Bara en kort suck av lättnad för Turkiet

Lättnaden kan vara stor, och oron ändå djup. Att en katastrof förhindrats, utesluter inte att andra vidrigheter inträffar och begås direkt därefter. Man behöver inte kasta sig eller välja mellan vämjeliga ytterligheter. Även om många av extremismens och hatets skönmålare, långt till vänster och långt till höger, vill få oss att tro det.

En blick på ett politisk skeende kan rymma både glädjetårar över de värderingar och människor som försvarats och sorgetårar inför de svek mot samma värderingar och människor som ändå väntar – på order av andra gärningsmän, gamla eller nya förtryckare, som ingenting lärt och förstått, och ingenting minns, utom den råa maktkampens smak av blod, förnedring, hämnd, kontroll och välde.

Nödvändiga och viktiga allianser i ett desperat läge, kan trängas redan från början med onda aningar om hur många möjligheter och uppoffringar som kommer att förspillas omedelbart efter att den akuta krisen är över. Hur lite de plötsligt trängda vackra orden om demokrati och frihet ur auktoritära munnar betyder.

När det på morgontimmarna efter en lång natt från fredag till lördag började stå klart – i virrvarret av rykten, motstridiga uppgifter och ändå tillräckligt många beklämmande, hårda fakta om våld, döda och övergrepp – att det pågående försöket till en militär statskupp i Turkiet skulle slås tillbaka och stoppas, fanns alla skäl att välkomna att kuppmakarna misslyckats.

Det var också befriande att se hur relativt snabbt och principfast omvärlden tog avstånd från försöket att med militärmakt och bomber störta Turkiets regering och president.

Hur illa man än tycker om det allt mer auktoritära, brutala styre som Recep Tayyip Erdogan upprättat de senaste åren, i förakt för demokrati, pressfrihet och rättsstat, så kan en militärkupp och ett militärstyre aldrig accepteras.

Att även den parlamentariska oppositionen i Turkiet, och många av Erdogans motståndare – med svåra minnen av tidigare militärkupper – slöt upp bakom honom och manade till motstånd mot kuppmakarna var logiskt och välkommet. Allt annat hade varit ett oförlåtligt svek mot och historiskt misstag i kampen för demokrati och medborgerliga rättigheter.

Men den demokratiska lättnaden över att militärkuppen stoppades får inte leda till att omvärlden blundar för eller legitimerar det som nu hotar att ske den närmaste tiden.

Att en militärkupp stoppats förvandlar inte Erdogan till hjälte eller demokratisk förebild. Tvärtom är risken stor att han ser det inträffade som en möjlighet att ytterligare stärka sin auktoritära makt, och att bemöta andras antidemokratiska brott med egna.

Man kan förstås hoppas att Erdogan ska ha tagit djupt demokratiskt och försonligt intryck av hur medborgare och oppositionella slöt upp bakom honom, trots att många ogillar och lider under hans styre. Men den förhoppningen förefaller naiv.

Helgen har redan bjudit otäcka vittnesmål om lynchjustis, krav på dödsstraff och massiva utrensningsbeslut, och få tecken på politisk mognad, insikt och perspektiv från den högsta ledningens sida. Erdogan kan komma att använda kuppförsöket som ursäkt för att rensa ut även helt andra motståndare inom medier, rättsväsende och utbildningsväsende.

En militärkupp hade varit en katastrof för Turkiet. Men sucken av lättnad måste göras kort, klarsynt och vaksam.

****

(Krönikan har varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som ett textarkiv.)