Sveriges omättliga behov av omvärldens beröm

Ledsen om jag stör i partyt, men det finns en ibland komisk självgodhet och självtillräcklighet i Sverige, som bärs upp även av dem som annars inte brukar bekänna sig till nationalistisk yra.

Upphetsningen i Sverige just nu över att ha blivit föremål för ett i den långa raden av ihopdiktade, förvirrade, otäcka uttalanden från Donald Trump är ätt att förstå, och de flesta svaren har varit genomtänkta.

Även uppspeltheten ter sig harmlös, med humoristisk touch.

Men det finns, under ytan på vissa reaktioner, också något som stör mig, och inte har ett dyft med Trump att göra.

För här är det inte bara berättigad vrede över Trump som fascistiskt anstruken president som kommer till uttryck – och precis som John McCain sa börjar diktaturer med att ge sig på den fria pressen.

Utan mitt uppe i alla skämt anas också en lättsårad nationell svensk stolthet, som försvårar vår egen samhällsdebatt. En självupptagenhet som hämmar diskussionerna om vår egen framtid, vår egen samlevnad, våra verkliga problem, alla våra olösta ekvationer kring ekonomi, välstånd, välfärd och sammanhållning. Alldeles likgiltigt den politiska katastrof Trump utgör.

***

Vi är, jag anser det, dåliga i Sverige på att ta till oss av kritik som kommer utifrån. Föreställningen att andra länder skulle ha något att lära Sverige, stöter vanligtvis på starkt motstånd, rakt över den politiska skalan.

Sverige som land har en fixering vid att få – om än aldrig så pliktskyldigt – beröm från omvärlden att lapa i sig.

Här finns en traditionell tro på de egna vägvalens förträfflighet, det egna samhällets överlägsenhet, de svenska systemens djupa solidaritet, våra idrottshjältars ärlighet, kulturlivets goda värderingar, den svenska utrikespolitikens moraliska helgjutenhet, de blågula entreprenörernas unika framgångar, det svenska musikundrets globala status, den svenska demokratins mognad, de svenska utbildningssystemens världsrykte.

Kanske kan man kalla det den svenska livslögnen.

Vi är bäst på allt från design till kräftfiske. Alla beundrar vår matlagning och våra sommarstugor. SVT:s barnprogram ligger decennier före resten av världen. Och kaffet som odlas i Sverige är så överlägset gott att det tar vi med på semestern.

Runt om i vårt avlånga land trängs de utländska delegationerna för att på område efter område få lära av oss.

Okej, jag ironiserar och är orättvis. Men sånt där gillar vi att höra.

Problemet är att den svenska självbilden är glad och käck bara fram tills att den ifrågasätts. För när myten om det enbart beundrade landet betvivlas, kommer andra sidor fram. En hårdhet i blicken, stressade försvarsreaktioner och instinkter som mer handlar om att värna självbilden, än att diskutera den.

Statsminister efter statsminister uppmanar oss att tala väl om Sverige, och är djupt bekymrade över minsta spricka i omvärldens syn på landet med alla svaren och de bästa lösningarna.

Det där syftar till att automatiskt misstänkliggöra många typer av makt- och samhällskritik. Inte bara den som kommer från extrema, aggressiva håll, utan också den som kommer med eftertanke, fakta, kunskap och viktiga, från normen avvikande erfarenheter.

Detta samtidigt som vi kanske inte alltid bemödar oss om utförligaste korrekthet och djup inläsning när vi ägnar oss åt svepande kritik av andra länders politiska liv.

***

Resultatet blir i värsta fall att vi skjuter upp grundläggande debatter in i det längsta, drar oss för att ifrågasätta politiska traditioner och blir sämre på att lyssna till invändningar. Oavsett vilka värderingar man utgår ifrån, och vilka mål man har, kan det inte ses som något eftersträvansvärt.

Den självöverskattning Sverige lider av står egentligen i strid med det vi borde ha lärt av folkrörelserna – oviljan att nöja sig med floskler från belåtna etablissemang, förmågan att tänka långsiktigt kring svåra reformprocesser.

Så även om protesterna mot Trumps groda, förgiftad av hans vanliga främlingsfientlighet, varit berättigade och delvis fantastiska, behöver vi inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt, bara för att den handlade om Sverige. Inte låta oss distraheras till indignation eller nationell yra. Risken är annars att vi tappar politiken, och de samhällsproblem som finns även i Sverige, ur sikte.

***

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)