Hillary Clinton har brister – men må hon vinna i morgon

Övergången från kampanj till regeringsansvar, från kandidatur till ämbete, är sällan vacker. Det handlar snarare om krasch, än om inbromsning. De någorlunda igenkännbara rester som finns kvar, när vrakdelarna från kampanjens löftesslott samlas ihop i foajén till Vita huset, är utgångspunkten för varje presidentskap.

Den som vinner ett presidentval kommer, när segerpartyt är över, tacktalen hållna och konfettin bortsopad, att rusa med högsta hastighet rakt in i en snårskog av rötter, grenar, buskage, kvistar och stenar i form av maktdelningsprinciper, politiska styrkeförhållande i senat och representanthus, juridiska instanser, budgetförutsättningar, medial bevakning, oväntade internationella händelseutvecklingar.

Håll för ögonen på barnen, det kommer att bli smetigt. Beroende på om man delar eller avskyr en kandidats ambitioner är det en trygg eller frustrerande insikt. Skillnaden mellan att söka ett mandat och förvalta ett mandat är stor. Det som avgör hur ett presidentskap värderas efteråt, är vad som uträttades, inte vad som drömdes.

Alla som vinner politisk makt efter en hård valrörelse ställs inför samma dilemma. Blixtsnabbt ska nedväxlingen ske, från visioner i den bästa av världar och de vackraste av anföranden, till vad som är möjligt att genomföra, kompromiss för kompromiss, desillusion för desillusion, i en hård, motsträvig, otacksam politisk verklighet.

Ofta är ämbetets formella maktbefogenheter – de realistiska möjligheterna att påverka utvecklingen på olika områden – mycket mer begränsade i omfattning, än vad både anhängare hoppats och motståndare fruktat.

Och det makt som ges förändrar en politiker. Det går sällan en rak linje från den person som inleder en kandidatur till den som avslutar en presidentperiod. Mycket hinner hända.

***

Så oavsett om det blir Donald Trump eller Hillary Clinton som vinner morgondagens amerikanska presidentval, ger deras kandidaturer bara vissa aningar om hur deras tid vid makten kan komma att gestalta sig. Presidentvalet är bara ett av många viktiga val i natt, och delar av den amerikanska samhällsutvecklingen avgörs utom räckhåll för den politiska makten.

Clintons ekonomiska investeringsplaner. Trumps utlovade skattereformer. Clintons idéer om högre utbildning. Trumps migrationspolitik. Deras skilda synsätt på internationella samarbeten, klimatpolitik, jämställdhet, kriminalvård, högsta domstolen och aborter. Allt kommer att bromsas upp radikalt när valrörelsen väl är över, reformer slipas ner, program hackas upp, ambitioner krympa, bluffar synas.

Hur mycket en president kan förverkliga av sina ursprungliga löften beror både på hur skicklig hen är på att skapa allianser, välja sina strider, övertyga allmänheten och samarbeta över partigränser, och hur majoritetsförhållandena i kongressen kommer att se ut.

***

Med det sagt, står ändå mer på spel i det här presidentvalet än på mycket länge. Det har mindre med Hillary Clintons kvaliteter och meriter än med Donald Trumps totala olämplighet för presidentposten att göra.

Trump skulle, även i en utspädd version, kunna åstadkomma stor skada inte bara för USA, utan för hela världssamfundet, med sin isolationism, oberäknelighet, vulgaritet, främlingsfientlighet och sitt förakt för internationella avtal, regler och samarbeten. För det liberala, demokratiska, öppna samhället – redan under attack – skulle en seger för honom få horisonten att mörkna.

Det är lätt, i slutet av en lång valrörelse, att glömma alla plumpheter, vedervärdiga uttalanden och patetiska uppträdanden. Men det är sant som sagts, att han förmodligen är den sämsta kandidaten någonsin från något av de stora partierna i USA.

Hillary Clinton är ingen perfekt kandidat, långt därifrån. En perfekt kandidat har aldrig ställt upp i ett presidentval. Efter snart ett halvt sekel och flera olika roller i offentligheten, längs många frontlinjer, har hon politiska ärr, fåror och även mindre smickrande kapitel i sin biografi av opportunism, åsiktsbyten, hemlighetsmakeri och berikning. Visa mig den erfarna politiker, med samma långa meritlista, som inte har det.

Clinton har en någorlunda intellektuellt hederlig, genomtänkt och balanserad syn på de problem det amerikanska samhället står inför när det gäller social sammanhållning, rasism, vikten av att den ekonomiska utvecklingen, även efter digitalisering och automatisering, kommer fler till del i form av jobb, utbildning, sjukvård och tryggare privatekonomi.

Hennes utrikespolitik och syn på USA:s plats i världen är vida att föredra framför Trumps. Hon inser miljöfrågans betydelse. Vid en oförutsägbar kris har hon ett beprövat omdöme, en självkontroll och en tuffhet som Trump saknar.

Hon är, sammantaget, en av de bättre presidentkandidater som USA sett.

Men en trovärdig kandidatur ger som sagt bara en vag aning om hur ett presidentskap sedan blir. Clinton har brister, en del av dem djupa, som hon måste övervinna i Vita huset efter en seger för att kunna leva upp till ens de mer ljumma förväntningar en skeptisk allmänhet har på henne.

En av dem som kritiskt, men bäst, sammanfattat hennes komplexa politiska personlighet, är Carl Bernstein, i sin 2007 utgivna Clinton-biografi. Så här löd hans slutrader då:

”Nästan alltid har Hillary stått för bra saker. Men det finns ofta ett gap mellan å ena sidan hennes övertygelser och ord och å andra sidan hennes handlingar. Det är här som Hillary gör en besviken. men saken är ännu inte avgjord. Hon har fortfarande tid att visa vem hon är, att utföra de saker som gör henne speciell, i stället för att frukta dem eller kamouflera dem. Det skulle vi alla vinna på, för det som finns inom henne kan ha potentialen att förändra världen, om än aldrig så lite.”

Må hon vinna i morgon.

*******************************

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)