Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Pressmeddelandet gick ut den 23 november 1991, och är ett av musikhistoriens viktigaste. Det var skickat från en dödsbädd:

”Efter enorma spekulationer i pressen vill jag bekräfta att jag har testats positivt för HIV och har Aids. Jag kände att det var rätt att hålla den informationen privat för att skydda min omgivnings privatliv. Men nu har tiden kommit för mina vänner och fans runt om i världen att få veta sanningen, och jag hoppas att alla förenar sig med mig, mina läkare och alla de som finns världen över, i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom.”

Freddie Mercury, som hade försökt förbli produktiv – med musiken och studion, med inspelningar och tagningar, med smink och kostymer, som ett sätt att stå emot sjukdomen – även efter det att konserter med Queen blivit fysiskt omöjliga, dog mindre än ett dygn senare, 45 år gammal.

En av 1900-talets största scenpersonligheter, med energi, utstrålning, charm och livsglädje nog att vid legendariska uppträdanden i mitten av 1980-talet linda hela Wembley kring sitt lillfinger, och vid Live Aid 1985 överglänsa världens samlade musikelit, hade steg för steg brutits ner av den ”fruktansvärda sjukdom” som då ännu var omgärdad av tabun, fördomar, nedlåtenhet och politisk repression.

Mercury gjorde med sitt offentliga uttalande, i allra sista sekunden, en betydelsefull insats, till hjälp för andra offer och för att ge sjukdomen uppmärksamhet, insatserna mot den stöd och insamlingar för forskning och medicin bättre förutsättningar. Han gick inte på något sätt i frontlinjen som de aktivister och debattörer som fick ta de hårdaste striderna, mötte det svåraste motståndet och ofta stod ensamma på barrikaden. Han var bara ett av många, många offer.

Men han var en av de första världsartisterna att dö av aids, och en av sjukdomens mest uppmärksammade offer på 1990-talet. Det borde inte krävas, för att en fråga ska få uppmärksamhet och alla offer erkännande, men hur det nu än är, så fungerar vår värld och offentlighet på det sättet, att de stora namnen når ut. Och att han, som älskad artist och en scenens urkraft, till slut inte dog i tysthet om vad det var han drabbats av, hade därför stor betydelse.

Hans utdragna fysiska förfall – förföljd som han tidvis var av en hänsynslös skvallerpress på jakt efter foton av hans allt magrare kropp – och död blev ett obehagligt, offentligt bevis på hur brutalt nedbrytande förstörande aids är.

Kampen som Mercury efterlyste pågår ännu, har gjort enorma framsteg de senaste 25 åren och står kanske inför avgörande genombrott de närmaste decennierna.

Men den är inte tillnärmelsevis vunnen, är fortfarande enormt omfattande och utspelas för det mesta långt från offentlighetens ljus. Bakslag hotar hela tiden. Ofta på de platser i världen där nöden är som störst redan från början. Arbetet med att minska spridningen av hiv förs, globalt sett, under kraftigt skiftande förutsättningar, resurser och politiska villkor från region till region, land till land.

I arbetet mot hiv och aids, hur det bedrivs och offren bemöts, kan man avläsa mycket i samtiden. Det har, sedan 1980-talet, varit en kamp för lindring, bot och erkännande, och har handlat om medicin och politik, forskning och ideologi, vård och människosyn.

Som aidssjuka Prior säger i slutet av Tony Kushners underbara pjäs Änglar i Amerika, om Aids och homosexualitet i USA på 1980-talet:

”Den här sjukdomen kommer att bli slutet för många av oss, men långt ifrån alla, och de döda ska hedras och kämpa vidare med de levande, och vi försvinner inte. Vi ska inte dö i hemlighet längre. Världen snurrar endast framåt. Vi ska bli medborgare. Tiden är inne. Adjö nu. Ni är fantastiska varelser, var och en av er. Och jag välsignar er: Mer liv. Det stora värvet inleds”.

****

2016 har varit ett deprimerande politiskt år, jag kan inte minnas ett värre under mitt vuxna liv.

Många av de alla mödosamma kompromisser, genombrott, reformer och framsteg, som trots allt skett på område efter område, för demokrati, livskvalitet, trygghet, tolerans, mångfald, miljö, internationellt samarbete, fri debatt och kultur, utbildning, minskad hunger och framgångsrik fattigdomsbekämpning, gränslöshet, konfliktlösning och humanism – det är en lång lista – synes plötsligt hotade från flera håll samtidigt.

Olika typer av extrema, vulgära, bakåtsträvande, destruktiva krafter håller på att samla sig till ett omfattande angrepp på det öppna, liberala, rättighetsbaserade samhällsideal som – trots alla vidrigheter, krig, övergrepp och orättfärdigheter som finns i världen – är vårt bästa hopp för en friare, tryggare värld och som lyft fler människor till bättre liv än något annat i historien.

I det läget finns inte tid för mer än en kort stunds nedslagenhet och modlöshet. Det är dags att samla sig till ett försvar av alla de civilisatoriska framsteg vi kanske aningslöst tagit för givna.

Jag tror att en blick tillbaka, på de tusentals, ibland till synes hopplösa, kamper, som förts genom åren för de idealen, hur de började, hur pionjärerna inte gav upp trots överväldigande motstånd, hur goda idéer och varmare människosyn till slut vann uppslutning och omsattes i politik, att sådana tillbakablickar, kan ingjuta mod och hopp i ett mörkt skede. Låt oss hjälpas åt att minnas.

Alla generationer ställs inför avgörande prövningar och vägval, när de moraliska grundsatserna och den innersta människosynen testas på allvar. Nu är det vår tur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>