Det erbarmliga tillståndet inom den svenska vänstern

”Självkritik, hänsynslös, gruvlig, en ända ner till de grundläggande frågorna strävande självkritik”, skrev Rosa Luxemburg när hon satt fängslad under första världskriget, ”är livsluft och livsljus för den proletariska rörelsen.” Och till den unga ryska revolutionen skickade hon en varning, som ekar in i vår tid: ”Frihet är alltid de oliktänkandes frihet.”

Självkritik, intellektuell noggrannhet, intresse för andra perspektiv eller tolerans inför oliktänkande är dessvärre inget man förknippar med dagens vänster.

Börjar det rentav bli dags att ställa frågan: Vad ligger bakom vänsterns historiska misslyckande och förfall på 2000-talet? Vad ligger bakom dess intellektuella, politiska och ideologiska haveri i ett akut skede när vänstern i allmänhet och kulturvänstern i synnerhet borde vara inne i en lysande period av relevans, politiskt inflytande, robust maktanalyser och moralisk motståndskraft i en kamp för demokrati, rättvisa, internationalism, mångfald, feminism och pressfrihet?

Hur kan det komma sig att när den behövs som mest, och hade kunnat bilda en allians med de liberala röster som fortfarande står kompromisslöst upp mot främlingsfientlighet och nationalism, befinner sig vänstern i stället i ett erbarmligt tillstånd av ideologisk torftighet, politisk omdömeslöshet, bisarra prioriteringar, vulgärt tonfall och maktmarginalisering?

Skälen är säkert många, men ett tror jag är vänsterns tendens till intellektuell slöhet, självgodhet och för sociala medier anpassad trendig, faktaresistens jargong som lösen i alla väder. Vänstern har helt enkelt tappat lite av sin bildningstörst och nyfikenhet. Och har glömt bort hur man diskuterar i miljöer där ideologisk mångfald råder. Grupper som uppfattar sig själva som föredömen när det gäller öppenhet och tolerans, kan bli de värsta för alla som inte ryms inom gemenskapen. För i de miljöerna uppfattas kritik mot självbilden lätt som förräderi och kätteri.

Jag har tidigare skrivit om problemet med kulturvänstern i Umeå och dess, för dem som inte är socialister, exkluderande sfär. När detta påtalas blir reaktionen ofta vred. Man vill inte inse att i ett rum där enbart likasinnade finns, och alla andra har fått ett långfinger i fejset, kommer ingen opinionsbildning att äga rum. Istället krymper tanken och erfarenheten. Att identitetspolitiken blivit ett principlöst träsk i många avseenden, där vänstern går ner sig, vill de som gjort karriär på den inte gärna höra. Den tvångsmässiga fixeringen vid att liberaler är den stora fienden, leder vänstern gång på gång in i ruttna sällskap, där konkreta klass- och genusanalyser ersätts av porös revolutionsromantik.

Den svenska vänstern kanske är ett av gilla- och delningsmanins största offer, bekväm i den hållning och det tonläge som är ägnat att snabbt egga stöd av redan övertygade, hellre än samtal och reflektion med fler än ett perspektiv. Det är de små dagliga triumfernas illusion. Interna ryggdunkar som inte betyder något, när de verkliga besluten fattas.

***

Är det här en överdriven beskrivning? Kanske. Självklart är den förenklad. Men med tanke på hur samtiden ser ut, är det obegripligt att dagens vänster kan vara så marginaliserad utan att inse det själv. Uppfattas som så ointressant när beslut ska fattas. Det saknas ju inte frågor för en vital vänster att ta sig an.Främlingsfientlighet, nationalism och drömmen om auktoritära ledare gör dramatiska framryckningar parlamentariskt och medialt i Europa. På arbetsmarknaden väntar tekniska och ekonomiska omvälvningar, som kommer att förändra maktförhållanden, skattesystem, socialförsäkringar och lönebildning i grunden.

Främlingsfientlighet, nationalism och drömmen om auktoritära ledare gör dramatiska framryckningar parlamentariskt och medialt i Europa. På arbetsmarknaden väntar tekniska och ekonomiska omvälvningar, som kommer att förändra maktförhållanden, skattesystem, socialförsäkringar och lönebildning i grunden. Demografiska förändringar kommer att ställa den offentliga sektorn, vård och omsorg, inför helt nya problem.

Feminismens kall är mer globalt och akut än någonsin, och på många håll bokstavligt talat en fråga på liv och död. Klimathotet gör den gamla industrialismens energiförsörjning, en av även det svenska välståndets grundvalar, omöjligt att upprätthålla.

Konstens frihet ifrågasätts under tryck och hot från terrorism, extremism och sekterism. Det sekulära samhället står inför nya balansövningar, med stora krav på en skarp, principiell blick.

Försvarets och militärens demokratiska grundvalar och Sveriges säkerhetspolitiska läge i norr, har återkommit som en av samtidens stora vägskäl. Polisens arbetsmetoder och socioekonomiska prioriteringar diskuteras på ett sätt som kräver långt djupare och noggrannare maktanalyser än kriminaldebattens traditionella vänster- och högerjargonger.

Om internet står en strid kring öppenhet, integritet, kunskapsdelning och jämlikhet som kommer att prägla resten av seklet.

Vänstern bidrar med för lite av substans i de diskussionerna, förmår inte stå emot där det behövs, saknar – med få undantag – maktstrategier och opinionskraft för att få gehör, vinna stöd, spela mer avgörande roller.

***

Det senaste året har gett debatten om liberalismens själ många nya utgångspunkter i takt med att delar av högern börjat sitt skändliga projekt att normalisera och legitimera sverigedemokraterna för att säkra makt till priset av ideologiska grundsvek. Jag välkomnar att vänstern hjälper till att syna det i sömmarna, och ser i den frågan vänstern som en potentiell allierad. Det behövs, det brådskar, det pågår nu.

Men socialliberal känner jag ofta att även vänstern saknas som konstruktiv och relevant medkämpe i vakthållningen mot rasism, näthat och nationalism.

Den ägnar sig åt annat, åt konstigheter; glänsande irrelevant. Debatten om liberalismen flödar. Där bryts gamla allianser och inbillade gemenskaper upp. Några av de mest intressanta, djupgående meningsutbytena, infekterade, arga, men nödvändiga, i Sverige just nu pågår i en liberal kontext. Man kan tala om en grundläggande uppgörelse om vad liberalismens uppgift på 2000-talet ska vara. Inom vänstern är självkritiken svårupptäckt och motsvarande debatt sval.

Utanför bubblan, går världen åt helvete. Men det är som om delar av vänstern redan från början gett upp ambitioner om att ha politisk och opinionsmässig betydelse (vilket kräver mer av inläsning och ärlig beredskap att diskutera målkonflikter, än att ”vara politisk” i meningen frasradikal).

Hur kan vänstern, med marxismens tradition av kärv maktanalys – inget för intellektuella latmaskar – ha blivit så smal, självbelåten, skrikig och passé?

***********************”’

Några fler krönikor om den svenska politiska debatten:

När liberalismen behövs som mest får liberala partier inte svika

Säg nej till förhandlingar med Sd

Liberalerna står inför ett avgörande vägval

Nej till främlingsfientligheten som framtida regeringsunderlag

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Debatten om tiggeriförbud handlar om ett större vägval

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Mod, ett annat Sverige mobiliserar

2015 var ett sorgligt år politiskt