Samarbeten, smärtgränser och svensk politik bortom alliansen och de rödgröna
Det var mycket väsen för väldigt lite. Jan Björklund, partiledare för liberalerna, vill se ett regeringssamarbete mellan de fyra allianspartierna och socialdemokraterna under nästa mandatperiod, om dagens parlamentariska styrkeförhållanden består efter valet 2018. På det sättet vill han uppnå att sverigedemokraterna och vänsterpartiet isoleras, och Sverige får en stabil majoritetsregering.
Det är ett tämligen intetsägande utspel, som i förhållande till Sd på sin höjd uppfyller något slags minimalt krav på vad en liberal partiledare i anständighetens namn bör stå för.
För vad Björklund säger nej till är att alliansen, om den förlorar även nästa val, ska ta över makten med sverigedemokraterna som ett aktivt regeringsunderlag 2018-2022. Han vill alltså inte gå med på att ge Sd direkt vetorätt över svensk regeringspolitik.
Tja, man får vara glad över det lilla, dessa dagar.
Att Sd – återigen aktuella med antisemitiska förslag och bottenlöst rasistiska skandaler – inte bör normaliseras, bjudas in, upphöjas till regeringsunderlag eller ges någon som helst förhandlingsmakt av de övriga partierna, borde vara en självklarhet.
Kanske säger det något om hur långt förberedelserna på högerkanten uppfattas ha gått för ett aktivt samarbete med främlingsfientlighetens parti, att Björklund kan ta poäng på att säga det som borde vara självklart för även M:s och Kd:s ledningar – men uppenbarligen inte är det.
Hade Björklund sagt motsatsen, att han vill legitimera Sd som samarbetsparti, hade han sannolikt tvingats avgå som partiledare. Att Björklund med sitt uttalande nu anses sätta press på moderaterna, säger en del om hur illa moderaterna börjat tappa kompassen.
Det är sorgligt.
För i sak är annars Björklunds idé med en jätteregering bestående av S, M, Kd, L och C efter nästa val, ogenomtänkt och kortsiktig, både som parlamentarisk och ideologisk strategi.
En sådan monsterkoalition, med bara V, Mp och Sd kvar utanför, skulle skapa en stor blockpolitisk återvändsgränd ytterligare fyra år, förvandla Sd till överlägset största oppositionsparti och hämma liberala, konservativa och socialdemokratiska idédebatter i riskdagen.
Därför är det oroande att utspelet tas emot som om det nästan vore radikalt, snudd på historiskt.
***
Det svensk politik behöver i dag är en insikt om att blocken – även allianssamarbetet – förlorat all idépolitisk relevans, och inte längre duger som utgångspunkt för långsiktiga parlamentariska koalitioner.
Svensk politik i dag har sin största potential i skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv. Att få dem att mötas och prägla varandra i ett brett utrednings- och reformarbete på de områden där problem består eller förvärras, och år går förlorade, skulle kunna fördjupa hela samhällsdebatten.
Ett blocköverskridande regeringsunderlag i mitten vore ingen nödlösning, utan det bästa alternativet – trots miljöpartiets tillfälliga problem just nu. Det skulle ge en konservativ opposition i form av M och Kd, en socialistisk opposition i form av V, och effektivt marginalisera Sd.
Invändningen är att opinionsmätningar inte ger ett sådant samarbete några utsikter till egen majoritet. Det kan avfärdas som orealistiskt. Men vilket stöd olika alternativ kan få, syns först när de prövas och företräds på riktigt, om det politiska modet finns. I ett läge när opinionsutvecklingen växlar mellan att vara bekymmersam och alarmerande, och sakpolitiken står och stampar, avslöjas vilka som har det modet.
Illusionen måste brytas att blockpolitiken har något med idéer och politiskt innehåll att göra längre.
Det finns ingen borgerlighet. Det finns inga alliansväljare. Varför skulle liberaler som tror på ett öppet, tolerant, solidariskt samhälle, med fri press, värderingsburen utrikespolitik och fungerande rättsstat överväga att rösta på ett alliansblock om det största partiet kanske vill regera med stöd av Sd, och i sin retorik ägnar allt mer kraft åt att avhumanisera människor i nöd?
Det finns en smärtgräns för många liberaler, som med rätta skulle finna det omöjligt att stödja ett regeringsalternativ som accepterar legitimering av främlingsfientliga perspektiv – de genomsyrar hela Sd:s politik – för att säkra sin makt. Det skulle inte ses som en skönhetsfläck att störas av, utan som något fullständigt oacceptabelt, en skiljelinje för generationer.
Det finns inte heller något rödgrönt alternativ. Med vilken trovärdighet går det att tala om rödgröna värderingar efter de senaste två åren?
Alliansen, borgerlighet, de rödgröna – det är i dag flummiga, innehållslösa begrepp, utan förankring i verkligheten. Några av de viktigaste konfliktlinjerna går, i ett omväxlande myller, mellan liberaler och konservativa, mellan socialdemokrater och vänsterpartister, mellan gröna och socialister, mellan socialliberaler och liberalkonservativa, mellan socialkonservativa och nyliberaler, mellan frihetliga socialister och kommunister.
Det borde tematiseras oftare, i en debatt som gärna får ägna sig även åt andra frågor än de extremister sätter på dagordningen.
Alliansens tid är ute, och det finns inget ”rödgrönt” alternativ.
Att dölja det genom en stor koalition utan idépolitisk drivkraft, vore ett kortsiktigt misstag. Svensk politik kan bara värja sig mot vågen av populism genom nya samarbeten som vågar lämna blockpolitiken bakom sig och erkänner att gamla allianser spelat ut sin roll. Förr eller senare måste den insikten få genomslag.
Björklunds utspel markerar en viktig gräns, men försvinner sedan in i en återvändsgränd.
******************’
Fler krönikor på temat:
Säg nej till förhandlingar med Sd
Nej till främlingsfientligheten som regeringsunderlag
Slösa inte bort hela mandatperioden
Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik
Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige
Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den
Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen
