Slösa inte bort tid med att blunda för det hot som tornar upp sig

Ibland är det onödigt att krångla till det. Ibland skymmer det bara, med i sten huggna, men irrelevanta bortförklaringsmodeller. Ibland är valresultat precis så eländiga som de ser ut.

Demokratiska valrörelser är alltid komplexa, rymmer många aspekter. Men så väldigt svårt är det faktiskt inte att sammanfatta vad som hände den här gången. Även om det är otäckt, får vi inte blunda för eller lockas att försköna det som utspelat sig inför öppen ridå.

Det enda som verkligen på allvar skiljde Donald Trump från alla andra, republikanska som demokratiska, kandidater, det som gjorde honom unik, var kombinationen av hans oförblommerade främlingsfientlighet, hans sexism, hans okunnighet, hans vulgära stil och hans brist på kvaliteter för ämbetet.

Det var knappast på sin ekonomiska politik, jobbpolitik, sjukvårdspolitik eller utbildningspolitik, som han vann både primärvalen och presidentvalet.

Han segrade i första hand genom att uppvigla till rädsla för, hat mot och skuldbeläggande av minoriteter, främlingar, avvikande, de redan mest nedtryckta.

Hans kampanj handlade inte om en frigörelse underifrån, utan om ett försvar ovanifrån av gamla, ärvda privilegier, mot svarta, latinos, frigjorda kvinnor, muslimer och hela det moderna samhällets mångfald. Maktanalyserna de senaste dagarna, av Trumps seger, har på sina håll varit bedrövligt aningslösa.

Vägrar vi att erkänna det som skett, vägrar vi minnas hur hans kampanj såg ut och att han är ett uttryck för en tidsanda som finns även i Europa, även i Sverige, kommer vi inte heller att kunna mobilisera rätt motkrafter när Trumps antiliberala själsfränder tar sats i fler länder.

Vindflöjlar finns det ju alltid gott om. Och de som knappt kan dölja sin egen glädje, sin iver över ytterligare en antiliberal triumf, har förstås fest nu. Men det är oroväckande att även andra vill släta över att en grundläggande konflikt råder om det demokratiska, öppna samhällets överlevnad.

För allvarligt: På vilka frågor, alla de viktigaste frågorna, om strukturomvandling, globalisering, utanförskap, ekonomi, arbetsmarknad, energipriser, stad och land-kontraster, välfärd, miljöförstöring, matvanor eller utrikesministrars mejlkonton – är rasism, sexuella trakasserier, tortyr, fängelsehot mot motståndare, krav på inreseförbud för alla som bekänner sig till en viss religion, nedmonterad sjukförsäkring, klimatförstöring och nya murar mot omvärlden legitima, rimliga, tänkvärda svar?

Är rasism och kvinnohat ett logiskt sätt att uttrycka missnöje mot etablissemang på? Menar Trumps tillskyndare på allvar, att han hade något vettigt, konstruktivt, klassmedvetet, något enda framkomligt, att säga om ovanstående frågor? Ibland blir det bara fånigt, när det uppenbara ska förtigas.

Även om Trump skulle visa sig bli den mildaste av presidenter, är en allvarlig skada redan skedd: Extrema krafter har fått bekräftat att hatiska budskap, som vädjar till de lägsta av instinkter, kan vinna val.

Det är ett hot med fascistiska drag som tornar upp sig. Slösa inte bort tid med att blunda för det.

******************

(Krönikan har också publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)