Grand Hotel-debatten och hyckleriet
Något i upprördheten över att Grand Hotel låtit sverigedemokraterna hyra lokaler för en gala med europeiska högerpopulister stör mig. Inte för att kritiken skulle sakna grund. Sällskapet som samlades i Stockholm var en extremt antiliberal grupp, som det inte går att förhålla sig likgiltig till.
En stor, mäktig aktör som Grand Hotel borde, av värderingsskäl, ha ställt in när de insåg vad det var för möte som planerades. Nu får de leva med en berättigad misstro. Hur andra kunder förhåller sig till det, är inte irrelevant.
Det som stör är att kritiken känns så godtycklig, slumpmässig, yrvaken och poserande, när man betraktar den i en samtida, politisk kontext. Är det verkligen detta som förtjänar dagar av mobilisering, när så mycket annat, större, farligare, smutsigare i främlingsfientlighetens och nationalismens gränstrakter, ägnas axelryckningar?
För ilskan mot att europeiska högerpopulister av politiskt obehagligt slag träffas i vissa lokaler – det är deras rätt att träffas – står i kontrast till den likgiltiga acceptans som råder bland de flesta partier och många opinionsbildare, över att samma populisters idéer om migration och nationalism håller på att omsättas runt om i Europa av beslutsfattare från höger till vänster. De som festade på Grand Hotel, har ju, bedrövligt nog, medvind i dag.
Den humanitära katastrofen i Syrien förvärras. Situationen i Irak är djupt allvarlig. I Turkiet – Nato-medlem och kandidatland för inträde i EU – etablerar regimen en ny diktatur. Människor fortsätter att dö på flykt över medelhavet.
Samtidigt handlar debatten i Sverige mest om hur människor i nöd ska kunna hållas borta härifrån. Åtskilliga av de som upprörs över Grand Hotel, försvarar i sak en migrationspolitik som i väsentliga delar påminner om gamla krav från Sd och deras galagäster.
Det här är – om man vill bränna gigantiska mängder indignation och uppmärksamhet på en enskild händelse – helt fel debatt. Den kommer att bli en opinionsmässig fälla, av det slag som Sd:s motståndare ofta traskar ner i.
De främlingsfientliga skrattar så de gråter över stormen. Och de kan presentera skrattårarna som martyrtårar, eftersom vreden riktar sig mot att och var de möttes, inte mot den politiska omvälvning de samlar sig till. Var ett sunkigt arrangemang hålls är en bagatell, jämfört med den iskalla nationalism som stänger gränser vid humanitära katastrofer.
Sett till det hot som främlingsfientligheten utgör mot det öppna, demokratiska, liberala samhället i Europa är Granddebatten att sila mygg och svälja kameler.
Men kanske är det värre än så. Att haka på upprördheten nu ger somliga chansen att dölja att de i sak redan inlett reträtten inför och anpassningen till den politiska populism som rycker fram.
*************************
(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
