Donald Trump är ett långkok, med många villiga kockar genom åren

Av , , Bli först att kommentera 5

Fenomenet Donald Trump är ett långkok, som sett många villiga kockar komma och gå vid grytan. Åtskilliga har, under decennier, bidragit med ingredienser, filat på receptet, rört om, hållit plattan varm och provsmakat inför löpande kameror när det gynnat deras intressen. Den som är helt utan skuld må kasta första pepparkornet.

Stirrar man ner i det vilt överhettade kärl där Trumps politiska kändisskap fräser – vidbränt, fascinerande, giftigt, förhäxande – ser man många ansikten avteckna sig i sörjan. Som ideologiska inspiratörer, kommersiella medlöpare, medialt aningslösa klickjägare och politiska, kändishysteriska opportunister. De dyker upp, försvinner, dyker upp igen. Rakt genom åren.

Påminnelserna i amerikansk press om Donald Trumps förbindelser från 1973 och framåt med advokaten Roy Cohn, visar på hur ideologiska rottrådar leder från Trumps vettlösa, brutala, men länge extremt effektiva kampanj 2016, ända ner till McCarthyårens klangbotten i amerikansk nykonservatism på 1950-talet.

Långkok.

Historien om Trumps fastighetsaffärer är en härva där bl.a. ekonomisk kris i och lokalpolitisk vanskötsel av New York på 1970- och 80-talen, gjorde staden desperat, svag, lätt att utnyttja.

Långkok.

Och flera av huvudpunkterna i Donald Trumps politiska budskap, hans nostalgi, hans konspirationsteorier, hans förakt för den liberala demokratin och hans hat mot globaliseringen, bygger på en aggressiv, förljugen, ihopfantiserad världsbild av ett slag som populister till både vänster och höger länge gett röst åt.

Långkok.

Otaliga, även bland dem som nu räknas till hans hårdaste motståndare – demokrater, journalister, programledare, aktivister – har alltså stått vid grytan och låtit ångorna fylla näsan när det passat, eller i åratal hjälpt till att göda koket med aggressiv, antiliberal mytbildning i debatten. Från Trumps allra första offentliga framträdanden, ända fram till hans kampanjs smutsigaste stunder.

Hans kampanj har också sparat grova pengar på medier som varit helt fixerade vid sin digitala trafik, och som upptäckt att allt om Trump lockar läsare/tittare. De har öst på med inslag om honom senaste åren i en omfattning bortom rim och reson.

Det är som Die Zeits Josef Joffe skriver i en återblick på Trumps seger i republikanernas primärval, och den nya tidens politiska lag: ”Den som provocerar, underhåller; den som på det sättet kan monopolisera uppmärksamheten, får – enligt en beräkning – gratisreklam i tv värd 1,2 miljarder dollar. Slutligen: den som väljarna ser dygnet runt i tv, väljer de också, enligt forskningen. Trump hade i primärvalen den oslagbara kändisbonusen”.

Så var det. I det slutliga presidentvalet tillkommer fler faktorer – och den tidsaspekt som gjort att Trump hunnit göra bort sig fler gånger och på grövre sätt. Hillary Clinton har också, oaktat sina överlägsna meriter och sin överlägsna kompetens, en egen kändisbonus, som neutraliserar Trumps, och som hjälpte henne i demokraternas primärval. Men stora tv-redaktioner som nu befinner sig i yrvaken kamp med sin egen skapelse, sålde sig åt en ytlig, flabbig nyhetsvärdering, i syfte att kortsiktigt öka intäkter. Trump låg steget före.

Långkok.

***

”Den amerikanska förtroendekrisen går långt utöver politikens domäner”, skrev 1969 den vänsterliberale historikern och författaren Arthur M. Schlesinger, Jr i en essä om framtidsutsikter för amerikansk politik (återgiven i ”Förtroendekrisen. Idéer, makt och våld i Amerika”).

”Hur klokt och ädelt”, fortsatte han, ”ett politiskt ledarskap än må vara, kan det inte hoppas på att lösa några estetiska eller moraliska eller metafysiska gåtor; ingalunda kan det heller hoppas på att kunna avskaffa de impulser till hat och förstörelse som finns i människans hjärta. Men om politiken inte kan åstadkomma allt för att förbättra människans situation, så kan den åtminstone göra något. I synnerhet den bidra till att skapa villkor som hämmar och mildrar inhumanitetens och oordningens krafter.”

Det handlar om relationerna på arbetsmarknaden, om den tekniska utvecklingen, om totalitära lockelser och om nödvändigheten av att ”inlemma grupper som känner sig alienerade eller utestängda i gemenskapen i en tid av aldrig tidigare skådad teknologisk förändring inom ett samhälle som domineras av väldiga organisationer och som ständigt hotas av individuell förvirring och socialt sammanbrott.”

Vi känner igen frågeställningarna, känslan av akut läge, snart femtio år senare, och kan höra ett eko av Eleanor Roosevelts ord på demokraternas partikonvent 1940: Det här är inga vanliga tider.

Schlesinger, Jr. analyserade senare i ”The Cycles of American History” (1986) analyserade det fenomenet, med cykler av olika slag i amerikansk politik, vad presidentposten kräver för slags ledarskap för att demokratin ska fungera, och den eviga dragkampen fram och tillbaka ”mellan realism och messianism, mellan experiment och öde”.

I årets amerikanska presidentval återfinns helt nya fenomen, och gamla, välkända konflikter, i en svår blandning.

Några av vår tids sämsta instinkter har samverkat för att möjliggöra att Trump bara är en större händelse, en lätt förskjutning av opinionen, bort från Vita huset. Men hans framgångar har fler och djupare politiska, mediala, kulturella, ekonomiska rötter än man skulle tro när de flesta nu tävlar om att ta avstånd från honom. Ett långkok. Många ingredienser, kockar, ansikten.

Har vi lärt oss något, på riktigt, av detta elände, på djupet?

Jag är inte så säker.

*********

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Att acceptera ett nederlag med värdighet och ödmjukhet

Av , , Bli först att kommentera 4

I månskenet längs tomma gator, förbi mörklagda fönster, under Washingtons klara natthimmel, rullade en ensam hästskjuts bort från den byggnad som då kallades ”presidentens hus”. Det var vid fyratiden på morgonen, onsdagen den 4 mars, 1801 – stadens invånare sov ännu inför den stora dagen – och på ett av passagerarsätena satt John Adams.

Han var den första president i USA:s historia som misslyckats med att bli återvald för en andra mandatperiod, och nu lämnade han huvudstaden på ett sätt som under lång tid därefter gav honom stämpeln: dålig förlorare med dålig stil.

Åtta timmar senare svor hans gamle och blivande vän, men just då bittre motståndare, Thomas Jefferson eden, blev USA:s tredje president och höll sitt installationstal. Då var Adams redan borta. Den avgående presidenten – less och sårad, men också lättad över att äntligen vara fri, och med bevarad framtidstro för sitt land och sig själv – valde att med en surmulen sorti i gryningen strunta i ceremonin som markerade överlämnandet av makten till hans efterträdare. Det var en av Adams sämsta stunder.

Historikern David McCullough, som skildrat scenen i sin Adamsbiografi, skriver att det visserligen saknades tradition i den unga nationen, men att Adams med sin närvaro ”could have set av example of grace in defeat, while at the same time paying homage to a system whereby power, according to a written constitution, is transferred peacefully.” I synnerhet med tanke på hur förgiftad stämningen varit under valrörelsen, och hur nära det varit att hatet mellan kandidaternas läger lett till våldsamheter, var den fredliga processen närmast ”ett mirakel”, skriver McCullough, ”och det är beklagligt att Adams inte var närvarande”.

John Adams misstag hade enbart med stil och symbolik – om än en nog så viktig sådan – att göra, och går bättre att förstå utifrån den tidens kontext. Han ifrågasatte ju aldrig själva valresultatet eller dess konsekvenser, och hans senare brevväxling med Jefferson hör till de stora, individuella försoningsprocesserna i amerikansk politiska historia.

Men debatten som uppstod redan då, 1801, visar att frågan om hur den uppträder som förlorar ett presidentval, har djupa rötter i USA:s historia.

Även det presidentval 1824 som förde John Quincy Adams – son till den tidigare presidenten – omgärdades av bittra motsättningar och intriger kring elektorsrösterna, vilket gjorde att John Quincy Adams bittraste motståndare aldrig riktigt accepterade honom som legitim president, och det blev en drivkraft för Andrew Jackson att få bort Adams 1828.

En av de faktorer som påverkade tidpunkten för det amerikanska inbördeskriget – grundorsakerna var förstås långt mer djupgående – var att Abraham Lincoln vann 1860 års presidentval, vilket utlöste sydstaternas utträde ur unionen.

Det har alltså inte saknats kontroverser, ibland om symbolik, ibland betydligt allvarligare och mer katastrofala än så, kring hur presidentvalsresultat har tolkats och erkänts av dem som förlorat. Inte heller på 1900-talet, som bekant. Kennedy-Nixon 1960, och Bush-Gore 2000 är två exempel.

Inget av dem går dock att jämföra, vare sig principiellt eller till stil, med det som republikanernas presidentkandidat Donald Trump nu ägnar sig åt, när han vägrar att erkänna den demokratiska processen som legitim om Hillary Clinton skulle vinna. I den upphetsade stämning som redan råder, med de extrema rörelser Trump eldar på, är försöken att i förväg underkänna ett demokratisk valresultat om det går dig emot, att vältra sig i konspirationsteorier, att antyda rätten till våld och lag i egna händer om någon annan kandidat än den egna vinner, livsfarliga och vämjeliga.

Europeisk politik har sina motsvarigheter till Trumps lek med elden. Det är djupt oroande.

I unga demokratier, som kämpar om stabilitet efter decennier av förtryck eller krig, är just förmågan hos politisk aktörer och partier att accceptera demokratiska valresultat även vid förluster, alltid en oerhörd viktig sak. Saknas den viljan, eller beredskapen, är demokratin dömd.

***

George Bush Sr:s fina, uppmuntrande, varma handskrivna meddelande 1993 till efterträdaren Bill Clinton har nu på nytt fått spridning via sociala medier. Han avslutade med de enkla, stilfulla orden: ”You will be our President when you read this note. I wish you well. I wish your family well. Your success now is our country’s success. I am rooting hard for you. Good luck – George”

Jag tror, för att vidga ämnet, att det är något vi bör lära unga människor: hur viktigt det är, i många av livets små och stora, alltid komplexa situationer, att kunna hantera ett nederlag, utan att bli destruktiv eller hatisk. Och att kunna triumfera utan att förlora omtanken om dem som lidit en motgång.

Det står inte i vägen för kritiskt tänkande, kamp mot orättvisor hävdande av rättigheter och principfasthet i lägen som kräver konflikt, utan är en förutsättning för att vi alla andra dagar ska lära oss umgås med, leva nära, varandra i medgång som motgång.

I förlusten, bitter, övar vi oss på att genom egna tårar fortsätta se andra människor rättvist, att uppträdda civiliserat, att glädjas med en omgivning även när det tar lite emot. Och i segern, efterlängtad, över vi oss på att inte tappa andra människors situationer ur sikte, att inte förhäva oss, att upprätthålla grundläggande medkänsla och solidaritet.

Konsten i en demokrati att ta både nederlag och triumf med värdighet, ödmjukhet, stil och en konstruktiv blick framåt, får inte gå förlorad.

 

*********

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Av , , Bli först att kommentera 3

”Med andra ord”, skrev ekonomen Paul Krugman i en uppmärksammade artikel – ”The Big Meh” – för New York Times våren 2015, ”ser just nu hela den digitala eran, som spänner över mer än fyra decennier, ut som ett misslyckande.” Han syftade på dess ekonomiska utfall. ”Nya teknologier har genererat stora rubriker, men begränsade ekonomiska resultat. Varför”. Ett tänkbar svar, noterade Krugman, ”is that new technologies are more fun than fundamental.”

De tekniska förändringar som så mycket av debatten kretsar kring kanske revolutionerar, förenklar, berikar våra vardagsliv i vissa – enormt viktiga – avseenden, men utan att skapa någon ny, ekonomisk uppgång i traditionell mening. Den snabba tekniska utvecklingen får alltså inte misstas för ett enkelt förebådande av en kommande ekonomisk motsvarighet, med välståndsökningar som ger samhällen kraft att hantera följder av digitalisering och automatisering på arbetsmarknaden och i välfärden.

Givetvis är det för tidigt att dra sådana slutsatser ännu. Digitalisering, 3D-print, sociala medier, delningsekonomi, big data: allt det kommer att förändra så mycket av samhällslivet, att det förr eller senare får genomgripande följder på både arbetsmarknad och samhällsekonomi. Ett ”meh” lär vi inte stå inför.

Men Krugmans ord är en nyttig varning för övertro på digitaliseringens betydelse för tillväxt och välstånd. Och de återkommer i en ny bok av två debattörer som har andra ideologiska startblock än Krugman, men på den här punkten kommer till liknande slutsatser: ”The Innovation Illusion. How So Little Is Created by So Many Working So Hard”, av Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan Ecipe och investeraren Björn Weigel om västvärldens gradvisa ekonomiska stagnation de senaste decennierna, med svagare förändringskraft, minskat entreprenörskap, kortsiktigare investeringar och trögare, mer konservativa ägarstrukturer, trots alla uppfinningar.

De som hävdar att vi står inför ”the New Machine Era” gör ofta misstaget, argumenterar Erixon och Weigel, att förenkla för mycket och ignorera hur marknader är strukturerade och hur företag skapar värde.

För mycket fokus ligger på marknadens yta, och nya teknologier analyseras som befann de sig i ett vakuum. Men teknologier, skriver de, blir i slutändan framgångar eller misslyckanden på grund av ekonomiska faktorer. Samhällen har alltid tenderat att förbise företags och marknaders komplexitet, och kanske ”har det med bristande tålamod att göra, vanan att föredra snabba och enkla svar framför långa och svåra”.

En av deras förklaringar till västvärldens ekonomiska problem, utförligt diskuterad även i ett nytt, intressant poddsamtal hos Studio Axess med PJ Anders Linder, är exempelvis att stora, välstrukturerade, mekaniskt arbetande, professionaliserade och försiktigt förvaltande fonder och institutioner tagit över mycket av ägandet, och att entreprenörerna i praktiken fått allt mindre utrymme. Att professionalisering och entreprenörskap inte alltid trivs tillsammans är en mycket insikt, säger PJ Anders Linder i podden, som många ”i detta välorganiserade samhälle har väldigt svårt att ta till sig”.

Det behövs fler sådana här diskuterande, ifrågasättande, resonerande böcker – från liberaler, gröna, konservativa, socialister, från alla håll – om ekonomi, teknik, ägande, entreprenörskap, globalisering och innovationer. Böcker som även man inte kan hålla med dem om allt, ger värdefulla, seriösa tankeställare bortom floskler och förenklingar. Alla sidor behöver fördjupa argumenten utifrån sina olika ideologiska perspektiv. Politikens vägval och prioriteringar har inte spelat ut sin roll.

 

*********

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

I skymundan, om litteratur: Essän är ett hus längst ut på udden

Av , , Bli först att kommentera 2

Att fråga vad en essä är, får vara, eller skulle kunna bli, är alltid fel utgångspunkt. Den som skriver en essä har redan slitit sig fri, tillsammans med läsaren, och kan låta orden fladdra.

Kommer ni sättande dit med era regler, tvångströjor, genreförväntningar, ordningslistor, rätt och fel-trender och annat trygghetsknark för en ängslig tid där första frågan alltid är vad som kommer att komma på provet – snälla, kan vi få vara ifred en stund? Vad vi gör med och i en essä, har ni inte med att göra.

Poesin kommer främst, förstås.En diktsamling av låt säga Pernilla Berglund, om man ger den tid och väntar tills den tillsynes klara ytan viker för underströmmarna, är bland det friaste jag vet i läsväg. Hennes, tillsammans med Linn Hanséns ”Gå till historien” och Birgitta Lillpers ”Anteckningar om hö”, är några av dem från senare år som jag kan återvända till ofta utan att tröttna eller helt känna igen mig från gång till gång.

Men essäer – kanske har det med ålder, växande cynism, romaners ofta alldeles för synliga skelett; jag upptäcker att jag allt mer söker mig till just essäer de stunder när jag kan läsa vad jag vill.

Essäer är en av få genrer som inte i sig står iväg för någonting.

Lena Andersson, Crister Enander, P.O. Enquist och Evastina Bender hör till mina favoriter på svenska, för att bara nämna några få bland åtskilliga.

Men av alla litteraturgenrer, undrar jag om inte just essän också är den form som lättast låter sig översättas, utan alltför stora förluster eller tvång till fria tolkningar? Essän, kanske gränslös även i det avseendet.

Ska jag tipsa om två essäsamlingar som jag läser den här veckan, av författare som vet att utnyttja formen fullt ut, just genom att inte grubbla för mycket över den, vill jag lyfta fram ”Leva, tänka, titta” av Siri Hustvedt, och ”Known and Strange Things” av Teju Cole.

De kastar sig mellan ämnen och perspektiv, människor och idéer, dubbelbottnade anekdoter och fängslande djupresonemang, personligt lynne och intellektuell skärpa, som om de äntligen fått fria händer att diskutera med oss, utan att behöva ta omvägar eller genvägar.

När Cole kritiskt, skoningslöst, ändå med respektfull inlevelse skildrar ett möte med Naipaul.

Eller när Hustvedt skildrar Inger Christensens poesi: ”Den muntra, opretentiösa kvinnan vid bordet och den stora poeten var en och samma person, men det finns ändå alltid i sådana stunder en spricka mellan personen i rummet och personen på boksidan. Kvinnan kände jag inte, men poeten förändrade min inre värld. Hon viskar till mig i mitt eget skrivande, en briljant, bitsk, litterär mor som jag kommer att läsa och läsa om, åter och återigen.”

Och för en svensk läsare är det förstås ofrånkomligt intressant att läsa vad Teju Cole skriver om Tomas Tranströmer, eller vad Siri Hustvedt skriver om Stig Dagerman.

Essäer kan, när de är som bäst, inom sig rymma poesins frihet, romankonstens gestaltning, avhandlingens intellektuella noggrannhet och polemikens hållning.

Men framför allt, är de litteraturens lekrum i bästa mening.

”En del människor”, skriver Hustvedt i en essä om den franska konstnären Annette Messager, ”har tydliga barndomsminnen. De kommer ihåg hur det kändes att leka och låtsas. Andra gör det inte. För dem har barndomens persona försvunnit bakom moln av glömska. Åter andra, av vilka några är konstnärer, fortsätter att leka och låtsas genom hela livet. (…) När jag betrakta Messagers konst har jag alltid känt en stark dragning tillbaka till mitt tidiga liv, till mina dagdrömmar, rädslor, grymma och snälla tankar, magiska känslor och fantasier som ingick i lekande; inte organiserade lekar eller sport utan oförhindrat fritt lekande.”

Essän är ett hus längst ut på udden, dit bara stiger leder, och där läsare samlas.

*******

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Mer av försiktig förvaltning när fonder och institutioner tar över

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett mycket intressant samtal mellan PJ Anders Linder, Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan Ecipe, och investeraren Björn Weigel om ekonomi, västvärldens situation och den nya boken ”The Innovation Illusion. How So Little Is Created by So Many Working So Hard”.

”Västvärldens ekonomier blir allt sämre på innovation och förändring. Tillväxten sjunker. En helt central förklaring är att en allt mindre del av ägandet utövas av aktiva kapitalister. Fonder och institutioner tar över. Vi får mer av försiktig förvaltning och mindre av dynamiskt entreprenörskap. Vad ligger bakom denna utveckling? Finns det hopp om att den kan vändas?”

Frihetens och uppbrottets musik utan några ledband

Av , , Bli först att kommentera 2

Frihetens musik skrämmer människor, skriver Salman Rushdie i en essä om rockmusik, ”och utlöser alla möjliga slags konservativa försvarsmekanismer. Så länge Orfeus kunde höja sin röst i sång kunde inte menaderna döda honom. De skrek de, och deras gälla kakofoni dränkte hans musik, deras vapen träffade sitt mål och han föll och de slet honom i stycken.”

Till dem som Rushdie nämner hör Bill Haley, Elvis Presley, Lou Reed, Jerry Lee Lewis och, förstås, Bob Dylan. Han påminner om rockmusikens oppositionella ursprung, ”dess fornstora dagar som ett hot mot etablissemanget”, och rockens ”råa, självsäkra upprorsanda” som fick ”detta märkliga, enkla, överväldigande oljud” att erövra världen i mitten av förra seklet, överskrida alla ”språkliga och kulturella gränser och barriärer” och blev ”det tredje globaliserade fenomenet i historien efter de två världskrigen.

Det var, minns Rushdie, ”befrielsens musik, alltså talade den till unga människors fria anda överallt”. Och så citerar han Dylan ur ”Subterranean Homesick Blues”: ”Don´t follow leaders. Watch the parking meters.” Rushdie längtar tillbaka ”till den gamla anda av oberoende och idealism som en gång, satt till smittande musik, bidrog till att få slut på ett annat krig, det i Vietnam.

Rushdie hör, föga överraskande, till dem som välkomnade Svenska akademiens beslut i veckan att tilldela Bob Dylan årets nobelpris i litteratur. Även Toni Morrison, den senaste amerikan som fått litteraturpriset, och en författare med stark känsla för litteraturens djupaste rötter och populärkulturella lån, har gett sin välsignelse och kallat det ett ”imponerande val”.

Orham Pamuk har i ”Istanbul. Minnen av en stad”, skildrat hur han en turbulent sommar i ungdomen ”hörde Bob Dylan och Beatles, spelade poker och Monopol”. Vaclav Havel berättade ofta om hur viktig Lou Reeds musik var för de intellektuella i den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen före Berlinmurens fall. Havels biograf Michael Zantovsky skriver i sin bok om hur Bob Dylan inspirerade unga tjeckiska artister att skapa en egen tradition av protestsånger mot förtryck.

Överallt i gränslanden mellan kultur och politik under 1900-talets sista decennier – i minnen och memoarer, i romaner och poesi, i vittnesmål om vad man lyssnade till och snackade om, dyker Dylan eller andra i hans efterföljd upp som förebilder, inspirationskällor eller symboler för tidens uppbrott, frigörelse, oro, revolt.

Litteraturpriset till Dylan är politiskt relevant i alla möjliga sammanhang, men kanske just därför också så svårt att riktigt definiera. När David Bowie sjöng direkt till Dylan i början av 70-talet, var det redan till ett slags legend, i ordets dubbla betydelse: ”Now hear this Robert Zimmerman/ Though I don’t suppose we’ll meet/Ask your good friend Dylan/If he’d gaze a while/down the old street/ Tell him we’ve lost his poems/ So they’re writing on the walls/ Give us back our unity/Give us back our family/You’re every nation’s refugee/Don’t leave us with their sanity”

Det speciella och befriande med Bob Dylan ur den här aspekten, är att hur undflyende han är för etiketter och stämplar. Försök att tillskriva honom en position, en roll, en funktion, och han har alltid själv formulerat sin egen flykt ut ur tvångströjan.

***

Christian Dahlgren, skrev i fredagens Corren ett suveränt Dylans-porträtt, som tar fasta på just detta, det undflyende, fria, oberoende:

Dylan, påminner han, ”kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse. Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna” (….)

Åt dem vilset frågar efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.”

***

Är Bob Dylan värd litteraturpriset? Utan tvekan. Den han närmast kan jämföras med av tidigare pristagare är dramatikern Dario Fo som inte skulle läsas, utan ses och höras.

Självklart blir det fånigt och krystat när det hävdas att Dylan duger som pristagare även utan musiken. Nej, han belönas för sina sångtexter, och de är just sångtexter. Ska priset till honom försvaras måste det göras utifrån ett brett litteraturbegrepp, som inte skäms för sin bredd. För eller emot: det är artisten Dylan, inte poeten Dylan, som utsetts.

Är Dylan en lyckad pristagare? Nja, jag tenderar att hålla med Svd:s Lisa Irenius om att årets pris ändå ”går den litterära världen förbi”, i en tid när, som hon skriver, kvalitetslitteraturen och dess författare inte får många chanser att glädjas.

Men Dylan är årets litteraturpristagare, och tidpunkten, både ur ett globalt kulturellt och amerikanskt politiskt perspektiv, är väl vald. Som David Remnick skriver i the New Yorker:

”God is a colossal joker, isn’t She? We went to bed last night having learned that the Man Who Will Not Go Away was, according to the Times, no mere purveyor of “locker-room talk”; no, he has been, in fact, true to his own boasts, a man of vile action. The Times report was the latest detail, the latest brushstroke, in the ever-darkening portrait of an American grotesque.

Then came the news, early this morning, that Bob Dylan, one of the best among us, a glory of the country and of the language, had won the Nobel Prize in Literature. Ring them bells! What an astonishing and unambiguously wonderful thing!”

***

Kanske har den sångtradition han präglat, den ”örats poesi” som Sara Danius talade om, inte sedan 60-talet varit så uppfordrande som i dag, i en nyauktoritär period. Priset kan påminna oss om en frihetstradition av uppbrott och oberoende, utan ledband, som visserligen är svårdefinierad, men samtidigt – eller just därför – hotad och trängd.

Jag hoppas för övrigt att han tiger om nobelpriset, och inte dyker upp i Stockholm – bara fortsätter med sina konserter, som om ingenting har hänt.

*******

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Samarbeten, smärtgränser och svensk politik bortom alliansen och de rödgröna

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var mycket väsen för väldigt lite. Jan Björklund, partiledare för liberalerna, vill se ett regeringssamarbete mellan de fyra allianspartierna och socialdemokraterna under nästa mandatperiod, om dagens parlamentariska styrkeförhållanden består efter valet 2018. På det sättet vill han uppnå att sverigedemokraterna och vänsterpartiet isoleras, och Sverige får en stabil majoritetsregering.

Det är ett tämligen intetsägande utspel, som i förhållande till Sd på sin höjd uppfyller något slags minimalt krav på vad en liberal partiledare i anständighetens namn bör stå för.

För vad Björklund säger nej till är att alliansen, om den förlorar även nästa val, ska ta över makten med sverigedemokraterna som ett aktivt regeringsunderlag 2018-2022. Han vill alltså inte gå med på att ge Sd direkt vetorätt över svensk regeringspolitik.

Tja, man får vara glad över det lilla, dessa dagar.

Att Sd – återigen aktuella med antisemitiska förslag och bottenlöst rasistiska skandaler – inte bör normaliseras, bjudas in, upphöjas till regeringsunderlag eller ges någon som helst förhandlingsmakt av de övriga partierna, borde vara en självklarhet.

Kanske säger det något om hur långt förberedelserna på högerkanten uppfattas ha gått för ett aktivt samarbete med främlingsfientlighetens parti, att Björklund kan ta poäng på att säga det som borde vara självklart för även M:s och Kd:s ledningar – men uppenbarligen inte är det.

Hade Björklund sagt motsatsen, att han vill legitimera Sd som samarbetsparti, hade han sannolikt tvingats avgå som partiledare. Att Björklund med sitt uttalande nu anses sätta press på moderaterna, säger en del om hur illa moderaterna börjat tappa kompassen.

Det är sorgligt.

För i sak är annars Björklunds idé med en jätteregering bestående av S, M, Kd, L och C efter nästa val, ogenomtänkt och kortsiktig, både som parlamentarisk och ideologisk strategi.

En sådan monsterkoalition, med bara V, Mp och Sd kvar utanför, skulle skapa en stor blockpolitisk återvändsgränd ytterligare fyra år, förvandla Sd till överlägset största oppositionsparti och hämma liberala, konservativa och socialdemokratiska idédebatter i riskdagen.

Därför är det oroande att utspelet tas emot som om det nästan vore radikalt, snudd på historiskt.

***

Det svensk politik behöver i dag är en insikt om att blocken – även allianssamarbetet – förlorat all idépolitisk relevans, och inte längre duger som utgångspunkt för långsiktiga parlamentariska koalitioner.

Svensk politik i dag har sin största potential i skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv. Att få dem att mötas och prägla varandra i ett brett utrednings- och reformarbete på de områden där problem består eller förvärras, och år går förlorade, skulle kunna fördjupa hela samhällsdebatten.

Ett blocköverskridande regeringsunderlag i mitten vore ingen nödlösning, utan det bästa alternativet – trots miljöpartiets tillfälliga problem just nu. Det skulle ge en konservativ opposition i form av M och Kd, en socialistisk opposition i form av V, och effektivt marginalisera Sd.

Invändningen är att opinionsmätningar inte ger ett sådant samarbete några utsikter till egen majoritet. Det kan avfärdas som orealistiskt. Men vilket stöd olika alternativ kan få, syns först när de prövas och företräds på riktigt, om det politiska modet finns. I ett läge när opinionsutvecklingen växlar mellan att vara bekymmersam och alarmerande, och sakpolitiken står och stampar, avslöjas vilka som har det modet.

Illusionen måste brytas att blockpolitiken har något med idéer och politiskt innehåll att göra längre.

Det finns ingen borgerlighet. Det finns inga alliansväljare. Varför skulle liberaler som tror på ett öppet, tolerant, solidariskt samhälle, med fri press, värderingsburen utrikespolitik och fungerande rättsstat överväga att rösta på ett alliansblock om det största partiet kanske vill regera med stöd av Sd, och i sin retorik ägnar allt mer kraft åt att avhumanisera människor i nöd?

Det finns en smärtgräns för många liberaler, som med rätta skulle finna det omöjligt att stödja ett regeringsalternativ som accepterar legitimering av främlingsfientliga perspektiv – de genomsyrar hela Sd:s politik – för att säkra sin makt. Det skulle inte ses som en skönhetsfläck att störas av, utan som något fullständigt oacceptabelt, en skiljelinje för generationer.

Det finns inte heller något rödgrönt alternativ. Med vilken trovärdighet går det att tala om rödgröna värderingar efter de senaste två åren?

Alliansen, borgerlighet, de rödgröna – det är i dag flummiga, innehållslösa begrepp, utan förankring i verkligheten. Några av de viktigaste konfliktlinjerna går, i ett omväxlande myller, mellan liberaler och konservativa, mellan socialdemokrater och vänsterpartister, mellan gröna och socialister, mellan socialliberaler och liberalkonservativa, mellan socialkonservativa och nyliberaler, mellan frihetliga socialister och kommunister.

Det borde tematiseras oftare, i en debatt som gärna får ägna sig även åt andra frågor än de extremister sätter på dagordningen.

Alliansens tid är ute, och det finns inget ”rödgrönt” alternativ.

Att dölja det genom en stor koalition utan idépolitisk drivkraft, vore ett kortsiktigt misstag. Svensk politik kan bara värja sig mot vågen av populism genom nya samarbeten som vågar lämna blockpolitiken bakom sig och erkänner att gamla allianser spelat ut sin roll. Förr eller senare måste den insikten få genomslag.

Björklunds utspel markerar en viktig gräns, men försvinner sedan in i en återvändsgränd.

 

******************’

Fler krönikor på temat:

Säg nej till förhandlingar med Sd

Nej till främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Slösa inte bort hela mandatperioden

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Bryt både DÖ och blockpolitiken

 

Upp till kamp mot konsultflosklerna

Av , , Bli först att kommentera 13

”Av­färda inte det mänsk­liga/ med stän­diga hän­vis­ningar till det upp­höjda./ Det är i sin­nenas rike där smär­torna och gläd­jen bor/ som vår värld skall för­klaras.” 

(Har­ry Mar­tin­son, i Passad)

***

 Vi snackar om en mång­mil­jon­in­du­stri, och ett be­lö­nings­sy­stem. In­gen som tjänar på det – el­ler hoppas tjäna på det i fram­tiden – kommer att säga stopp. In­gen i makt­po­si­tion kommer att ställa sig upp och säga: Nu får det räc­ka, vad håller vi på med?

Det är upp till oss an­dra, att börja värja oss. Att inte del­ta i spek­ta­klet läng­re, inte skänka det le­gi­ti­mi­tet, inte vara nic­ke­doc­kor in­för tom­heten. Att våga själv­stän­dig­het på ett in­ternt möte även när det för­stör stä­mningen.

Jag talar om den kon­sult-, pr-, ma­na­ge­ment-, livs­stils- och po­wer­point-svenska som frä­ter sön­der språk och tan­ke på kon­fe­rens ef­ter kon­fe­rens, in­ternt möte ef­ter in­ternt möte, te­ma­dag ef­ter te­ma­dag och en­kät­un­der­sök­ning ef­ter en­kät­un­der­sök­ning, ut­vär­dering ef­ter ut­vär­dering, runt om i det pri­vata och of­fent­liga Sve­ri­ge.

Hela floden av till­fäl­liga kon­cept, för­åld­rade och ut­bytta om ett halv­år, som stjäl vår tid och vär­dig­het, och får att krym­pa oss själva. Allt som re­du­cerar kom­plexa sam­man­hang till jar­gong och ste­reo­typer. Som likt jakt­hundar nosar upp min­sta ge­men­samma näm­na­re och glömmer allt som av­viker, ny­an­serar och i slut­än­dan be­tyder nå­got.

Den ängs­liga följa-John-leken av tan­ke­mo­deller och kod­ord som drar med sig po­li­tik, när­ings­liv, kul­tur­liv, me­di­er, uni­ver­si­tet och sko­lor in i en gegga av läpparnas be­kän­nel­ser och falsk kon­sen­sus. Och när vindarna vänder, när an­dra auk­to­ri­teter tar över dag­ord­ningen, står ofta sam­ma per­soner be­redda att haka på även på den nya jar­gongen, som om in­gen­ting hänt.

Ibland hinner de knappt med i vänd­ningarna, och bla­merar sig med mot­sä­gel­ser inom loppet av nå­gra vec­kor. Det är lajka hit och lajka dit, utan egen stadga, hål­lning, rygg­rad. Så växer inga sam­tal i an­nat än idyl­liska stäm­ningar el­ler av­spärrade bubb­lor.

Kon­sult­flos­klerna är far­liga ock­så av det skälet, att de blir så lätta red­skap i maktens och tids­an­dans händer. Och makt och tids­an­da skiftar, ibland våld­samt. Har vi vant oss av med att tänka och tala själva, stå för en fun­dering, en avig­het, även om vi ligger i otakt, har vi även vant oss av vid hur man gör mot­stånd när ex­tre­mister, dog­ma­tiker och hat­drev av al­le­han­da lä­ror tar över.

***

Fast å an­dra si­dan: det här hyck­le­riet är ju nå­got av en svensk na­tio­nal­sport, som vi börjar fostras till re­dan i unga år. In­ter­na­tio­nella stu­dier må visa att svenska skol­barn inte äger på sär­skilt många om­rå­den. Men jag tror att det finns en gren där de kan rosta skiten ur vem som helst: För­må­gan att ge­nom­skåda me­nings­lösa en­kät­un­der­sök­ningar och att härda ut ihå­liga te­ma­dagar.

Den ta­langen är in­präntad i kidsen från sexårs och fram­åt. I konsten att ar­tigt och tak­tiskt kryssa ”rätt” ru­tor för att göra chefer/inhyrd kom­pe­tens glada, slippa följd­frå­gor och så snabbt som möj­ligt få springa ut på rast/gå och fika, har vi un­der ge­ne­ra­tioner drillats till mäs­ter­skap i Sve­ri­ge.

***

In­vändningen mot den här ar­ti­keln är att du inte kan dra all kon­sult­verk­sam­het, alla en­käter, alla te­ma­dagar och alla powerpoints över en kam. På det vill jag svara di­rekt: Det stämmer, du kan inte dra all kon­sult­verk­sam­het, alla te­ma­dagar, alla en­käter och alla powerpoints över en kam.

Du ska över­hu­vud­ta­get akta dig för att dra nå­gon­ting alls över en kam. Jag vill att du vänder dig till per­sonen som sitter på din väns­tra sida, och dis­ku­terar det med hen i en minibikupa. Så ska vi läg­ga era slut­satser i pi­pe­li­nen se­dan, och pro­cessa.

Det här är inte hel­ler en kri­tik av nå­gon enda kon­sult. Locka ut dem ur manus och oneliners, och de har vanligtvis mycket intressant att säga. Det här är en an­kla­gel­se mot de­ras upp­drags­gi­va­re, mot fö­re­tags­led­ningar och of­fent­lig sek­tor, mot alla ar­ran­görer som inte har vett att an­vända kom­pe­tens och pro­jekt­peng­ar på ett bätt­re sätt. Som kö­per in tjänster för att kun­na be­kräfta nå­got re­dan be­slutat el­ler re­do­visa ett luft­slott inåt el­ler utåt.

Det här är en an­kla­gel­se mot alla som slösar bort både kon­sulternas och med­ar­be­ta­res tid och kun­skap. Det här är en an­kla­gel­se mot alla oss som inte säger ifrån, som faller in i tugget.

Ofta handlar det mest om att ef­ter­åt kun­na säga att ett ar­ran­ge­mang ägt rum, så att makten kan be­lägga att alla till­frågades och följde med i den rik­tning som var utpekad. Inte om att sätta igång en dis­kus­sion, för­djupa, nå in­sikter. Och, åter­i­gen, vem som har makten, vil­ken lära som har med­vind, skiftar all­tid förr el­ler senare. Är sy­stemen och dis­kus­sionerna inte till­räck­ligt tröga och mot­strä­viga, kan myc­ket ga­len­skap slinka igenom oemot­sagd.

***

Vi måste bryta oss fria. Vägra att sitta som ja-sägare när det blir för dumt, yt­ligt och orim­ligt, ri­tu­aler för lyd­nad och smi­dig­het. Ock­så vägra det som DN:s Vik­tor Barth-Kron i vec­kan kallade för konceptdårskap. Ac­cep­tera fär­re flos­kler. Bara svara på en­käter som tar oss på all­var och be­tyder nå­got. Boj­kotta resten. Börja åter­er­övra ett språk som går att an­vända för sam­tal, er­fa­ren­heter och liv.

 

*****************************

Ett par till krönikor i samma anda:

Med örat tryckt och tryggt mot samtiden

Bristen på ett språk att mötas sårade i

Staketkuskens blixtanalys av partiledardebatten

Ericssons neddragningar både svårt slag och tankeställare

Av , , Bli först att kommentera 0

Trots onda aningar under veckor och månader, rykten, spekulationer och till slut säkra källor om vad som är på gång, är det ändå först när beskedet blir officiellt, som allvaret och omfattningen går upp på riktigt för alla inblandade, och för hela samhället.

Ericsson, ett av de centrala företagen i historien om det svenska välståndsundret, vill dra ner på 3000 jobb i Sverige. Fabriksproduktion läggs ned. Tjänster inom forskning och utveckling dras in, för att möjliggöra nyrekryteringar av ingenjörer i en nyprioritering. Värst drabbas Borås och Kumla, men även andra orter berörs. Lägger man till de mycket negativa följderna för underleverantörer och servicesektor, växer de lokala konsekvenserna ytterligare.

Även om det finns beredskap, åtgärder, stöd till de uppsagda och omställningsprogram, och de här regionerna har lång erfarenhet av strukturomvandlingar, är oron och uppmärksamheten som dagens besked utlöst berättigade. För den här strukturomvandlingen är av ett nytt slag – på både gott och ont.

Motiveringen till neddragningarna är att Ericsson är inne i ett nödvändigt teknikskifte, att det handlar om en omprioritering för att möta global konkurrens, få kompetens att hänga med i utvecklingen.

Det är, som många påpekat, hoppingivande att det trots allt finns med framtidssatsningar i Ericssons strategi.

Men en sammantagen neddragning är en neddragning, i det här fallet av tusentals jobb. I en bransch och ett företag som man inte kan säga hör gårdagen till.

Även om nya tjänster skapas och den globala teknikkonkurrensen en realitet, vore det för lättvindigt att tona ned vad Ericssons uppsägningar och värdetapp säger om problemen för Sverige som industrination. Och om den nya digitaliserade ekonomin. För det finns, där har IF Metall goda grunder för sina protester, en sammanhängande kedja mellan forskning, utveckling och produktion, som om den bryts givetvis får konsekvenser för svensk industri, sysselsättning och konkurrenskraft. När det väl är bruten, är den svår att återskapa.

Man ska aldrig överdriva enskilda händelser. Men Ericssons uppsägningar hänger ihop – om inte direkt, så indirekt – med den stora frågan: Hur ser framtidens samband ut mellan tillväxt, forskning, utbildning, löner, jobb, skattebaser och välfärd – när digitalisering och automatisering tagit ytterligare fart?

Här finns det större möjligheter än vad pessimisterna vill erkänna, men också uppenbara problem som inte går att rycka på axlarna åt, och som ytterst berör även demokrati och social sammanhållning. Om inte politik och samhälle hänger med när tekniksprång radikalt förändrar förutsättningarna står vi snart inför frågeställningar som kanske blir långt svårare än 1970-talets motsvarigheter. I det konstaterandet ligger ingen uppgivenhet, utan en uppmaning.

Ericssons besked är ett svårt slag för de som sägs upp, deras närmaste och deras hemorter. Men det är också en tankeställare för hela Sverige om framtidens ekonomi, industri och arbetsmarknad.

Längtan efter ett humanistiskt samtal – på Erasmus tid och idag

Av , , Bli först att kommentera 2

”Något föreföll fel i tiden. Borde tryckpressen inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter. Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Erasmus längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås”.

Så skriver författaren och poeten Nina Burton i sina nya, av historiska iakttagelser, bildningskorn, politiska insikter och underbart berättade episoder fulla ”Gutenbergsgalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”.

Om ni får en stund över i höst för litteratur, har tid att logga ur från era flöden och läsa en enda bok rekommenderar jag hennes varmt.

Den är, som Nina Burtons böcker brukar vara, ett både otidsenligt och högaktuellt andningshål. Till bredden fullt av lärdom och eftertanke. Och med en prestigelös inbjudan, som läsaren känner omedelbart, till egna reflektioner.

En välskriven, spännande studie av Erasmus av Rotterdam – det han drömde om, kämpade med och åstadkom – kan säga och lära mer om vår egen tid, än tusen ”heta” men tomma och meningslösa debatter på Twitter.

Som ofta i Burtons verk löper historiska erfarenheter, samtida frågeställningar och folkbildning ihop. I hennes sällskap, som i många egensinniga författares, går tiden långsammare. Eller pressas ihop, så att mer ryms och samsas: skeden, epoker, perspektiv.

Hon skriver själv om den komplexa historien och mångstämmiga litteraturen, och de tragedier som kan födas ”i kampen om ett enda svar.”

Tiden, noterar hon, kanske är ”som genernas dubbla DNA-spiral, där det förflutna ständigt följer oss i en blandning av identitet och förvandling? Eller liknade tiden rymdens spiralgalaxer? I spiraler kan allt gå framåt samtidigt som det går runt liksom året och dygnet. (…) Historien gäller ju inte bara det förflutna utan lever mitt i verkligheten.”

***

Burton inleder sin vandring i Erasmus spår hos en kufisk antikvariatsägare i Basel – en viktig stad för 1500-talets humanism – som kallar böckerna i antikvariatet för ”tidskapslar…arv och samtal över tiden”, och i boken ser historiens nyttigaste, mångsidigaste och mer varaktiga teknologi”.

Vad vet folk idag?, svarar han uppbragt när Nina Burton frågar efter Marshall McLuhans ”Gutenberggalaxen”: ”Bara nyheter” En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet”.

Varpå han räcker henne en bok med ett urval texter av Erasmus, som, påpekar han, ”kan säga oss långt mer om Gutenberggalaxen är McLuhans teorier”.

***

Sedan följer Burton, i resten av boken, Erasmus av Rotterdams liv, miljöer och insats – och människorna runt omkring honom – genom förändringarnas, omvälvningarnas, drömmarnas och besvikelsernas sena 1400- och tidiga 1500-tal.

Där pågick mycket, under renässansens århundraden av förändringar inom konsten, litteraturen, politiken, religionen, arkitektur och vetenskapen.

Den moderna boktryckarkonsten var alldeles ny med oöverblickbara följder för kunskap, debatt, historieskrivning och bildning. Religionsstrider och krig pågick för fullt i reformationens Europa. Forskningen inom astronomi, matematik, filosofi och medicin stod inför kontroversiella skiften.

En ny, djupare och mer sammansatt världsbild växte fram i takt med upptäcker, resor och bättre möjligheter att sprida kunskap och vittnesmål.

Nationsbildningsprocesser, sprungna ur många olika maktkamper, tog fart och fick konsekvenser som präglar mycket i vår del av världen än i dag.

Burton påminner, både direkt och indirekt, om hur många paralleller som finns mellan det tidiga 1500-talet och det tidigare 2000-talet – inte bara när det gäller medierevolutionerna som kännetecknar båda epokerna: Gutenbergs och internets.

Gång på gång i skildringar av denna tid dyker Erasmus upp. Betydelsefull som författare, teolog, pedagog, språkvetare, filosof, översättare och politisk visionär. Han var, konstaterar Burton, ”en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenser knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stöd för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov”.

Och runt honom, även i Burtons bok, fanns många av tidens stora namn på olika områden. Hon skildrar vid sidan om Erasmus, konstnärer som Holbein och Dürer, läkaren och naturfilosofen Paracelsus, politikern Thomas More, läraren Thomas Platter och förstås, prästen Martin Luther. Mycket i vår tid, söker sina rötter där.

***

För den tradition och hållning som brukar kallas humanism, är Erasmus gärning, en av de stora utgångspunkterna och inspirationskällorna. Han förkroppsligade, har det sagts, humanismen. Önskan att människan ska bli förmögen att uttrycka sin personlighet, i dialog med andra.

För att förstå vad den humanismen stod för, måste man, har Nina Burton sagt i ett panelsamtal om boken, börja med att gå till de gamla grekerna.

De allra tidigaste humanistiska spåren handlade om att människor skulle hålla fred med varandra, respektera varandra och tänka självständigt med eget förnuft. Under renässansen tillkom kultur och bildning som centrala inslag i tänkandet; bildningen som ett sätt att orientera sig i livet, bakåt i historien och förbereda sig för framtiden.

Att EU:s program för utbytesstudenter fått namn efter just Erasmus, säger en del om hans betydelse även i det avseendet. Erasmus, skriver Burton på ett ställe, var inte alls ”trakterad av döden. Livets uttryck intresserade honom däremot på flera sätt.”

***

På en av de sista sidorna i boken sammanfattar Nina Burton det som kanske är både hennes och Erasmus allra viktigaste budskap: att samtalet var, och borde vara, humanismens kärnpunkt, med rötter i stoikernas idé om att alla ska ha samma värde i ett jämlikt samspel.

”Bland jordens alla lockrop, varningsläten, revirmarkeringar och sammanhållande kackel var samtalet något unikt. Det kunde förmedla mer än signaler och tjatter; bära tankar, drömmar och historia; bli både fördjupning och konst. Kombinationen av olika synvinklar kunde också föda något annorlunda i en levande process.”

Tryckpressen gjorde det möjligt, sammanfattar Burton, att samtal kunde sträcka sig över många olika språk och ämnen, mellan olika konstarter och genrer, och tvärs genom historien. Kultur och vetenskap förnyades av att åsikter gick isär och tvingade debattörer att argumentera med och mot varandra.

”I ett sådant samspråk”, avslutar Burton, ”rymdes frågor och svar, komplexa sammanhang och motsägelser, egna tonfall och nyanser, förtrolighet och personlighet – ja så mycket att det sällan gick att sammanfatta i något facit, för det knöt ständigt nya, skiftande mönster. Det var alfabetets barn, kontrasten till ett digitalt antingen-eller. Mellan ett ja och ett nej kan mycket rymmas av tankar och liv.”

***

Logga ur en höstkväll, läs Nina Burtons bok om Erasmus, humanismen och 1500-talet – gärna långsamt, som en Facebook-vän klokt rekommenderade i helgen. Det är en av årets läsupplevelser, och en efterlängtad påminnelse om samtalet som livsform och ideal.