Det erbarmliga tillståndet inom den svenska vänstern

Av , , Bli först att kommentera 4

”Självkritik, hänsynslös, gruvlig, en ända ner till de grundläggande frågorna strävande självkritik”, skrev Rosa Luxemburg när hon satt fängslad under första världskriget, ”är livsluft och livsljus för den proletariska rörelsen.” Och till den unga ryska revolutionen skickade hon en varning, som ekar in i vår tid: ”Frihet är alltid de oliktänkandes frihet.”

Självkritik, intellektuell noggrannhet, intresse för andra perspektiv eller tolerans inför oliktänkande är dessvärre inget man förknippar med dagens vänster.

Börjar det rentav bli dags att ställa frågan: Vad ligger bakom vänsterns historiska misslyckande och förfall på 2000-talet? Vad ligger bakom dess intellektuella, politiska och ideologiska haveri i ett akut skede när vänstern i allmänhet och kulturvänstern i synnerhet borde vara inne i en lysande period av relevans, politiskt inflytande, robust maktanalyser och moralisk motståndskraft i en kamp för demokrati, rättvisa, internationalism, mångfald, feminism och pressfrihet?

Hur kan det komma sig att när den behövs som mest, och hade kunnat bilda en allians med de liberala röster som fortfarande står kompromisslöst upp mot främlingsfientlighet och nationalism, befinner sig vänstern i stället i ett erbarmligt tillstånd av ideologisk torftighet, politisk omdömeslöshet, bisarra prioriteringar, vulgärt tonfall och maktmarginalisering?

Skälen är säkert många, men ett tror jag är vänsterns tendens till intellektuell slöhet, självgodhet och för sociala medier anpassad trendig, faktaresistens jargong som lösen i alla väder. Vänstern har helt enkelt tappat lite av sin bildningstörst och nyfikenhet. Och har glömt bort hur man diskuterar i miljöer där ideologisk mångfald råder. Grupper som uppfattar sig själva som föredömen när det gäller öppenhet och tolerans, kan bli de värsta för alla som inte ryms inom gemenskapen. För i de miljöerna uppfattas kritik mot självbilden lätt som förräderi och kätteri.

Jag har tidigare skrivit om problemet med kulturvänstern i Umeå och dess, för dem som inte är socialister, exkluderande sfär. När detta påtalas blir reaktionen ofta vred. Man vill inte inse att i ett rum där enbart likasinnade finns, och alla andra har fått ett långfinger i fejset, kommer ingen opinionsbildning att äga rum. Istället krymper tanken och erfarenheten. Att identitetspolitiken blivit ett principlöst träsk i många avseenden, där vänstern går ner sig, vill de som gjort karriär på den inte gärna höra. Den tvångsmässiga fixeringen vid att liberaler är den stora fienden, leder vänstern gång på gång in i ruttna sällskap, där konkreta klass- och genusanalyser ersätts av porös revolutionsromantik.

Den svenska vänstern kanske är ett av gilla- och delningsmanins största offer, bekväm i den hållning och det tonläge som är ägnat att snabbt egga stöd av redan övertygade, hellre än samtal och reflektion med fler än ett perspektiv. Det är de små dagliga triumfernas illusion. Interna ryggdunkar som inte betyder något, när de verkliga besluten fattas.

***

Är det här en överdriven beskrivning? Kanske. Självklart är den förenklad. Men med tanke på hur samtiden ser ut, är det obegripligt att dagens vänster kan vara så marginaliserad utan att inse det själv. Uppfattas som så ointressant när beslut ska fattas. Det saknas ju inte frågor för en vital vänster att ta sig an.Främlingsfientlighet, nationalism och drömmen om auktoritära ledare gör dramatiska framryckningar parlamentariskt och medialt i Europa. På arbetsmarknaden väntar tekniska och ekonomiska omvälvningar, som kommer att förändra maktförhållanden, skattesystem, socialförsäkringar och lönebildning i grunden.

Främlingsfientlighet, nationalism och drömmen om auktoritära ledare gör dramatiska framryckningar parlamentariskt och medialt i Europa. På arbetsmarknaden väntar tekniska och ekonomiska omvälvningar, som kommer att förändra maktförhållanden, skattesystem, socialförsäkringar och lönebildning i grunden. Demografiska förändringar kommer att ställa den offentliga sektorn, vård och omsorg, inför helt nya problem.

Feminismens kall är mer globalt och akut än någonsin, och på många håll bokstavligt talat en fråga på liv och död. Klimathotet gör den gamla industrialismens energiförsörjning, en av även det svenska välståndets grundvalar, omöjligt att upprätthålla.

Konstens frihet ifrågasätts under tryck och hot från terrorism, extremism och sekterism. Det sekulära samhället står inför nya balansövningar, med stora krav på en skarp, principiell blick.

Försvarets och militärens demokratiska grundvalar och Sveriges säkerhetspolitiska läge i norr, har återkommit som en av samtidens stora vägskäl. Polisens arbetsmetoder och socioekonomiska prioriteringar diskuteras på ett sätt som kräver långt djupare och noggrannare maktanalyser än kriminaldebattens traditionella vänster- och högerjargonger.

Om internet står en strid kring öppenhet, integritet, kunskapsdelning och jämlikhet som kommer att prägla resten av seklet.

Vänstern bidrar med för lite av substans i de diskussionerna, förmår inte stå emot där det behövs, saknar – med få undantag – maktstrategier och opinionskraft för att få gehör, vinna stöd, spela mer avgörande roller.

***

Det senaste året har gett debatten om liberalismens själ många nya utgångspunkter i takt med att delar av högern börjat sitt skändliga projekt att normalisera och legitimera sverigedemokraterna för att säkra makt till priset av ideologiska grundsvek. Jag välkomnar att vänstern hjälper till att syna det i sömmarna, och ser i den frågan vänstern som en potentiell allierad. Det behövs, det brådskar, det pågår nu.

Men socialliberal känner jag ofta att även vänstern saknas som konstruktiv och relevant medkämpe i vakthållningen mot rasism, näthat och nationalism.

Den ägnar sig åt annat, åt konstigheter; glänsande irrelevant. Debatten om liberalismen flödar. Där bryts gamla allianser och inbillade gemenskaper upp. Några av de mest intressanta, djupgående meningsutbytena, infekterade, arga, men nödvändiga, i Sverige just nu pågår i en liberal kontext. Man kan tala om en grundläggande uppgörelse om vad liberalismens uppgift på 2000-talet ska vara. Inom vänstern är självkritiken svårupptäckt och motsvarande debatt sval.

Utanför bubblan, går världen åt helvete. Men det är som om delar av vänstern redan från början gett upp ambitioner om att ha politisk och opinionsmässig betydelse (vilket kräver mer av inläsning och ärlig beredskap att diskutera målkonflikter, än att ”vara politisk” i meningen frasradikal).

Hur kan vänstern, med marxismens tradition av kärv maktanalys – inget för intellektuella latmaskar – ha blivit så smal, självbelåten, skrikig och passé?

***********************”’

Några fler krönikor om den svenska politiska debatten:

När liberalismen behövs som mest får liberala partier inte svika

Säg nej till förhandlingar med Sd

Liberalerna står inför ett avgörande vägval

Nej till främlingsfientligheten som framtida regeringsunderlag

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Debatten om tiggeriförbud handlar om ett större vägval

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Mod, ett annat Sverige mobiliserar

2015 var ett sorgligt år politiskt

 

 

Norrbotniabanan är inte någon regional tröstnapp, utan en investering för hela Sverige

Av , , Bli först att kommentera 7

Norrbotniabanan är inte, ska inte vara och får inte beskrivas av sina tillskyndare som en satsning på norra Sverige.

Att till en historiskt förhållandevis liten kostnad förlänga järnvägen för samhällsekonomiskt viktig gods- och persontrafik, från Umeå upp till Luleå och Haparanda, är inte att ge Norrland någon dyr, jävla tröstnapp, kompensation, nådegåva eller regional åtgärd som lindring av nöd och uppgivenhet.

Vore det skälet till investeringen, skulle det inte går att argumentera för den.

Norrbotniabanan ska inte heller förstås som maktens försök att skapa en antites till Po Tidholms teser, en strategi att ge en smula räls för att mildra kritik och missnöje över sekel av utsugning. Hela det perspektivet leder, när det handlar om konkreta projekt för att lösa transport- och mijöproblem, tanken fel.

Norrbotniabanan är, måste kunna försvaras och går enbart att motivera som ett rationellt och nationellt projekt. En samhällsekonomiskt genomtänkt investering i den anda som Johan August Gripenstedt formulerade i ett tal inför andra kammaren 7 mars 1870 “angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande”:

”Jernvägar äro icke att anse blott såsom industriela företag. Man bör visserligen se till, att de lemna högsta möjliga afkastning, men ändamålet med deras anläggning (…) har icke varit, att man ville skaffa sig en lönande industri och en inkomstkälla, ehuru detta otvifvelaktigt framdeles blir förhållandet. De äro, med ett ord, icke bygda såsom industriel spekulation, utan i vida högre intressen. Man har påbegynt detta stora materiela företag, för att derigenom gifva ett kraftigt understöd åt nästan alla näringar, hålla oss i jemnbredd med andra nationer och lyfta oss till en ställning, der vi kunna med dem täfla i andlig och materiel utveckling.”

Norrbotniabanan, som nordlig förlängning av Botniabanan – den så kallade bottniska korridoren – skulle skära igenom och förbinda några av de allra viktigaste regionerna för svensk export och svensk råvaru- och tillverkningsindustri.

Tillsammans med redan befintliga dragningar i norr, är det vad som krävs för att Sverige även i norr ska få ett modernt, miljövänligt, pålitligt och flexibelt transportsystem som lever upp till de krav företag runt om i landet ställer på leveranssäkerhet, kostnader och hållbarhet.

Transporterna av råvaror och gods söderut, där många förädlingsföretag tar över för att sedan fortsätta exporten ut i världen, är av avgörande betydelse för hela samhällsekonomin, även för skatteintäkter och investeringsmöjligheter i storstadsområdena.

Norrbotniabanan skulle inte bara ge hela landets basindustri långt bättre förutsättningar att utvecklas även under 2000-talet. Den har också betydelse för att forskning, utbildning och andra förädlings-, tjänste- och specialiseringsföretag – de som kommer att skapa framtidens jobb – ska kunna etablera sig i norra Sverige, och växa här på ett sätt de annars inte skulle klara av. Även nya, teknikavancerade småföretag kräver en fungerande arbetsmarknadsregion med rimliga restider, för att de ska klara sin kompetensförsörjning.

Det i sin tur skapar möjligheter för orter att överleva som kulturbygder med mer jämställda livsmiljöer – inte bara som själslösa besöksmål om sommaren – vilket stärker hela det svenska samhällets erfarenheter, öppenhet och mångfald. Besjälar platser, fördjupar debatten, belyser Sverige på fler sätt. Jag vill hävda att det kommer att vara till vinst för integration och social sammanhållning över tid.

Och för att fullt ut förstå projektets internationella dimension, bör man se Norrbotniabanan utifrån ett europeiskt perspektiv – från Ryssland till Norge – som en nordlig länk för handel, industri, arbetsmarknad, akademi och kulturutbyte.

***

Norrbotniabanan handlar alltså inte om att rädda Norrland, utan om att investera strategiskt och långsiktigt för hela Sveriges framtida välstånd och välfärd.

När Botniabanan invigdes skrev jag i VK om hur järnvägen kanske mer än något annat symboliserar industrialismens genombrott. De ångdrivna rälstransporternas framväxt under första halvan av 1800-talet hängde först nära samman med transport av gruvråvaror, men knöt snart ihop städer och regioner på ett helt nytt sätt, underlättade spridandet av idéer och vidgade arbetsmarknaderna.

Nu är den spårbundna trafiken på väg att få ett nytt uppsving – som en följd av ökad klimat- och miljömedvetenhet. Men det sker i vad många kallar ett slags postindustriell epok där tjänstenäringar och upplevelseekonomi får växande betydelse på arbetsmarknaden.

I det perspektivet är både Botnia- och Norrbotniabanan särskilt intressanta också som brobyggare mellan och förenare två ekonomiska epoker. För samtidigt som kustjärnvägen blir viktig för arbetspendling, handel och utbildning i en tjänstebaserad regionförstoring, så är det också ett projekt med klassisk industriell tyngdpunkt i skogs- och gruvnäringarna.

Botniabanorna är därför ett ännu mer spännande och mångbottnat projekt, med större relevans för hela landet, i dag än när det började planeras.

***

Men att få gehör för det synsättet – värdet av att hålla ihop ett brokigt samhälle, och låta olika regioner stärka varandra i samarbete – har blivit svårare på senare år, när en populistisk lokalpatriotism, framför allt i Stockholm, börjat ta över rubriker och utspel.

Om en lokal Stockholmspolitiker plötsligt får spel och kallar tanken på Norrbotniabanan för en krigsförklaring mot huvudstaden, har det ju väldigt lite med norra Sverige, eller svensk samhällsekonomi, men väldigt mycket med lokala opinioner, att göra.

Där har även många Norrlandsdebattörer just nu skäl till självkritik. Den befängda och hycklande debatten om ett självständigt Norrland – mumma för klickjägare och floskelposörer, men en återvändsgränd för alla andra – har skadat mycket, och gett motståndarna mot statliga investeringar i norra Sverige precis vad de väntat på: ett argument för att kräva att Norrland ska klara sig på egen hand.

Det håller överhuvudtaget på att bli en vattendelare i vår tid: hålla samman eller skilja åt, överbrygga motsättningar eller dra upp nya, detaljerade gränser som hägnar in och stänger ute.

Norrbotniabanans öde blir i slutändan en måttstock på hur djup insikten och kunskapen är om det svenska samhällets helhet, hur regioner hänger ihop, livsmiljöer ser ut och resurser skapas, i maktens politiska, ekonomiska och mediala korridorer.

Umeå riskerar att bli alltmer irrelevant i den nationella debatten

Av , , Bli först att kommentera 3

Kameran har fångat några av dem mitt i steget, nyanlända till Mariehem en solig höstdag i slutet av augusti 1965. Det är lätt att känna ett styng av avund. De är så tydligt i rörelse. På väg in i ett Umeå de på några få år skulle prägla för lång tid framåt, och ut i liv och karriärer som skulle föra dem till många öden och platser i världen.

Här sammanstrålade unga studenter från skiftande sociala, ekonomiska och kulturella bakgrunder. Ofta med de akademiska nybyggarnas temperament, i en tid när hela samhället började bryta upp från gamla normer och hierarkier. Undra på att det gick hett till ibland, uppstod attraktioner och konflikter, i kärlek och politik, i aktioner och studier.

Och det är lätt, så här ett halvt sekel senare, att även fyllas av viss ömhet för dem, där de möter oss med sina väskor, ambitioner, övertygelser, och frustrationer. Ännu är allt öppet, allt möjligt, allt osäkert. Fönstren står öppna och slår i vinden.

På nästan alla bilder: ständigt dessa packningar. Det rådde, skrev VK 1 september 1965, dagen efter att 370 studenter flyttat in i nya bostäder på Mariehem, ”ett virrvarr av ungdomar kånkande på packlådor dignande av böcker, på säckar och svällande koffertar, skidor och gitarrer”. En student ”anlände med en segelbåt på biltaket”.

Där står på en av bilderna Gunnel Sahlin från Jönköping. Bengt-Olof Fredlund från Stjärnhov. Nils Simonsson, från Strömsund och Ove Nilsson från Linköping. Det vilar omisskännligt sextiotal över scenen. Glasögonbågarna, de stränga, allvarliga. Minerna de beslutsamma, forskande. Dagen efter publicerar VK en bild på Karl Svedberg från Mariestad, som tidigare studerat i Göteborg och som med reporterns ord ”garderat sig för lappsjuka” med golfklubbor på ena axeln och skidor på den andra. Han går med rejäla kliv.

Fotograferna visste vad det var de fångade: deras bilder bär pionjärårens estetik och stämning, fortfarande varm, förväntansfull och orolig i arkiven.

Och så denna stora, fria hösthimmel som ingenting tycks skymma.

En flygbild i VK visade studentbostadsområdets två punkthus och fem lamellhus. I bakgrunden anades, vackert, det som då kallades Tavlesjön. Här pågick ett experiment: att skapa ett akademiskt centrum med nationell relevans i en del av landet som haft det längre till makten än alla andra.

***

De som fortfarande lever, är fårade, ärrade veteraner nu. Men då var de unga, barn av den tidiga efterkrigstiden, uppväxta i ett långt mer homogent, konservativt Sverige än dagens. För några år blev Umeå deras gemensamma hem. En del stannade kvar, och bor här ännu. Fråga ut dem, be dem berätta, brygg nytt kaffe, lyssna. De var där, när Sveriges femte universitet började röja sig plats på gamla skogs- och betesmarker.

Man glömmer lätt att det bara hade gått 20 år sedan andra världskrigets slut, när Umeå universitet grundades. Det fanns då levande minnen ända tillbaka till branden 1888.

Dåtidens Umeå, som studenterna kom till, var en stad som i dag så smått börjat falla i glömska. Vi kan knappt föreställa oss hur den tedde sig, med andra drivkrafter, annan uppfattning om sin regionala tillhörighet och annan sammansättning än den senare universitetsstaden Umeå. Jag tycker det är talande, de ord som Bertil Köhler skrev i VK, 1 oktober 1965, i en återblick på Umeå från förr och den förvandling som inletts:

”Jag hann uppleva inledningen till den utveckling Umeå senare genomgått. Jag arbetade där i en brytningstid, när det gamla började få stryka på foten. Sedan dess har Umeå hunnit bli universitetsstad. Jag har i andra hand följt denna utveckling och upplever det som en personlig tillfredsställelse. (…) Genom mitt vemod upplever jag just nu att Umeå alltjämt är en vacker stad, den har definitivt vunnit på sina absoluta ansiktslyftning. Att man ändå känner en viss saknad över det som försvunnit beror givetvis helt och hållet på att man själv är retuschör i den imaginära bilderbok ens minne bläddrar i.” Han konstaterar också att: ”Universitetet i Umeå är det bästa som hänt Norrland.”

Gång på gång Norrlandsperspektivet.

***

När de nya studenter samlades uppe på höjden ovanför staden om kvällarna och blickade ut över landskapet, kunde de se Västerbotten börja breda ut sig mot horisonten. Kanske anade några av dem både älvdalarna och skogstrakterna, på vägen västerut mot fjällen.

Alla dessa olika, skiftande bygder med sina lokala historier, maktförhållanden, politiska tendenser, ideologiska nyanser, kulturtraditioner, föreningar, näringar och människor som tillsammans skapade en mångfald och lite motvilligt, men ändå ofrånkomligt, i båda omvärldens och egna ögon, formade något som redan då kallades för Norrland av en del, norra Sverige av andra.

För så är det ju, att olika bygder och regioner står för lite olika saker, berättar om sina skilda erfarenheter och först tillsammans utgör en helhet. Det behövs många regionala röster, för en djupare och klarare förståelse av ett samhälle som är så utsträckt och skiftande som det svenska.

I ledaren 17 september 1965, dagen då universitetet invigdes, skrev VK att det var ”en stor dag för hela Norrland”, i ”gemensam glädje”, med ”oöverskådlig framtida betydelse för hela Norrlands utveckling”. Dagen efter skrev VK i huvudledaren om landsbygdens och norra Sveriges utmaningar, och betonade att det nya universitetet också hade som en viktig forskningsuppgift att ”studera sin egen uppbyggnad och dess återverkan på bygd och utveckling i övre Norrland”.

Senare på året rapporterade tidningen också om “en sammankomst av speciellt intresse och stor betydelse för den framtida utvecklingen i Norrland” som ägt rum på geografiska institutionen vid Umeå universitet med planeringsdirektörerna på de fem nordligaste länens länsstyrelser närvarande. Målet med samarbetet var “att få geografiska institutionen i Umeå att fungera som gemensamt diskussionsforum för befolknings- och näringsplanering i norrlandslänen”. Särskild uppmärksamhet ägnades glesbygdsfrågor och en samordning inför den väntade befolkningsminskningen.

Högre utbildningar fanns förstås redan sedan ett antal år tillbaka i Umeå när universitetet grundades, och de studenter som kom mot slutet av 1960-talet var inte de första. Men universitetet gav staden en både regional och nationell roll av helt nytt slag. Därför är 1965 ett år att utgå från i en diskussion om Umeås roll i svenskt samhällsliv.

***

Det Umeå som började ta form då hade betydelse för hela landet. Som experiment, satsning, förebild, alternativ, i en tid när många omvälvande saker hände samtidigt i samhället de åren: Strukturomvandlingar i ekonomin. Tilltagande urbanisering. Utbyggnad av välfärden. Satsningar på högre utbildning för fler. Stärkt engagemang och politisk medvetenhet i kampen för jämställdhet och tolerans. Framväxten av ny internationalistisk ungdomsrörelse.

Det märks även i VK:s spalter månaderna kring universitetets invigning, hur starkt oroligheter i omvärlden gör sig påmind. Många texter ägnas – mitt i diskussionerna om Rådhustorgets utformning, bråkiga ungdomar och kulturdistributionens principer – åt de stora världsfrågorna. Vietnamkriget står redan i centrum.

Umeå universitet hade en lång förhistoria, som gick decennier tillbaka. Men i efterhand känns det logiskt att verksamheten tog fart när den gjorde.

När Umeå av tidningen Expressen utsågs till ”Årets stad 1966”, pekade lovorden om initiativkraft, framtidstro och föredömlig samhällsinsats kanske mer framåt mot en roll Umeå skulle få senare. Men de saknade inte fog för sig.

Som universitetsort i norr, ett tillväxtcentrum med progressiv hållning, ett lokalsamhälle med någorlunda mångfald och tolerans, en miljö för alternativrörelser inom ramen för ett brett, politiskt samarbete, en urban punkt i landskap av kulturbygder, kunde Umeå i sina bästa stunder – det har funnits andra stunder också, långt fler än den officiella självbilden vill medge – förena skilda perspektiv och sammanföra erfarenheter som tidigare saknats i debatten.

Umeå har tidvis haft en röst, hållning och utveckling, har gjort prioriteringar och lyckats gå före i viktiga frågor, på ett sätt som väckt intresse och respekt på en nationell nivå.

***

År 2016 är saknaden av den rösten och hållningen stor och tilltagande. I en tid av dramatiska spänningar och nya samhällsomvandlingar borde Umeå med sin ställning, sin mångfald, sina resurser och sina traditioner ha mycket att säga övriga landet. I frågor som rör migration och integration, minoriteters rättigheter, ekonomi och arbetsmarknad efter digitalisering och automatisering, relationen mellan stad och land, miljö och hållbarhet utanför metropolerna, framtidens småföretagande och grunderna för välstånd och välfärd.

Här finns både utrymme och behov av ett Umeå som, trots friska lokala motsättningar och hård debatt, ändå förmår stå för något slags moralisk och intellektuell hållning, som visar vägar framåt när andra sviker eller hukar.

Men istället riskerar Umeå, i politiskt avseende, att upplevas som alltmer irrelevant och inkonsekvent.

Trots goda undantag, kännetecknas Umeås politiska debatt av tilltagande navelskåderi, blandat med en ängslig anpassning till nationella jargonger och utspel som tillämpas på lokala förhållanden utan intellektuell självständighet och kraft. Det saknas resning, modet att gå före, viljan att ta risker, att investera tyngd och prestige för grundläggande värderingar, i konflikt med en sorglig tidsanda.

För att bara snudda vid de två största partierna: Socialdemokraterna lider sedan valet av Hans Lindberg ovilja att säga mer än han absolut måste, oklarheten kring hans interna mandat och hans tendens att vilja vara många till lags, även om det kräver motstridiga besked beroende på sammanhang. Jag skulle önska att han sjöng ut oftare och tydligare, så att den lokala debatten fick någonting fastare att förhålla sig till.

Och moderaterna med Anders Ågren i spetsen – som hade haft ett gyllene läge att konstruktivt använda det tomrum socialdemokraterna frivilligt skapat – har valt att lägga sin kraft på sunkiga, djupt beklämmande utspel mot tiggare och EU-migranter. Det är möjligt att den jakten på några procentenheter extra i nästa val kommer att lyckas, men till vilket pris.

Tid och förtroende har gått förlorat under hela mandatperioden, på de flesta håll i umepolitiken.

Nu vänds ögon och öron oftare i andra riktningar, till andra platser i landet, för inspiration, energi, initiativ eller idéer av djupare slag, för meningsutbyten som lyfter frågor, hittar nya aspekter och visar nya möjligheter, istället för dem som som bara kopierar eller avvaktar andra.

Umeå borde ha mer att säga övriga Sverige, i ett läge när fler förebilder med hållning behövs. Det är synd, i en stad med en historia som förpliktigar, att de ambitionerna verkar saknas.

 

*****

Några tidigare krönikor om Umeå:

Något själlöst vilar över Ikea-euforin i Umeå

Skenhelighet i mantrat om det toleranta Umeå

Har Umeå universitet en framtid?

Umeå riskerar att falla platt mellan stolarna

När byar och kommundelar förvandlas till det glömda Sverige

Umeå måste undvika att bli Sverige floskelstad

Ett Västerbotten passerar revy

Är Umeå universitets storhetstid redan över?

 

Det moderna samhällets behov av andlighet

Av , , Bli först att kommentera 4

Waldemar Svensson skrev 1967 i ”Tro, frihet, samexistens”, några rader, där han började med att citera sig själv från 1937: ”Mot bakgrund av det då aktuella läget – som präglades av den nazistiska uppmarschen – skrev jag: ”på vitt skilda vägar söker man i vår tid lösa problemen. Den ryska klasskampen, den tyska raskampen, den rationalistiska otron, den lidelsefulla vantron, den vetenskapliga självtillräckligheten och den religiösa bortvändheten har ett gemensamt: man accepterar bara en del av livets mångfald och underkänner resten. Men kulturen tål inte vid denna sönderdelning.””

Jag håller, fortsatte Svensson, ”fast vid detta. Inriktningen av vår strävan bör vara, att lära känna hela verkligheten, att bejaka livets rikedom.”

Mitt frisinne har andra tyngdpunkter än Waldemar Svenssons, men de här raderna utlöser ett dåligt samvete hos mig, och jag ska söka förklara varför.

***

Är det sent i västvärlden år 2016?

Ruckas nu, framför våra ögon, både det vunna välståndets ekonomiska och den mogna demokratins etiska grundvalar långsamt ur sina lägen? Håller panik på att uppstå? Vid sidan om alla objektiva fakta, mätbara förhållanden, konkreta tal.

En vag, aggressiv, frustrerad känsla av att ”något, vad som helst, måste göras!”?

Är vi inne i ett skifte till en annan samhällsordning, auktoritärare, fattigare, mer nationalistisk, främlingsfientlig och intolerant? Signalerar det växande stödet för antiliberala extremister, mytomaner och populister på politikens ytterkanter, en process som är både oundviklig och enbart i sin linda? Är samhället på väg in i en fas av ideologiskt självskadebeteende? Och i så fall varför?

Det slarviga, historielösa, faktaresistenta odlandet av nostalgi kring ett ihopfantiserat förflutet – myten om att det går utför och bakåt sedan decennier, att förr var det minsann bättre – har ju pågått länge inom både den konservativa högern och den frasradikala vänstern.

Sånt går hem. Medierna är fortfarande fulla av det förljugna perspektivet: Vad var det som gick snett, vem tog idyllen ifrån oss? Den jargongen har satt sina spår, och även bäddat för dagens främlingsfientlighet.

Men det är en gammal debatt. Förklaringen måste sökas djupare än så till den nya febrighet, otålighet och oro som kan skönjas överallt i samhällsdebatten, och som plötsligt får etablerade röster att rycka på naiva, principlösa axlar åt tanken på ett parti som Sd som regeringsunderlag.

Varför förmår inte längre de erfarenheter och insikter som burit upp den långa resan från förtryck, lidande, intolerans och fattigdom till demokrati, välfärd, mångfald och någorlunda trygghet, entusiasmera? Med tanke på hur illa den politiska utvecklingen ser ut runt om i Europa, måste nog den frågan ställas med större självkritik än tidigare.

En ofta bortviftad aspekt, och där har åtminstone jag anledning att vara självkritisk, är att det moderna, genomrationella, materiellt hyggligt ställda och i det stora hela gott fungerande samhället missat, eller ignorerat, rentav föraktat, ett slags andlig dimension, ett andligt behov, som också behövs för en mänsklig helhet.

Missförstå mig inte. Jag ser det sekulära samhällets principer som de enda som kan garantera religionsfrihet, och frihet överhuvudtaget. Men samhällsutvecklingen influeras ju av mer än sådant, och det finns mer att diskutera än bara principer som bör omgärda själva beslutsfattande.

Där finns civilsamhällets, föreningslivets och kulturskapandets irrationella mångfald; människors känsla och upplevelse av mening, människors drivkrafter, världsbilder, sätt att söka tröst och hämta kraft, enskilt och tillsammans. På enbart det politiska beslutsfattandets och de väloljade systemens kost, blir man knappast hel, läkt, rörlig i själen.

Och längtan efter mening, uppgift, helhet, gemenskap, drivkraft, inre djup, öppna fönster och andra rum – det som konsten, möten med andra människor, kärlek, förluster, åtrå, spänning, grubbel, frälsning kan ge – är så stark och mänsklig, att om den inte tillfredsställs, kommer den att revoltera, fly, spränga upplevda bojor.

I det ligger både något stort och något potentiellt väldigt farligt, som måste diskuteras, förstås, erkännas. Det andliga livet, hur vi än definierar eller lever det, är ett perspektiv som borde ägnas mer tid och allvar, även i traditionella politiska analyser. I en diskussion om tolerans, hör det också hemma.

***

Jag läste häromdagen Orhan Pamuks mycket initierade, personligt färgade essäer (i samlingen ”Andra färger. Essäer och en berättelse”, översatt till svenska av Mats Müllern”) om Dostojevskij, Källarmänniskan, Onda andar och Bröderna Karamazov.

De är tänkvärda ur det här perspektivet också.

Dostojevskijs bittra, cyniska, motsägelsefulla källarmänniska vänder sig mot den tidens västvänliga liberaler och materialister, och hävdar, skriver Pamuk, att vi ”även om vi inser vårt eget bästa aldrig kommer att orka fullfölja det.” (…) Senare visar det sig att det är ännu svårare att vara rationell. ”En människans kraft består inte att vara en kugge i ett maskineri, utan att vara människa… Därför handlar vi inte som det förväntas av oss, utan irrationellt.” Källarmänniskan motsätter sig den västerländska rationalismens yttersta grundval; det logiska faktum att två plus två är fyra.”

Om Bröderna Karamazov – min största läsupplevelse i tonåren och enligt mig Dostojevskijs rikaste verk – skriver Pamuk:

”Vad var det då för stor hemlighet Dostojevskij viskade i mitt öra i Bröderna Karamazov och sina andra stora romaner? Var det att han övertygade mig om att man måste tro på en Gud eller något högre väsen, samtidigt som han visade att det till sist egentligen inte fanns någonting att tro på? Var det att han tvingade mig att inse att vi inom oss har en liten demon som motarbetar våra innersta övertygelser? Eller var det som jag på den tiden föreställde mig, att man å ena sidan måste inse att livets kärna var passion och stora idéer, och å andra sidan att det som gör oss lyckliga är en ödmjukhet som står i motsats till dessa stora idéer. Eller var det kanske att inse att människan var en varelse som snabbare och mer obeslutsamt än man trodde kunde pendla mellan så fundamentala motpoler som kärlek och hat eller fantasi och verklighet.”

***

Anne Applebaum lyfte i årets Wibbleföreläsning hos Ohlininstitutet fram många olika förklaringar till vår tids extremism och polariserade debatt: Ett lägre förtroende för väst efter först Irakkriget och sedan finanskrisen 2008. Oron för arbetsplatser i globaliseringen. Fördomar och myter om invandring. Sociala mediers tendens att skapa separata bubblor av likasinnade, som förstärker extrema åsikter.

Hennes avslutande punkt handlade dock om den brist på energi och omvälvning, som många upplever. Hon talade om ”hur tråkigt status quo kan te sig” i jämförelse med revolutionära stämningar.

Under hela efterkrigstiden har vi utgått från att fred och ett ekonomiskt system som är bäst på att skapa välstånd, jobb och ett ordnat, bekvämt samhälle, är tillräckligt för människor. Men människans väsen är mer sammansatt, på gott och ont, än så och söker även annat. Människor riskerar att helt enkelt bli uttråkade av den förutsägbara politiska stabiliteten.

Det är en komplex, jobbig, uppfordrande insikt som vi som försvarar det öppna, fördragsamma, stabila, demokratiska samhället kanske ägnat för få tankar.

Inte för att svaret ska bli mer av förödande anpassning och eftergifter. Utan för att vi ska bättre ska förstå vad det är som får det till synes obegripliga att hända i val och opinionsmätningar, och kunna bemöta det utifrån värderingar, vägval och principer som står främlingsfientligheten och rasismen emot.

Ericsson och hur det en gång började

Av , , Bli först att kommentera 0

De trista nyheterna om Ericssons planer på att lägga ner tillverkningsdelen i Sverige, ger skäl till många reflektioner om sambanden mellan svenskt välstånd och svensk industri, ekonomisk utveckling, politiska reformer och enskilda insatser, förr, i dag och i framtiden.

Det kan vara nyttigt att minnas hur det började.

Skrev en krönika om just Ericsson i serien ”Min akademi” för ett par år sedan: ”Minns vägen till det svenska välståndet.”

Stöd kraven på att Snowden ska benådas

Av , , Bli först att kommentera 0

Redan vid det första mötet med dokumentärfilmaren Laura Poitras och journalisten Glenn Greenwald på ett hotellrum i Hongkong, betonade Edward Snowden att han inte ville låta en medial fixering vid sin person stå i vägen för den långt viktigare debatten om det världsomspännande övervaknings- och avlyssningssystem han var på väg att avslöja. ”Jag vill inte bli storyn”. Så har det återgetts både i Poitras film Citizenfour, i Greenwalds bok ”No place to hide” och i åtskilliga senare intervjuer med Snowden själv.

Samtidigt var han från början klar med att hans namn och identitet skulle röjas i ett tidigt skede. Det skulle framgå att han var källan, för att undvika att andra inom NSA blev misstänkta eller råkade illa ut. De spår han enligt egen utsago medvetet lämnade efter sig i samband med att han laddade ner de hemligstämplade dokumenten, hade samma syfte. Inte direkt, men i sinom tid, när allt var läckt och informationen i säkra publicistiska händer, skulle det inte behöva råda några tvivel om vem som låg bakom avslöjandet.

Snowden ville också, genom att gå ut öppet med vem han var, vilka han arbetat för, vilka positioner han haft och vilka motiv han hade, markera att han inte var rädd och inte tänkte gömma sig i anonymitet. Det skulle försvåra för myndigheterna att misstänkliggöra honom som spion i det dolda för någon främmande makt.

Sakfrågan, materialet och skandalerna i fokus, men med Snowdens person som en symbol för debatten och åskledare för den amerikanska regeringens motåtgärder. Den dubbelheten har funnits med från början, ända sedan de första artiklarna om NSA-skandalen publicerades på våren 2013.

Och den förklarar också – tillsammans med Snowdens anmärkningsvärda förmåga att sammanfatta komplexa tankegångar och tekniska detaljer i konkreta, vältaliga och principiellt stringenta formuleringar – varför Snowden, trots att han inte ville ”bli storyn”, har stått i centrum ända sedan dess.

De lagbrott, lögner och övergrepp han hjälpte världen att få upp ögonen för var långt viktigare än hans person. Men utan Snowdens öde som visselblåsare skulle det ha blivit svårare för människor runt om i världen att fullt ut förstå vilka förbrytelser och omfattande missförhållanden det är han faktiskt blottlagt. Makthavarnas jakt på och vrede mot honom, fungerade som en illustration av vilka krafter han utmanat.

Snowden blev inte centrum för, men behövdes som referenspunkt i det journalistiska arbetet. Och han har varit en inspiration för många av de medborgarrättskämpar, internetaktivister och kritiker av massövervakning och massavlyssning som engagerat sig i kampanjer, folkbildning och aktioner de senaste åren.

***

De krav som nu förs fram från Amnesty och andra medborgarrättsgrupper på att USA:s president Barack Obama borde benåda Snowden, kan därför inte enbart ses som en fråga om Snowdens personliga situation och framtid, även om den i och för sig är nog så viktig.

Kraven på en benådning av honom – eller tidigare på att något av alla de hittills skamlöst fega EU-medlemsländerna borde ge honom politisk asyl – går även att motivera utifrån hela den globala debatt som han bidragit till att utlösa och intensifiera. Om internet, integritet, privatliv, demokrati, gränserna för staters makt och företags och myndigheters skyldighet till transparens.

Den debatten har långt fler spår. Inte alla har med det område som Snowden rapporterat om och inifrån. Övervaknings-, kontroll- och kartläggningsmanin, även i privat och kommersiell form, som fräter sönder det moderna samhället – och delvis matas frivilligt av oss alla, när vi böjer oss för de grumliga användarvillkoren hos några få digitala bolag och deras algoritmer – är ett större problem än bara de skandaler Snowden blottlagt.

Men hans avslöjanden har haft en ovärderlig betydelse för att öka medvetenheten och granskningen av den övervakning och avlyssning av medborgare som stater ägnar sig åt, och som även utnyttjas för andra lagvidriga övergrepp. Drönarna som dödar från skyn utan rättsprocesser är bara ett, alldeles för lite debatterat exempel.

***

Ständigt kommer vädjandena att vi ska lita på systemen, lita på att inget går snett, att inget missbrukas sker, att den mänskliga faktorn inte existerar, att tilliten till auktoriteter ska väga tyngre än upprätthållandet av principer.

Tekniken som skulle hjälpa till att frigöra kommunikation mellan människor, bryta ned makthierarkier, missbrukas för att istället tvinga in människors kommunikation under statliga och privata mikroskåp. Det gränslösa, blir det instängslade. Tekniska möjligheter blir svepskäl att sätta principer ur spel.

Över tid kommer alla de här trenderna och tendenserna att flyta samman till en bred attack inte bara mot rätten till ett privatliv, utan mot själva uppfattningen att det finns något privatliv överhuvudtaget. Det är det vedervärdigaste med övervakningssamhället – att vi vänjer oss av med att ens förvänta oss rymliga, heliga privatsfärer, egna och andras.

Vi är bara i början av övervakningssamhällets framväxt. Säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen – statliga och privata – kommer att driva på utvecklingen så hårt det går, i takt med att de tekniska möjligheterna blir större och mer subtila, nya hotbilder ger politiska svepskäl för ökade intrång i privatsfärer och en politisk och industriell avlyssningskapprustning äger rum mellan olika länders säkerhetstjänster.

En del av den här utvecklingen kommer att ske på halvt frivillig väg. Många kommer i en informationsekonomi självmant underordna sig några få IT-jättars kontroll-, manipulations- och registreringsmonopol, för att kunna ta del av effektiva hjälpmedel och forum. Den digitala underordningen kommer dock just därför i växande utsträckning att bli nödvändig, ibland obligatorisk, för jobb, boende, konsumtion och socialt liv.

Och mycket därutöver kommer att ske i hemlighet och med tvång, när stater eller storföretag masspionerar på människors kommunikation och rörelser, helt utanför lagstiftning och regelverk.

Det som för bara några år sedan avfärdades som galna konspirationsteorier har i avslöjande efter avslöjande visat sig vara sant.

Vi är i dag inte bara entusiastiska inför teknikens möjligheter, utan också medvetna om risken för att ett slags digital totalitarism kan uppstå om vi inte står upp för friheter och rättigheter, när massövervakare söker åsidosätta dem. En av dem som vi har mest att tacka för de avslöjandena och den medvetenheten, är Snowden.

***

Utsikterna att kampanjen om en benådning av honom ska lyckas är minimala. Synen på staters rätt att bryta mot lagen för att få tillgång till information om människors privatliv – med de sedvanliga, ihåliga hänvisningarna till terrorbekämpning – hör till de frågor där Barack Obama vara en stor besvikelse under alla sina åtta år i Vita Huset.

Ändå är det rätt och viktigt, att kraven framförs och får så brett stöd som möjligt. Snowden tog stora risker för att avslöja en gigantisk apparat som trampar på grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Han har avslöjat ett av vår tids allvarligaste hot och fått betala ett högt pris för det.

Det är inte säkert att kampen för individens frihet och rätten till en privatsfär går att vinna, trots att omfattningen av övervakningen börjar stå klar. Kanske hade Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare Frank Schirrmacher fel när han skrev att det fortfarande är vi själva som bestämmer vad som ska tillåtas eller inte, att den digitala totalitarismen går att stoppa, att det öppna samhället går att värna. Kanske står det inte längre i vår makt att ta kontroll över situationen och bromsa där det börjar spåra ur.

Men vi har en moralisk skyldighet att försöka, att inte lägga oss platta, att inte gå i varenda fälla, att inte klicka ”godkänner” i varje ruta, att inte agera som om det inte angick oss när storebrorssamhället vädjar om vår förståelse, godtrogenhet och frivilliga medverkan.

***

Är Snowden en hjälte? I mina ögon, det har jag skrivit om flera gånger tidigare, är han definitivt det. Skulle han förbli en uppmärksammad, ofta citerad person kommer han säkert förr eller senare att göra många besvikna ibland. Med konstiga analyser, dumdristiga uttalanden, omdömeslösa allianser, allmänna idiotgrejer. Rampljuset är obarmhärtigt mot dem som dröjer kvar i det. Och människor är ofullkomliga, besvikelserna sällan långt borta. Men hans rätt till en fristad och till en framtid utan förföljelse av de myndigheter vars olagliga verksamhet han bekämpat, är en fråga långt större än bara vad man tycker om honom som person.

Stöd kraven på att han ska benådas. Hjältar behöver inte bara agera ensamma. Tillsammans går det också.

 

******************************************

(Den här krönikan innehåller även några passager från tidigare texter av mig i VK)

Fler krönikor på liknande tema:

Låt oss inte bli de digitala jättarnas nyttiga idioter

”Ändå försvinner Du i bilden av det Hela”

Industrijättar är vana att omgivningen kryper för dem

Vårt behov av gemensamma torg

Dags att gaska upp oss – ett sekel av framsteg att kämpa för

 

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Av , , Bli först att kommentera 1

”Under så lång tid älskade de mig inte”, svarade Angela Merkel som relativt nybliven parti- och oppositionsledare på en fråga i Die Zeit våren 2000 om faran med att plötsligt gå från att vara ständigt nedvärderad till att bli mediernas favorit, ”att jag inte nu blir beroende av deras kärlek”.

Jag kämpade, fortsatte hon i en kommentar till att tidningarna istället för elaka bilder börjat välja ut sådana där hon skrattar, ”i åratal när de snarast ignorerade mig – alltså kommer jag att överleva även nästa fas. (…) Varken min politiska självbild eller mitt självmedvetande hänger på det. Det som är bra med vår tid är, att förhållandena ständigt förändras.”

Och hon återkom i samma intervju – alltså fem år innan hon själv blev tysk förbundskansler – flera gånger, till frågan om makt och maktutövning. ”Jag är inte mer maktmedveten är andra. Men jag står ärligt för min makt, bara så kan man avdemonisera den.”

”35 år av mitt liv”, sa hon i en återblick på sin egen uppväxt i det kommunistiska DDR, ”levde jag i en diktatur, som tog över direkt från den tidigare! Jag är skeptisk, när andra säger att det aldrig kan hända igen.”

På en fråga om hon anser att demokratin alltid är hotad, svarade hon att den aldrig kan tas för given: ”riktiga strukturer är fortfarande viktigare än förtroende för politiker. Och om Tyskland hittar sin identitet, står för den, är det bra för demokratin – mycket skadligt kommer av det outtalade, dolda. Vi borde utveckla en naturlig känsla för hela vår historia och sedan säga: Vi är också glada över att vara tyskar.”

Att det är viktigt för tysk politik att det inte finns något etablerat parti till höger om kristdemokraterna, höll hon med om. ”Willy Brandt ville inte heller se någon kraft till vänster om socialdemokraterna.” Men, sade Merkel också, ”det förändrar inte det faktum att de viktigaste politiska motsättningarna utspelar sig i mitten”.

Hon efterlyste myndiga, unga medborgare med förmågan att göra avvägningar mellan olika alternativ, och som inser att det inte finns några perfekta lösningar. ”Min oro är att politiker snart inte längre intellektuellt förmår bearbeta den otroligt snabbt ökande mängden vetande. Hur ska de kunna ställa rätta frågor och ge riktiga ramförutsättningar, när det knappt sitter en enda läkare och bara några få biologer och fysiker i förbundsdagen.”

***

Det är nyttigt ibland, att gå tillbaka och titta på hur politiska ledare, partier och frågeställningar utvecklats under åren, förändrats eller förblivit sig lika. Ofta hittar man tidigt frön och tendenser, insikter och myter, som senare bryter fram med full kraft.

I intervjun som jag refererar till ovan finns mycket av det som ännu i dag kännetecknar Merkel: Den förnuftiga, lugna nykterheten. En tro på rationella argument och problemlösningar. En historisk medvetenhet om nazismen, fascismen och kommunismen präglad av både viss distans till förenklade paralleller och stark oro för att katastrofer ska inträffa på nytt. En rädsla för överdriven emotionalitet i debatten och en dragning till pragmatism och lyhördhet. En klar syn på vikten av stabila, fungerande institutioner i ett demokratiskt samhälle. En skeptisk hållning till mediers skiftande lynne när de utser dagens vinnare och förlorare.

Men där syns också punkter, på vilka hon sannolikt ändrat om inte uppfattning, så åtminstone betoning, eller där saker skett som gjort att hennes uttalanden i dag skulle formuleras annorlunda: Talet om den tyska identiteten – det här var långt innan fotbolls-VM 2006 och den så kallade sommarsaga som ännu i dag anses ha utgjort en i huvudsak positiv brytpunkt i Tysklands förhållande till det nationella. Den fasta tron att det är i det politiska mittfältet som allt väsentligt utspelar sig.

***

Jag hör till dem som i Angela Merkel – trots de brister hon givetvis har och de många kompromisser hon gjort – ser en av de senaste årens få riktigt trovärdiga, ansvarsfulla europeiska ledare som förmått hålla huvudet kallt, försökt hålla en någorlunda intellektuell nivå och ärlighet och framför allt stå emot de värsta formerna av främlingsfientlighet, extremism och populism.

Merkel är maktmedveten, strategiskt slug som få, vet hur man manövrerar ut motståndare så effektivt som möjligt och är inte beredd att för en sekund bjuda oppositionen på något i onödan. Hon har också en välutvecklad känsla för vad som är möjligt att uppnå, och vad som vore fåfängt att sikta på, i varje enskild situation.

För tre år sedan skrev jag så här: ”Trots att Merkel har stora förtjänster har hennes sätt att bedriva politik också påtagliga brister, och de bristerna kan få konsekvenser. (…) Merkel är en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som nästan aldrig tar politiska risker för en övertygelse och som bygger sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon söver anhängare, motståndare och medborgare, suger ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken, undviker att fastna i dogmatiska positioner.”

Men hon, som så länge kritiserades för att vara helt principlös, har sedan flyktingfrågan hamnade i centrum och den brutala främlingsfientligheten inledde sin nya framryckning i Europa, blivit en av dem som in i det längsta försökt att bevara en grundläggande humanism och medmänsklighet i sina beslut, uttalanden och framträdanden. Merkel har visat sig ha mer av en ideologisk kärna än de flesta, när det verkligen börjat bränna till.

Framför allt i synen på Europas ansvar för flyktingar och asylsökande, har hon vägrat att förfalla till vindflöjeri och populism, även till priset av svåra förluster för hennes parti i viktiga delstatsval, och till priset av egna, fallande opinionssiffror. Inför det är det lätt att känna tacksamhet.

Följer man hennes politiska väg från murens fall och fram till i dag, ser man snabbt att hon är ganska väl rustad även för denna nya fas av motstånd, kritik och hån från politikens ytterkanter till höger och vänster, och inifrån det egna partiets konservativa falang. Hon kommer inte att få panik, eller fälla tårar inför dåliga opinionsmätningar, i första taget. De som sätter sitt hopp till Angela Merkel som en motvikt till alla oroväckande tendenser i europeisk politik i dag, kan alltså utgå ifrån att hon inte kommer att låta skrämma sig.

I slutändan är det dock alltid medborgarnas beslut och de demokratiska utslagen som måste räknas. Faller hon i nästa val, eller inte får sitt partis mandat att kandidera en gång till, kommer hennes röst att fattas i europeisk politik inom bara något år, med, kan man befara, allvarliga konsekvenser.

Därför var gårdagens nya nederlag (i skrivande stund bakåt med runt sex procentenheter till 17 %) för hennes kristdemokratiska CDU, i ännu ett delstatsval, den här gången i Berlin, så oroväckande. Bara några veckor efter smällen i Mecklenburg-Vorpommern. Visserligen är CDU i Berlin lokalt väldigt svaga sedan år tillbaka. Och socialdemokratiska SPD, stadens största parti som styrt med kristdemokraterna i koalition sedan 2011, åkte på ett lika stort väljartapp (ner från 28,3 % 2011 till 21,6 % i går). Berlinvalet uppvisade också andra, mer svårtolkade förändringar: Bland annat stora uppgångar för vänsterpartiet Die Linke och liberala FDP, som båda gick dåligt i Mecklenburg-Vorpommern.

Men det nya, populistiska, främlingsfientliga AFD fortsatte sina framgångar med att i Berlin, av alla ställen, vinna stöd av över 14 procent.

Det kommer att öka den interna pressen på Merkel ytterligare. Kraven på avgång eller eftergifter kommer att tillta. Måtte hon och hennes anhängare fortsätta stå emot.

***

Några fler krönikor på temat:

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Merkel både vinnare och förlorare

Storseger för Angela Merkel

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Lovvärda ambitioner och hållna tummar

Delstatsval i Berlin med konsekvenser (2011)

 

När liberalismen behövs som mest får inte liberala partier svika

Av , , Bli först att kommentera 2

”Om det andra kan jag säga: Jag vet att livet fortsätter och troligen är lika intressant som förr. Jag har ju sett hur det fortsätter. Men min penna är inte så villig att anteckna. Ibland gör jag en aftonpromenad i vår stad och går upp till farfars gamla hus vid slottsbacken och betraktar det innan solen går ner. Då fortsätter jag oftast fram till det fyrkantiga tornet som ännu står. Jag lägger handen på muren. Jag tycker att den svettas ångest och att den ska fortsätta med det så länge tornet står, kanske i hundra, kanske i tvåhundra, trehundra eller tusen år. Känslan gör mig nedstämd.”

(Ur Daniel Drouins protokoll, i Eyvind Johnsons ”Drömmar om rosor och eld”.)

***

Det är 2010-talets mest oroväckande paradox: I ett skede när behovet av, längtan efter och ropen på en aktiv, modig, principfast, temperamentsfull, bråkig, i många riktningar obekväm och för långt fler människor inspirerande liberalism, är större än på mycket länge, så tycks liberala partiorganisationer runt om i Europa vilja göra sig så små, ängsligt strategiska, konflikträdda, urvattnat borgerliga (redan ordet är vämjeligt tomt på substans), själlösa och allmänt svåridentifierade som möjligt.

Det är svårt att förstå varför.

Extremismen blossar upp, gång på gång, i flera olika våldsamma skepnader, alla riktade mot det öppna samhället. Den organiserade främlingsfientligheten vinner mandat, makt och gehör i demokratiska församlingar runt om i Europa. Separatism och nationalism är på frammarsch överallt. Rasistiskt och sexistiskt näthat, liksom fundamentalistiska patriarker som utnyttjar det omgivande samhällets naivitet, håller på att i praktiken föra rättighets- och jämställdhetsdebatten bakåt flera decennier. Nyauktoritära läror får höger och vänster att förenas i en trendig och majoritetsduglig antiliberalism.

Den stora digitala revolutionen, det moderna informationssamhällets alla drömmar och möjligheter, håller på att förrådas av statlig och privat övervakning, algoritmstyrd kommersialism och den minsta gemensamma nämnarens trivialisering av medierna. De socialliberala socialförsäkringssystemen, så viktiga för klassresor, strukturomvandlingar och social sammanhållning, kan vara på väg att bli irrelevanta när arbetsmarknader förändras radikalt av robotisering och digitalisering. Kunskaps-, bildnings- och upplysningsideal, liksom insikten om hur nära lärande, lärarförebilder och ansträngning hänger ihop med kreativitet och kritiskt tänkande, riskerar att gå förlorade.

Och den svåra, men viktiga, diskussionen har dragit igång om mening, djup, andlighet och känsla av sammanhang i människors liv, även i det superrationella och välorganiserade samhälle som trodde sig ha kommit så långt.

***

I nästan varje politisk fråga mobiliserar extrema rörelser, med passioner, snabba, stora gester, glödande övertygelse och allt mer skamlös aggression mot oliktänkandee. Det vore gränslöst naivt att tro att inte liberala krafter i det läget måste uppbåda sina bästa argument och företrädare, och ta sig an samma frågor, utifrån grundläggande värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter, humanitet, internationalism och mångfald.

Det finns, förstås, inget automatiskt samband mellan partiers namn och partiers ideologier. Och bärarna av idéer och idéarv är ofta helt fristående. Men de flesta demokratier bygger på någon form av partiväsende. Att människor möts i sammanslutningar, organisationer eller föreningar är nästan alltid en förutsättning för långsiktighet, helhet och samtalskultur i politiken. Därför har det, när en våg av farlig antiliberalism sköljer över Europa, avgörande betydelse hur just liberala partier beter sig, förmår mobilisera företrädare, tar för sig i debatten och väljer att prioritera.

***

Intern konformism, minimala konfliktytor, blöta fingertoppar i vinden, en ängslig tysthetskultur, en förebyggande anpassning till tidsandan och en inre lojalitet mot toppstyre, bör rimligen hamna långt ner på listan över vad liberala partier ska vårda. Begrav inte den organiserade liberalismen under en hög av pr-, bolagslednings- och management-babbel. Det finns ett språkbruk och en ängslighet som kletar ner och proppar igen samtiden med meningslöshet.

När jag hör ordet förändringsarbete, eller stöter på uttrycket interna processer, eller ser gnöl om att en kontrovers, en konflikt, syns utåt, blir omdiskuterad i media, levs ut inför mångas ögon, så undrar jag hur få som ännu finns kvar som minns livet och mångfalden i de gamla, samhällsbärande organisationerna.

En maktkamp måste inte handla om personers intressen i första hand. Den kan lika mycket kretsa kring idéer och idéarv, åt vilka olika debattörer ger olika röst.

I de riktiga, levande, breda, rikt sammansatta, frodiga, skummande folkrörelserna från förr, släpptes personligheterna och temperamenten, de eldfängda, ifrågasättande, otåliga övertygelserna fria i debatt och opinionsbildning. Folkrörelserna frigjorde och möjliggjorde de individuella insatserna. De bråkiga, självständiga vägröjarna var bara så många fler inom organisationernas kollektiva ramar förr i tiden. I dag är de, i förkrympta partier, få och ganska ensamma. Ett mindre antal eldsjälar kämpar på, men i motvind och utan att få tiden att räcka till. Och blir de för respekterade, får de för stort genomslag, då stämplas de snabbt som ett problem om deras engagemang inte fått klartecken av den interna byråkratin.

Istället för att söka mobilisera så många framträdande personer som möjligt, som kan ge kraft åt ett liberalt motstånd mot extremism och främlingsfientlighet, har vi de senaste dagarna sett hur liberalernas ledning i Sverige ägnat intriger åt att sänka en av sina få riktigt, långt utanför den egna organisationen ansedda företrädare. Det är bedrövligt.

***

Skillnaden, för att ta upp den viktigaste av de frågor som varit uppe till debatt, mellan att rycka på axlarna åt en legitimering och normalisering av samarbete med rasistiska partier, som vore det fråga om en parlamentarisk pragmatism vilken som helst, och att i ett sådant samarbete se ett oacceptabelt svek som det bör vara just liberala rörelser första skyldighet och instinkt att bekämpa, är fundamental.

Den är så stor att den förr eller senare måste få mynna i en maktkamp om hur ett liberalt parti ser på sitt eget existensberättigande. Och väljer man att sväva på målet om det, ser man inte i motståndet mot rasism och främlingsfientlighet en allt överskuggande liberal uppgift, inleder man – tror jag – sin egen avveckling.

Liberalerna står inför ett avgörande vägval

Av , , Bli först att kommentera 10

(En på grund av dagens uppflammande debatt inom liberalerna uppdaterad version av en krönika från förra året)

***

Politiska partier kan förändras genom att de gradvis eller abrupt byter plats i partilandskapet. De förnyar sig då genom att inta nya positioner i olika sakfrågor, skifta prioriteringar och, i takt med att medlemmar kommer och går, börja förändras till sina värderingar. Eller åtminstone till tolkningarna av vad vissa ideologiska värdeord innebär i givna situationer.

Sådana partier rör sig snabbare än samtiden – på gott eller ont beroende på betraktarens utgångspunkter.

Men partier kan också förändras genom att de står helt stilla, frusna i position och världsbild, i ett partilandskap och ett samhälle som befinner sig i rörelse genom nya erfarenheter, människor och kriser. När debatten får andra tyngdpunkter, ägnar sig åt tidigare glömda problem och därför förvandlar det som en gång var centrala marker, till en plötsligt periferi, kan ett parti som slumrat till snabbt upptäcka sig ha tappat relevans och närvaro.

Sådana partier rör sig långsammare än samtiden – vilket även det kan ses som både hedervärt och sorgligt, ståndaktigt eller stockkonservativt, beroende på vad som sker i samhället.

Att undvika båda förebyggande opportunism och orubblig dogmatism är en utmaning för alla rörelser som vill överleva mer än bara ett par decennier.

Beroende på vilken ideologisk grund man har och vilka frågor man tycker är sin tids viktigaste kan partier uppfattas befinna sig i precis rätt fas i sin utveckling, vid precis den tidpunkt när de behövs som bäst. Eller med rätt drivkrafter på fel tid och plats, långt från händelsernas centrum. Eller mitt i stormen i ett skede när man av värderingsskäl absolut inte vill se dem där.

Och ibland passerar rätt parti, rätt företrädare och ett avgörande ögonblick varandra som skepp, vindar och kust om natten utan att mötas. När gryningen kommer, är chansen borta.

Så frågan, i en på många sätt usel mandatperiod, bör kanske inte formuleras: Vore Birgitta Ohlsson rätt ledare för liberalerna? Utan istället: Finns det liberala parti kvar, eller har det hunnit växa fram, för vilket Ohlsson vore det givna ledarvalet inför 2018?

Väcker hennes politiska tyngdpunkter mer illusioner om vad liberalerna hade kunnat vara 2016, än de säger något om hur Ohlsson skulle passa som partiledare för det L som i dag kanske inte befinner sig riktigt där vi tror?

Så här skrev jag i en ledare i november 2014 med rubriken ”Fp borde skifta till Birgitta Ohlsson redan nästa år”:

”Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Den antiintellektuella vänster-höger-skalan ger ingen vägledning. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar? Birgitta Ohlsson är bevandrad, glasklar och ministererfaren i den utrikes- och säkerhetspolitik som kommer att stå i centrum framöver. Hon har med sin liberala, radikala feminism stor trovärdighet i den nya jämställdhetsdebatt som redan inleddes under valrörelsen. Hon driver sedan många år principfast livsstils- och toleransfrågor. Hon är en idéorienterad debattör med en talang för klarspråk i pragmatikernas epok. Dessutom väcker hon nyfikenhet och respekt långt utanför sitt eget parti och på båda sidor den gamla blockgränsen. (…) Birgitta Ohlsson som liberal partiledare skulle bidra till att ge svensk politik en ny och intressant dimension.”

De senaste åren har präglats av händelser som förstärkt intrycket att Ohlsson skulle ha förutsättningar att göra liberalerna relevantare i samtidsdebattens centrala delar.

För en feministisk, liberal utrikespolitik har kampen stått i centrum för behovet av en större, samordnad insats från världssamfundets sida mot IS och dess barbariska terror i Syrien och Irak – ett fasansfullt skeende för vilket delar av den annars så upprops- och demonstrationspigga, svenska vänstern förefallit besynnerligt ointresserade.

Birgitta Ohlsson har också visat att hon kan ta ekonomiska principdiskussioner om sambandet mellan arbete, tillväxt och välfärd som får vänstern att himla med ögonen.

Och i ett dystert läge när de utpräglat liberala rösterna i migrationsdebatten är för få, och det principfasta försvaret för öppna gränser, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet börjar ersättas av ängsligt anpassande till Sd:s världsbild inom många partier, skulle det vara spännande att se hur ett liberalt parti med Birgitta Ohlsson som ledare uppträdde.

En bok som gjort stort intryck på mig, och som jag ofta återvänder till, är ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser”) från 2006 av den tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf. Han skriver där om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism och andra antiliberala ideologier. Vad har utmärkt de intellektuella i historien som håller fast vid en liberal hållning även i totalitära tidevarv?

Samma fråga kan ställas om partier, när nya strömningar ställer värdeord på sin spets: vilka står pall? I ett Europa där höger- och vänsterextremism gör sig påminda, där främlingsfientliga rörelser rycker fram i lokala och nationella val, söker blicken efter liberala rörelser som just står pall.

Och de liberala alternativen måste företrädas med övertygelse, principfasthet och mod, inte vattnas ur i eftergifter och anpassning. De som aldrig tar en debatt, aldrig gör en markering, aldrig ser ut att sätta långsiktiga idéer och värderingar framför kortsiktiga överväganden, aldrig med sin hållning blir obekväma för de vindkänsliga, aldrig ställer sig upp först, kommer heller aldrig att engagera och få fler med sig i ett motstånd mot populister och auktoritära krafter. Även ur den aspekten är Birgitta Ohlsson sitt partis ledande namn.

***

Alla partiers vägval är viktigare än på länge, och kommer att färga svensk politik under överskådlig tid. Liberalerna, med sitt ideologiska arv, bör tänka över sina prioriteringar noga.

När konflikten inom L:s högsta ledning nu blivit uppenbar, och det ser ut att gå mot en intern strid även om vem som ska leda partiet i nästa valrörelse, är det en debatt som är större än rena personfrågor eller enskilda sakdebatter. Det handlar om ett mer grundläggande vägval, där partier som gör anspråk på att företräda liberala idéer inte får börja svaja..

Ett liberalt parti med Birgitta Ohlsson som ordförande, eller som en ledande kandidat och profil skulle fortfarande ha en chans att göra sig ideologiskt relevant och trovärdigt inför 2018. Efter den spricka som blottats, där Ohlssons motståndare försöker få bort henne helt, går det inte att skjuta upp det avgörandet, det ledarskiftet, längre.

************

Fler krönikor på liknande tema’:

Säg nej till förhandlingar med Sd

Säg nej till förhandlingar med Sd

Av , , Bli först att kommentera 6

Problemet i svensk – och europeisk – politik år 2016 är inte att för många drar tydliga, konsekventa och principfasta gränser till främlingsfientlighet, extremism, nationalism och rasistiska tänkesätt, utan att för få gör det, både till höger och vänster.

Faran i svensk debatt år 2016 är inte att sverigedemokratiska perspektiv får ett för litet inflytande över diskussioner och dagordningar inom andra partier, i migrationsfrågor och på andra områden, utan att de får ett för stort genomslag.

Den utveckling som borde oroa alla liberala, gröna och socialdemokratiska krafter, är inte att Sd gnyr teatraliskt över att lämnas utanför seriösa partipolitiska överläggningar, utan att förmågan överhuvudtaget till breda samtal, förhandlingar och uppgörelser av kvalitet och långsiktighet i avgörande framtidsfrågor mellan de anständiga partierna sedan flera år är stadd i förfall.

Det partipolitiska landskapet och den parlamentariska situationen i Sverige har varit en bedrövlig syn ända sedan valet. Blockpolitiska illusioner har förhindrat de samarbeten som svensk politik behöver. Och de gånger som blocköverskridande samtal ägt rum har de i regel fått beklämmande innehållslösa, kortsiktiga eller panikslagna resultat.

Ett skäl till det har varit just fixeringen vid Sd. Den svenska debatten har nu under flera år varit som förhäxad inför sverigedemokraterna, så till den grad att nästan allt politiska tankearbete som inte kretsar kring hur just Sd ska hanteras har avstannat.

Och varje försök från exempelvis forskare, eller på ett område speciellt insatta skribenter, att väcka intresse och diskussioner i medierna om sådant som inte ger omedelbar klickbelöning och karriärskjuts via tillfälliga, snart bortglömda snackisar är ett sisyfosarbete.

Allt fler i offentligheten skriker om allt färre, allt mer förutsägbara ämnen och tävlar om att ”nå ut”. Stämningar piskas upp. Vanan att diskutera på grundval av fakta, kunskap och långsiktighet försvagas. Känsloutbrott ses som argument i sig. Och så ska det tas en massa hänsyn i förebyggande syfte, till de mest upprörda krigsropen.

Drunknar gör partiernas arbete med och samarbeten om framtidsfrågor som på allvar betyder något, och som kommer att kräva nytänkande av ett slag svensk politik är uselt förberedd på.

***

Hur ska framtidens skatteintäkter se ut när arbetsmarknaden förändras i grunden av automatisering och digitalisering?

När strukturomvandlingar inte längre skapar nya karriärmöjligheter, den traditionella medelklassen löses upp, konsumtion som skattebas krymper, morgondagens bolagsjättar flyr skatt på oanade sätt och den nya ekonomin riskerar att bryta för både välfärd och demokrati viktiga samband mellan produktivitetsökningar, utbildning, löneutveckling, välstånd och solidarisk trygghet i sociala marknadsekonomier?

Det är då det sker som många varnar för: Att de vinster digitaliseringen genererar till stor del går breda samhällsgrupper och generella välfärdssystem förbi, till förmån för ett fåtal koncerner, på ett sätt som hotar hela den sociala sammanhållningen (se krönika 13/5).

Den traditionella svenska, futtiga skattedebatten, om marginella förändringar och små rutor i ett lapptäcke alla regeringar tenderar att förvärra, kommer snart att te sig helt irrelevant.

En allt äldre befolkning, med många människor aktiva långt efter dagens pensionsåldrar, kommer att ställa vård och omsorg inför helt nya krav på mångfald och resurser. Och på högre löner och bättre arbetsvillkor för de anställda. Problemet i framtidens välfärd kommer inte att vara att det finns för få aktörer och för lite kapital som söker sig dit, utan bristen på båda.

Tvister om små vinster i välfärden kommer om något decennium att framstå som skrattretande jämfört med de dramatiska förändringar och frågor som väntar de politiska systemen.

Föreställningen att stängda gränser mot nödlidande, protektionism mot utländska idéer och monstruösa regelverk mot arbetare från andra länder ska dominera 2000-talets Europa, till skada för alla, är fruktansvärd.

Tron att klimatomställningen till en globalt förnyelsebar energiförsörjning ska bli enbart smidig, enkel och kunna väntas ut med hjälp av ett par nya generationer kärnkraftverk eller kvardröjande oljesubventioner är naiv.

Klimatomställningen kommer att kosta, och är ändå det säkraste och billigaste alternativet på lång sikt. Men det långa perspektivet är omodernt.

Hur kan vi undvika att i de små stegens tyranni tassa in i det totala övervakningssamhället, som bara väntar på en mäktig, samvetslös auktoritär ledare för att få avskaffa den sista resten av personlig integritet?

Och för dem som fortfarande inbillar sig att diktatorer, förtryckare, imperialister, religiöst fundamentalistiska patriarker och lobbystarka vapenmakter plötsligt ska försvinna i ett historiens slut, eller om man bara ger efter för deras krav tillräckligt mycket, är det dags att vakna.

***

Det går att räkna upp många andra samhällsförändringar som skapar liknande omställningar.

Konservativa, liberaler, socialdemokrater och socialister i Sverige står alla inför en del svåra, intellektuella nyprövningar, och med gamla, invanda käpphästar som gjort sitt. I ett sådant arbete, blir de grundläggande värderingarna helt avgörande.

Skulle man ge någon rekommendation till regering och opposition vore det att bjuda in färre till samtalen och faktiskt börja komma till konkreta resultat, än att bjuda in ännu fler, på ännu lösare grunder och haverera ännu värre.

Släng taktiserandet och metadebatterna på sophögen, och börja ta tag i större frågor i stället – så löser sig Sd-problemet sannolikt av sig självt och utan vare sig eftergifter eller fulspel. Sluta sök rubriker genom utspel som ständigt placerar Sd i universums mitt.

***

Förhandlingar mellan politiska partier bör ha seriösa och sakliga utgångspunkter, och vila på grundläggande demokratiska, humanistiska värderingar.

Det går därför att ställa några enkla frågor:

Skulle sverigedemokraterna tillföra något i sådana förhandlingarna, saknas deras röst och världsbild i dag? Företräder de perspektiv och principer som förtjänar att genom en inbjudan ges utrymme och legitimitet av de övriga partierna? Besitter de intresse för och kompetens i frågor som i dag är bortglömda och försummade? Skulle deras röst vid bordet berika samtalen intellektuellt eller moraliskt?

Svaren från liberaler måste rimligen bli nej på alla de frågorna.

Varför då skänka legitimitet, inflytande och status åt ett främlingsfientligt parti vars hela historia, politik och drivkrafter strider mot de grundprinciper som bär upp liberalismen och det öppna, liberala samhälle som i dag är under attack av extremister och extremisternas nyttiga idioter från så många olika håll.

Förlora inte nerverna. Fall inte för hysterin. Tappa inte perspektiven. Börja inte relativisera. Håll gränsen mot främlingsfientligheten, utan kompromisser. Just nu finns ingen viktigare liberal uppgift.

 

*********************

(Den här krönikan har även varit publicerad på vk.se)

Några tidigare krönikor på liknande teman:

Nej till främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Delningsekonomi och digitalisering ruskar om

Det går att rädda 2000-talet för frihet och solidaritet