Roger Federer, Venus Williams och idrottens hjärta

”Till och med Roger Federer”, skrev Brian Phillips i New York Times förra hösten, ”blir gammal”. Och världen skälvde, när vår barnsliga tro brast, att Federer var för evigheten.

För som Phillips noterade: ”…while art and sport both extend the reach of our imaginations, only one of them can sustain the illusion for long.”

Alla atleter åldras så småningom. Även de som har lyckan att få vara skadefria. Tiden hinner ikapp dem. Fångar in deras kroppar. Sliter ner dem. Avslöjar vid maximal ansträngning den ofullständighet som är varje människas. Och får dem till slut att likna oss andra: Frustrerade, ängsliga, en gnutta långsammare, en aning tröttare, en smula bräckligare än förr.

Till slut ser man den nästan i deras ögon: hjälplösheten. När det de kunde i sömnen inte längre fungerar. När erfarenhet, insikter och slughet inte längre väger upp krämpor, smärtor och stelhet. När andra, yngre kan det bättre. När beslutet snart måste fattas, att avsluta en karriär som gett identitet, möjligheter och berömmelse, och slå upp ett nytt, ovisst kapitel i livet.

Men hur ska vi, undrade Phillips, när en svår knäskada just tvingat Federer inleda ett flera månader långt uppehåll, ta till oss nyheten att detta gäller även den som vi trodde var det magiska undantaget? När han som försonar oss med våra egna, skröpliga kroppar får se sin egen kropp falla – ”hur ska vi kunna förlika oss med det?”

***

Årets Australian Open i tennis har gett oss tron åter, om så bara för några veckor. Inför den här säsongen hade jag, som många andra tennisfans, några varma förhoppningar: Att Serena Williams (för en längre krönika om henne, se ledarsidan 1/9 – 2015) ska få vinna sin 23:e och slutgiltigt bli erkänd som den bästa genom tiderna. Att Roger Federer ska få lyfta en Grand slam-buckla till. Att Venus Williams ska få spela en stor final på nytt. Att Rafael Nadal ska besegra sina egna nerver och sin egen trasiga kropp en sista gång och slippa se sin karriär tyna bort.

En sådan säsong, för de gamla, redan eller snart trasiga legenderna, och sedan kan de unga löftena börja ta över. Och det har, så här långt, varit en underbar turnering i Melbourne, för oss som drömmer om lyckliga slut och en sista dans.

Federer, som fyller 36 år i höst och gjorde sin första professionella match 1998, har återkommit som om ingenting har hänt. Han har gått fram till semifinal genom att på vägen värma upp mot två kvalspelare, kliniskt avfärda 31-årige Tomas Berdych i tre raka, strategiskt nöta ner 27-årige Kei Nishikori i en femsetare och elegant göra det nödvändiga mot 29-årige Mischa Zverev – som för mindre än två år sedan inte ens var rankad bland de 1000 bästa i världen, men som trots oräkneliga skador inspirerats till comeback av sin extremt lovande lillebror, 19-årige Alexander Zverev – i tre snabba set.

Enhandsbackhanden har inte rasat ihop. Förstaserven är fortfarande en av de mest effektiva på hela touren. Han hinner med att hålla baslinjen och ta bollen på halvvolley med ren träff om det krävs. Forehanden seglar ibland, men biter periodvis som i fornstora dagar. Hans subtila finess, och aura på banan, förblir förstås oöverträffad, vilket underlättas av att han alltid – oavsett motståndare – har ett massivt publikstöd. Även om han tenderar att bli nervös när det närmar sig set- och matchbollar, ser han lugnare ut än på flera år i avgörande lägen.

Och kroppen verkar hålla ihop.

Federer må åldras som vi andra, men inte utan kamp. ”Jag förlåter inte mig själv för nästan något misstag”, sa en ung Federer till en journalist vid ett tillfälle. Men den stränga perfektionismen har inte sänkt honom, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet

Jag tror inte att han vinner hela turneringen, även om de snabbare banorna i Melbourne i år ger honom en fördel, men jag kommer att tugga sönder naglarna och blotta alla ticks jag har, så länge hoppet lever.

Och det är som Andy Rodick sade till Eurosports Catherine Whitaker i The Tennis Podcast igår: en ny final mellan Federer och Nadal – som övervunnit ännu en av sina många skadeperioder – skulle kunna bli tennishistoriens ”mest betydande match någonsin”.

***

En ännu mer hjärtevärmande marsch genom turneringen fram till semifinal har, lite i skymundan, tidigare världsettan och niofaldiga grand slam-vinnaren Venus Williams – som blir 37 år i sommar och gjorde sin proffsdebut 1994 (!) – stått för. Williams drabbades 2011 av den autoimmuna sjukdomen Sjögrens syndrom, tvingades byta livsstil, hade svårt att upprätthålla sin träning och var nära att helt sluta med tennisen.

Men hon har – som en av världens mest respekterade spelare – ödmjukt, insiktsfullt och lågmält kämpat vidare. Öppen och ärlig men inte självömkande om sina besvär och med väldigt skiftande resultat från månad till månad.

För sin uthållighet och sitt tålamod belönades hon förra året med en semifinal i Wimbledon. Det fanns de som trodde att hon skulle kunna vinna hela turneringen. Och nu hägrar en final i Australien, kanske rentav mot lillasyster Serena (jämnårig med Federer).

***

Till kvartsfinal på damsidan har även Mirjana Lucic-Baroni, fyller 35 år i mars, gått. Hon gjorde sin debut på touren som 15-åring 1997 som ett stort löfte, och blev året efter den yngsta spelaren någonsin att vinna en titel i Australien Open, när hon vann dubbelklassen tillsammans med dåvarande världsettan Martina Hingis (som också är aktiv, snart 37 år gammal).

1999 var Mirjana Lucic-Baroni i semifinal i Wimbledon, där hon förlorade mot Steffi Graf. En lysande och lång karriär tycktes ligga framför henne.

Men efter att ha drabbats av svåra personliga problem vid sidan om banan – hon har senare berättat om en traumatisk barndom och anklagat sin pappa för att ha misshandlat henne fysiskt och mentalt – tog framgångarna slut. Hon var i princip borta från proffstennisen under flera år. Först 2007 gjorde hon comeback, och nu har hon nått sin största framgång på 19 år.

***

Alla de här spelarna började sina karriärer i mitten av 1990-talet som representanter för de framstormande, unga tonåringarna i en sport där 17-åringar regelbundet nådde världseliten. För många av dem alldeles för tidigt. Nu symboliserar de den moderna världstennisens nya demografi, där ålder, erfarenhet, mognad och härdad insikt om sportens olika dimensioner betyder mer än någonsin.

Några av de som nu i Australien charmar oss ännu en gång, har fått betala ett högt pris på vägen under sina karriärer, fysiskt eller psykiskt – med pressen, hetsen och kraven i unga år från en ofta hysterisk omgivning. Men de har alla på lite äldre dagar hittat en djupare kärlek till sin idrott, som kanske inte fanns där från början.

Och det har gjort dem bättre, och tennissporten mognare.

En del som har näsorna begravna i resultatstatistik och rankinglistor har frågat sig, under rätt många år nu, varför Roger Federer inte slutat spela, i takt med att de stora segrarna blivit färre, och andra tagit över högst upp på världsrankingen? Varför tackar han inte för sig, när han inte är på topp längre?

Men som fler och fler börjat inse, och de som känner honom bättre länge hävdat, är skälet till att han fortfarande spelar nog väldigt enkelt: Kärleken till idrotten, lyckan det ger honom att spela tennis, tacksamheten över att fortfarande få göra det han tycker är roligt varje dag.

Av det kan vi lära något viktigt, när vi talar med barn och ungdomar om fysiska aktiviteter, om fritid och intressen, om den glädje som alltid måste vara idrottens själ och hjärta.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)