Anteckning om ett öde och skimret över flydda dagar

 ”Där låg”, diktade som bekant Esaias Tegnér till Svenska Akademins femtioårsjubileum år 1836, ”ett skimmer över Gustafs dagar,/ fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/ men det var sol däri, och, hur du klagar,/ var stodo vi, om de ej varit till?”

Ack ja. Vad skimrar inte, när vi står alldeles intill i kärlek och beundran, eller på långt avstånd i längtan anar något förlorat och ouppnåeligt – fria att dikta ihop en tid, en människa, en plats som kanske aldrig riktigt fanns.

Tegnér var bara tre år gammal när akademin grundades 1786. Han var nio när Gustav III sköts på operan 1792. Skimret är en skapelse i efterhand.

Det är som Alf Henrikson skrev i slutet på ”Ekot av ett skott”, med en känga till Tegnér, om hur det såg ut i Stockholm på 1840-talet: ”Ångbåtar tutade, Göta kanal låg redo, laga skifte pågick, kommunallagar och folkskolor fanns, dragspelet var uppfunnet, Daguerre fotograferade, Morse telegraferade, Fältskärns berättelser trycktes, Ohm hade funnit sin lag. Och där låg ett skimmer över Gustafs dagar för alla romantiska poeter som inte var med då.”

Samma år som Tegnér skrev sin dikt bodde en 58-årig luggsliten, fattig, deprimerad, lynnig och lite försupen man från Sverige under namnet ”överste Gustafsson”, på ett billigt, enkelt värdshus nere i Schweiz. Han måste ha utgjort en eländig, slagen gestalt, som drog besvärade blickar till sig.

En som träffade överste Gustafsson där beskrev hans vita mustascher, tomma, stela blick och styva, avmätta rörelser. Men berättade också att han inte var oförmögen till viss humor, trots stor bitterhet över sitt livsöde.

Värdshusvärdens döttrar, med vilka han umgicks, vittnade om att översten ”kände sig mycket olycklig”, helst bara tog promenader nattetid och ibland kunde ”gå ut på en balkong utanför sitt rum när det inre trycket blev för stort och skrika rakt ut”.

På hösten det året började han plågas av magproblem och reumatism. I februari 1837 dog han av en stroke.

Jag undrar om överste Gustafsson hann läsa Tegnérs dikt? Om han fick den skickad till sig från sitt gamla hemland och vad han i så fall tänkte? Han hade nämligen starka, personliga och traumatiska minnen från sin barndom av kungen, ända fram till mordet 1792.

För Gustav III hade, som alla även på värdshuset visste, varit överste Gustafssons far. Och översten är för oss mer känd som Gustaf IV Adolf. Avsatt, fördömd och landsförvisad från Sverige efter statskuppen 1809, där han arresterades på slottet, lyckades fly genom en lönndörr och vindlande trappor ut på borggården, greps på nytt och sedan under blod, spyor, skrik och förnedring bars ut ur den svenska historien; hånad och häcklad.

Åtminstone fram tills det att barnbarnsbarnet Victoria av Baden på 1880-talet gifte sig med den blivande (som monark oduglige) Gustav V av nya svenska kungasläkten Bernadotte, och överste Gustafssons kvarlevor transporterades till Sverige och Riddarholmskyrkan.

Om hans resor och alltmer förfallna tillvaro som ex-kung runt om i Europa på 1810-, 20- och 30-talen, kan man läsa i Mats Wickmans ”En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf” från 2009, ur vilken skildringen från värdshuset är hämtad.

Kanske stod överste Gustafsson nedbruten och skrek ut sin ångest på värdshusbalkongen i Schweiz ungefär samtidigt som Tegnérs dikt om skimret över faderns dagar lästes upp i Stockholm.

Kröningar, banketter och triumfer, de lyckliga, enväldiga sluten, är så förbannat tråkiga. I de sjaskiga, svåra nederlagen, i de fallnas öden, i dunklet, inte skimret, i såren som aldrig läkte, finns ofta mer liv, insikt och lärdom att hämta. Dit återvänder diktare och konstnärer i sina bästa, ärligaste stunder.

*************

(Krönikan har också varit publicerad i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)