Samhällets inre värmekällor när våld och hat vill få oss att tappa modet

Av , , Bli först att kommentera 2

Kvällen ljöd av sirener ett par hundra meter bort i måndags, när jag återvände till mitt rum i Berlin efter att ha varit på teater i den tyska huvudstaden. Poliser, ambulanser och säkerhetsstyrkor hade samlats kring stora avspärrningar runt julmarknaden vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Ett par timmar tidigare hade någon styrt en lastbil rakt in i människomassan och lämnat död och förödelse bakom sig.

2000-talets terror hade, till slut, nått även Berlin. Staden från vilken det gått ut så mycket elände över världen genom historien, som bär spår av svåraste skuld i varje gathörn och som stod i centrum för 1900-talets båda avgrundsideologier.

Det var, förstås, bara en tidsfråga.

De senaste åren har man ofta pratat om hur sannolikt det är att terrorister kommer att slå till i Berlin, omkring jul, förmodligen vid Minneskyrkan.

Jag skrev i en krönika för VK januari 2015 om den i skymningen blåskimrande Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Minneskyrkan i centrala Berlin med bevarad ruin från andra världskriget.

Det är, skrev jag då, en märklig plats av krigshistoria, kulturminnen, bevarad västberlinsk kallakrigs-fasad och samtida hyperkommers. Men med den om vinterkvällar, särskilt när snön råkar falla, finaste och mest rörande kyrka jag vet.

Alldeles intill Minneskyrkan, på platsen där otympliga Europacenter stått sedan sextiotalet, låg före andra världskriget det legendariska och ofta skildrade Romanisches Café. Det var, framför allt på 20-talet, en legendarisk träffpunkt för konstnärer, författare, teaterfolk, journalister och andra intellektuella i Berlin.

20-talet, Weimarrepublikens år, blev ett berlinskt decennium präglat av kulturell avantgardism och mångfald, tekniska och vetenskapliga framsteg, social misär bakom kulisserna, en spröd demokrati plågad av terror, våldsamheter och politisk extremism.

Det utspelade sig i en kontrasternas, de starka känslornas och intensiva experimentens stad med många mötesplatser för ständiga diskussioner, fria identiteter och rusiga livsstilsval. Romanisches Café var en av de mötesplatserna där allt det där dryftades av tidens skarpaste betraktare.

Där satt Bertolt Brecht och Kurt Tucholsky, där fanns Else Lasker-Schüler och Mascha Kaléko, där dök Ruth Landshoff och Erich Maria Remarque upp. Nästan oavsett vilken av tidens kulturpersonligheter man råkar intressera sig för: tog deras liv vägen förbi Berlin, var Romanisches Café troligen en miljö de drog till vid något tillfälle.

Caféts glansdagar fick, som det mesta annat, ett abrupt slut när nazisterna – som snart brände ett antal av de tidigare stamgästernas verk på bål – tog makten i början av 1930-talet. Byggnaden förstördes sedan under slutet av andra världskriget.

När jag vandrade kring Minneskyrkan under julen, var tanken aldrig långt borta från vare sig historiens katastrofer eller samtidens hotbilder: Så många människor samlade på trånga utrymmen – slår terrorister till i Berlin den här julen, och söker maximalt antal offer, kanske det blir på en sådan marknad, kvällar som dessa.

Nu har sirenerna ljudit i kvällen.

Ända sedan jag kom hit för första gången i början av 2000-talet har just området kring Minneskyrkan varit min käraste plats i staden.

Jag återvänder alltid dit när jag är här. Den senaste veckan har jag varit där varje dag. Gått längs marknadsstånden, känt dofterna, hört musiken, låtit bruset från den omgivande trafiken rusa i öronen, tjuvlyssnat på människors samtal, studerat mångfalden av ansikten, njutit över att inte behöva oroa mig för andras fördomar, funderat på om jag ska ta mod till mig och köpa något av hantverken. Eller kanske bara köpa en rykande kopp av något varmt. Framför allt mångfalden.

***

Berlin är, som Der Tagesspiegel skrev häromdagen, en på ytan ganska brysk stad. Vardagsjargongen kan vara lite omild. Man får inte vara lättstött. Och självklart finns här stora klyftor och problem, konflikter och orättfärdigheter, djupa sår och spänningar, som i alla städer. Berlin är, som alla trendiga städer, sämre än sitt rykte.

Men om man inte tar sig själv på för stort allvar, och inte tar allt så ordagrannt, avslöjar Berlin, trots allt, snart ett i grunden vänligt, hjälpsamt och tolerant leende. Med varm humor bakom det spetsigt ironiska, stressade, otåliga första intrycket.

Det är den andan som präglat stämningen här de senaste dagarna efter dådet. Empati, inte hysteri, som en journalist sammanfattade de flesta berlinares reaktion.

Visst försöker rasister piska fram främlingshat. Visst kokar de sociala medierna över på sina håll av det vanliga vansinnet. Visst spårar nationalistiska, främlingsfientliga politiker ur i sina twitter-reaktioner och avslöjar den bottenlösa plumphet de har gemensamt med sina europeiska själsfränder i främlingshat.

Men de flesta invånare, långt från klick och rubriker, manifesterar motsatsen: En sorg som är inkluderande, ett lugn, en sans, en värdighet, ett tålamod och en fast beslutsamhet att varken låta rasister eller terrorister få diktera villkoren. Det har även, så här långt, varit de tyska myndigheternas reaktion.

Och så finns, vilket jag tycker är väldigt fint, mitt i sorgen över det som skett här, en medvetenhet om att vår tids stora humanitära katastrofer och terrordåd utspelar sig på andra håll i världen, har pågått i åratal och har tvingat miljoner människor på desperat flykt från sina hem.

För hur hjärtskärande händelsen i Berlin än är för oss som har nära band till den här staden, är decembers stora tragedi Aleppo.

Den har utspelats inför världssamfundets öppna, passiva blick under lång tid. Den dök inte upp i mörkret som ett plötsligt, några sekunder långt attentat.

Den har vuxit fram, steg för steg, i allt grymmare former, tills alla spärrar släppte.

Det har skett under ungefär samma tid som det blivit på modet i Europa, även i Sverige, att med grotesk trångsyn antyda att en generös flyktingpolitik för de nödlidande är en naiv godhetslyx vi möjligen kan unna oss när allt i vårt eget rika, välmående samhälle fungerar perfekt. Men som vi måste avstå ifrån så länge det finns problem här hemma.

På det budskapet kanske du kan vinna val och klickligor i dag.

Men det säger inte allt om vår tid, lika lite som terrorn säger allt om vår tid.

För ett samhälles inre värmekällor kan övervintra länge, och behövs som allra mest när det blir kallare och hårdare på ytan, för att det inte ska bli fruset rakt igenom.

Vi är på väg in i en sådan tid, alla tecken tyder på det, av frost och kyla i det som dominerar dagsrapporterna.

Även i beslut, val och prioriteringar när främlingsfientlighetens företrädare rycker fram, får ökat stöd, till och med vinner val, rentav i världens mäktigaste länder.

Men förtvivla inte. Annat och bättre rör sig på djupet.

Och söker vi spå framtiden, lägga handen mot 2000-talets sanna puls och ana hur det här seklet kommer att utveckla sig, finns det mycket annat att uppmärksamma än den dystra politiska utvecklingen och hopplösa samhällsdebatten.

***

Vad som pågår under ytan i ett samhälle, vad det står för innerst inne, kommer till uttryck i så mycket mer än bara det som syns i medielarmet.

Vi tenderar att stirra oss blinda på vågorna, och glömma underströmmarna. Vad ett samhälle drivs av när talkörerna tystnat och strålkastarna släckts, vad som skapas, förbereds, uppfinns och offras, vad människor lägger sin tid på och engagerar sig för, går inte alltid att mäta i staplar och opinionsmätningar. För i dem kommer inte graden av engagemang, insikt och uthållig till tals.

De högsta vrålen, de aggressivaste utspelen slukar uppmärksamhet och får många att förlora hopp, nerver och principer. Får en del beslutsfattare att reagera i panik.

Men de säger bara en bråkdel av vad ett samhälle står för över tid.

Framtiden anar vi i det som sker i civilsamhället, i föreningar, i nätverk, i klubbar, i bildningsprojekt, i företag, i forskningslaboratorium, på teatrar och i konstlokaler, i klassrum, i tankesmedjor, på forum; överallt där människor diskuterar, organiserar, problematiserar, söker lösningar och tar ställning med siktet långt längre fram än tillfälliga trender som kommer och går.

Den mest energiska kraftsamling som pågått i Sverige och på många andra håll de senaste åren, i samarbeten som ofta uppstått mellan unga aktivister och äldre pensionärer där olika generationer gått ihop, har haft starka syften:

Att visa att solidaritet med hjälpsökande fungerar i praktiken och inte hotar mottagarlandets frihet, rättigheter, trygghet eller rikedom.

Att motverka rasism, fördomar och konflikter, och istället skapa mötesplatser där människor med olika bakgrund kan lära känna varandra, så svårt det ibland än må vara. Frivilligkrafterna har legat långt före politiken.

Där äger, bortom rubrikerna, en viktig del av samhällets verkliga kraftsamling rum.

Man kan gå igenom område för område och se hur det under en ibland dyster yta, förbereds stora, konstruktiva framsteg. Låt oss ta fasta på dem, vårda dem, inte låta dem gå förlorade när politiken vacklar.

Där är idéer för politiska reformer under framväxt kring arbete, bostad, välfärd, utbildning, ekonomi, mänskliga rättigheter och migration som löser vad skrämselmakarna vill få oss att tro är olösliga dilemman.

Forskning som upptäcker problem i tid, får oss att förstå både faror och möjligheter bättre. Eller ger oss annan, oväntad, oanad typ av kunskap och fördjupning.

Kulturaktiviteter som skapar rum för kritiska diskussioner av samtiden, annorlunda uttrycksformer, förståelse av andra människors livsöden och en frihet till skapande utifrån fler normer än det nyttobaserade.

Tekniska innovationer som höjer livskvaliteten för många, möjliggör en hållbar tillväxt eller ger trängda delar av världen nya framtidsutsikter.

Företagsidéer som skapar jobb och välstånd, lokalt och globalt. Internationella samarbeten, handel och idéutbyten som fortsätter att minska hunger, sjukdomar och konflikter i världen.

Skolprojekt och utbildningssatsningar som sår frön hos unga generationer och framtidens makthavare för många decennier framåt.

Juridiska försök att bena ut hur framtidens automatisering och robotisering ska gå att förena med grundläggande rättsprinciper, ansvarsbegrepp och skattesystem, utan att utvecklingen av effektiva, ofta miljövänliga hjälpmedel som kan frigöra vår tid för annat, måste stoppas.

Insatser och opinionsbildning för att även vid stor, snabb, komplex migration upprätthålla allas medborgerliga rättigheter, även flickors och kvinnors, utan undantag, utan religiösa eller kulturella ursäkter, utan eftergifter inför religiösa eller andra patriarkat, pågår i stor omfattning, och har tiden på sin sida.

Digitaliseringens konsekvenser för den kortsiktiga samhällsdebatten inom politiska organisationer och medier har hittills blivit helt andra och mycket mer negativa än dess följder för kunskaps-, informations-, kultur- och idéutbyte mellan människor och regioner globalt på ett djupare plan. Men över tid är det de senare, positiva följderna som kommer att förändra mest och till det bättre – inte minst för den kämpande landsbygden.

Klimatarbetet hotas av svåra bakslag när Donald Trump tar över som USA:s president. Men avtalen, ramverken, konsumentmakten, marknadsmekanismerna, energiomställningen, forskningen, allt som talar för ett fortsatt skifte till hållbarhet och miljöansvar, finns på plats. En mäktig politiker kan sabotera och bromsa på ett allvarlig sätt, men mycket av arbetet pågår faktiskt utom hans räckhåll.

Vårdsektorns finansiering och personalsituation är akut problematisk på många håll, men de långsiktiga förutsättningarna för bättre folkhälsa, effektivare vårdinsatser och säkrare vårdsystem för både individ och kollektiv har aldrig varit så goda.

Den arabiska våren har sått frön i Mellanöstern och Nordafrika som kommer prägla resten av 2000-talet, men som på de flesta håll fått motsatta politiska konsekvenser. Men demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och tolerans för oliktänkande, kommer att vinna där också, efter lång kamp, och då kommer man att kunna se vad de första försöken till frigörelse verkligen betydde.

Det är faktiskt mycket sällan som det vi i efterhand kan se som betydelsefulla epokskiften tog sig snabba uttryck i politiska maktförhållanden. Ofta uppstår kontraster mellan den underliggande samhällsutvecklingen och den politiska tuppfäktningen för dagen.

Samhällen utvecklas i många skiftande processer samtidigt. Därför är det inte alltid politiken som symboliserar vad som egentligen utgör en samtids karaktär och lidelse. I vår tid, är det en insikt som ger hopp.

***

För all del, det är viktigt att konstatera: 2016 var ett bedrövligt politiskt år, globalt, i västvärlden, i Europa och i Sverige. Ibland har det känts som om nästan allt gått åt fel håll.

Men se till helheten, och det blir lättare att känna hopp om både människa och miljö.

Julen är en tid för eftertanke och fest, för stillhet och vila, för givmildhet och värn av de svagaste, de förföljda och jagade. Det finns ingen motsättning mellan fest, att unna sina nära det där lilla extra, och solidaritet med de som står helt utan. Acceptera aldrig myten, den livsfarliga myten, om en sådan motsättning.

Men det kan nog, för oss alla, vara nyttigt med en påminnelse om det där barnet i krubban och en stjärna som lyste i natten.

Vid gudstjänsten i den fullsatta Minneskyrkan för offren av terrorattacken i Berlin tidigare den här veckan, under närvaro av bland andra Angela Merkel och representanter för olika religiösa samfund i gemensam sorg, och med många av oss utanför vid ljus och blommor, sade Berlins katolske ärkebiskop Heiner Koch några personliga, väldigt vackra ord som jag tyckte mycket om:

”Det var natt, natt i går här i Berlin. En natt av terror, rädsla, död, förtvivlan, vanmakt, vrede. Det var natt. Det är natt i Aleppo och på så många platser i denna värld. Natt av vanmakt, död, hunger, en natt som inte vet hur det ska gå vidare.

Det var natt på den tiden i Betlehem, när mitt i natten Gud blev människa, Jesus.

En människa av natten. Ett nummer. Utan plats i staden. Och snart på flykt. En gud och människa av natten. Men eftersom Gud var mitt i natten, och hade sagt till alla att jag lämnar er aldrig ensamma, inte i livet, inte i döden, stod över natten en stjärna på himlen. En stjärna med det lilla hoppet, mitt i den djupa natten, att natten ändå är början på dagen. En stjärna som visar oss vägen, att gå vidare med varandra, inte stänga ute, inte lämna bakom. Tillsammans gick de från fjärran länder med sina livserfarenheter till barnet. Så blev av stjärnan en välsignad stjärna.”

Sedan sjöng den amerikanska jazzsångerskan Jocelyn B. Smith, som är verksam i Berlin: “Vad är det vi kämpar för, vad lever vi för, vad ber vi för, vad dör vi för?” Hon är känd för sitt arbete för hemlösa, fattiga och socialt utsatta. Hon har grundat ett projekt för krigsskadade barn. Hon sjöng för alla de utsatta i världen, de som övervintrar på platser där ingen säker, varm, upplyst gudstjänst alls är möjlig.

I Berlin behövde vi inte fly länge för terrorn, hur fruktansvärda följderna än var av det enskilda dådet. Vi kunde samlas på platsen igen nästa morgon, återta den, fylla den med värme. De på flykt undan samma slags terror på andra håll i världen kan inte samlas på sina torg längre. Även dem gällde bönerna och sången.

Gudstjänsten blev för mig det starkaste svaret på terrorn i Berlin.

Låt oss mötas, även när våldet och hatet vill få oss att tappa modet, i uppslutningen kring alla människors lika värde. Låt det vara en stjärna att samlas under, i väntan på nästa morgondag.

**************

(Krönikan finns även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Av , , Bli först att kommentera 4

Pressmeddelandet gick ut den 23 november 1991, och är ett av musikhistoriens viktigaste. Det var skickat från en dödsbädd:

”Efter enorma spekulationer i pressen vill jag bekräfta att jag har testats positivt för HIV och har Aids. Jag kände att det var rätt att hålla den informationen privat för att skydda min omgivnings privatliv. Men nu har tiden kommit för mina vänner och fans runt om i världen att få veta sanningen, och jag hoppas att alla förenar sig med mig, mina läkare och alla de som finns världen över, i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom.”

Freddie Mercury, som hade försökt förbli produktiv – med musiken och studion, med inspelningar och tagningar, med smink och kostymer, som ett sätt att stå emot sjukdomen – även efter det att konserter med Queen blivit fysiskt omöjliga, dog mindre än ett dygn senare, 45 år gammal.

En av 1900-talets största scenpersonligheter, med energi, utstrålning, charm och livsglädje nog att vid legendariska uppträdanden i mitten av 1980-talet linda hela Wembley kring sitt lillfinger, och vid Live Aid 1985 överglänsa världens samlade musikelit, hade steg för steg brutits ner av den ”fruktansvärda sjukdom” som då ännu var omgärdad av tabun, fördomar, nedlåtenhet och politisk repression.

Mercury gjorde med sitt offentliga uttalande, i allra sista sekunden, en betydelsefull insats, till hjälp för andra offer och för att ge sjukdomen uppmärksamhet, insatserna mot den stöd och insamlingar för forskning och medicin bättre förutsättningar. Han gick inte på något sätt i frontlinjen som de aktivister och debattörer som fick ta de hårdaste striderna, mötte det svåraste motståndet och ofta stod ensamma på barrikaden. Han var bara ett av många, många offer.

Men han var en av de första världsartisterna att dö av aids, och en av sjukdomens mest uppmärksammade offer på 1990-talet. Det borde inte krävas, för att en fråga ska få uppmärksamhet och alla offer erkännande, men hur det nu än är, så fungerar vår värld och offentlighet på det sättet, att de stora namnen når ut. Och att han, som älskad artist och en scenens urkraft, till slut inte dog i tysthet om vad det var han drabbats av, hade därför stor betydelse.

Hans utdragna fysiska förfall – förföljd som han tidvis var av en hänsynslös skvallerpress på jakt efter foton av hans allt magrare kropp – och död blev ett obehagligt, offentligt bevis på hur brutalt nedbrytande förstörande aids är.

Kampen som Mercury efterlyste pågår ännu, har gjort enorma framsteg de senaste 25 åren och står kanske inför avgörande genombrott de närmaste decennierna.

Men den är inte tillnärmelsevis vunnen, är fortfarande enormt omfattande och utspelas för det mesta långt från offentlighetens ljus. Bakslag hotar hela tiden. Ofta på de platser i världen där nöden är som störst redan från början. Arbetet med att minska spridningen av hiv förs, globalt sett, under kraftigt skiftande förutsättningar, resurser och politiska villkor från region till region, land till land.

I arbetet mot hiv och aids, hur det bedrivs och offren bemöts, kan man avläsa mycket i samtiden. Det har, sedan 1980-talet, varit en kamp för lindring, bot och erkännande, och har handlat om medicin och politik, forskning och ideologi, vård och människosyn.

Som aidssjuka Prior säger i slutet av Tony Kushners underbara pjäs Änglar i Amerika, om Aids och homosexualitet i USA på 1980-talet:

”Den här sjukdomen kommer att bli slutet för många av oss, men långt ifrån alla, och de döda ska hedras och kämpa vidare med de levande, och vi försvinner inte. Vi ska inte dö i hemlighet längre. Världen snurrar endast framåt. Vi ska bli medborgare. Tiden är inne. Adjö nu. Ni är fantastiska varelser, var och en av er. Och jag välsignar er: Mer liv. Det stora värvet inleds”.

****

2016 har varit ett deprimerande politiskt år, jag kan inte minnas ett värre under mitt vuxna liv.

Många av de alla mödosamma kompromisser, genombrott, reformer och framsteg, som trots allt skett på område efter område, för demokrati, livskvalitet, trygghet, tolerans, mångfald, miljö, internationellt samarbete, fri debatt och kultur, utbildning, minskad hunger och framgångsrik fattigdomsbekämpning, gränslöshet, konfliktlösning och humanism – det är en lång lista – synes plötsligt hotade från flera håll samtidigt.

Olika typer av extrema, vulgära, bakåtsträvande, destruktiva krafter håller på att samla sig till ett omfattande angrepp på det öppna, liberala, rättighetsbaserade samhällsideal som – trots alla vidrigheter, krig, övergrepp och orättfärdigheter som finns i världen – är vårt bästa hopp för en friare, tryggare värld och som lyft fler människor till bättre liv än något annat i historien.

I det läget finns inte tid för mer än en kort stunds nedslagenhet och modlöshet. Det är dags att samla sig till ett försvar av alla de civilisatoriska framsteg vi kanske aningslöst tagit för givna.

Jag tror att en blick tillbaka, på de tusentals, ibland till synes hopplösa, kamper, som förts genom åren för de idealen, hur de började, hur pionjärerna inte gav upp trots överväldigande motstånd, hur goda idéer och varmare människosyn till slut vann uppslutning och omsattes i politik, att sådana tillbakablickar, kan ingjuta mod och hopp i ett mörkt skede. Låt oss hjälpas åt att minnas.

Alla generationer ställs inför avgörande prövningar och vägval, när de moraliska grundsatserna och den innersta människosynen testas på allvar. Nu är det vår tur.