Var glupskt nyfiken på andra människors erfarenheter

Ivan Turgenjev, skrev franske litteraturvetaren André Maurois i sin bok om en av den ryska realismens viktigaste författare, ”förstod livets grymhet; han sökte icke maskera den med en konstlad optimism; men han tvivlade aldrig på den mänskliga naturen. Han vet att om man sticker ned sonden på djupet av dessa själar, vilkas yta verkar så grumlig, lyckas man i de flesta fall leta fram en eller annan ren känsla.”

Orden fångar något väsentligt i hela den ryska litteraturen, ändå från Pusjkin till Pasternak.

Men gemensamt för nästan alla de betydande ryska författarna – ett drag som förenar annars så helt olika pennor som exempelvis Dostojevskijs och Achmatovas – är att de också visste att om man sticker ner sonden, må ytan te sig aldrig så klar, i människors eller epokers själar, grumlas och försvåras bilden förr eller senare.

Där finns alltid något kvar att upptäcka, att fånga, att befria, att studera närmare. I konflikt som i kärlek. I tjocka romaner eller förtätad lyrik.

Den ryska litteraturen är glupskt, nästan hämningslöst nyfiken på allt som spretar, som är jobbigt och motsägelsefullt i människor. Kanske är det ett av skälen till varför den haft så lätt att fånga inte minst unga läsare, på väg att bryta upp från ungdom till vuxenliv, med de första skrubbsåren som kommer när ideal och drömmar börjar stöta emot en komplicerad verklighet, krångliga medmänniskor och egna tillkortakommanden.

***

Vi lever i en underlig och svårbedömd tid.

Å ena sidan är mångfalden, spretigheten och friheten större än någonsin på många håll i världen. Möjligheterna växer hela tiden att hitta både varma intressegemenskaper, till och med vänskaper, över långa avstånd. Samtidigt går det som aldrig förr att smaka på kontraster, pröva motsättningar, diskutera över gränser, på det lagom trygga avstånd som digitaliseringen erbjuder.

Å andra sidan pågår en irriterad, reaktionär, kulturell motreaktion, uttryckt genom olika slags extremrörelser i hela västvärlden, mot den liberala mångfalden, toleransen och friheten.

Förstärkt av den fysiska distansen och nervösa medier som börjar se sin ekonomiska framtid i snabba, upphetsade, rusiga klick, skapar de antiliberala rörelserna ett samtals- och debattklimat som utmärks av helt andra saker: Omedelbara, hårda ställningstaganden. Sensationslystnad. Intolerans mot avvikelser. Hat av oliktänkande. Ett hysteriskt felfinneri och ordmärkeri. Ständiga försök att döma ut människor som odugliga, vedervärdiga eller skrattretande.

Många diskussioner stannar kvar inom enfaldiga nätverk där deltagarna oreflekterat skriver och pratar nästan enbart för likasinnade, utan några avvikare i närheten. Kotterier som inte förmår se utanför sina egna navelsystem, fiendebilder och inlärda fraser.

Ibland är det de som talar mest om mångfald och normkritik, som är sämst på att praktisera det själva. Det saknas nyfikenhet på andra och andras perspektiv, på vad möten kan ge. Det saknas beredskap att faktiskt lyssna på dem som inte från början går att checka av mot enkla mallar.

Vi tenderar kanske alla att välja de trampade stigar vi känner bäst. Där vi vet att vi är välkomna och kan räkna med bekräftelse. De olika stigarna leder bort från varandra. Blir söndertrampade. Men vi som trampar märker det inte.

Det gör att mycket tid går förlorad. Intellektuellt öppna och hederliga diskussioner uteblir. Om ingen får tänka högt, reflektera fram och tillbaka, vara ofullständig och söka ord inför öppen ridå, blir det bara de tvärsäkra och arga, med uppbackning av sina stödtrupper, som vågar ta till orda. Resten flyr torgen.

Aktioner, fördömelser och demonstrationer för en redan befäst världsbild tar över. Bildningsprocesser, inläsning och samtal med oliktänkande ersätts av tusen dagliga inloggningar på slimmade, algoritmstyrda sociala medieflöden där ens världsbild med tiden riskerar att krympa till en hård, dogmatisk, fördomsfull och förutsägbar punkt, centrerad kring det som ger säkrast och snabbast kvantitativa cred inom det egna åsiktsnätverket.

Och där debatten går het handlar det ofta om ritualer där positioner och aktörer redan är kända och inarbetade. Många trängs på liten yta, de flesta springer efter samma boll, och få tänker en sekund eller en centimeter bortom instinkten att sparka på närmaste boll så snabbt det går.

Läsning, inlägg, tänkande och möda som istället kunde ha ägnats åt annat, spridits ut, täckt stora områden, gjort upptäckter och belyst sammanhang och sedan berikat varandra, ersätts av en totalfixering på ytliga men lockande snackisar. Först till kvarn!

Många som betraktar det utifrån vänder sig trött bort.

Ibland skulle vi alla i samhällsdebatten behöva någon som ropade: Sprid ut er för helvete. Sök de fria ytorna. Var självständiga. Var inte rädda för att hamna lite vid sidan om. Gå dit ingen väntar sig att du ska dyka upp. Ägna tid, kraft och möda åt sådant andra inte upptäckt ännu.

Mät inte det som ger kortsiktiga reaktioner på begränsad yta, utan det som betyder något på längre sikt, även om det kräver uthållighet och mod att vänta på bekräftelsen. Var glupskt nyfiken på andra människors erfarenheter, eftertankar och bästa argument. Leta inte efter fel, det första du gör, utan frön till nya insikter. Kanske till och med efter möjligheten till en oväntad förståelse eller mötespunkt.

Först då får även dina egna ställningstaganden – ibland i hårda konflikter, när inga kompromisser är möjliga, när klyftan mellan olika värderingar och sätt att se på människor är för stor – tyngd, mänskligt djup, substans och trovärdighet.

Stick ned sonden djupare.