Föraktet av det marknadsekonomiska välfärdssamhälle som liberalism och socialdemokrati skapat. Vreden mot globalisering och frihandel. Kraven på utträde ur EU. Varningarna för utländsk arbetskraft och utländska varor. Romantiseringen av hat och våldsretorik gentemot politiska motståndare. Drömmen om en ekonomisk politik bortom varje budgetdisciplin. Nostalgiska beskrivningar av en förlorad idyll som krossats av de moderna samhället.

Allt det där är gammal skåpmat, även till delar i svensk debatt. Liknande tongångar har funnit stöd i olika varianter hos flera politiska strömningar – och inflytelserika debattörer – under åren, men förblivit parlamentariska randfenomen när väljarna sagt sitt.

Det nya som skett på senare tid är att främlingsfientliga, nyauktoritära, nationalistiska krafter, som kombinerar ovanstående budskap med aggressioner mot flyktingar och minoriteter, börjat få ett sådant starkt stöd i opinionen att det öppna, liberala, demokratiska samhälle som trots allt länge burits upp av breda majoriteter, nu på allvar är hotat.

Liberale debattören Johan Norberg sade i Godmorgon Världen, P1, några ord till försvar av globaliseringen, som jag hoppas att många lyssnade till. Här ett kort utdrag:

”Människan har en längtan till det trygga, men hon är också en mobil varelse. Vi vill bryta upp, komma längre, se mer. Som professorn i turismvetenskap, Bengt Sahlberg, har konstaterat ligger det i våra gener. Så fort människor får en möjlighet så söker vi oss vidare efter bättre jaktmarker, nya kontakter och platser där man får mer lön för sin möda, och där det kostar mindre att tillfredsställa sina behov. Globalisering kallas det bara för att det blev möjligt för fler att göra så. Tekniska innovationer, från containerfartygen till fiberoptiken, minskade trösklarna att kommunicera, resa och handla över gränserna.”

Jag tror, och tycker mig ana, att många även inom vänstern efter Trumps triumf börjat reflektera kring en del av sina egna, tidigare slentrianmässiga, historielösa eländesbeskrivningar av globalisering och marknadsekonomiska välfärdssamhällen. och det av påstått raserade folkhemmet, och möjligen kan erkänna att inte all förljugen nostalgi var särskilt genomtänkt.

För nu rycker de fram, som menar allvar med sin antiliberalism. Valet av Donald Trump till USA:s president. Den auktoritära utvecklingen i både Polen och Ungern. Storbritanniens beslut att lämna det europeiska samarbetet. Framväxten av välorganiserade högerextrema rörelser som börjar nå parlamentariskt inflytande på flera håll i Europa. Regeringar i många länder som känner sig tvingade att anpassa retorik och beslut för att i förebyggande syfte blidka vad de – låt oss hoppas felaktigt – befarar är orubbliga främlingsfientliga väljarmajoriteter.

Det är mot den bakgrunden som bland annat vårens presidentval i Frankrike ska ses. Även om det fortfarande framstår som osannolikt att hon skulle kunna vinna en andra, avgörande omgång i presidentvalet – vågar få bedömare helt utesluta att Nationella frontens Marine Le Pen, som nu manar till strid mellan nationalism och globalism, ska bli Frankrikes nästa president.

Och det faktum att hon leder i opinionsmätningarna inför den första omgången av presidentvalet, tillsammans med erfarenheterna från Trumps seger i USA och resultatet i den brittiska folkomröstningen förra året, har gjort att debatten länge förts på hennes villkor.

Mönstret i Frankrike har delvis liknat det som präglat även debatten i Sverige: Den seriösa politiska mitten av liberalism och socialdemokrati har övergetts. Eller bara haft svaga, osäkra, vilsna företrädare. Istället har de flesta börjat utforma sina budskap och strategier för att på olika sätt försöka fånga upp den opinion som rört sig i nationalistisk, panikslagen och främlingsfientlig riktning.

Det talas mycket om hur Trump, Le Pen och sverigedemokraterna vinner de ideologiskt hemlösa, tystade opinioner som inte haft företrädare tidigare.

Men i takt med att deras politik i hög grad blivit verklighet på exempelvis migrationsområdet, och deras problembeskrivningar börjat dominera debatten, inte sällan med hjälp av socialdemokratiskt, liberalt eller konservativt styrda regeringar, har en annan hemlöshet i politiken uppstått:

Den hos alla som faktiskt tycker något så banalt som att det liberala, öppna, demokratiska samhället är i grunden gott och värt att värna.

Som tror att det är betydligt bättre rustat för att skapa gemensamt välstånd, förberedda för framtidens arbets- och bostadsmarknad, försvara mänskliga rättigheter, bekämpa terrorism och lösa andra svåra samhällsproblem – allt från bättre vård till starkare polis och försvar.

Som tycker att mångfald, migration och rörlighet gjort världen bättre, tryggare och mer rättfärdig, än någon sluten, missunnsam, navelskådande nationalism någonsin skulle kunna.

Som inte tycker att det var bättre förr. Som i europeiskt samarbete, ökad migration och internationella åtaganden ser civilisatoriska framsteg.

För oss har det blivit ont om politiska alternativ. Jag skrev förra sommaren i VK om hur jag tror att det var länge sedan så många engagerade människor kände sig lika hemlösa i det politiska landskapet som nu.

När politiker och debattörer under stressade hänvisningar till vissa uppmätta trender i opinionen – inte till valresultat, tunga organisationer, föreningar, näringsliv, forskningsinstitutioner eller andra annars så viktiga instanser – flyr hals över huvud från gamla principer och värderingar, går en viktig tilltro till hållning och principer i politiken förlorad.

En leda och trötthet inför politiken uppstår hos dem som brukat driva debatten framåt. Tidigare lojaliteter brister. Beredskapen till insatser för vardagsdemokratin hotar att minska.

Det som på lång sikt bygger upp ett samhälles politiska liv, debatt, värderingar och tillit över tid, går inte att fånga i kortsiktiga opinioner.

Hur människor reagerar som utifrån ideal lägger ner tid på ett långsiktigt, moget samhällsengagemang, i solidaritet med, respekt för och tilltro till andra, är något djupare och mer betydelsefullt, även för valresultat.

Ett problem i Sverige är att det just nu saknas trovärdiga, sammanhängande och villiga regeringsalternativ att stödja för dem som inte vill se en anpassning till främlingsfientlighetens världsbild och agenda. Blockpolitiken har havererat. De stora partiernas första försök att orientera sig har varit villrådiga. Nykonservativa debattörer kämpar för att avdramatisera Sd som regeringsunderlag, och få migrationsfrågan att överskugga alla andra.

Och den liberala mitten – med C, L, Mp och S – som reformdugligt, fullt tänkbart regeringsalternativ för 2020-talet, bortom alliansen, de rödgröna och blockpolitiken, fortsätter att vara tabu i nästan alla läger. Ledningarna tar avstånd från blotta tanken. Ingen vill ta risken att testa hur det skulle tas emot, hur det skulle kunna förändra opinionen. Ingen vågar tro att det går att begeistra med ett försvar av det liberala samhället genom andra samarbeten än blockpolitikens.

Kanske är det därför som de plötsliga framgångarna för den oberoende socialliberale kandidaten Emmanuel Macron inför franska presidentvalet är så hoppingivande.

Han har vägrat att bygga sin kampanj på yttre högerns eller yttre vänsterns retorik, utan istället stått upp för europeiskt samarbete, frihandel, ekonomiskt ansvarstagande och en socialliberal grundhållning. Och det visar sig finnas en längtan, inte minst bland yngre, efter just ett sådant budskap. För inte många har vågat pröva det på senare år.

Macron har inte vunnit ännu, är inte utan brister eller motsägelser, och står inte heller han helt fri från populism. Men hans kampanj visar att det går att väcka entusiasm och uppslutning även 2017 för en politik som tar strid med de värsta formerna av nationalism och antiliberalism.

När magikerduon, ärkeateisterna och skeptiska libertarianerna Penn & Teller – med ett dokumenterat ont öga till varje form av ”bullshit” – kommer upp på scenen i “Fool Us” för att följa ett korttrick på nära håll, och har bestämt sig för att inte bli lurade, tar de aldrig ögonen från hantverket.

De stirrar precis på den punkt som artisten vill få alla att glömma. Deras blickar följer händernas arbete, lekens läge, kanske var klöver tre skymtar förbi.

Så är det med dem som inte i första hand är där för att bli underhållna, utan direkt vill eller har i uppgift att förstå hur det ”gick till”, hur hen ”gjorde det”. De låter sig inte distraheras av snack och iscensättning, charm och gester. Vet instinktivt var fuffens väntar. Håller utkik efter det där ögonblicket som resten av publiken kommer att missa.

De som vill få dem att famla efter förklaringar – för det finns alltid en förklaring, det finns ingen tankeläsning, ingenting försvinner på riktigt, fysikens lagar gäller, allt är bara övning, möda och otroligt skickligt hantverk, vilket rätt utfört är den bästa illustration som finns av magi – måste bjuda på något alldeles nytt. Eller vara så eleganta med händerna inför öppen ridå att det bara är för omgivningen att buga.

***

”Trollerikonsten har sitt ursprung i gränslandet för människans strävan efter att förklara det hon inte kunde förstå”.

(Ur inledningen på Per Eklunds ”Trolleri som konst och kultur” från 2016.)

***

Penn Jillette (den store, som snackar hela tiden) har ofta förklarat hur han och Teller (den kortare, som aldrig pratar på scenen och som är den ursprunglige magikern av de två) ser på trolleri som underhållning och performance. De vill inte att åskådaren ska lämna föreställningen i tron att allt som hände var på riktigt, att något övernaturligt pågick. De vill stimulera publiken till eftertanke över numren, till reflektion om vad ett trick lär oss och varför det utfördes, och till insikt om situationens lager av vilseledning, handgrepp och underhållning.

De har i det avseendet bildat skola för senare scenmagiker i en utveckling där trollerikonsten följt några liknande spår som teaterkonsten under 1900-talet.

När magikern David Blaine i ett sammanhang genomförde tricket att fånga en kula i munnen, men presenterade det som ett på allvar farligt stunt, inte som ett ofarligt trolleritrick helt på låtsas, kom Penn Jillette – Penn & Teller har själva gjort kultricket ofta – med hård kritik.

Han kallade det för artistiskt och estetiskt fel att vilseleda publiken på det sättet. Så snart du, sade han i en intervju, går över till en händelse där du antingen kan bli skadad på riktigt, eller vill få människor att tro att du skulle ha kunnat bli skadad på riktigt, handlar det inte längre om konst, utan om ett slags ”gladiatoriskt spektakel som är moraliskt fel”.

Ett av Penn & Tellers mest tänkvärda, lågmälda nummer – hos dem kan det annars stänka blod – är småskaligt och naket: När de gör de klassiska grejen med bägarna och bollarna, men använder helt genomskinliga bägare, så att alla kan se vad som pågår.

Eller kan vi det?

För trots att tricket är totalt blottlagt, går det så snabbt, är det så skickligt genomfört och lyckas de med prat, kroppspråk och minspel lik förbannat leda publikens uppmärksamhet åt fel håll den där bråkdelen av en sekund som behövs i det avgörande ögonblicket. De visar precis hur allt går till, och lyckas ändå förbluffa publiken, få den att undra hur sjutton ett äpple plötsligt hamnade under en av bägarna.

I en tid när ord som postfaktisk, propaganda, lögner och faktaresistens anses känneteckna mycket av samhällsdebatten, är de genomskinliga bägarna en uppvisning i magi och transparens man kan fundera mycket på, tänka vidare kring och njuta av. Det hjälper till kritiskt tänkande, men förblir ändå underhållande. Det lär oss något viktigt om livet.

***

Mason: Dad, there’s no real magic in the world, right?

Dad: What do you mean?

Mason: You know, like elves and stuff. People just made that up.

Dad: Oh, I don’t know. I mean, what makes you think that elves are any more magical than something like a whale? Yoy know what I mean? What if I told you a story about how underneath the ocean, there was this giant sea mammal that used sonar and sang songs and it was so big that its heart was the size of a car and you could crawl through the arteries? I mean, you’d think that was pretty magical, right?

(Dialog ur filmen Boyhood, 2014)

***

Eller ta jonglörer. Hur bär de sig åt, hur hinner de med? När jonglören håller igång fem, kanske ännu fler, käglor, eldflammor eller bollar i luften samtidigt, ger det ett otroligt snabbt och fantastiskt intryck. Om du med barnets stora, nyfikna ögon försöker följa allting på en gång, kommer det att verka omöjligt att efterlikna.

Men att lära sig jonglera handlar om att inte stressas av helheten, utan låta varje boll rotera sin egen gilla gång, och samordna rörelserna metodiskt. Följ bara en av bollarna med blicken, och häpna över hur lugn och stillsam dess bana verkar. Den rasande snabba helheten består av lugna, metodiska moment.

***

I en epok av ständiga informationsflöden, högt debattempo och algoritmstyrda verklighetsbilder försöker många politiska propagandister få oss att titta åt fel håll i avgörande ögonblick, stressa upp oss över påhitt, drabbas av känslan att allt går för snabbt och överstiger vår förmåga att hantera. Det kan göra oss passivt upp- och undergivna, istället för självständigt, kritiskt tänkande.

Kultur och scenkonst, reflektioner kring vad det är vi ser, vad det är vi fascineras av, vad det är som får oss att häpna och undra, känns plötsligt viktigare för samhällsdebatten än på länge.

****************

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand om textarkiv.)