Clinton är en av de bättre presidentkandidaterna på länge

Av , , Bli först att kommentera 3

Madeleine Albright beskriver i sina starka, läsvärda och på flera sätt högaktuella memoarer ”Madam Secretary” vilket intryck talet gjorde på dem som var närvarande den 5 september 1995, vid FN:s fjärde världskonferens om kvinnor i Peking.

Albright, som själv var på plats i egenskap av USA:s FN-ambassadör, kallar anförandet ”a stunner”, vackert skrivet och kraftfullt framfört.

Applåderna efteråt, minns hon, kom i vågor. Och en amerikansk journalist, annars inte särskilt välvilligt inställd, betecknade det erkännande som ”an out of the ballpark home run”.

Faktum är att få har hållit ett mer uppmärksammat feministiskt tal än Hillary Clinton gjorde i Kina på hösten 1995. Det hör hemma i varje samling av efterkrigstidens viktigaste politiska anföranden. Och det har i efterhand setts som en betydelsefull inspirationskälla, till och med något av en vändpunkt, i arbetet för kvinnors rättigheter runt om i världen.

Om man ser inspelningen eller läser manus, ännu i dag, över tjugo år senare, är det lätt att förstå varför.

Hjärtpunkten i talet, en sammanfattning av hela konferensen, var de ofta citerade orden:

”If there is one message that echoes forth from this conference, let it be that human rights are women’s rights and women’s rights are human rights once and for all. Let us not forget that among those rights are the right to speak freely — and the right to be heard. Women must enjoy the rights to participate fully in the social and political lives of their countries, if we want freedom and democracy to thrive and endure.”

De har inte tappat i skärpa eller relevans sedan dess. I avslutningskapitlet ”Human Rights: Unfinished Business” i boken Hard Choices från 2014, valde Clinton, som så ofta, att lyfta fram just det framträdandet, och skrev bland annat:

”I could never have predicted how far and wide the impact of this twenty-one-minute speech would streetch. For nearly twenty years woman around the world have quoted my words back to me, or asked me to sign a copy of the speech, or shared personal stories about how it inspired them to work for change. Most important, all 189 nations represented at the conference agreed to an ambitious and detailed Platform for Action that called for the ”full and equal participation of woman in political, civil, economic, social and cultural life.”

Hard Choices var förstås lika mycket en tillrättalagd kampanjbok som en utrikesministers minnen. Men på den här punkten hade Clinton fog för sina ord.

Hennes tal i Peking hade också en annan udd, riktad mot de kommunistiska makthavarna i Kina. Många av Clintons rådgivare var nervösa för den politiska risk talet skulle innebära, under enorm uppmärksamhet där minsta felsteg skulle kunna få stora konsekvenser. Redan beslutet att alls hålla talet, öppenhjärtigt och ärligt, krävde beslutsamhet av Clinton. Och när hon kom till följande passage rådde ingen tvekan om vilka som avsågs.

”Let me be clear. Freedom means the right of people to assemble, organize, and debate openly. It means respecting the views of those who may disagree with the views of their governments. It means not taking citizens away from their loved ones and jailing them, mistreating them, or denying them their freedom or dignity because of the peaceful expression of their ideas and opinions.”

Inte undra på, skriver Albright, att kinesiska medier exkluderade det ur sin rapportering.

***

När man hör bedömare 2016, även i Sverige, slentrianmässigt påstå att Hillary Clinton inte är någon vidare talare, att hon inte kan engagera och gripa tag, att hon saknar idéer, att hon är överdrivet kalkylerande, att hon inte har någon politisk själ, så är det en märklig form av patriarkal historielöshet som babblar på i okunnighet och ignorans.

Men det är klart, om ämnet, ordvalen och budskapet varken tilltalar en konservativ höger eller en socialistisk vänster – de två sidor som förenas i sitt förakt av Clinton – ses det lätt som irrelevant av dem med blickarna riktade åt andra håll.

Obamas fina men beräknande tal på demokraternas konvent 2004 – tunnare i sak, men effektivt inför hans egen kampanj 2008 – lyfts fram som en mästerlig prestation och ett gott argument för duglighet. Clintons kämpande, kontroversiella tal på FN:s konferens om kvinnors rättigheter 1995, tonas ned och glöms bort när hon kandiderar.

Den som vill förstå varför genusperspektivet behövs, kan börja där.

Clinton har hunnit bekänna ideologisk och politisk färg mer under sitt liv än de flesta amerikanska presidentkandidater genom historien.

Det står mycket på spel i årets val. USA brottas, precis som Europa, med stora, svåra, ödesmättade frågor kring framtidens arbetsmarknad, välstånd, globalisering, teknik, handel, miljö, säkerhet, demokrati, mångfald, tolerans och utbildning. Clinton har inte, ur ett liberal perspektiv, enbart tilltalande svar på de frågorna. Och det hade funnits mycket för ett republikanskt parti av klassiskt snitt att erbjuda som alternativ till demokraterna i vad som skulle har kunnat bli en intressant debatt.

Men det finns ett antal härdade, konsekventa, trovärdiga tyngdpunkter och prioriteringar i Clinton världsbild och samhällsanalys, som bestått relativt intakt under flera årtionden och som gör henne lämpad att leda USA de kommande fyra åren. Samtidigt har det republikanska partiet rasat ihop på ett sätt som inte ens dess hårdaste kritiker trott var möjligt för några år sedan.

Ändå har det nästan blivit något av en sanning det senaste året att Hillary Clinton skulle vara en dålig, frånstötande presidentkandidat. Osympatisk, korrumperad och själlös. Valbar bara på grund av motståndarens bottenlösa plumphet, rasism och inkompetens.

Jag har svårt att förstå frenesin med vilken den beskrivningen görs.

Självklart finns det, efter hennes decennier i den högsta politiken, mycket att invända mot i Clintons historia och insatser. Visa mig den ledande politiker för vilket det inte gäller.

Givetvis är hon maktlysten, beräknande, floskelrik och brutalt ambitiös. Tveklöst är hon beredd att gå långt för att nå sina mål. Visa mig den amerikanska president, även bland de allra mest upphöjda och hyllade, som inte varit det.

Och nog finns det korrumperade gråzoner så det räcker i den clintonska politiska dynastin. De har smutsat ner sig. De har tagit betalt. De har skrivit sina egna regler. Kanske mer än vad en del politiker behövt göra som kunnat vila från början i förmögna arv och ursprung, och som inte jagats, även juridiskt, av vansinnigt aggressiva motståndare under flera årtionden.

Hillary Clinton är ingen ängel, och inte någon kandidat att ha illusioner om eller klistra upp idolporträtt på. Herregud, vilken politiker är det? Vilken värld lever de i som först år 2016 upptäcker att amerikansk presidentpolitik är kletig och rå? Clinton ska kritiseras för det lika mycket som alla andra medskyldiga, men i praktiken får hon klä skott för det mer.

Donald Trump – obalanserad, vulgär, omdömeslös, okunnig och fördomsfull, i gränslandet mellan flera av vår tids extrema strömningar – vore en katastrof som president. Men Hillary Clinton kan entusiasmera och tål att stödjas av fler skäl än så.

Om man räknar in sådana obetydliga faktorer som kunskap, kompetens, erfarenhet, omdöme och balans, är hon en av de bästa kandidaterna i ett amerikanskt presidentval på länge.

Bli först att kommentera