Vad magi kan lära oss om samhällsdebatten

När magikerduon, ärkeateisterna och skeptiska libertarianerna Penn & Teller – med ett dokumenterat ont öga till varje form av ”bullshit” – kommer upp på scenen i “Fool Us” för att följa ett korttrick på nära håll, och har bestämt sig för att inte bli lurade, tar de aldrig ögonen från hantverket.

De stirrar precis på den punkt som artisten vill få alla att glömma. Deras blickar följer händernas arbete, lekens läge, kanske var klöver tre skymtar förbi.

Så är det med dem som inte i första hand är där för att bli underhållna, utan direkt vill eller har i uppgift att förstå hur det ”gick till”, hur hen ”gjorde det”. De låter sig inte distraheras av snack och iscensättning, charm och gester. Vet instinktivt var fuffens väntar. Håller utkik efter det där ögonblicket som resten av publiken kommer att missa.

De som vill få dem att famla efter förklaringar – för det finns alltid en förklaring, det finns ingen tankeläsning, ingenting försvinner på riktigt, fysikens lagar gäller, allt är bara övning, möda och otroligt skickligt hantverk, vilket rätt utfört är den bästa illustration som finns av magi – måste bjuda på något alldeles nytt. Eller vara så eleganta med händerna inför öppen ridå att det bara är för omgivningen att buga.

***

”Trollerikonsten har sitt ursprung i gränslandet för människans strävan efter att förklara det hon inte kunde förstå”.

(Ur inledningen på Per Eklunds ”Trolleri som konst och kultur” från 2016.)

***

Penn Jillette (den store, som snackar hela tiden) har ofta förklarat hur han och Teller (den kortare, som aldrig pratar på scenen och som är den ursprunglige magikern av de två) ser på trolleri som underhållning och performance. De vill inte att åskådaren ska lämna föreställningen i tron att allt som hände var på riktigt, att något övernaturligt pågick. De vill stimulera publiken till eftertanke över numren, till reflektion om vad ett trick lär oss och varför det utfördes, och till insikt om situationens lager av vilseledning, handgrepp och underhållning.

De har i det avseendet bildat skola för senare scenmagiker i en utveckling där trollerikonsten följt några liknande spår som teaterkonsten under 1900-talet.

När magikern David Blaine i ett sammanhang genomförde tricket att fånga en kula i munnen, men presenterade det som ett på allvar farligt stunt, inte som ett ofarligt trolleritrick helt på låtsas, kom Penn Jillette – Penn & Teller har själva gjort kultricket ofta – med hård kritik.

Han kallade det för artistiskt och estetiskt fel att vilseleda publiken på det sättet. Så snart du, sade han i en intervju, går över till en händelse där du antingen kan bli skadad på riktigt, eller vill få människor att tro att du skulle ha kunnat bli skadad på riktigt, handlar det inte längre om konst, utan om ett slags ”gladiatoriskt spektakel som är moraliskt fel”.

Ett av Penn & Tellers mest tänkvärda, lågmälda nummer – hos dem kan det annars stänka blod – är småskaligt och naket: När de gör de klassiska grejen med bägarna och bollarna, men använder helt genomskinliga bägare, så att alla kan se vad som pågår.

Eller kan vi det?

För trots att tricket är totalt blottlagt, går det så snabbt, är det så skickligt genomfört och lyckas de med prat, kroppspråk och minspel lik förbannat leda publikens uppmärksamhet åt fel håll den där bråkdelen av en sekund som behövs i det avgörande ögonblicket. De visar precis hur allt går till, och lyckas ändå förbluffa publiken, få den att undra hur sjutton ett äpple plötsligt hamnade under en av bägarna.

I en tid när ord som postfaktisk, propaganda, lögner och faktaresistens anses känneteckna mycket av samhällsdebatten, är de genomskinliga bägarna en uppvisning i magi och transparens man kan fundera mycket på, tänka vidare kring och njuta av. Det hjälper till kritiskt tänkande, men förblir ändå underhållande. Det lär oss något viktigt om livet.

***

Mason: Dad, there’s no real magic in the world, right?

Dad: What do you mean?

Mason: You know, like elves and stuff. People just made that up.

Dad: Oh, I don’t know. I mean, what makes you think that elves are any more magical than something like a whale? Yoy know what I mean? What if I told you a story about how underneath the ocean, there was this giant sea mammal that used sonar and sang songs and it was so big that its heart was the size of a car and you could crawl through the arteries? I mean, you’d think that was pretty magical, right?

(Dialog ur filmen Boyhood, 2014)

***

Eller ta jonglörer. Hur bär de sig åt, hur hinner de med? När jonglören håller igång fem, kanske ännu fler, käglor, eldflammor eller bollar i luften samtidigt, ger det ett otroligt snabbt och fantastiskt intryck. Om du med barnets stora, nyfikna ögon försöker följa allting på en gång, kommer det att verka omöjligt att efterlikna.

Men att lära sig jonglera handlar om att inte stressas av helheten, utan låta varje boll rotera sin egen gilla gång, och samordna rörelserna metodiskt. Följ bara en av bollarna med blicken, och häpna över hur lugn och stillsam dess bana verkar. Den rasande snabba helheten består av lugna, metodiska moment.

***

I en epok av ständiga informationsflöden, högt debattempo och algoritmstyrda verklighetsbilder försöker många politiska propagandister få oss att titta åt fel håll i avgörande ögonblick, stressa upp oss över påhitt, drabbas av känslan att allt går för snabbt och överstiger vår förmåga att hantera. Det kan göra oss passivt upp- och undergivna, istället för självständigt, kritiskt tänkande.

Kultur och scenkonst, reflektioner kring vad det är vi ser, vad det är vi fascineras av, vad det är som får oss att häpna och undra, känns plötsligt viktigare för samhällsdebatten än på länge.

****************

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand om textarkiv.)