättningar – är på väg att få nya, oväntade, kluriga hemläxor att grubbla över. Inte alla liberala, socialistiska, konservativa eller gröna ryggmärgsinstinkter kommer att visa sig användbara i de nya målkonflikter som den tekniska utvecklingen ger upphov till.

Skattesystem, lönebildning, tillväxtmått, arbetsmarknadsregler, förhandlingsmodeller, branschuppgörelser, försäkringsupplägg, konsumentmakt, socialt, ekologiskt och ekonomiskt ansvarsutkrävande: Finns det svagheter och murket i den lagstiftning och de samhällskontrakt som industrialismen präglat, kommer det att avslöjas obarmhärtigt de närmaste decennierna.

Gamla sanningar och väloljade kompromisser mellan olika intressen kommer att utmanas, utan att ersättas med några självklara nya. Värderingar och prioriteringar, en grundläggande syn på människor och samhälle, kan givetvis bestå även vid stora teknikskiften. Men de kommer att kräva andra metoder och avvägningar än tidigare, utifrån en förändrad ekonomisk, social och teknisk verklighet.

Apptjänsten Uberpop, som hjälpt privatpersoner att kunna köra kunder med egna bilar, läggs nu ned i Sverige. Det sker efter att både Uber, svenska myndigheter och rättsinstanser konstaterat att modellen inte är förenlig med den nuvarande svenska taxilagstiftningen.

Dessvärre enligt Uber och dess anhängare som beskriver det som en modern samåkningstjänst på frivillig basis med tiden för sig.

Tack och lov enligt kritikerna som i Uberpop ser en klassisk och skadlig svarttaxiverksamhet vid sidan om regler och lagar, utan plats heller i ett digitaliserat Sverige.

Uberrop är kanske ett aningens missvisande exempel på den nya delningsekonomin, men trots det intressant. Det är inte uteslutet att historien så småningom kommer att ge båda sidor i konflikten lite rätt och lite fel.

Att en delningsekonomi håller på att växa fram står utom tvivel. Och i de allra flesta fall går det att se stora, väldigt tilltalande sociala, demokratiska, ekonomiska och miljömässiga fördelar med en utveckling där människor via nätverk kan hyra, dela, låna eller byta sådant som boende, transportmöjligheter, arbetsytor, verktyg och andra egendomar av eller mellan varandra. Det frigör i dag outnyttjade resurser, skapar ett mer hållbart, effektivt resursutnyttjande och ökar människors valfrihet, livskvalitet och sociala band. Här finns godbitar för flera ideologiska riktningar att gilla.

Jag har tidigare på ledarsidan beskrivit det som ett nyttjande av marknadsekonomins bästa sidor för att tygla ett par av kapitalismens sämsta instinkter. Men också tvingats konstatera att de mest optimistiska prognoserna är för bra för att vara helt sanna.

Det nya fenomenet kommer också att bli ett djupt kontroversiellt och omstritt fenomen, på tvärs mot invanda konfliktlinjer. Vänster kommer att debattera med vänster, liberaler med liberaler, höger med höger.

Vad händer med skatteintäkterna när gråzonerna i ekonomin ökar? Vad händer med arbetsrätt och kollektivavtal när etablerade branscher (som taxi och hotell), vars förhållanden reglerats och kontrollerats, kan gå under till förmån för helt oreglerade arbetsförhållanden där människor lättare kan utnyttjas. Delningsekonomin riskerar också alltid att kidnappas av en gammeldags råkapitalism, dold under en idealistisk yta.

Den bedömningen av riskerna – som även bejakare av delningsekonomin måste erkänna – består. Problematiken växer ytterligare om man sätter in delningsekonomin i en kontext av digitalisering och robotisering.

Den nya ekonomin riskerar att bryta viktiga samband mellan produktivitetsökningar, utbildning, löneutveckling, välstånd och solidarisk trygghet i sociala marknadsekonomier som det svenska välfärdssamhället.

Digitala värden går inte att mäta på ett enkelt sätt med industrialismens måttstockar. Och när traditionellt arbete och klassisk konsumtion krymper som skattebaser, samtidigt som digitaliseringens intäkter till stor del går breda samhällsgrupper och generella välfärdssystem förbi, till förmån för ett fåtal jättekoncerner, då hotas hela den sociala sammanhållningen.

Så behöver det inte bli, och jag vill bestämt påstå att både delningsekonomi och digitalisering skapar långt fler friheter och möjligheter än hot och problem. Men för att chanserna ska kunna tas tillvara, och demokratiska välfärdssamhällen stärkas, inte undermineras, krävs att vi skippar både halleluja- och undergångsstämningarna.

Istället måste vi på ett öppet, konstruktivt och principburet sätt ta oss an de nya målkonflikter som ofrånkomligt väntar. Älska eller hata dem, betona det positiva eller det negativa, men Uberpop ger bara en föraning av de avvägningar vi står inför. Digitalisering och delningsekonomi kommer att prägla 2000-talet. Men på vilket sätt, utifrån vilka värderingar, det avgör vi själva.

********************************

(Krönikan finns även utlagd på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)

En kamp för framtid och lokalsamhälle som angår hela Sverige

Av , , Bli först att kommentera 0

Det värsta är när broschyrer, bygdens äldsta berättare och tappra, sommaranställda guider tvingas vandra kring på i dag övergivna platser för att skildra det som brukade slamra och sjuda där – verksamheten, produktionen, kompetensen, människors arbete och liv i vardagen – berätta om det som sedan ställdes in och lades ner.

För barn och unga vill man ju kunna knyta samman den lokala kultur-, natur- och näringshistorien med det som sker i dag. Se arv, berörelsepunkter och ana hur rötter och framtid hänger ihop trots allt. I berättelserna från förr inte behöva se det nedlagda, utan se frön och en bakgrund till det nya och spännande.

Nya aktörer, nya förutsättningar och erfarenheter, nya verksamheter och utkomster, men i en bygd som präglats och vuxit fram under många epoker, som övervunnit svårigheter, som människor kan sätta sin tillit till.

Allt är inte sig likt, men orterna och landskapet lever. Bruket av jorden och skogen, industrialiseringen med lokal tillverkning och förädling, bildningen och kulturen, digitaliseringen och de nya näringarna – de ersätter inte varandra slag i slag, utan skapar tillsammans en helhet, förskjuter, förändrar och återverkar på varandra. Erfarenhet läggs till erfarenhet, idé till idé, ekonomi till ekonomi.

Finns det något landsbygden måste frukta mer än allt annat, är det de nedlagda och övergivna platser där verksamheter försvunnit utan att ersättas av något nytt, där epoker tog slut, där det går att identifiera ett slutgiltigt dråpslag.

Många små kommuner är mitt uppe i en modig och optimistisk förnyelse som sällan syns i riksmedia. Blandningen av traditioner och nya influenser, överlappningen mellan gamla näringar och digitaliseringens möjligheter, skapar förutsättningar för friare liv, karriärer, kultur, rekreation och ett framtida, mer jämställt företagande på orter som under andra halvan av 1900-talet hade det tufft. Trots det befinner sig den norrländska landsbygden också i ett skede när den aldrig kan slappna av.

***

I dag fick den västerbottniska vårsolen ett kyligt drag. 2016 blir ett nytt år av kamp. Ikea Industry, tidigare Hedlunda, varslar 85 tjänster i Lycksele och 59 tjänster i Malå. Personalen fick beskedet på onsdagen. Läget går inte att beskriva som något annat än djupt allvarligt. Även en landsbygd i förnyelse behöver tillverkningsindustrier. De lokala jobb, den arbetsmarknad, det kapital och de investeringar de för med sig.

Hade ett sett till befolkningsmängden motsvarande varsel lagts i Stockholm, eller någon kuststad, skulle uppmärksamheten ha varit enorm och riksdebattörer skyndat till för att analysera och utfärda varningar för hela samhällsekonomin.

Nu är det inlandskommuner som åter får fälla upp kragen, sucka djupt och börja spjärna emot. Hoppas på nya ägare och investerare med bredare affärsmodeller för fabrikerna, påtala att förutsättningarna på landsbygden för modernt företagande inom industri och tjänstesektor egentligen är bättre än någonsin förr. Söka ersättningsjobb och ta fajten.

Lycksele har färska minnen av den vunna kampen för skattekontoret, och är på många sätt en viktig kommun att studera för alla som vill sätta fingret på den svenska samhällsutvecklingen och söka en annan puls, ett annat blodomlopp, än Stockholms och storstadens.

Titta närmare, och se ett slit för framtid och lokalsamhälle som angår hela Sverige.

***********************************

(Krönikan finns även utlagd på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Av , , Bli först att kommentera 2

En personlig bekännelse först: Jag har förfärligt mycket litteratur som är ideologiskt omdömeslös, stötande stereotyp och med tveksamma politiska värderingar i mina bokhyllor.

Skulle jag plocka bort allt som i något avseende står i konflikt med mina liberala ideal om demokrati, mänskliga rättigheter, kulturell mångfald, tryck- och yttrandefrihet och internationell solidaritet, blev inte mycket kvar.

Skälet till det är enkelt: jag gillar ju det som svårt vänstervridna, antiliberala, delvis starkt intoleranta författargenerationer skrivit under den svenska efterkrigstiden – debattböcker, poesi, romaner, artiklar, essäer. Även under decennier när åtskilliga makthavare inom kultur, akademi och media aningslöst och i auktoritärt språkbruk hyllade eller ursäktade patriarkala, kommunistiska förtryckare.

Men det är värre än så: En av de politiker jag intresserat mig allra mest för på senare år, och vilkens insatser jag ständigt återkommer till som en komplex inspiration, är den västtyske socialdemokraten Herbert Wehner (1906-1990).

Han hade inte bara ett vidrigt stalinistiskt förflutet, utan var även efter sin omvändelse 1945 en auktoritär koleriker, föraktade journalister och ägnade sig åt brutala, interna härskartekniker, fostrad inom kommunismen som han var. Ändå gjorde han – efter att sent ha vaknat och mognat till nya värderingar – viktiga, uthålliga, modiga, av många beundrade insatser för demokrati, rättsstat, jämlikhet och försoning i efterkrigstidens Västtyskland.

Så komplicerad kan verkligheten se ut. Jag tycker att det är lite trösterikt. Det är livsvägarna, verken och insatserna som ofta är mest värda att ägna studier och tankar: De komplicerade. De som utvecklas. De som övervinner eller försöker gottgöra fel, brister, omdömeslöshet, nederlag. De som går att diskutera, som har raviner och branter, som är fulla av skuld men till slut inte gick förlorade, inte var förgäves, inte stod stilla. Av dem kan vi också lära, ibland mer än av de mest helgjutna förebilderna. Samtal behöver något att haka fast i, att ta spjärn mot, att brottas med.

Det betyder inte att de ska ursäktas eller relativiseras i efterhand. Tvärtom, de svarta kapitlen, de svåra förlöpelserna, ska fram. Och allt går inte att förlåta. Men att människor kan växa och mogna, komma till en omvändelse, inger hopp. Annars vore även en titt på dagens samhällsdebatt helt outhärdlig.

Vi kan tryggt utgå från att många av de som sänker nivån med ytterligheter intolerans och floskler så småningom kommer att möta andra, göra erfarenheter och gå in i nya faser av livet som nyanserar deras människo- och samhällssyn, och tvingar dem att ta ansvar för sina ord på ett nytt sätt. Och som lär somliga skillnaden mellan att predika normkritik och mångfald, och att praktisera det även i egna kotterier.

***

I går uppstod en hetsig debatt om Bonnier Carlsens överväganden att sluta ge ut barnboksförfattaren Jan Lööfs omtyckta böcker ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian”, på grund av de stereotypa skildringar av bland annat andra kulturer som förekommer där.

Det utlöser hos mig en å ena sidan, å andra sidan-reaktion. Att ett förlag överväger att i framtiden sluta återtrycka böcker som i vissa avseenden åldrats svårt och som upphovsmakarna inte vill omarbeta i efterhand, är något annat än att sedan länge utgivna böcker aktivt rensas bort från hyllor, göms eller förstörs. Om Bonnier Carlsen inte ger ut fler ”Morfar är sjörövare” är det ett annat slags beslut än om ett offentligt bibliotek skulle börja ta bort de utgåvor som lästs av generationer barn. Även det förstnämnda går att kritisera som ett sätt att sudda ut kulturarv. Men jag kan ändå hysa förståelse för varför ett förlag tvekar av skäl som i det här fallet, och ser hellre en för stor medvetenhet om negativa stereotyper mot minoriteter än utpräglad aningslöshet.

Det är något annat som stör mig i den här och liknande debatter. Den brist på förtroende som många tycks lida av inför föräldrars och barns förmåga att läsa, diskutera och förhålla sig till även det som inte är perfekt, normerat och i alla avseenden försvarbart.

Lööfs böcker kunde ju ses som en gyllene chans till samtal med barn även om just stereotyper – olika slags stereotyper, som berättarstil, som fördomar, som uttryck för en viss tids begränsade perspektiv. Samtal om hur verk kan rymma både det fantastiska och tveksamma, hur kunskap kan öka från en epok till nästa, hur man kan läsa gamla böcker i dag och lära sig andra saker av dem än det som känns mossigt.

Läsa, diskutera, läsa igen, fundera tillsammans, läsa andra böcker, sätta in i ett sammanhang. Så tar en bildningsprocess sin början. Så skapas en vana vid och förmåga även till samtal som inte är enkla från början, en djupare historie- och människosyn.

Om vi förvägrar barn möten med historiens komplexitet, om vi skyddar dem från det som skär sig, inte följer rätt mönster och känns problematiskt, då bäddar vi kanske på allvar för intolerans, aningslöshet och instinktiv misstro mot allt som avviker.

*********************************

(Den här krönikan har stått i VK. Bloggen används i huvudsak som textarkiv, det går inte att lämna kommentarer här.)

Traditionella universitet och det nya, fria nätet – hand i hand?

Av , , Bli först att kommentera 0

Vilka samtal det måste ha varit! Var de teatrala, högljudda, fulla av gester och deklarationer, i en kamp om syre, tid och initiativ? Eller lågmälda, sökande, lyhörda, blyga i en ömsesidig längtan att mötas och förstå? Vem grep ordet först? Vem kastade ut vilda idéer? Vem sammanfattade och knöt ihop?

Historien är full av dem. Vi läser om dem, blundar och tjuvlyssnar i fantasin, försöker att föreställa oss hur de gick till, lät, luktade, kändes – samtalen till bristningsgränsen fyllda av personligheter, viljor, briljans, mod och insikter. Möten som präglat oss, våra världsbilder och moderna samhällen mer än vi anar.

Några av mina favoriter:

* Erika Mann och Therese Giehse, mellan vilka mer pågick än bara samtal, i München tidigt 30-tal; förenade i kärlek, politisk kabaré och gemensamt antinazistiskt motstånd.

* Abraham Lincoln och Frederick Douglass i Washington i trevande, växande förståelse av varandras politiska hållning och beundran av varandras personligheter under inbördeskriget.

* Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer i ett gryende Stockholm på 1830-talet när de – på olika sätt och med olika bakgrund – var inne i varsin fas av intellektuell utveckling och stigande politisk medvetenhet.

Och så de där mötena i Jena i slutet av 1700-talet, mellan en författare och en bildningsfilosof som båda skulle prägla Europa för lång tid framåt, och i vilkas komplicerade fotspår – på teatern, på universiteten, i idépolitiken – vi fortfarande vandrar, om än stapplande och osäkert.

Jena, den lilla universitetsstaden i Thüringen, var på 1790-talet en för tiden påtagligt liberal och tolerant plats för framstående tyska filosofer, konstnärer och författare. Dit reste de som ville skapa, tala och tänka i stimulerande sällskap.

Det var där, i möten öga mot öga som skulle komma att prägla båda – och fördjupa de idéer med vilka vi förknippar dem i dag – som Wilhelm von Humboldt och Friedrich von Schiller blev vänner.

Deras gemensamma uppmärksamhet och kritiska intresse vid den tidpunkten gällde Immanuel Kants filosofi. Och mer specifikt, skriver historikern Lothar Gall i sin bok ”Wilhelm von Humboldt. Ein Preusse von Welt.” (2011), frågan om hur upplysningens rena förnuftslära skulle kunna förenas med deras egna konkreta livsupplevelser och livserfarenheter, och vilken människobild en sån kombination av upplysning och erfarenhet kan föra med sig.

Humboldt, den tidige liberalen och nyhumanisten, brottades livet igenom med frågor kring sambandet och spänningen mellan individen, erfarenheten och gemenskapen – jaget och världen. Mellan det unika hos en enskild människa och det som förenar alla människor. Mellan den enskildes självständighet och interaktion med andra. Hur det fria, gränsöverskridande mellan och inom människor kan värnas med hjälp av bildning, språk, kultur och konst. Individers fria, inre utveckling tillsammans i en ömsesidig läroprocess, som inte får kvävas av överheter, är ett tema.

En del annat i hans politiska tänkande har åldrats förstås. Men hans humanistiska människosyn lever. Och på det område som han kom att få störst, konkret inflytande över, den högre utbildningen, har det länge varit den så kallade humboldtska universitetsmodellen som dominerat mycket av vårt tänkande.

Det kanske håller på att förändras nu.

***

Grundpelare i Humboldts bildningsideal var att den akademiska friheten måste värnas, att lärande och forskning ska äga rum i samma miljö, att filosofins övergripande betydelse ska betonas och att kunskapssökande för kunskapens egen skull bör stå i centrum.

Men på 2000-talet har de rena nyttoaspekterna av högre utbildning för individ och samhälle efterfrågats i högre grad. Lärosätens styrda, målinriktade samarbete med näringsliv och offentlig sektor har ökat. Och den tillämpade forskningen är det som efterfrågas. Det är en utveckling som får den humboldtska traditionen att börja vackla.

Även internet och globaliseringen – möjligheterna till föreläsningar och interaktiva diskussioner på distans – har utmanat idén om att forskning och utbildning ska förenas i samma fysiska miljö. Och den gamla vetenskapsteoretiska dragkampen mellan atomistiska och holistiska synsätt – delarna och helheten – kommer att få ny aktualitet genom big data.

I dag kan du gratis och på distans följa många föreläsningsserier på världens mest prestigefulla universitet. Samtidigt lägger arbetsgivare allt mindre vikt vid formella, avslutade examen, och rekryterar istället unga begåvningar i allt tidigare skeden av den högre utbildningen.

Om utbildning är både en social process och en medialiserad process: vad händer då när digitaliseringen förändrar formerna för och tillgängligheten till föreläsningar och material, samtidigt som sociala medier förändrar definitionen av vad en social process är, hur sociala nätverk skapas och social makt mäts? Är värdet av campusmiljöer på väg att undermineras? Hur kommer framtidens utbildningar att kunna kvalitetsgranskas och utvärderas?

Allt detta förändrar synen på lärosäten som betonar sin regionala betydelse, sina program och värdet av sina campusmiljöer. Men det kan också skapa nya chanser.

***

Senaste året har start-up-företaget Kiron i Berlin uppmärksammats för sin satsning i flera länder på en obyråkratisk, lättillgänglig, kvalitativ, tvåårig onlineutbildning för flyktingar – baserat på MOOC-modellen (Massive Open Online Course) genom fria föreläsningar från prestigeuniversitet, men med en fortsättning under de avslutande terminerna på utvalda lärosäten utifrån etablerade examensförfaranden (ett aktuellt reportage om grundarna till Kiron finns i förra veckans Die Zeit).

Den inledande MOOC-fasen, som kräver en mobiltelefon, internettillgång och kunskaper i engelska, ska skapa en väg in till högre utbildning snabbt för fler, och de avslutande, formella åren ska säkerställa att meriterna trots det räknas efteråt.

Det intressanta med Kiron och liknande initiativ är att de pekar på möjligheterna att kombinera det bästa den nya tekniken med det värdefullaste – akademisk integritet, humanistiska bildningsideal och tydlig utvärdering – i traditionella utbildningsmiljöer. MOOC och Humboldt hand i hand för en rörlig mångfald.

Även med den bästa av utbildningar kan det vara svårt att få jobb om du saknar kontakter lokalt och regionalt, i den kontext där du lever och verkar. Om inflytelserika nätverk i ett lokalsamhälle dessutom är slutna, svårtillgängliga och exkluderande (sett till kön, etnicitet eller andra aspekter) blir det ännu svårare.

För att bryta diskriminering, segregation, fördomar och utanförskap, för att få t.ex. integration att fungera långsiktigt på arbetsmarknaden, är det enormt viktigt att människor välkomnas in i olika lokala nätverk och gemenskaper. Och att de i sin tur är öppna och inkluderande.

Digitaliseringen och internet demokratiserar möjligheten till sociala nätverk, men ingenting går av sig självt och det finns många hämmande hierariker att bryta ned.

Den högre utbildningen skulle kunna bidra till framgångsrik, lokal integration fullt ut om MOOC-modellen, som är här för att stanna, kan kombineras med regionala lärosäten till en helhet där de förstärker, inte misstror, varandra.

Kiron visar hur konstruktiva, engagerade entreprenörer kan hitta lösningar där en stelbent, överbyråkratisk, av nationalistiska särintressen blockerad och politiskt villrådig integrationspolitik misslyckats.

Skulle deras modell lyckas kan det ge fler och snabbare karriärvägar på den nya arbetsmarknad som växer fram. Det skulle också bli ett exempel på att invandring stimulerar idéer som kommer alla till del.

***

Den som vill se ljust på framtiden och tända en väg framåt – trots mörka krafter som vill släcka och stänga om oss – behöver inte leta så förtvivlat länge efter förebilder och initiativ som visar att det går.

Migrationens positiva, liberala kraft och lokala miljöers integrerande funktion. Det bästa från många världar kan förenas, om inte främlingsfientlighet och destruktiva särintressen ställer sig i vägen.

Campuset i norr och det fria nätet. Global research och gränslöst nätverkande i en delnings- och informationsekonomi – ändå förankrad som människa i ett fysiskt, socialt sammanhang, på en unik lokal mötesplats för liv, bildning och helhet.

Umeå universitet och andra regionala lärosäten går en spännande tid till mötes. De kommer inte att vara sig lika efteråt, men kanske mer betydelsefulla än någonsin.

*****************************

(Den här texten har varit publicerad i VK. Bloggen används i huvudsak som textarkiv och det går inte att lämna några kommentarer här.)