Stå upp i tid mot den rusiga nationalismen

Föraktet av det marknadsekonomiska välfärdssamhälle som liberalism och socialdemokrati skapat. Vreden mot globalisering och frihandel. Kraven på utträde ur EU. Varningarna för utländsk arbetskraft och utländska varor. Romantiseringen av hat och våldsretorik gentemot politiska motståndare. Drömmen om en ekonomisk politik bortom varje budgetdisciplin. Nostalgiska beskrivningar av en förlorad idyll som krossats av de moderna samhället.

Allt det där är gammal skåpmat, även till delar i svensk debatt. Liknande tongångar har funnit stöd i olika varianter hos flera politiska strömningar – och inflytelserika debattörer – under åren, men förblivit parlamentariska randfenomen när väljarna sagt sitt.

Det nya som skett på senare tid är att främlingsfientliga, nyauktoritära, nationalistiska krafter, som kombinerar ovanstående budskap med aggressioner mot flyktingar och minoriteter, börjat få ett sådant starkt stöd i opinionen att det öppna, liberala, demokratiska samhälle som trots allt länge burits upp av breda majoriteter, nu på allvar är hotat.

Liberale debattören Johan Norberg sade i Godmorgon Världen, P1, några ord till försvar av globaliseringen, som jag hoppas att många lyssnade till. Här ett kort utdrag:

”Människan har en längtan till det trygga, men hon är också en mobil varelse. Vi vill bryta upp, komma längre, se mer. Som professorn i turismvetenskap, Bengt Sahlberg, har konstaterat ligger det i våra gener. Så fort människor får en möjlighet så söker vi oss vidare efter bättre jaktmarker, nya kontakter och platser där man får mer lön för sin möda, och där det kostar mindre att tillfredsställa sina behov. Globalisering kallas det bara för att det blev möjligt för fler att göra så. Tekniska innovationer, från containerfartygen till fiberoptiken, minskade trösklarna att kommunicera, resa och handla över gränserna.”

Jag tror, och tycker mig ana, att många även inom vänstern efter Trumps triumf börjat reflektera kring en del av sina egna, tidigare slentrianmässiga, historielösa eländesbeskrivningar av globalisering och marknadsekonomiska välfärdssamhällen. och det av påstått raserade folkhemmet, och möjligen kan erkänna att inte all förljugen nostalgi var särskilt genomtänkt.

För nu rycker de fram, som menar allvar med sin antiliberalism. Valet av Donald Trump till USA:s president. Den auktoritära utvecklingen i både Polen och Ungern. Storbritanniens beslut att lämna det europeiska samarbetet. Framväxten av välorganiserade högerextrema rörelser som börjar nå parlamentariskt inflytande på flera håll i Europa. Regeringar i många länder som känner sig tvingade att anpassa retorik och beslut för att i förebyggande syfte blidka vad de – låt oss hoppas felaktigt – befarar är orubbliga främlingsfientliga väljarmajoriteter.

Det är mot den bakgrunden som bland annat vårens presidentval i Frankrike ska ses. Även om det fortfarande framstår som osannolikt att hon skulle kunna vinna en andra, avgörande omgång i presidentvalet – vågar få bedömare helt utesluta att Nationella frontens Marine Le Pen, som nu manar till strid mellan nationalism och globalism, ska bli Frankrikes nästa president.

Och det faktum att hon leder i opinionsmätningarna inför den första omgången av presidentvalet, tillsammans med erfarenheterna från Trumps seger i USA och resultatet i den brittiska folkomröstningen förra året, har gjort att debatten länge förts på hennes villkor.

Mönstret i Frankrike har delvis liknat det som präglat även debatten i Sverige: Den seriösa politiska mitten av liberalism och socialdemokrati har övergetts. Eller bara haft svaga, osäkra, vilsna företrädare. Istället har de flesta börjat utforma sina budskap och strategier för att på olika sätt försöka fånga upp den opinion som rört sig i nationalistisk, panikslagen och främlingsfientlig riktning.

Det talas mycket om hur Trump, Le Pen och sverigedemokraterna vinner de ideologiskt hemlösa, tystade opinioner som inte haft företrädare tidigare.

Men i takt med att deras politik i hög grad blivit verklighet på exempelvis migrationsområdet, och deras problembeskrivningar börjat dominera debatten, inte sällan med hjälp av socialdemokratiskt, liberalt eller konservativt styrda regeringar, har en annan hemlöshet i politiken uppstått:

Den hos alla som faktiskt tycker något så banalt som att det liberala, öppna, demokratiska samhället är i grunden gott och värt att värna.

Som tror att det är betydligt bättre rustat för att skapa gemensamt välstånd, förberedda för framtidens arbets- och bostadsmarknad, försvara mänskliga rättigheter, bekämpa terrorism och lösa andra svåra samhällsproblem – allt från bättre vård till starkare polis och försvar.

Som tycker att mångfald, migration och rörlighet gjort världen bättre, tryggare och mer rättfärdig, än någon sluten, missunnsam, navelskådande nationalism någonsin skulle kunna.

Som inte tycker att det var bättre förr. Som i europeiskt samarbete, ökad migration och internationella åtaganden ser civilisatoriska framsteg.

För oss har det blivit ont om politiska alternativ. Jag skrev förra sommaren i VK om hur jag tror att det var länge sedan så många engagerade människor kände sig lika hemlösa i det politiska landskapet som nu.

När politiker och debattörer under stressade hänvisningar till vissa uppmätta trender i opinionen – inte till valresultat, tunga organisationer, föreningar, näringsliv, forskningsinstitutioner eller andra annars så viktiga instanser – flyr hals över huvud från gamla principer och värderingar, går en viktig tilltro till hållning och principer i politiken förlorad.

En leda och trötthet inför politiken uppstår hos dem som brukat driva debatten framåt. Tidigare lojaliteter brister. Beredskapen till insatser för vardagsdemokratin hotar att minska.

Det som på lång sikt bygger upp ett samhälles politiska liv, debatt, värderingar och tillit över tid, går inte att fånga i kortsiktiga opinioner.

Hur människor reagerar som utifrån ideal lägger ner tid på ett långsiktigt, moget samhällsengagemang, i solidaritet med, respekt för och tilltro till andra, är något djupare och mer betydelsefullt, även för valresultat.

Ett problem i Sverige är att det just nu saknas trovärdiga, sammanhängande och villiga regeringsalternativ att stödja för dem som inte vill se en anpassning till främlingsfientlighetens världsbild och agenda. Blockpolitiken har havererat. De stora partiernas första försök att orientera sig har varit villrådiga. Nykonservativa debattörer kämpar för att avdramatisera Sd som regeringsunderlag, och få migrationsfrågan att överskugga alla andra.

Och den liberala mitten – med C, L, Mp och S – som reformdugligt, fullt tänkbart regeringsalternativ för 2020-talet, bortom alliansen, de rödgröna och blockpolitiken, fortsätter att vara tabu i nästan alla läger. Ledningarna tar avstånd från blotta tanken. Ingen vill ta risken att testa hur det skulle tas emot, hur det skulle kunna förändra opinionen. Ingen vågar tro att det går att begeistra med ett försvar av det liberala samhället genom andra samarbeten än blockpolitikens.

Kanske är det därför som de plötsliga framgångarna för den oberoende socialliberale kandidaten Emmanuel Macron inför franska presidentvalet är så hoppingivande.

Han har vägrat att bygga sin kampanj på yttre högerns eller yttre vänsterns retorik, utan istället stått upp för europeiskt samarbete, frihandel, ekonomiskt ansvarstagande och en socialliberal grundhållning. Och det visar sig finnas en längtan, inte minst bland yngre, efter just ett sådant budskap. För inte många har vågat pröva det på senare år.

Macron har inte vunnit ännu, är inte utan brister eller motsägelser, och står inte heller han helt fri från populism. Men hans kampanj visar att det går att väcka entusiasm och uppslutning även 2017 för en politik som tar strid med de värsta formerna av nationalism och antiliberalism.