Det finns inte en landsbygd, bara många landsbygder

Morgonkaffet på en veranda i Vännäs intas till en annan vy än tekoppen på Hagabalkongen. Förmiddagen i centrala Nordmaling eller Lycksele skiljer sig från den i Örträsk eller Hällnäs. Arbete och fritid i Fredrika har andra nyanser än arbete och fritid i Holmsund. Skellefteå och Vilhelmina brottas med helt olika slags utmaningar i skymningen. Och när Tärnaby går till sängs är det med andra frågor och tankar än Tavelsjö.

Bara i Västerbotten är livsmiljöerna, näringsliven, kulturtraditionerna, infrastrukturerna och de politiska diskurserna otaliga. Även i Västerbotten finns djupa kontraster och målkonflikter mellan och inom kommuner.

Redan föreställningen att det skulle finnas en politik för landsbygden, en kravlista, ett recept, som förenar den storstadsnära byn med fjällets tätort, Gästrikland med Lappland, inlandskommunen med kuststaden, visar hur fast debatten sitter i ett Stockholmsperspektiv. En landsbygdspolitik – singular – är omöjlig att utforma.

Inte heller finns det, vilket lätt glöms bort, någon enhetlig storstadsvärld. De problem som Stockholm diskuterar, skiljer sig ofta starkt från dem som bekymrar Göteborg eller Malmö.

Sveriges statsminister Stefan Löfven, för vilket ovanstående är självklarheter, är nu ute på sin omtalade landsbygdsturné.

Inför den turnén har det skrivits och sagts många stereotypa, generaliserande, okunniga dumheter om landsbygden och dess människor, hur vi är, vad vi tycker och tänker, vad vi vill jobba med eller hur vi ser på våra liv. Som Trumpland har landsbygden bland annat beskrivits på flera håll.

Ibland, vilket är det värsta och för landsbygderna skadligaste av av allt, framförs fördomarna ompaketerade i ett slags indirekt nedlåtande välvilja och överlägset medlidande från stockholmsdebattörer på jakt efter fina, och flyktiga, poser.

Men dumheterna har inte sagts av Löfven. Han har, så vitt det går att bedöma från uttalanden, en ganska ödmjuk, realistisk syn på sin egen kampanj. Även Annie Lööf, för att ta hans huvudmotståndare i den debatten, kan tala med insikt om de olika verkligheter som landsbygderna brottas med.

Erfarenheten säger visserligen att det inte spelar något stor roll vilken regering som sitter vid makten. Urbanisering, industriella strukturomvandlingar och centraliseringar av makten, pågår ändå. Det är starka krafter. Delvis utom räckhåll för politiska viljeyttringar.

Men faktum är att en duell Löfven-Lööf – med deras ofta gemensamma verklighetsbild, men helt olika ideologiska utgångspunkter och maktanalyser i reformer och prioriteringar – inte alls vore dum för ton och nivå i diskussionen om Sverige utanför storstäderna.

Och vissa saker, en del medel, en del mål, kan de nog bli överens om. Vikten av bredbandssatsningar överallt. Stopp för slentrianmässiga, kontraproduktiva nedläggningar och centraliseringar av offentlig service och statliga jobb utanför storstäderna. Behovet av differentierade arbetsmarknader även i befolkningsmässigt mindre regioner. Värdet av fortsatt invandring.

Annat lär de fortsätta vara oense om, i synen på ekonomi, skatter, regler, investeringar, jobb och företagande. Och i synen på vad som fungerar bäst: generell politik eller riktade insatser, grundläggande förutsättningar eller utförliga subventioner. Det är välkommet och viktigt.

För lika lite som det finns en landsbygd, finns det ett givet svar på vad som bäst gynnar städer, orter och byar utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Debatten, mellan anständiga alternativ öppna för omvärlden och mångfalden, behövs mer än enigheten.

Men den måste föras utifrån den både komplicerande och frigörande insikten att det inte finns en landsbygd, till vilken man kan göra en studieresa, utan bara många landsbygder, som det tar ett liv att lära känna.

****

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)