Thorbjörn Fälldin, värdigheten och eftertanken

Av , , Bli först att kommentera 10

Thorbjörn Fälldin tände inte fyrverkerier eller raketer i ögonblicket, som fick folk att titta uppåt och beundra skådespelet en stund, innan de vandrade hem, lite lomhörda, i småmörker och tystnad efteråt. Hans publik var inte den beundrande, aggressiva talkören, utan den nyktra, lugna eftertanken.

I sin politiska gärning var han förankrad i och hämtade engagemang och trovärdighet ur, de bygder, idéer och erfarenheter som format honom över tid, och som han var med om att utveckla vidare. Fälldin var en, har det med rätta påpekats, underifrånperspektivets politiker. Skeptisk till överhet och centralmakt.

Han förblev bygder och idéer trogen genom ett helt långt, slitigt politiskt liv med triumfer och motgångar, på ett sätt som fick hans anseende att växa med åren. Fälldin var en politiker vars insatser tålde långvarig, ingående, kritisk granskning utan att rasa ihop som bländverk och myt. Oskönheter och svaga partier fanns där och kunde påpekas, men virket var friskt.

Det fanns också ett slags – Olle Wästberg lyfter fram det ordet ur sina minnesbilder av Fälldin – anspråkslöshet i hans hållning och sätt att närma sig det politiska arbetet och den politiska makten. Den decentralisering, småskalighet och maktkritik han stod för hjälpte honom att behålla en medveten ödmjukhet och distans även som regeringschef.

Han övertygade, vägledde och tog ställning i ett tonfall som inbjöd även motståndare till diskussion. Inte brutalt stängde dörrarna om sig för allt annat än tomt jasägeri.

Det gjorde honom klokare, stadigare och mer klarsynt, än många av tidens mer upphöjda och högljudda, men tidvis omdömeslösa, debattörer. Underskattad, utifrån urbana normer som redan då gjorde sig starka i politik och media, var han ständigt. Till och med i en del av de uppskattande minnesorden, ligger underskattningen på lur.

Det som ofta glöms bort är den fasta, mycket genomtänkta ideologiska kärna som fanns i Fälldins åskådning. Och hans många, effektiva, ofta lågmälda insatser på långt fler områden än bara de miljö- och energifrågor som han vanligtvis förknippas med. Det kunde gälla det nordiska samarbetet, landsbygdens förutsättningar, kultur- och utbildningsfrågor, småföretagandets villkor, faran med ett överbyråkratiskt samhälle. Han var pragmatisk när det krävdes, men också en av de ideologiskt mest medvetna och konsekventa av 1900-talets svenska partiledare.

Det som i ett av hans sista tal som partiledare mynnade i ett försvar av ”ett decentralistiskt samhälle, som bygger på en marknadsekonomisk grund, där sociala krav och miljökrav kommer till klart uttryck. Det är på denna ideologiska grund som människornas företagsamhet och initiativkraft får det nödvändiga utrymmet.”

Fälldin var, i ett skede när åtskilliga ropade på revolution och hyllade auktoritära förebilder, en röst för trygga, lokala livsmiljöer och levande kulturbygder. En begåvning han hade, som många saknar, var förmågan att efter grundliga studier av en fråga ta nästa steg, med realism se de politiska möjligheterna och betrakta konsekvenserna ur ett maktkritiskt perspektiv. Efterträdaren Karin Söder beskrev en gång Fälldins ledarskap så här:

”Han var alltid påläst, han lyssnade och när alla fått säga sitt, sammanfattade han på ett sätt som gjorde att hans egen realistiska bedömning fick komma till uttryck. För mig var samarbetet med Thorbjörn mycket stimulerande. Han var en utmärkt mentor. Han ställde och ställer mycket höga krav på sig själv, han ville kunna sakfrågan grundligt, han ville veta hur den verkar för vanligt folk.” (Ur ”En bok till Thorbjörn”, 2008)

***

Mod och ro till eftertanke. En respekt för uppdrag, medborgare och ansvar som viktigare än den snabba, enkla självbekräftelsen. Förankring i något pålitligare och ärligare, något i tid och geografi mer utbrett, än senaste vindpusten. Intresse även för det som inte dominerar löpsedeln och finrummen för stunden.

Det var inte bättre förr, inget kan gå i repris och det finns många mycket dugliga ledare i samma anda i dag. Men det är lätt att känna tomrummet och saknaden efter en politiker som Fälldin.

Eller mer noggrannt uttryckt: Beskedet om hans bortgång påminner om och förstärker rädslan för en framtid där hållning, lugn, försök till hederlighet och klokhet inte längre räknas som kvaliteter, utan ses som något tråkigt, naivt och belastande.

Och där allt färre känner det möjligt att engagera sig i politik och mediala debatter med bevarad värdighet.

Kanske är det ordet jag stannar vid först, när jag tänker på Fälldin: värdighet.

 

En anslagstavla i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 4

Det stod en anslagstavla intill ängarna, någonstans i Västerbotten, och väntade på sommarens händelser. En tom anslagstavla invid en grusväg, med måsar ovanför och undanställda fotbollsmål i närheten. Bara häftstift och vita pappersrester från nedrivna eller bortblåsta affischer satt kvar, och lät dig gissa vad som utspelades där i höstas. Du kunde stå i timmar och fantisera.

Väntar man tillräckligt länge på en sån plats börjar skuggor krypa inpå, samlas om en, viska om somrar för länge sedan. När de själva stod där och ingenting var större än att annonsera ut att då och där händer det. Kom dit, var med, dansa, fika, fynda, lyssna, måla, spela, demonstrera, meditera, brodera, vandra, sörj, skratta.

Vill man som ung, med drömmar redan svedda, veta hur livet förmodligen blir, ska man ställa sig en stund framför tavlan. Först ser den moloken, ogillad ut. Sedan anar man, upptäcker man, känner man, en väderbiten frihet..

Genom att bara envisas med att stå kvar där, tigande, fullständigt otidsenlig, utan en minuts medieträning, orubblig i tron på sin egen funktion, full av minnen den inte ger pris, äger den en auktoritet, integritet, gammalklok vänlighet och värdighet som får samtiden runt omkring att skämmas.

Men den gör inte jobbet åt dig, och tillåter inte att du har bråttom, nöjer sig inte med en snabb blick.

Du får måla bilden själv, mödosamt, streck för streck, drag för drag, om du vill att den ska dela med sig. Nåla fast dina egna berättelser vid tavlan. Gör det noga så att de inte sliter sig i blåsten. Om du alls kan hitta en fri yta bland de tjocka lagren av andras försök som hänger där på den tomma ytan och väntar på att lockas fram.

Bläddra dig genom dansaftnar, rockaffischer, studiecirklar och midsommarfester, ända in till träet, och hitta en enkel, gulnad lapp från längesen, med ett svårtolkat, poetiskt meddelande utan datum. ”Jag har sett dig stå här varje dag sommaren igenom. Vad är det du letar efter som du inte hittar? Finns det något jag kan göra för dig?”

Kanske var det ett skämt? Kanske var det en förtvivlad ensamhet? Kanske en elakhet? Världen dröp av dem redan då. Kanske var det en kärlek?

Den väntande, härjade, tomma anslagstavlan, någonstans i Västerbotten, ser harmlös och sliten ut. Men akta dig, den är strömförande. En högspänningskabel löper genom dess hjärta. Om du låter din fantasi snudda vid den, om så bara med fingertopparna, kan en blixt slå ut, laddad av förväntningarna hos alla som blottat något litet av sina drömmar där. Osynliga fotspår i marken, snabba eller trötta, trosfyllda eller resignerade, leder därifrån och vittnar om glädjen eller besvikelsen efteråt när arrangemanget gått som det ska, eller ingen enda dykt upp.

Anslagstavlor kan vara ensamhetens enda sätt att meddela sig, att befria sig. Också amatörismen, den glada entusiasmens, det spirande livsverkets enda chans att glänta på fönstret till världen.

Den har inte samma betydelse som förr, och behöver inte längre vara av trä och stå invid grusvägen. Men i en period av ohämmad kändisfeber, hat, hån och likriktning som kulturideal, pr-strategier och de snabba klickens belöningssystem, representerar anslagstavlan en alternativ, långsammare och tålmodigare livshållning.

En frihet i det resurslösa, under ansvar som vi ålägger varandra. Ett visst mått av respektfull anarki, ett slags övning i möten, ödmjukhet, mångfald, civilisation och fördragsamhet. Och en tunn is som ändå håller, för alla som vill trampa upp nya leder fram till andra, bli en smula upptäckta, bli en aning sedda eller bjuda in till en tillfällig gemenskap i det lilla och enkla, innan räknandet, stämplandet och hierarkierna tar över.

Gå din egen väg, även om den är enslig i början.

***

(Det här är en ny version av en krönika som tidigare varit publicerad här på bloggen. Den har även senare funnits med i VK:s papperstidning.)

Bara en kort suck av lättnad för Turkiet

Av , , Bli först att kommentera 0

Lättnaden kan vara stor, och oron ändå djup. Att en katastrof förhindrats, utesluter inte att andra vidrigheter inträffar och begås direkt därefter. Man behöver inte kasta sig eller välja mellan vämjeliga ytterligheter. Även om många av extremismens och hatets skönmålare, långt till vänster och långt till höger, vill få oss att tro det.

En blick på ett politisk skeende kan rymma både glädjetårar över de värderingar och människor som försvarats och sorgetårar inför de svek mot samma värderingar och människor som ändå väntar – på order av andra gärningsmän, gamla eller nya förtryckare, som ingenting lärt och förstått, och ingenting minns, utom den råa maktkampens smak av blod, förnedring, hämnd, kontroll och välde.

Nödvändiga och viktiga allianser i ett desperat läge, kan trängas redan från början med onda aningar om hur många möjligheter och uppoffringar som kommer att förspillas omedelbart efter att den akuta krisen är över. Hur lite de plötsligt trängda vackra orden om demokrati och frihet ur auktoritära munnar betyder.

När det på morgontimmarna efter en lång natt från fredag till lördag började stå klart – i virrvarret av rykten, motstridiga uppgifter och ändå tillräckligt många beklämmande, hårda fakta om våld, döda och övergrepp – att det pågående försöket till en militär statskupp i Turkiet skulle slås tillbaka och stoppas, fanns alla skäl att välkomna att kuppmakarna misslyckats.

Det var också befriande att se hur relativt snabbt och principfast omvärlden tog avstånd från försöket att med militärmakt och bomber störta Turkiets regering och president.

Hur illa man än tycker om det allt mer auktoritära, brutala styre som Recep Tayyip Erdogan upprättat de senaste åren, i förakt för demokrati, pressfrihet och rättsstat, så kan en militärkupp och ett militärstyre aldrig accepteras.

Att även den parlamentariska oppositionen i Turkiet, och många av Erdogans motståndare – med svåra minnen av tidigare militärkupper – slöt upp bakom honom och manade till motstånd mot kuppmakarna var logiskt och välkommet. Allt annat hade varit ett oförlåtligt svek mot och historiskt misstag i kampen för demokrati och medborgerliga rättigheter.

Men den demokratiska lättnaden över att militärkuppen stoppades får inte leda till att omvärlden blundar för eller legitimerar det som nu hotar att ske den närmaste tiden.

Att en militärkupp stoppats förvandlar inte Erdogan till hjälte eller demokratisk förebild. Tvärtom är risken stor att han ser det inträffade som en möjlighet att ytterligare stärka sin auktoritära makt, och att bemöta andras antidemokratiska brott med egna.

Man kan förstås hoppas att Erdogan ska ha tagit djupt demokratiskt och försonligt intryck av hur medborgare och oppositionella slöt upp bakom honom, trots att många ogillar och lider under hans styre. Men den förhoppningen förefaller naiv.

Helgen har redan bjudit otäcka vittnesmål om lynchjustis, krav på dödsstraff och massiva utrensningsbeslut, och få tecken på politisk mognad, insikt och perspektiv från den högsta ledningens sida. Erdogan kan komma att använda kuppförsöket som ursäkt för att rensa ut även helt andra motståndare inom medier, rättsväsende och utbildningsväsende.

En militärkupp hade varit en katastrof för Turkiet. Men sucken av lättnad måste göras kort, klarsynt och vaksam.

****

(Krönikan har varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som ett textarkiv.)