Nej till främlingsfientligheten som del av framtida regeringsunderlag

Av , , Bli först att kommentera 0

Dags att vakna; markarbete pågår. Det krattas just nu subtilt i delar av den svenska debatten, både till höger och vänster, för tanken på sverigedemokraterna som legitimt, odramatiskt regeringsunderlag.

Gränsen mot främlingsfientlighetens parti relativeras steg för steg, när diskussioner om kommande regeringar förs. Många små och några stora testballonger stiger upp lite här och var.

Lätt förändrade, avdramatiserade adjektiv. Gamla reservationer som plockas bort i stillhet. Perspektiv som ställs om. Sedan länge stängda dörrar som plötsligt står på glänt i en bisats, och vidgas ännu lite till i nästa.

Förskjutningen har redan pågått i flera månader, men är så kamouflerad och långsam, att den knappast märks om man nöjer sig med att bara studera enskilda debattinlägg eller intervjuer.

Först över tid blir dramatiken som pågår synlig.

Allt oftare fattas, i texter, utspel och resonemang, en liten spärr, som satt där förr. En viktig reservation, ett hit men inte längre, en hållning trots allt, som markerade gränsen för det acceptabla, börjar utelämnas.

Invändningarna mot samarbete med sd reduceras till ett par få sakfrågor – migrations- och integrationspolitiken – och framställs i övrigt, på alla andra områden, som en pragmatisk avvägning bland många andra.

För de som inte kan acceptera att blockpolitiken är död, för de som vägrar erkänna att den spelat ut sin roll som relevant form för både regerings- och oppositionsarbete, för de som i den gamla blockgränsen ser livets fröjd och mening, är sverigedemokraterna som indirekt del av ett regeringsunderlag – för moderaterna eller socialdemokraterna – förstås en lockande tanke.

”Isolera och lyft ut migrationsfrågorna, och samarbeta sedan fritt kring resten. Låt nästa regering räkna med Sd som en del av sitt parlamentariska stöd. Sd, Kd, Mp eller V som förhandlingspartner – spela roll!” Ungefär kommer resonemanget att gå på inflytelserika håll inför nästa val.

Det är ett både farligt, ytligt och bedrägligt sätt att se på samhällsutveckling och regeringsarbete, i synnerhet som Sd i Sverige har så många extrema motsvarigheter på andra håll i Europa, som bara väntar på att få börja marschera genom institutionerna.

För det första går det inte att isolera sakfrågor från varandra på det radikala sättet. En regering måste ha en etisk grundhållning som håller samman hela den förda politiken. Att normalisera ett parti som sd – vars hela världsbild och drivkraft är främlingsfientligheten och nationalismen – på vissa områden, och tabubelägga det på andra, är en omöjlig spagat. Rasism kan ta sig uttryck i och söka utnyttja nästan alla politiska frågor. Tron att dess möjligheter att skända, söndra och förstöra skulle vara begränsad till enbart migrationspolitiken är naiv.

För det andra skulle en sådan ärelös räddning av en redan havererad blockpolitik innebära att de på både kort och lång sikt bästa regeringsalternativen sköts upp ytterligare många år.

Jag vidhåller från tidigare krönikor att svensk politik i dag – utifrån 2000-talets ekonomiska, sociala, tekniska och ekologiska utmaningar – är som mest intressant i skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv. När det gäller migrationspolitik, integrationspolitik, miljö- och energipolitik, utrikespolitik, integritetspolitik, klyftor mellan centrum och periferi, framtidens välfärd, nya demografiska strukturer och förändrade förutsättningar för näringsliv och arbetsmarknad i en digitaliserad ekonomi.

Även i de under det här året så hett omdiskuterade frågorna kring brottslighet, social oro och polisens arbete, resurser och förutsättningar, är det i mötet mellan det liberala, gröna och socialdemokratiska, som balansen och handlingskraften bäst kan upprättas utan populism eller myter.

Förutsättningarna för att motverka sociala slitningar, ekonomisk nedgång, svagare civilsamhälle, tappad konkurrenskraft och ökad främlingsfientlighet i Sverige skulle öka om reformer utformades i ett blocköverskridande samarbete, exempelvis mellan S, L, C och Mp. Svårigheterna att komma överens vore inte större för en sådan regeringskoalition än för de två senaste, även om problemen delvis skulle uppstå i andra slags frågor.

Det skulle dessutom ge en stark konservativ opposition i form av M och Kd, och en socialistisk opposition i form av V, och effektivt marginalisera Sd.

Illusionen, däremot, om alliansen och de rödgröna som två relevanta, existerande regeringsalternativ fördummar och förlamar svensk politik.

Förr eller senare måste partierna säga som det är: Antingen bryts blockpolitiken på allvar eller så blir nästa regering väldigt beroende av Sd. Och när konservativa börjar antyda att det senare kanske vore att föredra, eller åtminstone inte vore värre än något annat, måste liberaler ta entydig, principiell ställning mot att ett främlingsfientligt parti ska ges inflytande över regeringsarbetet. Söker man en av vår tids viktigaste konflikter, finns den där.

En bibehållen blockpolitik till priset av Sd som regeringsunderlag vore ett historiskt misstag och oförlåtligt svek.

**************************

Några tidigare krönikor på temat:

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Bryt både DÖ och blockpolitiken

Bli först att kommentera

Debatten om tiggeriförbud handlar om ett större vägval för samhället

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag tror att det för många av oss, och för det svenska samhället som helhet, tagit lång tid att på allvar börja förstå, reflektera över och på ett djupare sätt förhålla sig till det nya inslaget av tiggare i gatubilden.

Och även om det kanske inte märks på debatten, på besluten eller i medierna, har vi nog trots allt, tillsammans, blivit klokare och kunnigare om ämnet det senaste året. I takt med att allt fler – politiker, myndigheter, frivilligorganisationer, företagare, kulturarbetare, medborgare, journalister – rest, besökt, läst, studerat, lyssnat, diskuterat, skaffat sig egna erfarenheter, arbetat konkret och nära med frågeställningarna, och steg för steg låtit etiska, principiella och pragmatiska förhållningssätt mogna fram.

Tiggeriet synliggör på ett ansträngande, berörande, engagerande, påträngande, säkert ofta provocerande sätt, hur förtryck, total maktlöshet och diskriminering i Europa försätter människor i nöd och förnedring.

Det har funnits så mycket att ta in och tänka igenom – en explosion av instinkter, samvetsfrågor, fördomar och osäkerhet, varje gång vi passerar en kopp och en vädjan. Den historiska bakgrunden, de underliggande problemen, fördelningen av ansvar och skuld mellan det offentliga, frivilligsektorn och olika EU-länder, försöken att hitta lösningar på både kort sikt och för generationer framåt, krocken mellan regelverk och akuta undantag, arbetet med att möta jobbiga frågor i en anda av tolerans, tålamod och medmänsklighet.

Hur kan tiggeriet onödiggöras för kommande generationer? Med nödåtgärder för stunden. Med värnade rättigheter, jämställdhet och välfärd både här och i hemländerna. Med långsiktig tillgång till skola, bostäder och jobb som ger de maktlösa makt att bryta ner ett historiskt förtryck.

Men det tar, och måste få ta tid, för ett samhälle att klarna till lugn, mod och insikt när det överrumplas av nygamla, nästan bortglömda frågeställningar.

Att medborgare inledningsvis, i känslor av både irritation, stress och vaga skuldkänslor, men kanske framför allt i en långsam eftertanke, tenderade att styra stegen runt torg där tiggare fanns, är inget att moralisera över.

Förmodligen hade vi alla i debatten kunnat ha större tålamod för att en sådan process kräver sin tid. Vi borde ha varit bättre på att bjuda in till diskussioner för de osäkra hellre än manifestationer för de redan övertygade. Motiverat mer än deklarerat.

Debatten om tiggeriet och EU-migranterna gick lite snett från början. Den blev för deklamatorisk och låst, tog många genvägar, vädjade till djupa fördomar, sökte klickvänliga aspekter och kom allt för sent att börja handla om alla de komplexa frågor som frivillighjälpare och myndighetsrepresentanter brottades med.

***

Men eftertanken, den på låg volym utan knytnäve, som präglas över tid av erfarenheter, studier, samtal och funderingar, har kanske aldrig stått så lågt i kurs som i dag. Det är den första, snabba, högljudda, bjärta reaktionen, attacken, ståndpunkten, smattrande fanan som gäller. Det fostrar ett visst sätt att reagera på, även när problemen är komplexa.

Kraven på tiggeriförbud kommer allt närmare den högsta makten, och vinner mark i opinionsmätningar: hos några i stark övertygelse, hos andra som en otålighet inför hur få bra svar som finns. Även vi som argumenterat hårdast för romernas rättigheter och mot ett tiggeriförbud, måste föra debatten i ärlighet om hur frustrerande och komplicerad den är. Mot den bakgrunden bör också ropen på förbud av tiggeri bemötas. För vad som för sällan betonas är att den här frågan, förutom romernas grundläggande rättigheter, handlar om ett större vägval för samhället.

***

Jag är övertygad om att ett samhälle där människors olycka, ensamhet, sorger, arv och maktlöshet får synas, där ögonen förblir öppna inför orättfärdigheter, där vi inte kommer undan insikten om andras utsatthet, blir tryggare och säkrare än ett samhälle som försöker lagstifta bort de lidandes desperata vädjan om hjälp. Men klarar vi inte av det i en för ett rikt land liten fråga som tiggeriet, kommer vi inte att klara det i andra sammanhang heller. Då får radikala skenlösningar ökat stöd.

Därför måste det omvända perspektivet betonas oftare. Jag upprepar gärna från en tidigare krönika (24/10, 2015) hur mycket fantastiskt som pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer. Att en ny förståelse växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Att erfarenheter samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar.

Tänk på alla de unga som fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt nära, med konflikter och trauman. Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige.

Debatten är bedrövlig. Men en eftertanke pågår ute i samhället, hos det stora flertalet. Vi lär oss, håller ögonen öppna fast det svider ibland, försöker hitta en väg att göra rätt och vara anständiga. Utan illusioner, med blicken riktad på långsiktiga lösningar och samtidigt med hjärta för de drabbade i stunden. Modet till tålmodig solidaritet skapar ett tryggare, omtänksammare samhälle för alla. Ett tiggeriförbud skulle åstadkomma motsatsen.

 

*********************

Några tidigare krönikor på temat:

Tiggeriförbud skulle strida mot Västerbottens bästa traditioner

En farlig, växande känsla av politisk hemlöshet

Mod, ett annat Sverige mobiliserar

2015 var ett sorgligt år politiskt

Låt tiggarnas barn gå i skola i Umeå

Umeå skulle ha kunnat gå före

Gå inte på ödesretoriken – oacceptabelt asylsvek av regeringen

Att rädslan ska ta över är det stora samhällshotet

Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar

Vilka är det som blundar för verkligheten egentligen?

Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva

 

Bli först att kommentera

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns, i livet och historien, nästan aldrig ett enkelt, rent ursprung. Aldrig någon sista, minsta docka omöjlig att öppna ännu en gång. Aldrig ett startblock och en nollställd klocka, där loppet uppstår ur tomma intet.

Bara djup på djup, krök på krök, för den som söker sig bakåt; föregångare och myllor. Ständigt äldre växtämnen och groddar – politiska, kulturella, ekonomiska, tekniska, personliga.

Ändå måste man förenkla, dela upp, se enskilda öden och epoker, slå fast vissa ursprung och arv, om inte allt ska lösas upp i rotlöshet och oöverskådligt kaos. Var vi väljer att definiera en början är ett aktiv, subjektivt beslut. Det både grundar sig på och skapar vår världsbild, våra maktförhållanden och vår förståelse av det som pågår nu.

Förenklingen och startpunkten ger oss någorlunda gemensamma referensramar för en diskussion om principer och praktik. Så det är inte likgiltigt var en berättelse inleds.

***

ÖGONBLICKET. Det var en tillställning med historiska konsekvenser, även om vi kanske ser det tydligt först nu, snart 200 år senare. För den som söker frön till det moderna informationssamhället och algoritmernas tidsålder är det en händelse att notera.

Den 17 juni 1833 bjöds då 17-åriga Ada Byron (senare Lovelace) och hennes mor Lady Byron hem till matematikern och ingenjören Charles Babbage på 1 Dorset Street i London, för att få vara med vid en demonstration av den märkliga, ”tänkande” apparat –”the difference engine” – han med enorm möda och precision, och till astronomiska kostnader, höll på att utveckla.

Där andra besökare häpnade inför Babbages konstruktion, ett slags automatisk räknemaskin – fascinerades av den som inför något magiskt, obegripligt – insåg Ada Byron direkt, så berättades det efteråt, dess betydelse, skönhet och funktion på ett djupare plan.

Till skillnad från sin mor, som också drevs av ett starkt matematiskt och vetenskapligt intresse, skriver James Essinger i biografin ”Ada´s Algorithm”, förstod Ada ”hur Babbages briljanta uppfinning kopplade matematikens värld till en fysisk maskin”.

Det är en banal, men viktig betoning av närheten mellan tanke och fysik, mellan teori och maskin. Mycket i Ada Lovelace liv handlade om att binda samman olika sätt att beskriva och förändra världen på – det humanistiska och det naturvetenskapliga.

Familjebakgrunden, berömd, krånglig, konfliktfylld, spelade en roll. Ada var dotter till romantiske poeten Lord Byron – superkändis på sin tid, beundrad och kontroversiell strulpelle, rastlös, upprorisk, långt från matematikens siffror, med ett förakt för det beräknade och logiska.

Efter föräldrarnas skilsmässa när Ada bara var en månad gammal (hon såg aldrig sin pappa igen) lade modern systematiskt stor vikt vid att Adas uppväxt och skolgång skulle präglas av matematik, vetenskap och logik, för att skydda henne från faderns kaotiska arv, lyriska bohemeri och vilda tendenser. Men modern kunde bara ge Adas uppväxt en stark, och i sig positiv, vetenskaplig prägel, inte utplåna medvetenheten om faderns konstnärliga berömmelse. Olika ved, samma eld.

I Ada Lovelace glödde från början både den lyriska känslan och den logiska analysen, sida vid sida. Hon försökte kanske inom sig övervinna konflikten som fanns mellan föräldrarnas världsbilder, i sin egen gärning försona dem. Hon återkom ofta, själv ett barn av både romantiken och upplysningen, till det poetiska i vetenskapen, det estetiska i en ekvation. Det placerade henne i gränslandet – fritt, nyskapande och spännande – mellan olika världar, drivkrafter och traditioner.

Möjligen anade hon redan sommaren 1833, den tröskel forskningen stod på.

***

Men Babbage lyckades aldrig fullborda differensmaskinen. I stället var det kring Babbages nästa, ännu mer ambitiösa och komplexa projekt – ”the analythical engine” – han och Lovelace, vilkens matematiska begåvning tidigt blev uppenbar, kom att samarbeta nära.

Med sin avancerade, för den tiden enormt komplexa konstruktion av hålkortsserier för programmering, en central processor och ett slags utbyggbart minne skulle maskinen ha varit i stånd att utföra en mängd skiftande uppgifter efter varandra. Kombinera symboler i obegränsade variationer. Gå att programmera om och bli generellt användbar på ett revolutionerande sätt.

Den blev inte heller färdig: projektet var för dyrt och svårt. Men det var en viktig föregångare till dagens datorer. Även om man kan gå tillbaka längre, till Pascal, till Leibniz, söka sig nedåt genom matematikens sekel, hittar många historiker embryot till vår tids datorer just hos analysmaskinen.

Samtiden hade svårare att se möjligheterna bakom projektets kostnader och omfattning. Men Babbage, och i ännu högre grad Lovelace, visste bättre. Det var om analysmaskinen som Lovelace 1843 skrev de anteckningar som i efterhand – 1840-talet hade, som Essinger konstaterar, svårt att ge en kvinna ett rättvist erkännande – gett henne ställningen som en datorteknikens visionär.

Walter Isaacson sammanfattar i ”The Innovators. How a Group of Hackers, Geniuses, and Geeks Created the Digital Revolution” (2014) de viktigaste punkterna i Lovelaces anteckningar.

Hur hon kännetecknar den nya konstruktionen som en universalmaskin, i stånd att utföra en mängd olika funktioner, inte låst till en enskild, förutbestämd uppgift.

Hur hon i sin redogörelse är en av de första som förutspår att framtidens analytiska apparater, det vi i dag kallar datorer, inte bara ska kunna lagra och behandla siffror, utan alla typer av symboler, språk, musik och andra uttryck för mänskligt skapande.

Och hur hon beskrev, med utgångspunkt i maskinens kapacitet att generera s.k. bernoullital, hur en algoritm fungerar och kan matas in som ett program.

Det har diskuterats huruvida programmeringen ska tillskrivas Lovelace, Babbage eller båda.

Men Babbage själv gav Lovelace äran och som Isaacson skriver:

”…algoritmen och den detaljerade programmeringsbeskrivningen för genereringen av bernoullital var det första datorprogram som någonsin publicerades. Och initialerna i slutet var Ada Lovelaces. (…) Sanningen är att Adas bidrag var både djuplodande och inspirerande. Mer än Babbage eller någon annan samtida skymtade hon en framtid där maskiner skulle bli den mänskliga fantasins partner och gemensamt väva stoffer lika vackra som de som kom från Jacquards vävstol. Tack vare sin lyhördhet för poetisk vetenskap hyllade hon en tänkt räknemaskin som hennes tids vetenskapliga etablissemang avfärdade.” Hon sådde, skriver han, ”fröna till en digital tidsålder”.

Hon fick inget långt eller lyckligt liv, kämpade med både spel- och drogproblem och dog redan vid 36 års ålder i cancer. Det var inte alltid lätt att ha med henne att göra, konstaterar matematikern Hannah Fry i en BBC-dokumentär. Ada var, skriver Hannah Fry, ”långt, långt ifrån perfekt”. Hon kunde, vid sidan om sin intelligens och karisma, vara manipulativ, krävande, envis. Men, summerar Fry, just med sina fel och brister var hon ”en inspirerande gestalt” för vetenskapen. ”Give me Ada Lovelace every day of the week. A woman who swore and smoked and said what she damn well thought.”

***

Där friheter, möjligheter och rättigheter på internet (och darknet) diskuteras, där robotiseringens konsekvenser för människan analyseras, där konstnärliga, interaktiva dataspel utvecklas och blir politiskt viktiga, estetiskt framstående skildringar av samtiden för unga generationer, där frågan dryftas om maskiner någon gång kommer att kunna tänka egna tankar (Ada sa nej), där algoritmernas logik sätter sin prägel på demokrati, journalistik, kultur och ekonomi – överallt där finns Ada Lovelace med som en ursprungsklang, en plats och person i historien där något inleddes som pågår för fullt.

 

*************

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Bli först att kommentera

Det sker igen, gång på gång, inför världens öppna ögon

Av , , Bli först att kommentera 4

En av de mest citerade böckerna på senare år är Stefan Zweigs klassiska ”Världen av i går. En europés minne”.

I både sorg och raseri, och en otäck, jagande känsla av att konfronteras med något dagsaktuellt och relevant, har många debattörer återvänt till den, manat till läsning av den, vädjat om eftertanke och igenkänning. ”Världen av i går” kom ut 1942, kort efter författarens självmord, och tecknar bilden av hur det gamla Europa, det som i början av 1900-talet i så många avseenden såg ut att vara på rätt väg, steg för steg slits sönder av världskrig, kriser, diktaturer, hat och brutalitet.

Inte för att hans skildring av Europa åren före första världskriget och de kommande decenniernas katastrofer skulle sakna viss försköning och förljugenhet – kontrasten är ett konstgrepp – men beskrivningen av det sena 1800-talets liberalistiska idealism har blivit berömd:

”Våra fäder hyste en orubblig tillit till toleransen och konciliansens ofelbart verkande kraft. De menade ärligt att gränserna och olikheterna mellan nationer och konfessioner småningom skulle flyta samman i en humanistisk gemenskap och att fred och trygghet, dessa högsta värden, därmed skulle komma hela mänskligheten till del.

I dag ligger det nära till hands för oss, som för länge sedan strukit ordet ”trygghet” som en fantom ur vår vokabulär, att le åt denna idealistiskt förblindade generations optimistiska vanföreställning att mänsklighetens tekniska framåtskridande ovillkorligen skulle föra med sig ett lika snabbt moraliskt uppsving. Vi som i det nya århundradet har lärt oss att inte längre låta oss överraskas av någon yttring av kollektiv bestialitet (…)

För oss grymt upplysta nutidsmänniskor tycks denna förtidiga optimism banal inför åsynen av en katastrof som med ett enda slag har slungat våra humanistiska strävanden tusen år tillbaka.” Men även, fortsätter Zweig, om det bara var en villfarelse, var det en underbar villfarelse, ”mänskligare och fruktbarare än dagens paroller.”

En äldre författare i den kosmopolitiska traditionen, betydligt mer politiskt aktiv, medveten och klarsynt än Zweig, var liberala fredsaktivisten och feministen Bertha von Suttner, som i ”Ned med vapnen” 1889 skrev: ”Ingen förnuftig människa skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod”. Cancersjuk på sin dödsbädd i Wien det ödesdigra 1914 yttrade hon de desperata orden: ”Ned med vapnen, säg det till alla!”

För få lyssnade, för många lät sig entusiasmeras av militarism, nationalism och extremism. Sömngångare är titeln på Christopher Clarks bok från 2012 om den politiska bakgrunden och vägen till första världskriget. Men det fanns klarvakna européer också, som Suttner. Det fanns det även på 20-, 30- och 40-talen.

Jag återvänder, som trogna läsare vet, gärna till Klaus Mann och hans självbiografi ”Vändpunkten” från 1940-talet. Den skildrar ungefär samma period som Zweigs bok, och några av raderna skimrar av mörker, realism och insikt, utan att ge en annan utväg än fortsatt engagemang:

”Det blir den begynnande världscivilisationens århundrade, eller så blir det begynnande världsbarbariets århundrade – om inte rentav det fulländade. Sammanbrottet skulle komma plötsligt och kan få en komplett, slutgiltig karaktär. Den positiva utvecklingen tar tid på sig, och förblir ofullständig.

Även om vår generation står pall, så vore vi fortfarande långt ifrån ett paradis på jorden. Men den historiska processen skulle få gå vidare, med nya kriser, nya vändpunkter… Det skulle komma en fortsättning, och redan det betyder mycket. Kampen, osäkerheten, rädslan, förvillelsen, allt skulle fortsätta. Vi skulle inte få ro. Ro ges inte, in i det sista.

Och sen? Även vid slutet står ett frågetecken kvar.”

***

Om ingen annanstans, så är det i Syrien ridån går ner just nu, för tron att mänskligheten lärt tillräckligt av sin historia. Inbördeskriget, de humanitära katastroferna, svälten, sjukdomarna och tortyren, terrorn och förföljelsen, den passiva omvärldens totala oförmåga att på allvar ingripa för att skapa fred eller åtminstone ge de flyende tillräckligt med skydd. Alltid det minimala, alltid för sent, alltid med vetorätt för våldsregimer, bödlar och förtryckare. Det sker igen, inför öppna ögon, medan västvärldens inrikesdebatter slår rekord i självupptagenhet, skitfrågor, hatretorik, historielöshet och trånga världsbilder till höger och vänster.

***

Klaus Mann och Stefan Zweig brevväxlade flitigt med varandra. I ett av breven, på våren 1938, skrev Zweig från London, till sin författarvän: ”Bara det att få andas och vara halvvägs fri är i dag en nåd.”

Och i ”Vändpunkten” har Klaus Mann skildrat sitt sista möte med Zweig i New York, några månader före vännens självmord. Zweig, minns Klaus Mann, var orakad, förtvivlad och djupt försjunken i tankar, med ett smärtfyllt ansikte när han trodde att ingen såg. Inre avgrunder, ett vacklande fysiskt yttre, men med en obruten förmåga till elegant konversation.

De åren krävde djupa insikter i människors öden; tålamod, individualism och solidaritet.

Det kan ju vara värt att påpeka i dag, att både Mann och Zweig var flyktingar som räddats vid liv – och fått möjlighet att fortsätta sina författarskap och insatser – tack vare att det fanns länder som tog emot dem, gav dem skydd, frihet och rättigheter, att de, trots allt lyckligt lottade till skillnad från miljoner andra, hade möjlighet att resa och leva vidare.

 

Bli först att kommentera

Farliga krav på felfrihet och prickfrihet

Av , , Bli först att kommentera 3

Det har, nästan som en självklarhet, hävdats att gymnasieminister Aida Hadzialics avgång var ofrånkomlig. Jag håller inte med om det, ser inte självklarheten. Tvärtom tycker jag att det finns något djupt oroande, kanske långt mer oroande än en ministers enskilda omdömeslöshet, i vår samtids skräckslagna oro för drev, för högljudda kommentatorsfält, och vår uppgivenhet – redan i förväg – inför drevets automatik och ritual.

Jag förstår inte heller vår samtids panik inför tanken på att människor som begått misstag kan spela framträdande politiska roller. Människor med kantiga erfarenheter, som levt turbulent, som är just människor med must, temperament och felbarhet. Som inte levt varje sekund av sina liv utifrån en kontrollerad karriärplan. Som inte klamrar sig fast nervöst och ängsligt vid alltings minsta gemensamma nämnare, rapar oväsentligheter, säger det förväntade och i övrigt spärrar in sig i ett vitt hav av bomull, rätt vänner och vindkänslighet i syfte att undvika risken för snedsteg.

Det felfria, riskfria, iskalla, alldeles orörligt perfekta skrämmer mig. Drömmen om det felfria, skrämmer mig. Jag litar mer på människor som gått igenom kriser, problem och svackor, men som är öppna om det, som drar slutsatser av det, som växer och kravlar sig ur det, som ser och kämpar med sina svagheter, som minns sina omdömeslösheter, som har styrkan att be om ursäkt och ändå stanna kvar i rummet, som bär sämre dagar med sig som ett slags ödmjukhet, insikt och eftertanke – och ett slags mod – i sina personligheter och sitt engagemang.

Varför ska just politiken rensas konsekvent på den typen av mänskliga erfarenheter? Varför måste avgång vara det första kravet? Varför litar vi inte på väljarnas omdöme och frihet att göra det utvärderingen, det ansvarsutkrävandet, i lugn och ro, bortom drevets och hetsens snabba attack i morgondimman? Varför ska makten bara rymma människor som aldrig vuxit ur något problematiskt och mänskligt? Hur skulle historien se ut om vi börjande rensa i den utifrån samma måttstockar?

Vi håller på att tömma framtidens offentliga beslutsfattande från människor. Genom att göra det olidligt kostsamt att uppträda i den offentliga debatten – de flesta väljer andra vägar i livet, skyr politik och debatt, bara de skrikigaste, som trivs i geggan, kommer att lockas – och genom att kräva felfrihet hos alla som söker politiskt ansvar.

Med inkompetens, intetsägande feghet och total brist på självständighet kan du rädda dig kvar vid uppdrag i evighet. Är du skicklig, stark och framgångsrik som politisk aktör, men tar ett steg snett, har en svaghet som går att nagla fast i ett drev, ska du bort.

Rattfylleri är en mycket allvarlig sak. Därför finns det tydliga lagar och regler kring det, som måste följas och som måste tillämpas lika strängt på en minister som på alla andra. Och att kritiken blir hård är rätt och nödvändigt.

Men är en omedelbar avgång i den här typen av fall ofrånkomlig som en följd av den juridiska processen? Blir ministern så mycket sämre som makthavare, sämre som politisk företrädare, av det, att väljarna inte överhuvudtaget ska få chansen att ha det med som en del av sitt samlade och betydligt mer genomtänkta ansvarsutkrävande i val? Jag ser inte självklarheten.

Kanske finns det fler anledningar till dagens ministeravgång, någon maktkamp i bakgrunden eller annat som pågått som gjorde att en enskild händelse fick drastiska konsekvenser.

Det borde i så fall redovisas. För som det nu står, måste domen falla hårt över en samtid som skapar en sådan rädsla för drev kring människors felbarhet att vi snart inte kommer att ha några i ordets rätta mening erfarna kvar vid makten längre, inte någon som snubblat, härdats, mognat, kommit till klarsyn, vunnit lite ödmjukhet inför livets och människors komplexitet och många bottnar.

Vad blir det för makthavare kvar då? Få, formellt felfria och till slut livsfarliga.

****

(Krönikan är också publicerad i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Vattenfall borde skämmas och backa om jobben i Jokkmokk

Av , , Bli först att kommentera 9

De orörda dragen, som lämnades ifred, blev med tiden undantag i en historia om exploatering och ingrepp. Svenska staten tog sig under 1900-talet bryska friheter i norrländska älvlandskap. Dess representanter vek ut kartor över markerna, räknade, projekterade, grävde och dämde upp, beslutsamt, utan ånger- eller återställningsmöjligheter.

Med hårda nypor, finstilta halvsanningar och minimala återbetalningar fick Vattenfall grepp om vattenflöden, människor och lokalbygder; förvandlade dem med myndiga, tunga hänvisningar till behovet av storskalig, inhemsk, nationell energiproduktion.

Det var på flera sätt ett nationellt vägval, utsträckt över decennier, där naturvärden och lokala livstraditioner delvis, ibland helt, underordnades andra hänsyn.

Gamla urkrafter tämjdes, reglerades och utvanns för pålitlig, billig energi till industrier, järnvägstransporter och hushåll.

Och för att göra dåtidens beslutsfattare rättvisa: ofta handlade själva utbyggnaden om fullt rimliga prioriteringar. I historien om Sveriges långa väg från djup fattigdom till trygg välfärd, via industrialisering, demokratisering, sociala reformer och ekonomisk modernisering, är vattenkraften ett viktigt kapitel, en av välståndets förutsättningar.

Det går inte att förstå ivern och beslutsamheten i exploateringsprocessen, eller varför kampen för de sista, orörda älvarna blev så lång och intensiv – och inte alls präglades av någon enighet varken lokalt eller nationellt – om man inte sätter in vattenkraften i en historisk kontext.

Vattenkraften som energikälla har förstås långt djupare rötter än så, men för den svenska elproduktionen började den få sin avgörande betydelse på 1910-talet när de första stora kraftstationerna byggdes.

Ett av dem var Porjus kraftverk i Luleälven i Jokkmokk, som skulle förse malmbanans järnvägstransporter och Norrbottens nya industrier med elkraft.

Det var ett omfattande projekt mitt under den pågående andra industriella revolutionen i Sverige, kopplat till tidens enorma framtidsdrömmar om jobb, välstånd och uppsving.

I sjätte bandet av Nordstedts ”Sveriges historia”, om åren 1830-1920, beskrivs arbetet med Porjus kraftverk så här:

”Mat, verktyg, sprängämnen och förnödenheter forslades de fem milen från järnvägsstationen i Gällivare på ryggen av bärare, som också måste föra med sig sin egen proviant. Maskiner och stora verktyg plockades ned och fördelades i mansbördor. På vintern, när myrarna frös till, kunde man lägga räls på marken för att frakta godset eller använda slädar. Ett par tusen människor slog sig ned i baracker och skogskojor vid Porjusfallets stränder. De försvann lika fort som de dykt upp när kraftstationen var färdig efter fyra år.”

Redan där går det att ana ett tema och dilemma som skulle bli återkommande i den svenska vattenkraftens utbyggnad från pionjäråren och fram till i dag. Det har funnits en baksida:

För om var makten legat och vart profiten gått, har det aldrig rått någon tvekan. Sett i relation till vilka enorma vinster som gjorts, har de investeringar och jobb som gått in i lokala ekonomier och arbetsmarknader varit begränsade. Det som utvunnits och fraktats bort har vida överstigit det som blivit kvar eller getts tillbaka.

Friheterna staten tog sig – med motiveringar om och ambitioner för hela landets utveckling – har under det sekel som gått skapat en motsvarande skyldighet att ta ansvar för, ge tillbaka till och inte sabotera för de vattenkraftkommuner som exploaterades under 1900-talet. De som fick se avtal och regelverk utformas för helt andra intressen än de lokala.

Vissa grundläggande krav måste kunna ställas på dagens Vattenfall om rättfärdighet, historisk och kulturell medvetenhet, insikt om det egna arvet, respekt för de orter som burit upp företaget. Vissa övervägningar i beslut och lokaliseringar går inte att slita bort från rötterna, från bygderna där allting började, där energin, själva förutsättningen, funnits hela tiden.

***

Nu står en ny strid i Norrland – Lycksele har redan flera sådana bakom sig de senaste åren – om jobb och framtid i en liten kommun som hotas med irrationella, totalt onödiga nedskärningar av en serviceverksamhet som måste anses ha bättre förutsättningar, tekniskt och ekonomiskt, än någonsin förr att bedrivas i norra Sverige.

Den här gången är det Vattenfall Accouting som vill lägga ner sitt kontor för fakturahantering i Jokkmokk, något som skulle riskera att ta bort 40 arbetstillfällen i den lilla kommunen.

Det vore en sällsynt historielös, ignorant och ogenomtänkt centralisering.

Vattenfall borde skämmas över förslaget och backa direkt från nedläggningen av viktiga, redan kostnadseffektiva jobb i en kommun som symboliserar så mycket av företagets och den svenska energiproduktionens rika historia.

Tänk att de ger sig på Jokkmokk av alla ställen. Kampen för Vattenfall-jobben där är en angelägenhet och skyldighet för hela landet.

Bli först att kommentera

Anteckning om ett öde och skimret över flydda dagar

Av , , Bli först att kommentera 0

 ”Där låg”, diktade som bekant Esaias Tegnér till Svenska Akademins femtioårsjubileum år 1836, ”ett skimmer över Gustafs dagar,/ fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/ men det var sol däri, och, hur du klagar,/ var stodo vi, om de ej varit till?”

Ack ja. Vad skimrar inte, när vi står alldeles intill i kärlek och beundran, eller på långt avstånd i längtan anar något förlorat och ouppnåeligt – fria att dikta ihop en tid, en människa, en plats som kanske aldrig riktigt fanns.

Tegnér var bara tre år gammal när akademin grundades 1786. Han var nio när Gustav III sköts på operan 1792. Skimret är en skapelse i efterhand.

Det är som Alf Henrikson skrev i slutet på ”Ekot av ett skott”, med en känga till Tegnér, om hur det såg ut i Stockholm på 1840-talet: ”Ångbåtar tutade, Göta kanal låg redo, laga skifte pågick, kommunallagar och folkskolor fanns, dragspelet var uppfunnet, Daguerre fotograferade, Morse telegraferade, Fältskärns berättelser trycktes, Ohm hade funnit sin lag. Och där låg ett skimmer över Gustafs dagar för alla romantiska poeter som inte var med då.”

Samma år som Tegnér skrev sin dikt bodde en 58-årig luggsliten, fattig, deprimerad, lynnig och lite försupen man från Sverige under namnet ”överste Gustafsson”, på ett billigt, enkelt värdshus nere i Schweiz. Han måste ha utgjort en eländig, slagen gestalt, som drog besvärade blickar till sig.

En som träffade överste Gustafsson där beskrev hans vita mustascher, tomma, stela blick och styva, avmätta rörelser. Men berättade också att han inte var oförmögen till viss humor, trots stor bitterhet över sitt livsöde.

Värdshusvärdens döttrar, med vilka han umgicks, vittnade om att översten ”kände sig mycket olycklig”, helst bara tog promenader nattetid och ibland kunde ”gå ut på en balkong utanför sitt rum när det inre trycket blev för stort och skrika rakt ut”.

På hösten det året började han plågas av magproblem och reumatism. I februari 1837 dog han av en stroke.

Jag undrar om överste Gustafsson hann läsa Tegnérs dikt? Om han fick den skickad till sig från sitt gamla hemland och vad han i så fall tänkte? Han hade nämligen starka, personliga och traumatiska minnen från sin barndom av kungen, ända fram till mordet 1792.

För Gustav III hade, som alla även på värdshuset visste, varit överste Gustafssons far. Och översten är för oss mer känd som Gustaf IV Adolf. Avsatt, fördömd och landsförvisad från Sverige efter statskuppen 1809, där han arresterades på slottet, lyckades fly genom en lönndörr och vindlande trappor ut på borggården, greps på nytt och sedan under blod, spyor, skrik och förnedring bars ut ur den svenska historien; hånad och häcklad.

Åtminstone fram tills det att barnbarnsbarnet Victoria av Baden på 1880-talet gifte sig med den blivande (som monark oduglige) Gustav V av nya svenska kungasläkten Bernadotte, och överste Gustafssons kvarlevor transporterades till Sverige och Riddarholmskyrkan.

Om hans resor och alltmer förfallna tillvaro som ex-kung runt om i Europa på 1810-, 20- och 30-talen, kan man läsa i Mats Wickmans ”En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf” från 2009, ur vilken skildringen från värdshuset är hämtad.

Kanske stod överste Gustafsson nedbruten och skrek ut sin ångest på värdshusbalkongen i Schweiz ungefär samtidigt som Tegnérs dikt om skimret över faderns dagar lästes upp i Stockholm.

Kröningar, banketter och triumfer, de lyckliga, enväldiga sluten, är så förbannat tråkiga. I de sjaskiga, svåra nederlagen, i de fallnas öden, i dunklet, inte skimret, i såren som aldrig läkte, finns ofta mer liv, insikt och lärdom att hämta. Dit återvänder diktare och konstnärer i sina bästa, ärligaste stunder.

*************

(Krönikan har också varit publicerad i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Självständighetskraven som förlöjligar debatten om norra Sverige

Av , , Bli först att kommentera 15

Förakt kan ta sig många uttryck. En vanlig form är det tycka synd om-förakt från ovan, som rymmer ett särskilt otäckt, skadligt gift. Det är känsligt att påpeka, men ett av de sätt på vilket landsbygden i allmänhet och norra Sverige i synnerhet regelbundet förlöjligas är när debattörer – gärna i Stockholmsmedier – poserar med ett ytligt, innehållslöst von oben-beklagande, fullt av falska tårar och dåliga råd.

Jag har tidigare här på sidan skrivit om det som en drypande blandning av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss.

Landsbygden vanställs och ges till sentimental bakgrundsmusik en offerroll. Norra Sverige, som myt, får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer och förlorade ideal.

Ibland kommer ringaktandet slarvigt insvept i hurtfriska, tomma floskler av det slag som man bara använder när man inte tar något på riktigt allvar. När det mest är en retorisk lek man ägnar sig åt, ett spel för gallerierna, ett karriär- och klickbete som smiter undan alla följdfrågor.

Allra värst är det när obetänksamma landsbygdsaktörer alltför tacksamt tar emot den inlindade nedlåtenheten, i desperat längtan efter varje form av uppmärksamhet och bekräftelse.

Eller i frustration över problem som har helt andra orsaker och kräver helt andra motåtgärder, men som känns så hopplösa att det inte synes finnas något att förlora på att ge sig illusionen hän.

***

Då och då dyker i debatten kravet upp på ett självständigt Norrland, som ska bryta sig fritt från övriga Sverige och därigenom bli rikt, lyckligt, återställt och mäktigt.

Den separatistiska fantasin brukar få ett stort, slentrianmässigt och ogenomtänkt, lätt flabbigt och andfått stöd. Åtminstone ills någon jordnära politiker i ansvarsposition försiktigt och diplomatiskt börjar antyda hur korkad, ihålig och verklighetsfrämmande tanken är när den granskas som politiskt förslag, inte som retoriskt utspel.

Jag tror säkert att många ser fördelar med självständighetsfanan i debatten. Som påtryckning, intresseväckare och protest. Nu blir de skraja i Stockholm!. Nu får de hitta sin ström någon annanstans! Nu tvingas de lyssna!

Men jag tror att även det är en illusion, som helt missar det föraktfulla, knappt dolda småleende som Stockholmsdebattörer och Stockholmsmedier, även de välvilligt inställda, behandlar sådana krav med. Ett självständigt Norrland! Folkomröstning! Nu jävlar! Heja, heja! Fräscht! Låt oss slippa de söderöver!

Tro inget annat än att de, litegrand i alla fall, driver med oss, och ler i mjugg över de knutna nävar som vill skilja Norrland från Sverige. Och i den driften går det inte att så några frön av förståelse för de verkliga reformer, förändringar och krav som på riktigt skulle kunna rätta till de samtida missförhållanden, de orimliga nedskärningar och historiska orättvisor som tynger norra Sverige och som nu senast lett till de upprörande, irrationella och historielösa centraliseringsplaner inom Vattenfall som skulle leda till att Jokkmokk förlorar 40 arbetstillfällen.

Det finns många intressanta diskussioner att föra och krav att ställa kring detta. Ett av de viktigaste är hur regler och skattesystem ska utformas så att långt mer av vinsten från råvaror och energiproduktion kommer lokalsamhällen och regioner till godo, och tidigare utsugning börjar gottgöras.

Ett annat är hur den okunniga Stockholmsfixeringen i politik och media ska kunna brytas, och varför politiska ledare från de norra länen har så svårt att vinna gehör uppåt för landsbygdens perspektiv och livsvillkor.

Ett tredje har med de norra landsbygdskommunernas eget arbete för företagsklimat – även med ett obekvämt genusperspektiv på makten och resursfördelningen – och för utbildning, investeringar och livsmiljöfrågor.

Norra Sverige har att kämpa med många missförhållanden samtidigt, och ingen lösning står att hitta i nya gränser. Det är som Petter Bergner skriver i Örnsköldsviks Allehanda: ”Även om millimeterrättvisa får råda vid fördelningen av de offentliga jobben, kommer det fortfarande att krävas ett gott företagsklimat och entreprenörer som vill satsa i den egna bygden. Mitt i den berättigade frustrationen över Vattenfalls agerande gäller att inte fastna i en klagosång som låser fast både tanken och initiativkraften.”

Bröt sig norra Sverige loss till självständighet skulle resultatet bli ökad fattigdom, minskad politisk makt, flykt av människor, investeringar och jobb och sämre framtidsutsikter för kommande generationer.

Dessutom är den separatistiska instinkten – att dra nya och fler gränser istället för att samarbete och hjälpas åt – en av de sämsta och mest osympatiska i vår samtid. Det är en paradox att en del som ena dagen varnar för en norrländsk storregion som en monstruös skapelse, nästa dag bejakar tanken på nationen Norrland.

Övriga Sverige skulle utan tvekan bli fattigare, tristare och sämre utan norra Sverige. Men ett självständigt Norrland skulle förlora ännu mer, bli ännu mer sårbart och utsatt än i dag. Och det skulle bli en sämre, mer inskränkt plats att leva på. Alla förlorar. Det är inget nollsummespel, utan en lose-lose-situation. Det vet naturligtvis de allra flesta om. Men få vågar eller vill säga det rakt ut, för att det smärtar att förstöra en argsint stämning, och för att vår samhällsdebatt i så hög grad infantiliserats och klickifierats att en god snackis förlänger livet.

Utmaningarna för norra Sverige i en Stockholmsfixerad debatt, och det motstånd rättmätiga krav härifrån kommer att möta, är så omfattande och har så djupa historiska rötter, att vi inte har råd att tramsa bort energi och tid på det sätt som vi tenderar att göra.

Det är där skon klämmer för mig när det kommer till kraven på ett självständigt Norrland. De förlöjligar och förytligar debatten om norra Sverige. Och då undermineras den sakliga kritiken av centralisering och orättvisor.

Tar vi inte själva Norrlandsdebatten på större allvar än så, kommer ingen annan att göra det heller.

***

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

 

Bli först att kommentera

En anteckning om Amos Oz

Av , , Bli först att kommentera 0

Den israeliske författaren Amos Oz berättar i en radiointervju att han på sitt skrivbord har två billiga pennor i olika färger. Den ena greppar han för att skriva artiklar. Den andra, och det mycket hellre, använder han för att nedteckna berättelser.

Jag har aldrig, säger Oz, ”skrivit en artikel för nöjes skull”. Artiklarna, som kritiserar politiska ledare och skapar kontroverser, tillkommer alltid i vrede och irritation, och i känslan av medborgerlig plikt att delta i debatten.

Berättelserna skrivs i ett helt annat tonfall och stämningsläge.

I dem, säger Oz i ett uttalande som möjligen förvånar en aning med tanke på författarens starka politiska profil som debattör och fredsaktivist, ”talar jag aldrig om vad någon bör tänka eller göra”.

Men tänker och tycker gör karaktärerna i hans berättelser flitigt och rikt, uppfordrande och utmanande.

Har man inte läst något av honom tidigare är den gripande, självbiografiska romanen ”En berättelse om kärlek och mörker” en höjdpunkt i hans författarskap att börja med. Där finns många av de teman och problem han brottas med skildrade i värme, humor och svärta.

Hans senaste roman ”Judas” behandlar temat självständighet, lojalitet och politiskt förräderi som begrepp och ideal, utifrån en berättelse om tre personer från tre olika generationer i det sena 1950-talets Jerusalem. Det är, förstås, lika mycket en dagsaktuell kommentar som en historisk återblick. Nu 77-årige Oz fortsätter att vrida och vända på tidens stora frågor.

Romanskrivandets konst har han liknat vid att rekonstruera hela Paris med legobitar, och fatta hundratusentals små beslut. ”Det handlar inte om vem som ska leva och vem som ska dö och vem som ska gå i sängs med vem. De är enkla beslut. Det handlar om att välja adjektiv och adverb och skiljetecken. Det är de molekylära beslut som du måste fatta och som ingen kommer att uppskatta, av samma skäl som ingen någonsin uppmärksammar en enskild not i en symfoni i en konsertsal, om inte noten är falsk. Så du måste arbeta väldigt hårt för att dina läsare inte ska upptäcka en enda falsk not.”

En av mina personliga Oz-favoriter är den korta, finstämda, vemodiga samlingen berättelser ”Vänner emellan”, om livet och människorna på Kibbutz Yekhat i Israel. Det är en bok för de ensamma och för de längtande.

Vill ni bara kika in en kort stund i ett författarskap som vore förtjänt av att belönas med Nobelpriset senare i år är det ett tips.

 

Bli först att kommentera

Dags att gaska upp oss – ett sekel av framsteg att kämpa för

Av , , Bli först att kommentera 0

BOKTIPS. Redan visar behandlingsförsök för olika typer av cancer mycket lovande resultat. Och att nå ett stort genombrott för de speciella mediciner som får cancer att ”smälta bort” – en formulering som blivit vanlig på senare år – kommer bara att ta forskarna omkring 20 till 30 år, kanske ännu mindre. Det säger Luis Diaz, cancerexpert och professor i onkologi vid John Hopkins University, i den nya, uppmärksammade boken ”The Industries of the Future”, av Alec Ross.

Dagens mest avancerade cancerbehandlingar, skriver Ross, kommer att framstå som totalt primitiva i jämförelse med de effektiva, snabba och individuellt anpassade metoder som den moderna genomikforskningen kring arvsmassa håller på att möjliggöra.

I en inte alltför avlägsen framtid, förutspår han efter samtal med områdets ledande experter, kommer vi att leva i en värld där det blir praktiskt möjligt att ”leverera medicinska behandlingar från de bästa sjukhusen i världen till jordens fattigaste, mest avlägsna hörn.”

Kostnaderna, initialt enorma som vid de flesta stora genombrott, kan med gemensamma ansträngningar och rätt prioriteringar fås att sjunka relativt snabbt. Det kan redan fram mot mitten av 2000-talet börja skapa en tillgänglighet till högkvalitativ vård, både tidsmässigt och geografiskt, som vi kanske i dag har svårt att föreställa oss.

Med samma blandning av medlidande inför hur det såg ut och lättnad över alla senare framsteg, som vi i efterhand betraktar 1800-talets allmänna sjukvård kommer kanske våra barnbarnsbarn att betrakta det tidiga 2000-talets skandaler, metoder och väntetider.

Det i sig är ingen unik eller sensationell iakttagelse. Regelbundet sipprar rapporter ut om de framsteg som pågår. Ibland som notiser, ibland som stort uppslagna nyheter, men nästan alltid med möjligheter som tar andan ur en.

***

Sjukvården är dock bara ett av de många perspektiv Ross tar upp i sin bok. Han sveper över en mängd samverkande men på olika sätt revolutionerande processer. Det handlar bland annat om big data, datasäkerhet, delningsekonomi och helt igenom digitaliserade bank- och valutasystem.

Redan i inledningskapitlet tar han en titt på den snabba utvecklingen inom robotindustrin och dess tänkbara betydelse för världsekonomin på 2000-talet.

Han konstaterar också att en orsak till att Japan ligger så långt fram när det gäller att utveckla robotar för framtidens service- och omsorg är att det av demografiska skäl ”inte kommer att finnas tillräckligt många barnbarn” i framtiden som kan ta hand om de långt fler äldre.

Hela tiden löper tekniska, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förändringar tvinnade om varandra.

Även om optimismen brukar överväga i tekniknördiga framtidsspaningar, återkommer de flesta med påminnelsen att tekniska framsteg alltid för med sig etiska dilemman som kräver nya debatter utifrån värderingar, avvägningar och principer.

När det gäller medicinforskning och big data, är som Ross påpekar, risken överhängande att ändamålen anses helga medlen. Att informationssystem blir redskap för övervakning och sortering av människor och att frestelsen till biomedicinsk ingenjörskonst växer.

Maktfrågan är heller aldrig borta. Ska på arbetsplatser, robotar tala om för människor eller människor för robotar, vad som ska göras?

***

I den omtalade ”The Second Machine Age: Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies” är MIT-forskarna Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson ärliga med att det trots alla möjligheter till friare, bekvämare och rikare liv som tekniska framsteg medför, också finns risk för nya spänningar i samhället.

Den andra maskinåldern kommer att se traditionella medelklassjobb försvinna, utan att som vid tidigare strukturomvandlingar automatiskt ersättas av nya – om inte politiken är med på noterna och ställer om både utbildning, arbetsmarknad och skattesystem. Det gamla, enkla sambandet mellan tillväxt och jobb bryts upp av automatiseringen. Och om några få tar hem de stora vinsterna och knyter allt mer makt till sig, medan många andra tappar mark i arbetslöshet och utanförskap, kommer framstegen snabbt att överskuggas av djupa problem.

Det är inte pessimistiskt eller teknikfientligt att påpeka den saken. Tvärtom. Så börjar man att värna teknikframstegen på allvar.

Livskvalitet, fritid och välstånd ökar, men bara om vi hittar nya vägar till sysselsättning och försörjning, till finansiering av omsorg, utbildning, vård och trygghetssystem för alla.

Friheten för, och interaktiviteten mellan, människor blir större, men bara om vi fortsatt värnar grundläggande principer kring integritet, tolerans, privatliv och universella individuella mänskliga rättigheter

Kunskap, erfarenheter och kultur kan spridas som aldrig för, men även lögner, hat och fördomar. Informationssamhället kommer att kräva bildning, källkritik och förmåga att örhålla sig till olika typer av risker. (Läs Gerd Gigerenzer, ”Risk Savvy: How to Make Good Decisions”, 2013).

Livsmiljö och hälsa blir bättre, men bara om tillväxt och energiförsörjning är förnyelsebara och ekologiskt hållbara. Världen kan bli mättare, friskare, fredligare, men bara om vi lär av historiens förtryck, krig, utsugning, kolonialism, terror, fundamentalism.

Kampen för det liberala samhället, mot våld, inskränkthet, stängda gränser, förföljelser och allehanda nyauktoritära strömningar, är också en kamp för att förverkliga forskningens och den tekniska utvecklingens bästa möjligheter. Vi kan, om vi gaskar upp och engagerar oss, stå inför ett sekel av fantastiska framsteg.

*******************

(Krönikan finns också publicerad i VK. Bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera