Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat

Av , , Bli först att kommentera 0

När Carinne Sjöberg kom till Judiska föreningens lokal i Umeå på fredagsmorgonen, satt återigen ett klistermärke från Nordfront.se på en av fönsterskivorna. Bilden på klistermärket föreställde Hitler, och budskapet var glasklart.

Så trakasserierna av Judiska föreningen fortsätter i en stad där människor med judisk härkomst ofta känner sig tvungna att ligga lågt, att dölja sina identiteter och omgärda arrangemang med stort säkerhetstänkande, av rädsla för antisemitiska attacker, för sabotage och glåpord.

Diskuterar vi det tillräckligt? Har vi erkänt allvaret i situationen?

Runt om i Sverige berättas om liknande erfarenheter. Och som Sofia Nerbrand skrev om i måndags här på ledarsidan, delade förra veckan svenska nazister från Nordfronts ”Näste 1” ut flygblad med budskapet att Förintelsen aldrig ägt rum, samtidigt som den 92-årige överlevaren Emerich Roth föreläste inne på Åsö utbildningscentrum i Stockholm “om de ohyggligheter han bevittnat i fem koncentrationsläger”.

Det är, konstaterar Sofia Nerbrand, ”skamligt och oanständigt att han – och de 6 miljoner judar som dog – trakasseras på detta vis.”

Vrede, sorg och rädsla måste prägla reaktionerna i stunden, och känslorna under dagen, när en judisk förening som den i Umeå gång på gång tvingas uppleva sånt här. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men som många berättar om i liknande situationer, finns också en känsla av utsatthet och stor ensamhet, när det antisemitiska hatet drabbar på det här sättet. En oro släpper inte taget: Upprörs det omgivande samhället på allvar, engagerar det sig på riktigt och utan ursäkter mot antisemitismen, den lokala likaväl som den globala, den samtida likaväl som den historiska, den politiska likaväl som den religiöst betingade?

Bryr sig Umeå – staden som så gärna ser sig som bättre, finare och mer engagerad än alla andra, som skryter både inför andra och inför sin egen spegelbild om toleransen och mångfalden som råder här – bryr sig det härliga Umeå på allvar när judar i staden är rädda för att visa sina traditioner och sin tillhörighet, sina möten och aktiviteter, öppet?

Jag är inte så säker på den saken, tyvärr.

Finns det fortfarande inslag av horribla reservationer i reaktionerna på övergrepp mot judar, fördomar som inte släpper taget? Avfärdas händelser lätt som enskilda fall, undantag onödiga att uppmärksamma?

Anförs fortfarande, långt från mikrofoner och kameror, den israeliska bosättningspolitiken och konflikter och övergrepp i andra delar av världen, som skäl att relativisera utfall av judehat i Sverige och vägra att entydigt ta ställning mot rasism och våld som drabbar judar?

Är ilskan över att judar känner sig rädda för att visa sin identitet öppet i Umeå begränsad, ljummen, återhållen, just därför att det handlar om judar?

Jag befarar att svaret, åtminstone i viss grad, är ja.

Antisemitismen har otäckta traditioner även i Sverige, och i många läger. Inte bara inom den extrema högern. Även den yttre vänstern har länge varit präglad av antisemitiska tendenser, hur känsligt det än är att påpeka och hur utskälld den än blir som påtalar det.

Och så har det alltid funnits en slentrianmässig svensk salongsantisemitism inom delar av etablissemanget, som först på senare år börjat kallas vid sitt rätta namn och utmanas.

Sammantaget har detta gjort att arbetet mot antisemitism förblivit halvhjärtat och besvärat, och att det i Umeå kanske länge ansågs helt överflödigt (detta är ju trots allt Umeå, toleransens högborg på jorden, eller hur?).

Självklart har det skett oerhört viktiga insatser med helt annat engagemang och starka övertygelser för att skapa medvetenhet och kunskap om antisemitismens långa historia.

Dåvarande statsministern Göran Perssons initiativ till Forum för levande historia och boken ”…om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1935-1945 ” förtjänar djup respekt och har haft stor betydelse. Föreläsningssatsningar på skolor, temadagar, lärare som engagerat sig – mycket gott har hänt, i arbetet mot antisemitism och islamofobi (som också finns och drabbar i Umeå), och i kampen mot alla former av rasism och främlingsfientlighet.

Ändå känner sig – tror jag, det är min förmodan – grupper som är utsatta för detta brutala hat, i det här fallet Judiska föreningen i Umeå, inte helt säkra på att samhället står upp för dem på allvar när det gäller, inte helt övertygade om att omgivningen förstår allvaret, rädslan och den historiska bakgrunden till det som pågår.

Kanske har det blivit bättre i Umeå på senare år, kanske har jargongen hyfsats, kanske har ögon öppnats, även när det gäller den lokala antisemitismen.

Att den politiska viljan funnits och finns i kommunala ledningar betvivlar jag inte. Men kanske har medvetenheten om problemet blivit större på senare tid.

Låt oss hoppas det. För de som lovsjunger Umeås mångfald och tolerans, som kråmar sig av glädje över att få bo i en sådan tillåtande miljö, har en del blinda fläckar och har inte lyssnat till alla umebors erfarenheter.

Umeå måste stå upp på allvar och utan reservationer även mot antisemitiskt hat.

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Vem var bäst och vem var sämst? Debattera tills månen ramlar ner.

Av , , Bli först att kommentera 3

Första gången var år 2000 och andra gången 2009. Nu har C-SPAN, med hjälp av 91 historiker, för tredje gången sammanställt en rankinglista över USA:s presidenter genom tiderna.

På de fyra första platserna är listan oförändrad: Abraham Lincoln, George Washington, Franklin D Roosevelt och Theodore Roosevelt.

På platserna 5-10 följer också ganska väntade namn som Dwight D. Eisenhower, som fått gradvist ökat anseende senaste decenniet, Harry S Truman, Thomas Jefferson, John F. Kennedy, Ronald Reagan, mer uppskattad i USA än i Europa och Lyndon B Johnson, som når topp tio på sina inrikespolitiska insatser och sin strategiska skicklighet.

I botten, på platserna 41-43, finns de vanliga stackarna: Franklin Pierce, Andrew Johnson och, oundvikligen, James Buchanan.

Nykomling på listan 2017, som nu omfattar 43 presidenter – alla män, precis som samtliga Sveriges statsministrar – är just avgångne Barack Obama. Hur spontanvärderas hans insats i Vita Huset av historikerna? Går det överhuvudtaget att överblicka ännu, vad hans tid betytt inrikes- och utrikespolitiskt?

Obama fick, sammanfattar Time Magazine, högt betyg för sin ekonomiska politik, för att ha främjat jämställdhet, för sitt moraliska ledarskap och sin retoriska förmåga. Sämre betyg – under genomsnittet – blev det för hans hantering av internationella relationer.

Sammanlagt räckte det till tolfte plats för Obama, strax efter Woodrow Wilson (11), men före James Monroe (13). James K.Polk (14) och Bill Clinton (15).

***

Det finns inga givna svar när man försöker rangordna historiska aktörer. Borde inte Obama räknas till USA:s tio bästa presidenter? Ska Lyndon B Johnson komma så högt trots Vietnamkriget? Har inte John F. Kennedys placering mer att göra med hur han dog än vad han hann åstadkomma?

Ska Jimmy Carter – en av de bästa ex-presidenterna – rankas så lågt som 26:e plats? Eller är det Calvin Coolidge, plats 27 och favorit hos många konservativa, som blivit orättvist behandlad? Kanske är Obama överskattad, med tanke på vilken efterträdare hans politik inte lyckades förhindra?

Intressanta är förändringarna som skett i historikernas bedömningar från år 2000 till år 2017. Tappat i anseende har bl. a. Woodrow Wilson (hans stöd för rassegregation är ett skäl), Andrew Jackson (ny uppmärksamhet kring de brutala tvångsförflyttningarna av indianer kan vara en orsak), Rutherford B Hayes och Groover Cleveland.

Bland dem som tagit kliv uppåt på listan finns Eisenhower (för sin hantering av kriser), Clinton (de personliga skandalerna överskuggar inte längre andra insatser) och Ulysses S. Grant (i takt med att ställningstaganden för mänskliga rättigheter uppvärderas).

För egen del skulle jag placera FDR före Washington, flytta ner JFK och Reagan något, sänka betyget för Wilson ännu mer, sätta in Obama på plats 10 och lyfta upp Clinton, pappa George H. W Bush (20) och Coolidge ett par steg var.

Men sånt här kan man förstås debattera tills månen ramlar ner.

Hur skulle ni exempelvis rangordna Sveriges statsministrar genom tiderna? Palme före Fälldin? Reinfeldt före Persson? Carlsson före Bildt? Erlander före Hansson? Ullsten före Sandler? Och hur värderar vi C.G. Ekman?

***************

(Krönikan är även publicerad på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Maja-Stina i Svanabränna – ett kvinnoöde

Av , , Bli först att kommentera 0

En skogseld hade gått över marken, och det fanns gott om torrt byggnadsvirke när bönderna från Slipstensjön i Degerfors socken, år 1828, eller möjligen 1829, kom till kronoparken på Svanabränna för att timra en stuga åt den avskedade pigan Maria Christina (”Maja-Stina”) Persdotter och hennes nyfödde son Erik Johannes.

Stugan var på 7 x 10 meter. Nödtorftig men möjlig att överleva i, för en ensamstående moder och ett litet barn. Där skulle de få klara sig själva.

En enligt den tidens synsätt svår skandal låg bakom den plötsliga aktionen i området. 32-åriga Maja-Stina, ursprungligen från Burträsk, med med tjänst som piga i Slipstensjön, var inte längre välkommen i byn, inte hos någon av de boende och måste, ansågs det, avlägsnas utom synhåll, som en pinsamhet.

I den läsvärda byaskriften ”Slipstensjön förr & nu” (sammanställd 1983 efter gediget studiecirkelarbete i bygden, bjuder den en härlig läsning) återger Gösta Hörnberg vad som hade hänt.

Det var när nybyggaren Jon Jonsa från Svanaliden, gift med Maja-Stinas syster Sara Lisa, vid ett tillfälle övernattade hos sin svåger Fredrik Nilsson i Slipstensjön, som saker och ting utspelade sig. Och munterheten fastnar snart i halsen.

”Det berättas”, skriver Gösta Hörnberg, att Jon Jonsa låg i ”skrubben” och att dörren stod öppen. Sedan han lagt sig på kvällen gick Maja-Stina förbi utanför. Jon Jonsa bad henne komma in i rummet med orden ”Je möjlig Maja, kom till meg”, och det var den natten som Maja-Stina blev gravid.

Att föda barn som ogift var på den här tiden, konstaterar Eva Nilsson i en VK-artikel i mitten på 1950-talet där hon berättade Maja-Stinas historia, ”en förfärlig skam”.

Maja-Stina fick gå från sin tjänst, och de övriga invånarna i byn var avogt inställda mot henne. Ingen ”ville ta emot henne och gossen, ingen ville öppna sin dörr för dem, inte någon enda av bönderna ville ha dem på sina områden.”

I boken ”Nybyggaröden i gamla Degerfors socken. En dokumentation av de 200 bosättningarna i nuvarande Vindelns kommun som genom åren övergivits”, står det att kvinnor i Maja-Stinas situation ”behandlades nästan som pestsmittade.” Så hon måste bort – oönskad och utstött.

Om det förelåg något tvång eller en indirekt påtryckning den natten från Jon Jonsas sida mot Maja-Stina, går förstås inte att veta. Inget sådant finns antytt i skrifterna. Men maktförhållandena är glasklara, och de stenhårda könsstrukturerna – fysiskt, socialt och ekonomiskt – är övertydliga när man ser hur olika konsekvenserna blev för de inblandade. Förtrycket är så uppenbart, att vi nästan blir blinda för det, när det dyker upp i händelser hundratals år tillbaka i tiden. Men historien är ofullständig, om man inte betonar vari den verkligen skandalen låg: I förvisningen, och vad den avslöjar.

Maja-Stina, den ensamstående, föstes bort från byn, förpassad ut i ensambygd. Jon Jonsa fick stå ut med skvaller och gliringar efteråt – på vilka han lär ha svarat: ”syster som syster”. Men han tvingades inte till uppbrott. Sett till hem, status, hälsa och ekonomi, var det kvinnan som fick livet nedmonterat.

***

Söker vi rötterna till dagens feminism, till politiskt jämställdhetsarbete i modern tid, till genusperspektivets kamp för akademiska erkännanden, så går de rakt ner i bygderna. I landskapen, i byarnas erfarenheter, till nedärvda berättelser om kvinnors och mäns öden.

De är inte abstrakta, nymodiga påfund uppifrån, utan vilar på århundraden av lokal historia som bubblar och fräser underifrån, och ofta väntar på att återberättas. På samlad kunskap och svåra liv, förr och in i våra dagar.

Den politiska striden för jämställdhet i löner, makt, familjepolitik, karriärer, boende. Arbetet för mångfald, tolerans och fria livsstilar, för vidsynthet, solidaritet och social sammanhållning.

Allt börjar i bygdernas minnen. De som påminner oss om varför kampen måste föras, när reaktionärer vill vrida klockor och framsteg tillbaka.

***

Mellan systrarna Maja-Stina och Sara Lisa (Jon Jonsas hustru) – ett annat kvinnoöde – kom det inte till försoning. När Erik Johannes en gång smugit till Svanaliden för att leka med kompisar, fick moster Sara Lisa syn på honom, jagade honom på flykten skrikandes ”horunge” och andra tillmälen.

Men i Svanabränna skulle Maja-Stina bygga upp tillvaron för sig och barnet, och hon var, skriver Eva Nilsson, ”duktig och arbetsam och började odla upp jorden, så korn och sätta potatis.” Snart kunde hon införskaffa en get. När sonen blev äldre började han hjälpa till. Jakt i skogen efter småvilt och fågel, bärplockning och fiske ”i de något avsides belägna sjöarna” gav mat. Maja-Stina fick också, står det i ”Nybyggaröden i gamla Degerfors socken”, hoppa in vid bakning eller höslott i bygden, så en viss hjälpsamhet fanns trots allt från byn.

I Svanabränna gick att leva, men Erik Johannes fick tidigt som barn ge sig ut för att jobba. Bland annat var han, berättar Gösta Hörnberg, ”getare på Holmsund nära Holmträsk. Han brukade då lägga undan mat från sin matsäck på ett visst ställe där Maja-Stina hämtade den.”

Det gick till slut bra för Erik Johannes. Han gifte sig med Anna Margareta Arnqvist från Lubboträsk i Burträsk, timrade en större stuga ”med riktig mur och stor öppen spis”. Kor införskaffades. För att klara vinterfödan slogs från skogsmyrar, ibland miltals från hemmet. Med förenade krafter, skriver Eva Nilsson, ”bröt de den steniga marken och nya tegar gav mera skördar”.

Erik Johannes fick anseende som en företagsam man. Bland annat tillverkade han skidor för svenska armén.

Sex barnbarn fick Maja-Stina. Det äldsta – Jan-Ersa Stenberg, som flyttade till Brokliden – blev känd som en duktig bössmed och byggare av piporglar (se ”Orgelbyggare i Västerbotten” av Gunnar Mackie-Karlsson i tidskriften Västerbotten nr 2 1994).

***

Vad tänkte Maja-Stina när hon tittade tillbaka på sitt liv de sista åren? Vi kan bara gissa. Så mycket orättvisa, så få tack. Det hade varit ett otacksamt slit.

Och kanske är det sant som Eva Nilsson berättar, om hur det slutade: ”Maja-Stina började bli gammal och sjuklig. En gång när Erik Johannes var på väg hem från Slipstensjön berättar sägnen att en stjärna föll ned på hans bröst. När han kom hem var modern död.”

 

***************

(Krönikan är även publicerad på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Sveriges omättliga behov av omvärldens beröm

Av , , Bli först att kommentera 5

Ledsen om jag stör i partyt, men det finns en ibland komisk självgodhet och självtillräcklighet i Sverige, som bärs upp även av dem som annars inte brukar bekänna sig till nationalistisk yra.

Upphetsningen i Sverige just nu över att ha blivit föremål för ett i den långa raden av ihopdiktade, förvirrade, otäcka uttalanden från Donald Trump är ätt att förstå, och de flesta svaren har varit genomtänkta.

Även uppspeltheten ter sig harmlös, med humoristisk touch.

Men det finns, under ytan på vissa reaktioner, också något som stör mig, och inte har ett dyft med Trump att göra.

För här är det inte bara berättigad vrede över Trump som fascistiskt anstruken president som kommer till uttryck – och precis som John McCain sa börjar diktaturer med att ge sig på den fria pressen.

Utan mitt uppe i alla skämt anas också en lättsårad nationell svensk stolthet, som försvårar vår egen samhällsdebatt. En självupptagenhet som hämmar diskussionerna om vår egen framtid, vår egen samlevnad, våra verkliga problem, alla våra olösta ekvationer kring ekonomi, välstånd, välfärd och sammanhållning. Alldeles likgiltigt den politiska katastrof Trump utgör.

***

Vi är, jag anser det, dåliga i Sverige på att ta till oss av kritik som kommer utifrån. Föreställningen att andra länder skulle ha något att lära Sverige, stöter vanligtvis på starkt motstånd, rakt över den politiska skalan.

Sverige som land har en fixering vid att få – om än aldrig så pliktskyldigt – beröm från omvärlden att lapa i sig.

Här finns en traditionell tro på de egna vägvalens förträfflighet, det egna samhällets överlägsenhet, de svenska systemens djupa solidaritet, våra idrottshjältars ärlighet, kulturlivets goda värderingar, den svenska utrikespolitikens moraliska helgjutenhet, de blågula entreprenörernas unika framgångar, det svenska musikundrets globala status, den svenska demokratins mognad, de svenska utbildningssystemens världsrykte.

Kanske kan man kalla det den svenska livslögnen.

Vi är bäst på allt från design till kräftfiske. Alla beundrar vår matlagning och våra sommarstugor. SVT:s barnprogram ligger decennier före resten av världen. Och kaffet som odlas i Sverige är så överlägset gott att det tar vi med på semestern.

Runt om i vårt avlånga land trängs de utländska delegationerna för att på område efter område få lära av oss.

Okej, jag ironiserar och är orättvis. Men sånt där gillar vi att höra.

Problemet är att den svenska självbilden är glad och käck bara fram tills att den ifrågasätts. För när myten om det enbart beundrade landet betvivlas, kommer andra sidor fram. En hårdhet i blicken, stressade försvarsreaktioner och instinkter som mer handlar om att värna självbilden, än att diskutera den.

Statsminister efter statsminister uppmanar oss att tala väl om Sverige, och är djupt bekymrade över minsta spricka i omvärldens syn på landet med alla svaren och de bästa lösningarna.

Det där syftar till att automatiskt misstänkliggöra många typer av makt- och samhällskritik. Inte bara den som kommer från extrema, aggressiva håll, utan också den som kommer med eftertanke, fakta, kunskap och viktiga, från normen avvikande erfarenheter.

Detta samtidigt som vi kanske inte alltid bemödar oss om utförligaste korrekthet och djup inläsning när vi ägnar oss åt svepande kritik av andra länders politiska liv.

***

Resultatet blir i värsta fall att vi skjuter upp grundläggande debatter in i det längsta, drar oss för att ifrågasätta politiska traditioner och blir sämre på att lyssna till invändningar. Oavsett vilka värderingar man utgår ifrån, och vilka mål man har, kan det inte ses som något eftersträvansvärt.

Den självöverskattning Sverige lider av står egentligen i strid med det vi borde ha lärt av folkrörelserna – oviljan att nöja sig med floskler från belåtna etablissemang, förmågan att tänka långsiktigt kring svåra reformprocesser.

Så även om protesterna mot Trumps groda, förgiftad av hans vanliga främlingsfientlighet, varit berättigade och delvis fantastiska, behöver vi inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt, bara för att den handlade om Sverige. Inte låta oss distraheras till indignation eller nationell yra. Risken är annars att vi tappar politiken, och de samhällsproblem som finns även i Sverige, ur sikte.

***

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientlighet

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi talar om kampen mot främlingsfientlighet, om arbetet för ett samhälle av mångfald i gemenskap, ett samhälle som orkar och vågar vara öppet, solidariskt och inkluderande, där jobb skapas, hela landet lever, utbildning ger framtidsutsikter, arbetsvillkoren är anständiga, unga vuxna kan flytta hemifrån, den sociala sammanhållningen står pall för kriser, välfärden fungerar, kulturlivet är brett, miljö och hållbarhet står i centrum och nya företag växer fram och skapar det välstånd alla politiska ambitioner förutsätter.

Söker man frontlinjen i den kampen och det arbetet, måste man börja med att titta någon annanstans än i stora motdemonstrationer utanför ett möte där Jimmie Åkesson håller tal, någon annanstans än i Facebook-uppropen algoritmerna älskar, någon annanstans än i indignerade ledartexter och pliktskyldigt förfärade miner vid lunchen.

Fronten, den svåraste, minst glamorösa och mest otacksamma, i kampen mot främlingsfientligheten och dess politiska företrädare, hålls ofta av ganska okända politiker i lokala nämnder och fullmäktigen runt om i landet, i landsting och i riksdagskorridorer.

Alla de som ska få budgetar att gå ihop även när det kärvar. Samtidigt som de vet hur helt avgörande det är att skolorna fungerar, bostäder finns, vården är tillgänglig och håller kvalitet, vägarna är farbara, kulturlivet får resurser, företagen har rimliga förutsättningar, trygghet upprätthålls på gatorna och stadsmiljöer hålls levande.

Det är det där arbetet, timmarna av engagemang på kvällar och helger, som ingen kommer att tacka dem för och som inte kan utvärderas förrän många år senare, men där grunden ytterst läggs för det som vi andra diskuterar högljutt och tvärsäkert.

Rämnar den fronten, misslyckas det praktiska, konkreta politiska arbetet, som har väldigt lite med Sd att göra, då blir det mesta annat omöjligt.

Värnet mot destruktiva politiska stämningar och opinioner upprätthålls också ofta av småföretagare och fackföreningsklubbar som, under ytan på inbördes tuppfäktning och ordväxlingar, för det mesta tillsammans strävar på i jobbiga tider för att hålla lokala näringsliv, kapital, investeringar och arbetsmiljöer kvar på orten, som en kraft för den regionala utvecklingen. Det är, må det låta patetiskt, en stafettpinne mellan generationerna i en bygd.

Nu vet vi att politiker otaliga gånger misslyckas att förverkliga vad de lovar, fattar ogenomtänkta beslut, gör felbedömningar, lämnar små kommuner i sticket, faller till föga för särintressen eller väljer enkla lösningar som skickar problemen vidare till efterträdarna. Det finns ingen anledning att spara på protesterna inför sådant.

Och lokala företagare och fackföreningar är nästan aldrig några änglar, utan har många andra drivkrafter som ibland kan gå i motsatta riktningar. Maktanalyser och maktkritik, granskning och ifrågasättande, är förutsättningen för all demokrati.

Men, med alla sina fel och fulheter, är det i de politiska besluten och vägvalen – från lokala nämnder och uppåt – som det viktigaste arbetet mot främlingsfientlighet utförs, eller försummas.

Det skulle inte skada om vi som är högljudda i debatten, men inte har något beslutsansvar, ibland gav en eloge till det pissiga jobb politiker, företagare och fackföreningar står inför i en allvarlig tid, när grunden för den öppna, liberala demokratin och det marknadsekonomiska välfärdssamhället hotas och flosklerna om hur allt var bättre förr rasar in från många kanter.

För risken är annars att det kan gå rutin i hur indignationen uttrycks, att protester blir mer happenings än politik, att motkrafterna gör sig till en integrerad del av ritualer som nästan alltid gynnar de främlingsfientliga: when they go low, we freak out even more. Gå inte i den fällan, håll nivån.

Om vi menar allvar med vår oro inför den våg av rasism, hat av minoriteter och nationalism som tornar upp sig, bör vi framför allt börja koncentrera våra krafter i debatten på att diskutera de politiska frågor och reformbehov som är svåra och avgörande, just därför att den inte är självklara. Det vore ett sätt att minska den hypnotiska fixering som råder vid migrationsfrågor.

En mer sakorienterad, medvetet fördjupande och mindre effektsökande samhällsdebatt skulle också bidra till att bryta ner låsningarna som blockpolitiken skapat i riksdagen.

Det skulle öka förståelsen för behovet av nya samarbeten i mitten, som inte förvandlar främlingsfientlighet till regeringsunderlag, utan utgår från samhällsproblem inför vilken blockpolitiken står handfallen. Blockpolitiken har blivit sakfrågornas fiende, hämmar nästan alla partier och kommer att ge Sd möjlighet att diktera villkoren, indirekt och i värsta fall även direkt.

Att ägna sig åt dystra politiska sakfrågor och målkonflikter, uthålligt, utan enkla slagord, är tråkigt. Det ger inga snabba responser, får inte adrenalin att flöda och genererar färre ryggdunkar.

Men strategierna hittills i debatten, i medier och på sociala medier, har varit katastrofalt ineffektiva och verkningslösa.

Den långsiktigt viktigaste frontlinjen i kampen mot främlingsfientlighet lämnas ofta åt sitt öde. Ändå borde vi har lärt oss: det börjar och slutar med politikens vardag. Just där den känns som trögast, tristast och mest utdragen, blir den livsviktig.

***

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Skurk, räddning eller mittemellan?

Av , , Bli först att kommentera 0

Centralbankernas låga räntor och stora uppköp av värdepapper skadar allvarligt den ekonomiska utvecklingen och börjar hota hela det marknadsekonomiska systemet.

Det hävdar återigen nationalekonomen och tidigare presidenten vid Ifo-institutet för ekonomisk forskning i München, Hans-Werner Sinn i en krönika för den tyska tidskriften Die Zeit. För att locka företag att investera i dag, när kapitalavkastningen sjunkit kraftigt, måste man, skriver Sinn, ta till ”de hårdaste metoderna och närmast kasta pengarna efter dem, ja, så småningom till och med betala dem för att de ska låna pengar för investeringar.”

Det är en kritik som framförts ända sedan finanskrisen tog fart och centralbanker tvingades, eller såg sig tvingade, att ingripa med räntesänkningar och stödköp för att undvika kollaps.

Nu hotar det som skulle vara extrema, tillfälliga åtgärder att få permanent karaktär. Kan det sluta väl?

Om vissa saker är de flesta överens: När investeringar inte längre är lönsamma, när riskkapitalet fryser inne, när nya företag inte får chansen att växa fram och de långsiktigt investeringsobjekten blir färre, när strukturomvandlingar uteblir, då kommer oundvikligen stagnation och nedgång att följa. I samhällsekonomin och på arbetsmarknaden, för välståndet och jobben, för både den sociala sammanhållningen och rörligheten. Med politiska konsekvenser.

Men om orsaker, tidsperspektiv och åtgärder går åsikterna isär.

Enligt Sinn och hans meningsfränder är en av grundorsakerna till att Europa inte kommer ur krisen – och risken är stor för en ny våg av euroturbulens inom kort – själva kombinationen av uteblivna strukturomvandlingar i krisdrabbade länder och den Europeiska centralbankens expansiva politik.

Räddningsaktionerna, anser de, är så utformade att de förvärrar grundproblemen, och skjuter upp nödvändiga reformer ytterligare. Allt mer handlar istället om att klämma ur det godaste ur stimulanserna så länge de varar.

En av konsekvenserna, skriver Sinn, är att konkursfärdiga företag och strukturer hålls under armarna av centralbankerna, på bekostnad av de nya som skulle kunna ge krisländer långsiktig återhämtning och uppsving.

Sinn ser i utvecklingen rentav, möjligen med viss ironi, delar av Karl Marxs gamla kristeori återkomma i modern version, ett och ett halvt sekel senare.

På andra sidan i debatten står bland annat anhängarna av teorin om så kallad sekulär stagnation, som varit på mångas läppar de senaste åren, med USA:s tidigare finansminister Larry Summers som den mest kända företrädaren.

Den teorin går ut på att det av andra, mer djupgående skäl för lång tid framåt kommer att råda brist på investeringar som ger ordentlig avkastning, att sparandet därför oundvikligen – paradoxalt nog givet de låga räntorna – kommer att öka, tillväxten förbli mycket låg och en långvarig nedgång hota. Om inte det offentliga går in med ännu större stimuleringsåtgärder som motvikt. Av det skälet, anser de, bör penningpolitiken bevaras expansiv.

Summers själv betonade i Foreign Affairs förra året, kopplingen mellan den ekonomiska stagnationen, medelklassens problem och den politiska turbulens som växer: ”Secular stagnation and the slow growth and financial instability associated with it have political as well as economic consequences. If middle-class living standards were increasing at traditional rates, politics across the developed world would likely be far less surly and dysfunctional. So mitigating secular stagnation is of profound importance.”

Penningpolitiken: skurk, räddning eller mittemellan? Som vanligt ligger sanningen någonstans mellan ytterligheterna. Det krävs många olika slags åtgärder – både kortsiktiga stimulanser och långsiktiga reformer – som balanserar upp varandra i ett komplicerat samspel.

För att ta bara ett banalt resonemang: den expansiva finans- och penningpolitiken har hindrat en ytterligare global krasch, men centralbanker kan inte ersätta politiken eller hålla skenliv i konjunkturen hur länge som helst. Därför måste regeringar och ekonomiska aktörer snarast utnyttja tidsfristen till reformer, strategiska investeringar och insatser som kommer till rätta med de underliggande missförhållandena.

Men sådana självklara iakttagelser är, förstås, ingen stor vägledning. Råden är lättare sammanfattade än genomförda.

Många andra faktorer spelar in, som beroende på vem man lyssnar till har olika stor betydelse: teknikutveckling, lönebildning, ekonomiska klyftor, demografiska faktorer, energiförsörjning, storpolitiska händelser, lånebubblor, budgetkriser, sociala spänningar, hälsa och miljö.

I många fall handlar vägvalen både om praktiska bedömningar och ideologiska prioriteringar. Och de är svåra.

Hade vi lärt något av finanskrisen, och dess politiska följder, borde vi låta långt mer av samhällsdebatten handla om dem. Om det som är komplicerat. Om målkonflikter som lämpar sig bättre för samtal än skrik och skrän.

***

(Krönikan har även publicerat på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

***

Andra krönikor på samma tema:

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Bli först att kommentera

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Av , , Bli först att kommentera 5

Det var den 14 maj 1934, kylig vår låg i luften och ångfartyget Turisten hade just anlänt till Umeå efter resan över Kvarken från Vasa. Var det en stor sak fortfarande för umeborna, under mellankrigstiden som det varit på 1800-talet, att ångbåtarna kom om våren? Rusade man dem tillmötes?

Med något av ett vårens budskap kom i alla fall ångfartyget som styrde in mot Umeå den dagen. Bland passagerarna fanns, kunde man läsa i VK dagen efter, ett sällskap bestående av ett 20-tal finländska teknologer två professorer och, inte minst, kamrer Jarl Hellström i rollen som Sydösterbottens Turistförenings sekreterare.

Gästerna hälsades välkomna på kajen av konsul Arne Unander-Scharin, som enligt överenskommelse raskt visade dem sina fabriker. Teknologerna var inbjudna för att studera västerbottniska industrianläggningar, i bland annat Umeå, Robertsfors och Skellefteå, för att sedan åka hem via Haparanda.

Jarl Hellström, som i VK avbildades med hatt och av tidningen beskrevs som ”energisk” i sitt uppträdande, hade däremot kommit för att ”söka samarbete med Västerbottens turistförening”. Han skulle föra samtal med lappfogde Hans Cederberg och överlägga med landshövding Gustav Rosén ”om turistutbytet mellan de två broderländerna”.

Förhoppningarna var stora, och gällde i första hand turismen. Rubriken i VK dagen efter löd: ”Turistbyte i år med österbottningarna. Samarbete inlett. Finnar hit på fjälltur. – Österbotten lockar med billighetsresor”.

Sydösterbottens turistsatsning hade, liksom den i Västerbotten, en regionalpolitisk laddning. Den tillkom ”såsom en protest mot den landsomfattande finska turistföreningens åsidosättande av de österbottniska intressena.”

År 1933 hade den sydösterbottniska föreningen inlett sin verksamhet med en rundresa genom Österbotten, ledd av karismatiske Hellström själv, för ett 30-tal turister med utgångspunkt i Umeå. Alla, minns signaturen ”Y”, ”voro vid hemkomsten stormförtjusta över det utomordentliga mottagande de rönt och de rika minnen som broderlandet skänkt.”

Nya resor planeras för sommaren 1934. De ska gå från Umeå med ångfartyget till Vasa, och ”så färd genom Rågens rike och besök i Lappo, Kuortane, Terijärvi, Gamla och Nya Karleby, Jakobstad och de krigshistoriska platserna Jutas, Oravai m. fl ställen.” Priset, säger Hellström, blir runt 70 kronor med kost och logi. Sedan tillkommer en ny rutt: buss till Virdois, resa med båt över Nässijärvi till Tammerfors, och återfärd till Vasa med tåg.

Första resan av detta slag, bubblar Hellström, ”anordnas till midsommar – det blir en förtjusande midsommar för de som gästa oss, det försäkrar jag.”

Hellström hoppas också att finländska resenärer ska ”få komma över Bottenhavet och titta på ert vackra land”. För finländarna är det, tror Hellström, framför allt ”den västerbottniska fjällvärden och de historiska minnesplatserna vid kusten”, som lockar.

Man anar att VK:s utsända, som själv hade varit med på resan till Österbotten sommaren innan, är charmad. ”En hel artikelserie skulle krävas för att redogöra för de 6 dagarnas färd igenom Österbotten”. Och så kommer en rejäl känga från tidningen mot Sverige, och kanske mot Umeå: ”Den anspråkslöshet bland annat, som man möter på andra sidan Kvarken, skulle vara värt ett särskilt kapitel – ett som skulle komma den svenska vräkigheten att te sig så dum den i verkligheten är.”

***

Artikeln i VK, och intervjun med Hellström, andas framtidstro och nystart. Via turismen, förstår man indirekt, ska liv blåsas åter i förhållandet mellan Österbotten och Västerbotten, och få människorna på båda sidor havet att på nytt upptäcka varandras miljöer, kulturhistoria och sevärdheter, lockas till istelser i respektive grannland, få igång ett djupare utbyte över Kvarken.

Det var en ambition som gick långt tillbaka i tiden redan 1934, och som består ännu idag, snart 83 år senare. Kvarkenregionen är en historia om förhoppningar, besvikelser, satsningar, stagnation och åter nya tag.

Den lever, men alltid med vissa reservationer. Och havet mellan Västerbotten och Österbotten speglar historiens gång. Kanske just därför har det lockat konstnärer av olika slag till många skildringar. Umeåbaserade författaren Mikael Berglunds nya roman ”Smekmånader” utspelar sig i framtiden på en ö i Bottenviken. Den inleds med ett par dystopiska rader: ”Bottenviken har förvandlats till vallgrav, och den sjuder av de drunknandes rop”.

Det går rysningar längs ryggraden.

Kvarken, som kulturhav, som gränsland, är en politisk uppfordran, med räckvidd utanför bottnarna, ett test av ömsesidighet och utbyte i praktiken, som fascinerar och frustrerar. Öster- och Västerbotten sneglar på varandra, trevar, söker övervinna det korta, men ihärdiga avståndet, men når aldrig riktigt fram.

Gång på gång har aktörer tagit initiativ till nya samarbeten, eller sökt få igång gamla som somnat. Kring turism, transporter, utbildning, näringsliv, vård, kultur, idrott. Det har flammat till, men ofta slocknat igen. Ändå glöder det fortsatt, för den som tittar noga.

Från 90-talet och fram till i dag har utspel och kraftsamlingar på olika nivåer varit regelbundna. Drivna av insikten om hur värdefullt det gemensamma, arvet och ansvaret är – ekologiskt, kulturellt, politiskt, ekonomiskt. Vårdat i nära samarbete, kan mycket gott komma ut av det, och bli en förebild i dyster tid.

Förutsättningen är att Västerbotten och Österbotten för varje ny generation återupptäcker, lär känna och intresserar sig för varandra bättre. Bejakar öppenheten och utbytet. Reser och möts.

Det har kanske aldrig sagt klick, men trägen vinner.

****

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Det finns inte en landsbygd, bara många landsbygder

Av , , Bli först att kommentera 0

Morgonkaffet på en veranda i Vännäs intas till en annan vy än tekoppen på Hagabalkongen. Förmiddagen i centrala Nordmaling eller Lycksele skiljer sig från den i Örträsk eller Hällnäs. Arbete och fritid i Fredrika har andra nyanser än arbete och fritid i Holmsund. Skellefteå och Vilhelmina brottas med helt olika slags utmaningar i skymningen. Och när Tärnaby går till sängs är det med andra frågor och tankar än Tavelsjö.

Bara i Västerbotten är livsmiljöerna, näringsliven, kulturtraditionerna, infrastrukturerna och de politiska diskurserna otaliga. Även i Västerbotten finns djupa kontraster och målkonflikter mellan och inom kommuner.

Redan föreställningen att det skulle finnas en politik för landsbygden, en kravlista, ett recept, som förenar den storstadsnära byn med fjällets tätort, Gästrikland med Lappland, inlandskommunen med kuststaden, visar hur fast debatten sitter i ett Stockholmsperspektiv. En landsbygdspolitik – singular – är omöjlig att utforma.

Inte heller finns det, vilket lätt glöms bort, någon enhetlig storstadsvärld. De problem som Stockholm diskuterar, skiljer sig ofta starkt från dem som bekymrar Göteborg eller Malmö.

Sveriges statsminister Stefan Löfven, för vilket ovanstående är självklarheter, är nu ute på sin omtalade landsbygdsturné.

Inför den turnén har det skrivits och sagts många stereotypa, generaliserande, okunniga dumheter om landsbygden och dess människor, hur vi är, vad vi tycker och tänker, vad vi vill jobba med eller hur vi ser på våra liv. Som Trumpland har landsbygden bland annat beskrivits på flera håll.

Ibland, vilket är det värsta och för landsbygderna skadligaste av av allt, framförs fördomarna ompaketerade i ett slags indirekt nedlåtande välvilja och överlägset medlidande från stockholmsdebattörer på jakt efter fina, och flyktiga, poser.

Men dumheterna har inte sagts av Löfven. Han har, så vitt det går att bedöma från uttalanden, en ganska ödmjuk, realistisk syn på sin egen kampanj. Även Annie Lööf, för att ta hans huvudmotståndare i den debatten, kan tala med insikt om de olika verkligheter som landsbygderna brottas med.

Erfarenheten säger visserligen att det inte spelar något stor roll vilken regering som sitter vid makten. Urbanisering, industriella strukturomvandlingar och centraliseringar av makten, pågår ändå. Det är starka krafter. Delvis utom räckhåll för politiska viljeyttringar.

Men faktum är att en duell Löfven-Lööf – med deras ofta gemensamma verklighetsbild, men helt olika ideologiska utgångspunkter och maktanalyser i reformer och prioriteringar – inte alls vore dum för ton och nivå i diskussionen om Sverige utanför storstäderna.

Och vissa saker, en del medel, en del mål, kan de nog bli överens om. Vikten av bredbandssatsningar överallt. Stopp för slentrianmässiga, kontraproduktiva nedläggningar och centraliseringar av offentlig service och statliga jobb utanför storstäderna. Behovet av differentierade arbetsmarknader även i befolkningsmässigt mindre regioner. Värdet av fortsatt invandring.

Annat lär de fortsätta vara oense om, i synen på ekonomi, skatter, regler, investeringar, jobb och företagande. Och i synen på vad som fungerar bäst: generell politik eller riktade insatser, grundläggande förutsättningar eller utförliga subventioner. Det är välkommet och viktigt.

För lika lite som det finns en landsbygd, finns det ett givet svar på vad som bäst gynnar städer, orter och byar utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Debatten, mellan anständiga alternativ öppna för omvärlden och mångfalden, behövs mer än enigheten.

Men den måste föras utifrån den både komplicerande och frigörande insikten att det inte finns en landsbygd, till vilken man kan göra en studieresa, utan bara många landsbygder, som det tar ett liv att lära känna.

****

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Rumänien och kampen mot korruptionen

Av , , Bli först att kommentera 0

Utbredd, långvarig korruption, som väver samman politiska institutioner, rättsväsende och näringsliv i ett systematiskt maktmissbruk, är förödande på många sätt för ett samhälle: demokratiskt, socialt och ekonomiskt.

Rumänien hör till de länder i Europa som har haft djupast problem med korruption de senaste decennierna.

Ända sedan medlemsförhandlingarna inleddes med Europeiska unionen i början av 2000-talet har landet gått med på åtgärder för att rensa upp missförhållandena inom statsförvaltningen och rättsväsendet.

Resultatet har, även efter inträdet som EU-medlem 2007, varit blandat.

Men den offentligt redovisade hållningen har varit klar, korruptionen ska bekämpas. Och vissa framsteg har gjorts, där korruption lett till åtal.

Därför var besvikelsen så stor och reaktionerna så starka när den socialdemokratiskt ledda regeringen nyligen lade fram sitt dekret om att avkriminalisera korrupta handlingar så länge beloppen inte översteg ett visst värde, och att ge dömda tjänstemän amnesti.

Skenmanövrar till trots, var det egentliga syftet med förslaget uppenbart: Att sänka ambitionerna i det framtida antikorruptionsarbetet och rädda de som redan avslöjats, inklusive det socialdemokratiska regeringspartiets egen ledare, från åtal.

Nu har omfattande, uthålliga protester, med hundratusentals demonstranter i bland annat Bukarest, tvingat regeringen att backa, åtminstone tillfälligt, från sitt förslag.

Men det faktum att regeringen överhuvudtaget lade fram dekretet, höll fast vid det så länge den kunde och med grova angrepp försökte misskreditera sina kritiker, visar att gamla vanor sitter djupt när makthavare under lång tid kunnat sko sig med låg risk för konsekvenser.

Om demokratiska institutioner ska kunna stå pall för de angrepp som antiliberala, nyauktoritära rörelser nu mobiliserar för runt om i västvärlden, är även kampen mot korruption av avgörande betydelse. Demonstrationerna i Rumänien, liksom de i Polen, där mycket står spel, visar vilka kraftansträngningar som krävs.

Inga mödosamt uppnådda framsteg kan tas för givna.

***

(Ledaren har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Stå upp i tid mot den rusiga nationalismen

Av , , Bli först att kommentera 7

Föraktet av det marknadsekonomiska välfärdssamhälle som liberalism och socialdemokrati skapat. Vreden mot globalisering och frihandel. Kraven på utträde ur EU. Varningarna för utländsk arbetskraft och utländska varor. Romantiseringen av hat och våldsretorik gentemot politiska motståndare. Drömmen om en ekonomisk politik bortom varje budgetdisciplin. Nostalgiska beskrivningar av en förlorad idyll som krossats av de moderna samhället.

Allt det där är gammal skåpmat, även till delar i svensk debatt. Liknande tongångar har funnit stöd i olika varianter hos flera politiska strömningar – och inflytelserika debattörer – under åren, men förblivit parlamentariska randfenomen när väljarna sagt sitt.

Det nya som skett på senare tid är att främlingsfientliga, nyauktoritära, nationalistiska krafter, som kombinerar ovanstående budskap med aggressioner mot flyktingar och minoriteter, börjat få ett sådant starkt stöd i opinionen att det öppna, liberala, demokratiska samhälle som trots allt länge burits upp av breda majoriteter, nu på allvar är hotat.

Liberale debattören Johan Norberg sade i Godmorgon Världen, P1, några ord till försvar av globaliseringen, som jag hoppas att många lyssnade till. Här ett kort utdrag:

”Människan har en längtan till det trygga, men hon är också en mobil varelse. Vi vill bryta upp, komma längre, se mer. Som professorn i turismvetenskap, Bengt Sahlberg, har konstaterat ligger det i våra gener. Så fort människor får en möjlighet så söker vi oss vidare efter bättre jaktmarker, nya kontakter och platser där man får mer lön för sin möda, och där det kostar mindre att tillfredsställa sina behov. Globalisering kallas det bara för att det blev möjligt för fler att göra så. Tekniska innovationer, från containerfartygen till fiberoptiken, minskade trösklarna att kommunicera, resa och handla över gränserna.”

Jag tror, och tycker mig ana, att många även inom vänstern efter Trumps triumf börjat reflektera kring en del av sina egna, tidigare slentrianmässiga, historielösa eländesbeskrivningar av globalisering och marknadsekonomiska välfärdssamhällen. och det av påstått raserade folkhemmet, och möjligen kan erkänna att inte all förljugen nostalgi var särskilt genomtänkt.

För nu rycker de fram, som menar allvar med sin antiliberalism. Valet av Donald Trump till USA:s president. Den auktoritära utvecklingen i både Polen och Ungern. Storbritanniens beslut att lämna det europeiska samarbetet. Framväxten av välorganiserade högerextrema rörelser som börjar nå parlamentariskt inflytande på flera håll i Europa. Regeringar i många länder som känner sig tvingade att anpassa retorik och beslut för att i förebyggande syfte blidka vad de – låt oss hoppas felaktigt – befarar är orubbliga främlingsfientliga väljarmajoriteter.

Det är mot den bakgrunden som bland annat vårens presidentval i Frankrike ska ses. Även om det fortfarande framstår som osannolikt att hon skulle kunna vinna en andra, avgörande omgång i presidentvalet – vågar få bedömare helt utesluta att Nationella frontens Marine Le Pen, som nu manar till strid mellan nationalism och globalism, ska bli Frankrikes nästa president.

Och det faktum att hon leder i opinionsmätningarna inför den första omgången av presidentvalet, tillsammans med erfarenheterna från Trumps seger i USA och resultatet i den brittiska folkomröstningen förra året, har gjort att debatten länge förts på hennes villkor.

Mönstret i Frankrike har delvis liknat det som präglat även debatten i Sverige: Den seriösa politiska mitten av liberalism och socialdemokrati har övergetts. Eller bara haft svaga, osäkra, vilsna företrädare. Istället har de flesta börjat utforma sina budskap och strategier för att på olika sätt försöka fånga upp den opinion som rört sig i nationalistisk, panikslagen och främlingsfientlig riktning.

Det talas mycket om hur Trump, Le Pen och sverigedemokraterna vinner de ideologiskt hemlösa, tystade opinioner som inte haft företrädare tidigare.

Men i takt med att deras politik i hög grad blivit verklighet på exempelvis migrationsområdet, och deras problembeskrivningar börjat dominera debatten, inte sällan med hjälp av socialdemokratiskt, liberalt eller konservativt styrda regeringar, har en annan hemlöshet i politiken uppstått:

Den hos alla som faktiskt tycker något så banalt som att det liberala, öppna, demokratiska samhället är i grunden gott och värt att värna.

Som tror att det är betydligt bättre rustat för att skapa gemensamt välstånd, förberedda för framtidens arbets- och bostadsmarknad, försvara mänskliga rättigheter, bekämpa terrorism och lösa andra svåra samhällsproblem – allt från bättre vård till starkare polis och försvar.

Som tycker att mångfald, migration och rörlighet gjort världen bättre, tryggare och mer rättfärdig, än någon sluten, missunnsam, navelskådande nationalism någonsin skulle kunna.

Som inte tycker att det var bättre förr. Som i europeiskt samarbete, ökad migration och internationella åtaganden ser civilisatoriska framsteg.

För oss har det blivit ont om politiska alternativ. Jag skrev förra sommaren i VK om hur jag tror att det var länge sedan så många engagerade människor kände sig lika hemlösa i det politiska landskapet som nu.

När politiker och debattörer under stressade hänvisningar till vissa uppmätta trender i opinionen – inte till valresultat, tunga organisationer, föreningar, näringsliv, forskningsinstitutioner eller andra annars så viktiga instanser – flyr hals över huvud från gamla principer och värderingar, går en viktig tilltro till hållning och principer i politiken förlorad.

En leda och trötthet inför politiken uppstår hos dem som brukat driva debatten framåt. Tidigare lojaliteter brister. Beredskapen till insatser för vardagsdemokratin hotar att minska.

Det som på lång sikt bygger upp ett samhälles politiska liv, debatt, värderingar och tillit över tid, går inte att fånga i kortsiktiga opinioner.

Hur människor reagerar som utifrån ideal lägger ner tid på ett långsiktigt, moget samhällsengagemang, i solidaritet med, respekt för och tilltro till andra, är något djupare och mer betydelsefullt, även för valresultat.

Ett problem i Sverige är att det just nu saknas trovärdiga, sammanhängande och villiga regeringsalternativ att stödja för dem som inte vill se en anpassning till främlingsfientlighetens världsbild och agenda. Blockpolitiken har havererat. De stora partiernas första försök att orientera sig har varit villrådiga. Nykonservativa debattörer kämpar för att avdramatisera Sd som regeringsunderlag, och få migrationsfrågan att överskugga alla andra.

Och den liberala mitten – med C, L, Mp och S – som reformdugligt, fullt tänkbart regeringsalternativ för 2020-talet, bortom alliansen, de rödgröna och blockpolitiken, fortsätter att vara tabu i nästan alla läger. Ledningarna tar avstånd från blotta tanken. Ingen vill ta risken att testa hur det skulle tas emot, hur det skulle kunna förändra opinionen. Ingen vågar tro att det går att begeistra med ett försvar av det liberala samhället genom andra samarbeten än blockpolitikens.

Kanske är det därför som de plötsliga framgångarna för den oberoende socialliberale kandidaten Emmanuel Macron inför franska presidentvalet är så hoppingivande.

Han har vägrat att bygga sin kampanj på yttre högerns eller yttre vänsterns retorik, utan istället stått upp för europeiskt samarbete, frihandel, ekonomiskt ansvarstagande och en socialliberal grundhållning. Och det visar sig finnas en längtan, inte minst bland yngre, efter just ett sådant budskap. För inte många har vågat pröva det på senare år.

Macron har inte vunnit ännu, är inte utan brister eller motsägelser, och står inte heller han helt fri från populism. Men hans kampanj visar att det går att väcka entusiasm och uppslutning även 2017 för en politik som tar strid med de värsta formerna av nationalism och antiliberalism.

Bli först att kommentera