Trump: pajas eller en föraning om framtiden?

”Jag hoppas att få Gud på min sida”, sa Abraham Lincoln i ett tidigt skede av inbördeskriget 1861, ”men jag måste ha Kentucky”. Att förlora Kentucky, skrev han till Orville Browning, vore nästan liktydigt med att förlora hela kriget.

Tanken plågade honom att den strategiskt viktiga delstaten, med sin politiska tyngd och militära betydelse, skulle ansluta till sydstaterna.

Riktigt så avgörande var det inte för Hillary Clinton att vinna demokraternas primärval i Kentucky den här veckan. Hennes ledning i antalet delegater över Bernie Sanders är så pass stor att den skulle ha stått pall även vid en förlust.

Men som John Cassidy skriver i en analys för The New Yorker, var segern i Kentucky ”knapp, men viktig” för Clinton av andra skäl. Hon behövde den för att bryta en besvärande rad av förluster mot Sanders. Och för att motverka intrycket att hennes kampanj har stagnerat.

Om Clinton får kämpa i motvind ända fram till sommarens demokratiska konvent, samtidigt som Donald Trump fortsätter att utan motstånd skörda framgångar i de republikanska primärvalen, kommer Clinton att få svårare att mobilisera väljare och kampanjarbetare än vad vaga opinionsundersökningar visar.

Clintonlägret hoppas att ett större försprång sett till antalet delegater inför konventet ska avskräcka Sanders från att förvandla det till en konfliktfylld, bitter tillställning som gör det svårare att ena partiet efteråt. Det var ett skäl till att Clinton satsade mer på Kentucky än hon planerat.

Även inom det republikanska partiet börjar oron för intern splittring att dominera diskussionerna. Att det republikanska etablissemanget har svårt för Trump, och att många ledande republikaner sannolikt skulle föredra Clinton som president, är uppenbart.

Men det står mer på spel än bara Vita huset i årets val: personliga karriärer, platser i representanthus och senat, makten i lokala församlingar. Därför kommer många att bita i det sura äpplet, oengagerat, men pliktskyldigt uttala stöd för Trump och sedan arbeta för republikanska framgångar i andra val. Det skulle kunna bli den väg som exempelvis representanthusets talman Paul Ryan väljer.

***

Ändå går det att ifrågasätta hur relevant talet om att ena partierna är. Allt sedan inbördeskriget har både det republikanska och det demokratiska partiet regelbundet och radikalt skiftat ideologisk karaktär och väljarunderlag.

Att följa idétraditioner är ofta något annat än att följa partitraditioner. Demokrater från en epok kan ha mer gemensamt med republikaner i nästa, och tvärtom, beroende på tidens sociala, tekniska, kulturella och ekonomiska målkonflikter, problem och möjligheter. Som Palme sade: ”Personerna rider ofta på vågen utan att skapa den.”

Det gäller även partier. Inget parti går oförändrat genom många epokskiften.

Lincoln, Calvin Coolidge och Richard Nixon var alla republikaner, men i praktiken för olika typer av partier. Den demokratiska partiets prioriteringar och världsbild under 1850-talet hade inte mycket gemensamt med Franklin D Roosevelts och Harry Trumans politik på 1930- och 40-talen.

På 1960- och 70-talen skedde avgörande förskjutningar av båda partiernas väljarunderlag, med konsekvenser ännu i dag. Till och med mellan Bill Clintons och Barack Obamas presidentskap finns viktiga nyansskillnader.

Trump är en av de mest osympatiska, ovärdiga presidentkandidaterna i USA:s historia. Men han är som gjord för en tid av populism, faktaresistens och främlingsfientlighet. Där skiljer sig USA inte från dagens Europa.

Konflikten mellan Trump och det republikanska etablissemanget avslöjar att amerikansk politik är inne i ett nytt stort skifte, kopplat till ekonomisk osäkerhet efter finanskrisen, en arbetsmarknad i förvandling, rädsla för globalisering, mångfald och friare livsstilar, misstro mot gamla etablissemang och intolerans mot minoriteter.

Trump fångar upp ett virrvarr av samtidens sämsta instinkter och reaktioner, men därmed också ett stycke både amerikanske och europeisk samtid. Förhoppningsvis är det inget som vinner stöd av en majoritet, men vem vågar längre säga det med säkerhet?

Det är inte lätt att identifiera ett republikanskt parti och ett demokratiskt parti, sammanhållna var för sig av tydliga idéer. Partibeteckningarna ger bara svag vägledning. Bilden har komplicerats.

Jag tror inte att Trump blir USA:s nästa president, men hans framfart har avslöjat ett amerikanskt politiskt landskap i turbulens. Genom det stöd han fått och det motstånd han väckt.

Ledande politiker både speglar och präglar sin samtid, visar på och förstärker förhärskande stämningar. Valresultat berättar om hur ett samhälle mår och påverkar hur det kommer att utvecklas. En seger för Trump i USA vore extremt farlig, på grund av hans personliga olämplighet. Och extremt nedslående, som bekräftelse av att de värderingar han ger uttryck för har skrämmande uppslutning i samtiden.

En förlust för Trump, däremot, skulle ge nytt hopp för liberala, humanistiska, demokratiska rörelser och visa – även som inspiration för Europa – att det går att stå emot främlingsfientliga och nyauktoritära strömningar.

I tider av långtgående samhällsförändringar är det till idéer, värderingar, intellektuella resonemang, erfarenheter och människosyn man bör vända blicken. Snarare än kampanjer, trender, hetsig agitation, opinionsmätningar och klickvänliga utspel.

Hillary Clinton är kanske inte längre rätt person att forma nya, långsiktiga allianser i amerikansk politik. Men 2016 är hon kandidaten med bäst förutsättningar att bli en värdig efterträdare till Barack Obama.

****************************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)