Näthatet och dess nyttiga idioter i kampen om digitaliseringens själ
De tog inte till våld. Ingen skrek okontrollerat. Några fick till och med något artigt, civiliserat över sig, när den de näthatat i grova ordalag plötsligt stod framför dem i dörren. De flesta visade sig leva i tämligen trygga, stabila miljöer, vara ekonomisk och socialt väletablerade i samhället och utan några desperata livshistorier. Men framför datorn, på Facebook eller Twitter, i mejl eller kommentatorsfält, häver de ur sig nästan vad som helst.
I det senaste numret av Der Spiegel står ett fascinerande reportage om hur den tyska miljöpartisten Renate Künast bestämde sig för att åka hem till och söka prata med några av de som skrivit hatfulla inlägg om henne på internet.
Künast är inte vem som helst: 60 år, erfaren och ärrad från många strider sedan 1970-talet. Tidigare partiordförande och regeringsledamot. Van sedan ungdomen att stå emot verbal machobrutalitet. Utan någon sårbar karriär att riskera.
Så hon åkte, som andra gjort före henne, hem till hatarna. De blev paffa, förvånade. Betydligt mer defensiva i det fysiska mötet än i skyddet av ett tangentbord. Alla var beredda att samtala, vilket Künast framhäver som en positiv erfarenhet. Men att döma av mötena som redovisas är det med hennes digitala förföljare som med många av de som sänker debatter på internet: Deras oro, deras vrede, deras hat, deras svart-vita världsbilder, deras vulgariteter, deras uppfattningar om vart samhället är på väg, nästan allt bygger på hörsägen, rykten, fördomar, myter och okunskap.
Ändå utstrålar de inte, det är den bild läsaren får, någon större lust att få sitt hat stört av fakta, erfarenheter eller nyanser. Man har också känslan av att de flesta skulle skriva ungefär samma saker igen, om de visste att de slipper att stå till svars för det. Och som Spiegel konstaterar, fick Künast hedervärda, modiga experiment inget lyckligt slut. Natten efter skrev en ny hatare på hennes webbsida: ”Dö, Renate Künast”.
Det kommer att fortsätta. Näthatet är som gjort för vår tids digitala debatt och ekonomi, med snabba belöningssystem, en ständig produktion av offentligt redovisade åsikter och en total frånvaro av vad Die Zeits Harald Martenstein, i ett kåseri om varför man bör undvika Twitter, kallar ”skyddsrum för privata dumheter och vredesutbrott”.
Hatet, fördomarna och grovheterna är ju inte nya. Tidigare hölls de bara i mindre kretsar. Nu kan de spridas på ett omedelbart, hämningslöst, och offentligt, sätt, och får därmed större inflytande, än dumt fylleprat vid middagsbordet, lättare glömt dagen efter.
Det blir inte bättre av att medier, ibland aningslösa inför vilka krafter man spelar i händerna, tenderar att rusa efter varje litet sociala medier-drev, varje samling knutna nävar, varje rubrikvänlig konflikt, varje opinionsmätnings ögonblicksstämning, som potentiella klickmagneter. I stället för att bidra till samtal som får verka över tid, som låter insikter, och motsättningar, mogna fram. Künast är en av mina hjältar den här veckan.
***
En av de som skrivit intressant om detta, är den uppmärksammade, koreanske kulturfilosofen Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin. I hans essä ”I svärmen. Tankar om det digitala” finns skarpsynta resonemang om varför den missbrukade digitaliseringen bidrar till att ytlighet, kortsiktighet, sönderfall och likriktning tar över offentligheten.
Komprimerad, komplex men insiktsfull framstår ”I svärmen” som ett tänkvärt försvar av hemligheten, mötet, eftertanken, långsamheten, möjligheten till skam och mognad, av ett medborgarskap och demokratiskt samtal utom räckhåll för de digitala marknads- och maktstrukturernas logik av kvantifiering och kontrollbehov.
Han kritiserar ”totalprotokolleringssamhället”. Registreringen av allt vi gör, vad vi söker och läser, hur vi umgås, vart vi reser, vem vi träffar. Ett system av övervakning, big data och gillalogik som förändrar demokratins förutsättningar, hur vi ser på andra och oss själva, och vad vi är beredda att prisge för att inte hamna utanför.
Han analyserar hur representativitetens epok går mot sitt slut, och får ge ”vika för presensen eller sampresentationen”. Färre vill erkänna någon som sin representant, och tålamodet med processer som tar tid försvinner. ”Det försätter den representativa demokratin i trångmål. De politiska representanterna framstår inte som sändare utan som hinder”. Det kan öka delaktighet och transparens, men kan också skapa ”förflackning”, opportunism, konformism och kortsiktighet. Representationen fungerar ofta ”som ett filter, som har en mycket positiv verkan”, skriver han, och nämner kulturell och journalistisk verksamhet.
Och så den här viktiga, insikten: ”Förtrolighet hör nödvändigtvis till den politiska, det vill säga strategiska kommunikationen. Om allt genast blir offentligt, så blir politiken oundvikligen andfådd, kortsiktig och späs ut till prat. Den totala transparensen påtvingar den politiska kommunikationen en tidslighet, som omöjliggör en långsam, långsiktig planering. Det är inte längre möjligt att låta saker mogna.”
Lägg det på minnet.
Den digitala ekonomin lockar också till en narcissism, där vi stänger in oss. ”Smartphonen är en digital apparat, som arbetar med ett komplexitetsfattigt input-output-modus”, skriver Byung-Chul Han. Den får oss att glömma ”bort hur man tänker komplext. Den leder också till en förtvining av beteendeformer som kräver en temporal längd eller långsynthet. Den främjar kortsiktighet och närsynthet och eliminerar det långa och det långsamma”. Det ständiga gilla skapar ett rum av ”positivitet” som förminskar erfarenheten av andra och det negativa. Det som avviker och stör bländas bort. Information finns i överflöd, men inte kunskap. I det s.k. ”upprördhetssamhälle”, där skitstorm och skandalisering blir nya maktmedel, genereras ingen framtid.
Byung-Chul Hans varnar för att digitaliseringens kommersialism förvandlar medborgare till konsumenter. ”Snart kommer internet antagligen ha ersatt vallokalen fullständigt. Då äger val och köp rum på samma bildskärm”. Den digitala friheten hotar att bli en illusion.
Även vänskapen som idé förändras. I den digitala tidsåldern”, skriver han om Facebook, ”totaliseras det additiva, räkningen och det räknebara. Till och med sympati räknas i antal gilla. Det narrativa förlorar starkt i betydelse. I dag görs allt räknebart för att man ska kunna omvandla det till prestationens och effektivitetens språk. På så vis upphör allt som inte är räknebart att finnas.”
***
Jag håller inte med om allt han skriver, och det är en orättvis vrångbild av digitaliseringen som helhet. Men den här typen av analys borde läsas av alla framtida studenter, som motgift till samtidens värsta, mest naiva trendtugg. Många politiker, journalister, akademiker och offentliga debattörer tenderar, eller känner sig tvingade, nästan hetsade, att gång på gång scrolla sina av algoritmer slimmade sociala medieflöden upp och ner, i stället för att tänka efter, samtala i lugn och ro med människor eller läsa kvalificerade texter som tillför kunskap, perspektiv, erfarenheter.
I den felprioriteringen, går mycket förlorat.
Första timmans statistik är det som räknas i dag. Otåligheten, ytligheten och stressen ökar. Snabba belöningar söks i febrighet. Vi ska inte hyckla: Näthat, populism och extremism har många nyttiga idioter på sin sida.
***********************
(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
Några ytterligare krönikor på liknande tema:
Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder
Längtan efter ett humanistiskt samtal
Stöd kraven på att Snowden ska benådas
Bristen på ett språk att mötas sårade i
Dags att gaska upp oss – ett sekel av framsteg att kämpa för
Jordskalv i norr och vårt behov av gemensamma torg
Föraktet för människors svaghet, i de små stegens tyranni
