Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientlighet

Vi talar om kampen mot främlingsfientlighet, om arbetet för ett samhälle av mångfald i gemenskap, ett samhälle som orkar och vågar vara öppet, solidariskt och inkluderande, där jobb skapas, hela landet lever, utbildning ger framtidsutsikter, arbetsvillkoren är anständiga, unga vuxna kan flytta hemifrån, den sociala sammanhållningen står pall för kriser, välfärden fungerar, kulturlivet är brett, miljö och hållbarhet står i centrum och nya företag växer fram och skapar det välstånd alla politiska ambitioner förutsätter.

Söker man frontlinjen i den kampen och det arbetet, måste man börja med att titta någon annanstans än i stora motdemonstrationer utanför ett möte där Jimmie Åkesson håller tal, någon annanstans än i Facebook-uppropen algoritmerna älskar, någon annanstans än i indignerade ledartexter och pliktskyldigt förfärade miner vid lunchen.

Fronten, den svåraste, minst glamorösa och mest otacksamma, i kampen mot främlingsfientligheten och dess politiska företrädare, hålls ofta av ganska okända politiker i lokala nämnder och fullmäktigen runt om i landet, i landsting och i riksdagskorridorer.

Alla de som ska få budgetar att gå ihop även när det kärvar. Samtidigt som de vet hur helt avgörande det är att skolorna fungerar, bostäder finns, vården är tillgänglig och håller kvalitet, vägarna är farbara, kulturlivet får resurser, företagen har rimliga förutsättningar, trygghet upprätthålls på gatorna och stadsmiljöer hålls levande.

Det är det där arbetet, timmarna av engagemang på kvällar och helger, som ingen kommer att tacka dem för och som inte kan utvärderas förrän många år senare, men där grunden ytterst läggs för det som vi andra diskuterar högljutt och tvärsäkert.

Rämnar den fronten, misslyckas det praktiska, konkreta politiska arbetet, som har väldigt lite med Sd att göra, då blir det mesta annat omöjligt.

Värnet mot destruktiva politiska stämningar och opinioner upprätthålls också ofta av småföretagare och fackföreningsklubbar som, under ytan på inbördes tuppfäktning och ordväxlingar, för det mesta tillsammans strävar på i jobbiga tider för att hålla lokala näringsliv, kapital, investeringar och arbetsmiljöer kvar på orten, som en kraft för den regionala utvecklingen. Det är, må det låta patetiskt, en stafettpinne mellan generationerna i en bygd.

Nu vet vi att politiker otaliga gånger misslyckas att förverkliga vad de lovar, fattar ogenomtänkta beslut, gör felbedömningar, lämnar små kommuner i sticket, faller till föga för särintressen eller väljer enkla lösningar som skickar problemen vidare till efterträdarna. Det finns ingen anledning att spara på protesterna inför sådant.

Och lokala företagare och fackföreningar är nästan aldrig några änglar, utan har många andra drivkrafter som ibland kan gå i motsatta riktningar. Maktanalyser och maktkritik, granskning och ifrågasättande, är förutsättningen för all demokrati.

Men, med alla sina fel och fulheter, är det i de politiska besluten och vägvalen – från lokala nämnder och uppåt – som det viktigaste arbetet mot främlingsfientlighet utförs, eller försummas.

Det skulle inte skada om vi som är högljudda i debatten, men inte har något beslutsansvar, ibland gav en eloge till det pissiga jobb politiker, företagare och fackföreningar står inför i en allvarlig tid, när grunden för den öppna, liberala demokratin och det marknadsekonomiska välfärdssamhället hotas och flosklerna om hur allt var bättre förr rasar in från många kanter.

För risken är annars att det kan gå rutin i hur indignationen uttrycks, att protester blir mer happenings än politik, att motkrafterna gör sig till en integrerad del av ritualer som nästan alltid gynnar de främlingsfientliga: when they go low, we freak out even more. Gå inte i den fällan, håll nivån.

Om vi menar allvar med vår oro inför den våg av rasism, hat av minoriteter och nationalism som tornar upp sig, bör vi framför allt börja koncentrera våra krafter i debatten på att diskutera de politiska frågor och reformbehov som är svåra och avgörande, just därför att den inte är självklara. Det vore ett sätt att minska den hypnotiska fixering som råder vid migrationsfrågor.

En mer sakorienterad, medvetet fördjupande och mindre effektsökande samhällsdebatt skulle också bidra till att bryta ner låsningarna som blockpolitiken skapat i riksdagen.

Det skulle öka förståelsen för behovet av nya samarbeten i mitten, som inte förvandlar främlingsfientlighet till regeringsunderlag, utan utgår från samhällsproblem inför vilken blockpolitiken står handfallen. Blockpolitiken har blivit sakfrågornas fiende, hämmar nästan alla partier och kommer att ge Sd möjlighet att diktera villkoren, indirekt och i värsta fall även direkt.

Att ägna sig åt dystra politiska sakfrågor och målkonflikter, uthålligt, utan enkla slagord, är tråkigt. Det ger inga snabba responser, får inte adrenalin att flöda och genererar färre ryggdunkar.

Men strategierna hittills i debatten, i medier och på sociala medier, har varit katastrofalt ineffektiva och verkningslösa.

Den långsiktigt viktigaste frontlinjen i kampen mot främlingsfientlighet lämnas ofta åt sitt öde. Ändå borde vi har lärt oss: det börjar och slutar med politikens vardag. Just där den känns som trögast, tristast och mest utdragen, blir den livsviktig.

***

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)