Farliga krav på felfrihet och prickfrihet

Det har, nästan som en självklarhet, hävdats att gymnasieminister Aida Hadzialics avgång var ofrånkomlig. Jag håller inte med om det, ser inte självklarheten. Tvärtom tycker jag att det finns något djupt oroande, kanske långt mer oroande än en ministers enskilda omdömeslöshet, i vår samtids skräckslagna oro för drev, för högljudda kommentatorsfält, och vår uppgivenhet – redan i förväg – inför drevets automatik och ritual.

Jag förstår inte heller vår samtids panik inför tanken på att människor som begått misstag kan spela framträdande politiska roller. Människor med kantiga erfarenheter, som levt turbulent, som är just människor med must, temperament och felbarhet. Som inte levt varje sekund av sina liv utifrån en kontrollerad karriärplan. Som inte klamrar sig fast nervöst och ängsligt vid alltings minsta gemensamma nämnare, rapar oväsentligheter, säger det förväntade och i övrigt spärrar in sig i ett vitt hav av bomull, rätt vänner och vindkänslighet i syfte att undvika risken för snedsteg.

Det felfria, riskfria, iskalla, alldeles orörligt perfekta skrämmer mig. Drömmen om det felfria, skrämmer mig. Jag litar mer på människor som gått igenom kriser, problem och svackor, men som är öppna om det, som drar slutsatser av det, som växer och kravlar sig ur det, som ser och kämpar med sina svagheter, som minns sina omdömeslösheter, som har styrkan att be om ursäkt och ändå stanna kvar i rummet, som bär sämre dagar med sig som ett slags ödmjukhet, insikt och eftertanke – och ett slags mod – i sina personligheter och sitt engagemang.

Varför ska just politiken rensas konsekvent på den typen av mänskliga erfarenheter? Varför måste avgång vara det första kravet? Varför litar vi inte på väljarnas omdöme och frihet att göra det utvärderingen, det ansvarsutkrävandet, i lugn och ro, bortom drevets och hetsens snabba attack i morgondimman? Varför ska makten bara rymma människor som aldrig vuxit ur något problematiskt och mänskligt? Hur skulle historien se ut om vi börjande rensa i den utifrån samma måttstockar?

Vi håller på att tömma framtidens offentliga beslutsfattande från människor. Genom att göra det olidligt kostsamt att uppträda i den offentliga debatten – de flesta väljer andra vägar i livet, skyr politik och debatt, bara de skrikigaste, som trivs i geggan, kommer att lockas – och genom att kräva felfrihet hos alla som söker politiskt ansvar.

Med inkompetens, intetsägande feghet och total brist på självständighet kan du rädda dig kvar vid uppdrag i evighet. Är du skicklig, stark och framgångsrik som politisk aktör, men tar ett steg snett, har en svaghet som går att nagla fast i ett drev, ska du bort.

Rattfylleri är en mycket allvarlig sak. Därför finns det tydliga lagar och regler kring det, som måste följas och som måste tillämpas lika strängt på en minister som på alla andra. Och att kritiken blir hård är rätt och nödvändigt.

Men är en omedelbar avgång i den här typen av fall ofrånkomlig som en följd av den juridiska processen? Blir ministern så mycket sämre som makthavare, sämre som politisk företrädare, av det, att väljarna inte överhuvudtaget ska få chansen att ha det med som en del av sitt samlade och betydligt mer genomtänkta ansvarsutkrävande i val? Jag ser inte självklarheten.

Kanske finns det fler anledningar till dagens ministeravgång, någon maktkamp i bakgrunden eller annat som pågått som gjorde att en enskild händelse fick drastiska konsekvenser.

Det borde i så fall redovisas. För som det nu står, måste domen falla hårt över en samtid som skapar en sådan rädsla för drev kring människors felbarhet att vi snart inte kommer att ha några i ordets rätta mening erfarna kvar vid makten längre, inte någon som snubblat, härdats, mognat, kommit till klarsyn, vunnit lite ödmjukhet inför livets och människors komplexitet och många bottnar.

Vad blir det för makthavare kvar då? Få, formellt felfria och till slut livsfarliga.

****

(Krönikan är också publicerad i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)