Varför hyckla: Brexit visar på en grundläggande värderingsstrid

Donald Trump kallade resultatet lysande. Marine Le Pen talade om en seger för friheten. Jimmie Åkesson beskrev det som en stor framgång. Geert Wilders välkomnade det som en vägvisare för framtiden. Sarah Palin twittrade om det som en god nyhet. Och Vladimir Putin betecknade det med stor skadeglädje som ett förståeligt resultat.

Många, från den yttre högern till den yttre vänstern, kommer nu att försöka utmåla resultatet i Storbritanniens folkomröstning om EU som en ädel och modig folklig markering mot en europeisk politisk elit.

Det kommer att nickas, länkas och blinkas – med våta fingrar i luften – om att nog är de lite hjältar ändå, alla som nu spyr sin galla över det europeiska samarbetet och drömmer om starkare nationella identiteter och gränser.

Visst går de till överdrifter, men man måste ju förstå och lyssna till deras vrede – så kommer ramsan från de snabbanpassliga och vackliga att gå.

I andra vågen kommer, med underförstådda kopplingar till migrations- och flyktingfrågan, och till den svenska debatten, en rad skribenter att beskriva det som ett slags klarsynt, realistiskt motstånd mot en europeisk gemenskap som gått för långt. EU, lär det hävdas, har fördjupats för mycket, tappat kontrollen över gränser, börjat hota + förvisso inbillade + homogena kulturarv och rent allmänt blivit för liberalt.

Det vore uttryck för en farlig, naiv godtrogenhet om den bilden tilläts få fäste och lämnades oemotsagd. I synnerhet som vi står på tröskeln till, eller redan befinner oss mitt uppe i, en ödesdiger kamp om den liberala demokratin och det öppna samhället.

Reaktionerna på Brexit visar vilka krafter det är som framför allt jublar över att EU nu står inför en av sina svåraste kriser någonsin.

Självklart finns där också mycket seriösa inslag, relevant kritik mot områden och beslut där unionen gått för långt eller hamnat snett och en viktig diskussion om hur en europeisk gemenskap måste vara utformad och prioritera för att fungera med många medlemsländer. Alla lämna-röster kan inte definieras eller klumpas ihop som uttryck för samma stämningar, även om de förenas i ett gemensamt valresultat.

Europeiska Unionen, dess institutioner och medlemsländer bör ha med en stor dos självkritik i analysen av Brexit. EU fungerar för dåligt, prioriterar ofta fel, ägnar sig åt sådant som det inte bör ha med att göra och har stora problem med sin demokratiska legitimitet på viktiga områden. Allt det måste också bli en väsentlig del av debatten det kommande året. Storbritannien har varit en betydelsefull röst i just den diskussionen.

Men låt er inte luras, och glöm inte bort det stora perspektivet: kärnan i Brexit, det som eggat lämna-kampanjen och varit dess effektivaste buskpropaganda, är den nationalism, den främlingsfientlighet, den ekonomiska populism, den rädsla för mångfald, och det allmänna förakt för det öppna, toleranta, moderna liberala samhället, som driver och eggar höger- och vänsterextremer runt om i Europa. I demonstrationer, nätdebatter och, långt värre, snabba parlamentariska framryckningar. De är samma andas barn.

Vallokalerna i Storbritannien hade knappt stängts förrän lämna-sidans ledande företrädare började distansera sig från sina egna löften om välfärden, invandringen och ekonomin. De hade bluffat vilt, i ett förakt inte bara för sakfrågan, utan också för den demokratiska processen. Även det har de gemensamt med de många reaktionärer som nu hoppas att det europeiska fredsprojektet ska ha gått in i en avvecklingsfas, till förmån för starkare nationalstater.

Ibland behöver man inte krångla till det, utan kan utgå ifrån det som sägs och kalla saker vid deras rätta namn. Först när man faktiskt inser vad det är som pågår, går det att agera medvetet, vaket och klokt för att värna de grundläggande värden som hotas. Ska man börja någonstans i den här frågan är det där: den knappa segern för Brexit är en triumf för reaktionära antiliberaler, och en extremt dålig nyhet för både Europa och Storbritannien.

Vad tjänar vi på att hyckla om det? Här råder en grundläggande konflikt, och här pågår en politisk värderingsstrid som kommer att prägla decennier framåt.

***

Hur de praktiska frågorna ska hanteras, och de mycket komplicerade, svåra förhandlingar om det brittiska utträdet som nu väntar, är däremot en annan sak. Där finns det, även av de ovan nämnda skälen, alla anledning för EU att behålla en konstruktiv attityd.

De kvarvarande medlemsländerna bör visa ödmjukhet och inte falla för frestelsen att genom stenhårda villkor straffa utbrytaren eller söka använda Brexit för att statuera ett exempel.

Storbritanniens beslut att lämna EU kommer att kosta jobb, välstånd, konkurrens och handel även i övriga Europa, och allra hårdast drabba redan socialt och ekonomiskt utsatta grupper, med ännu ökade spänningar till följd.

Därför bör både EU:s och Storbritanniens förhandlare göra vad de kan för att hitta avtal, juridiska lösningar, mötesforum och nya samarbetsformer som minimerar skadeverkningarna för ekonomin och arbetsmarknaden. Det handlar om mycket större frågor än bara tillfälliga valutasvängningar och ras på börserna.

Självklart kan inte Storbritannien – eller de delar som finns kvar när Skottland på nytt sagt sitt om en eventuell självständighet – få plocka russinen ur kakan eller räkna med att få samma inflytande och förmåner som tidigare, om man inte är berett att dela på ansvar och förpliktelser. EU ska inte lägga sig platt.

Men Storbritannien är fortsatt mycket viktigt för det europeiska samarbetet, och båda parter har allt att vinna på att det ömsesidiga politiska, ekonomiska och kulturella utbytet blir så stort som de nya omständigheterna medgör.

Det vore katastrofalt om Brexit blev den vägvisare för framtiden som extremisterna och populisterna nu hoppas. EU bör göra sitt för att inte ont ska bli värre.

Som författaren och journalisten Timothy Garton Ash, som med sorg kallar Brexit för det största nederlaget i hans politiska liv som engelsk europé, skriver i The Guardian: Storbritannien kan inte lämna Europa. ”Det har alltid varit ett europeiskt land, dess öde oupplösligt förbundet med kontinentens, och det kommer alltid att förbli det.”

De två själarna i mitt bröst, skriver Garton Ash, den engelska och den europeiska, kanske nu kommer i konflikt med varandra. ”Men precis som Storbritannien alltid kommer att förbli ett europeiskt land, så kommer jag, vad som än händer, att förbli en europé”.

Låt det börja där, när det mörknar, i insikten om en gemenskap, ett gemensamt ansvar och en gemensam mångfald, som inte får tas för given. 2016 är inget år då missmodet och uppgivenheten får ta över.

****

(Krönikan har varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som ett textarkiv.)