Trump, kolet och klimatet

Av , , Bli först att kommentera 0

Många varnade för det, när Donald Trump blev vald till USA:s president, att den största skada han skulle åstadkomma var på miljöområdet, i klimatpolitiken, för naturskyddet.

Det har redan visat sig vara berättigade farhågor. I veckan satte han sin namnteckning under det första, stora, fruktade angreppet på den gröna energiomställningen. Även om konkurrensen lär bli hård, är dekretet ”Energy Independence Executive Order” sannolikt ett av de mest ödesdigert ignoranta beslut Trump kommer att fatta. Och han gör det med resursstarka, hårdföra kol-, olje- och gasintressen i ryggen.

I korthet går den nya ordern ut på att avbryta nästan samtliga åtgärder som under Obama vidtogs för att inleda omställningen av amerikansk energiproduktion i förnyelsebar riktning.

Regler för att minska klimatpåverkande utsläpp ska avskaffas. Det ska åter bli möjligt att bryta kol på statlig mark. Initiativ om att förbereda det amerikanska samhället på klimatomställningen ska dras tillbaka. Överhuvudtaget ska klimathotet praktiken inte längre beaktas i den amerikanska energipolitiken.

Men de som ligger bakom dessa beslut, lobbat för dem, jublar över dem, som har finansierat hela den klimatförnekande mytbildningen bakom dem, hör förstås inte till de grupper som skulle tvingas leva med konsekvenserna av en inställd grön omställning.

Det är inte de som drabbas först eller in på bara kroppen, av dramatiska väderskiften, översvämningar, erosion och försörjningsproblem, ekologiska skador och sjukdomar. Istället blir det fattiga, sårbara länder långt från huvudkontoren som får slåss med följderna. Och kommande generationer.

Prioriteringar som rör produktion och resursanvändning i den rika världen får sina allvarligaste följder långt bortom de gränser – geografiskt och tidsmässigt – inom vilka beslutsfattarna lever och kan utkrävas ansvar. Så hoppas de att spåren från beslut till katastrof ska sopas igen av vind och år.

Klimatfrågans sekellånga framväxt har beskrivits ofta: Svante Arrhenius upptäckter om växthuseffekten på slutet av 1800-talet. Stockholmskonferenserna 1972 och 1979. Bildandet av FN:s klimatpanel IPCC 1988. FN:s konvention om klimatförändringarna i Rio de Janeiro 1992. Kyotoprotokollets antagande 1997. Sternrapporten 2006, som slog fast att det är ekonomiskt mer rationellt att agera för minskade utsläpp redan nu än att avvakta. FN:s klimatkonferenser i Köpenhamn 2009 och Paris 2015.

En svår, lång väg. Många bakslag. Men trots allt framsteg, trots allt en insikt om klimathotet som ödesfråga för oss alla.

Nu vill Trump, i enlighet med sina vallöften, börja trasa sönder det som uppnåtts. Det är inte bara miljöpolitiskt, utan också ekonomiskt dumdristigt. För som många påpekat, pågår ju den gröna omställningen för fullt, även av skäl som har med ekonomi och jobb att göra. I det förnyelsebara finns framtidsutsikterna. Där investeras det smart, forskas det och är innovationstakten hög. Klimatmedvetenhet är inte bara en överlevnadsfråga på lång sikt, utan också ekonomiskt rationellt nu. Kolbranschens nedgång började långt tidigare och har väldigt lite med skärpta miljöregler att göra.

Reaktionärerna i Washington ställer till mycket elände med sin ignorans. Trumps nya dekret är, som Alexandra Endres skriver i Die Zeit, ett svårt bakslag för den globala kampen mot klimatförändringarna. Men många andra krafter, även i USA, inom näringslivet och på regionala nivåer, drivs av större klarsyn, har satt fart och kommer inte att låta sig stoppas så lätt. Där finns hopp.

Som Rolf Edberg skrev i ”Spillran av ett moln” 1966:

”Naturen finns där, bortom våra gator och hus, närmare eller fjärmare. Vi är en del av den och kan inte slita oss loss ur dess helhet utan att något går i stycken.” Vi måste fortsatte han, med alla de modifikationer som vår civilisation nödvändiggör, ”återfinna något av det som motsvarar våra djupaste biologiska behov och i hörsamhet mot naturens lagar söker forma vår existens genom att samarbeta med den. Vi måste uppnå fred med krafterna på klotets yta för att kunna uppnå fred inom vår egen art.”

 

*************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Tre ögonblick, tre oneliners

Av , , Bli först att kommentera 3

ÖGONBLICK. Det finns oneliners som stannar kvar, lockar, ekar. Suveräna, karga, på ytan grovhuggna, men med flera lager, levererade i symboliska ögonblick, av modiga människor. Vecklar man ut dem, ser vad som finns inuti, kan de visa sig uttrycka en hel gärning eller hållning. Tre jag ofta tänker på:

***

1. ”You young things don’t know politics”

Eleanor Roosevelts lakoniska kommentar på telefon till presidentrådgivaren Harry Hopkins efter att hon på demokraternas konvent 1940 löst ett kritiskt läge för maken FDR och partiet, och fått delegaterna att kompromissa.

När det stod strid om nomineringen av Henry Wallace som vicepresidentkandidat, var det Eleanor Roosevelts berömda ”No ordinary time”-tal, där hon påminde om högre syften och viktigare prioriteringar än grälet för stunden, som räddade situationen. Långt senare, strax före sin död, skulle hon ge en nyvald president vid namn Kennedy, en liknande förmaning.

Hon åstadkom i sin roll som opinionsbildare, organisatör och reformivrare mer än de flesta presidenter.

***

2. ”Yes, lick ’em tomorrow, though”

Ulysses S Grant korthuggna svar under amerikanska inbördeskriget, och det fruktansvärda elände alla krig är, till William Tecumseh Sherman efter den för nordsidan svåra första dagen av slaget vid Shiloh, 6 april 1862. Som historikern Bruce Catton skildrat scenen mellan de två generalmajorerna, kom Sherman fram till Grant i lägret samma kväll, och sa ”Well, Grant, vi har haft en jävla dag, har vi inte?”

”Yes”, svarade Grant och puffade på sin cigarr som glimmade till i mörkret, ”yes, lick ’em tomorrow, though.”

Och så blev det, till ett förfärlig pris för alla sidor förstås.

***

3. ”Är du galen, människa, skall du släpa in mig i själva lejonkulan!”

Adolf Hedin var en socialliberal pionjär, folktribun, riksdagsledamot under 30 år i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och en av de viktigaste politikerna under perioden från ståndsriksdagens avskaffande och fram till det demokratiska genombrottet. Förebild för yngre liberaler och socialdemokrater.

Utbrottet ovan har skildrats av Hugo Hamilton, konservativ politiker och författare – i dag nog mest känd som dotterson till Erik Gustaf Geijer, morfar till Olof Lagercrant och mobror till Agnes von Krusentjerna – i dennes väldigt fina, läsvärda ”Hågkomster” (1928).

Där kallar han Hedin för sin tids bästa riksdagstalare, extremt påläst, med ”pondus, kläm och livlighet” och ord som, i den franska stil Hedin beundrade, kom som ”svärdshugg”. I replikväxlingar var han dock sämre, konstaterar Hamilton. Då kunde han inte kontrollera sitt heta temperament, utan blev ”ond och förgick sig”.

Med tiden insåg Hedin sin svaghet, och när han anade att det skulle bli tuffa replikskiften lämnade han ofta kammaren och ”gick ut i sammanbindningsbanan och rökte cigarr, tills det var över”, för att inte säga något som han skulle ångra.

Den här gången, under en debatt om härordningsförslaget i andra kammaren 1901, då varje röst kunde bli viktig, vädjade den åldrade, av värk och krämpor plågade Hedin till Hamilton att få slippa voteringen. ”Snälla, goda Hamilton, är du inte nu så säker på att det går, att jag kan få gå hem? Jag är så sjuk.”

Hamilton, som då fortfarande räknades till liberalerna, var osäker på röstläget, men försökte göra det bekvämt för Hedin under väntetiden. Han bäddade ner honom i en soffa i Första kammarens talmansrum, som stod tomt den kvällen. ”Jag”, minns Hamilton, ”pysslade om honom så gott jag förmådde. Han var mycket tacksam, men då jag skulle gå, frågade han var han befunne sig. Det var alldeles nermörkt, så han hade ej märkt vart vi gått. Jag sade honom, att han låg på Christian Lundebergs soffa. Han for upp som ett skott. ”Är du galen, människa”, ropade han, ”skall du släpa in mig i själva lejonkulan!” Och så stapplade han ursinnig tillbaka till sin plats i kammaren.”

Att vila på soffan tillhörande hårt konservative Lundeberg, vice talman i första kammaren, var t.o.m. för en utmattad, däckad Hedin otänkbart. Kanske överdrivet stingslig och lynnig, men alltid oberoende, aldrig likgiltig.

***

Epilog: Erfarenhet och förmågan att hitta ord som samlar människor kring rätt prioriteringar i kritiska lägen. Modet att fullfölja en strategi och bevara kylan även efter nederlag. Kraften att behålla ett engagemang upp i åren, att inte sluta känna och kämpa. Orädda, kantiga människor, och inspirerande.

 

******************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Öka stödet till demokratirörelsen i Belarus

Av , , Bli först att kommentera 1

Dödsstraff, riggade val, tortyr som förhörsmetod, misshandel och förföljelse av demonstranter och regimkritiker, fängelsestraff för oppositionspolitiker, personkult i gammal kommuniststil kring auktoritäre ledaren Lukasjenko – diktaturen i Belarus (Vitryssland) har länge varit en av de politiska tragedierna i Sveriges närområde.

Ändå är protesterna i svensk politik och debatt, jämfört med mycket annat som får blod och indignation att koka på nät och torg, förhållandevis få och dämpade. Det är som angick det oss inte mer än lagom.

De breda manifestationerna uteblir. De kändisstarka uppropen ägnas annat. Stödet till de plågade och tystade, i medier, kultur och politik, kommer i huvudsak från organisationer och aktörer som jobbar speciellt med de frågorna, men förblir ljumt i den allmänna debatten.

Och omvärlden, EU och USA, ger inget intryck av djupare engagemang i frågan, protesterar när det krävs, men utan tyngd, allvar och laddning, utan känsla av angelägenhet och prioritet. Trots vissa sanktioner och diplomatiska markeringar har omvärlden snarare visat ett pliktskyldigt än ett fullödigt stöd till demokratirörelsen i Belarus.

Det är skamligt, varje gång, när en regims förtryck, förföljelser och övergrepp, tonas ned och möts med förströdda formaliteter. På samma sätt som det är skamligt när framväxande svältkatastrofer i världen förblir osedda tills det redan är för sent och katastrofbilderna ett faktum. Eller när begynnande inbördeskrig alla på plats, och alla kännare, varnar för kommer att leda till humanitära katastrofer utan motstycke ignoreras av omvärlden i åratal, för att sedan väcka upprördhet först när människor tvingas på flykt från våldet och nöden, och stör den trygga tystnaden med sina rop på hjälp.

Bara de senaste veckorna, inför och i samband med Frihetsdagen 25 mars, har vittnesmålen rasat in på nytt från huvudstaden Minsk om hur regimkritiska demonstranter, demokratiaktivister och människorättskämpar grips, hotas och trakasseras, hur journalister arresteras och manifestationer bryts upp med våld.

Protesterna som inleddes med kritik av den ekonomiska politiken har breddats och tilltagit i styrka. På det svarar diktaturen, som inte skyr några medel och inte accepterar något som hotar dess ställning, med våldsamma ingripanden.

I en rapport förra året visade Amnesty hur myndigheter i Belarus ”använder telefonnät som drivs av några av världens största telekomföretag för att kväva yttrandefrihet och oliktänkande, och ”hur en gränslös, dygnet-runt och okontrollerad övervakning har en försvagande effekt på icke-statligt organiserade aktivister (NGO:s), och hur den utsätter dem för en risk när de ägnar sig åt så grundläggande saker som att boka möten över telefon.”

Varför är upprördheten över diktaturen i Belarus så begränsad, år efter år, i en tid som annars inte kännetecknas av uteblivna reaktioner?

Kanske går det att se en parallell till det förhållandevis svaga allmänintresset för katastrofen i Ukraina.

”Är ni egentligen medvetna om att det finns 1,5 miljoner internflyktingar mitt i Europa”, frågade den tyska miljöpartisten Marieluise Beck, i en radiointervju häromdagen, när det fortsatt kritiska läget i Ukraina kom upp. De här människorna behöver oss verkligen, betonade hon. Den sociala situationen är ”dramatisk”. Ändå hör vi relativt lite om den i väst.

Ett gammalt mönster går igen.

Blicken österut är ofta försvarspolitiskt uppjagad, men inte lika ofta fylld av solidaritet med de människor som lider av förtryck och vanstyre där.

Det kan vara något att tänka på även när rapporterna kommer om att hundratals människor gripits i Moskva vid helgens regimkritiska demonstrationer där.

***

(Parentes, för den som är intresserad av tysk inrikespolitik: Beck är en av de grönas mest ansedda förbundsdagsledamöter i Tyskland, Hon är ansvarig för östeuropafrågor och djupt engagerad i sitt arbete för mänskliga rättigheter och demokratirörelser.

Men hon kommer inte att kandidera på nytt i höstens förbundsdagsval. Anledningen är ganska sorglig. Hon väcker med sin principfasta kritik mot Ryssland ont blod i de grönas vänsterradikala falang, som önskar sig ett samarbete med det relativt Putin-vänliga socialistpartiet Die Linke efter valet. Och partivänstern är stark i Becks delstat Bremen.

Därför meddelade hon förra året att hon inte vill utkämpa en ny nomineringsstrid inför 2017. Trots att hon väcker respekt i breda kretsar och sannolikt har stöd för sin hållning även hos majoriteten, potentiella gröna väljare, lämnar alltså en av de bästa ledamöterna tyska förbundsdagen till hösten.)

***

Stödet till demokratirörelsen i Belarus måste öka, och prioriteras. Vi får inte tiga om diktaturen och dess offer i vår närhet.

*************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Civilkurage och vuxenansvar – i ungdomsidrott och samhälle

Av , , Bli först att kommentera 5

Regelbundet – år efter år – kommer vittnesmål om hur föräldrar, ibland rentav tränare, beter sig som arslen i samband med ungdomsidrott. Ofta med otidigheter och verbala övergrepp riktade mot unga domare eller barn i motståndarlaget.

Vuxna människor med skyldighet att uppträda som förebilder, sätta normer och skydda de svaga, utsatta och osäkra från grupptryck och mobbing, ger sig hän åt aggressioner, utan självbehärskning och distans till situationen. Lever rövare och skapar obehagliga, hotfulla upplevelser där idrottens glädje och kamratskap borde vara en oantastlig utgångspunkt för allting.

Det är oacceptabelt varje gång och ska beivras, snabbt och med skärpa. Idrottsrörelsen – som på den punkten inte skiljer sig stort åt från kulturlivet, där det också finns ett förtiget mörkertal av övergrepp, maktmissbruk och intern mobbing (sfärer med extremt idealiserade självbilder, tenderar att betrakta kritik som majestätsbrott och är duktiga på att frysa ut potentiella visselblåsare) – måste kraftsamla i sina organisationer och på alla nivåer, så att konsekvenserna inte uteblir när nya fall avslöjas.

Men övertramp kommer alltid att ske även inom ungdomsidrotten. Att någon tappar koncepterna då och då är oundvikligt så länge människor samlas i intensiva, engagerade verksamheter.

De som tappar koncepterna gör det inte planerat och efter moget övervägande, utan i stunden. De kan en timme före match svara alla rätt på enkäten över gott uppförande, och ändå tas över av djävulen på axeln senare.

Vi får inte stanna med analys och indignation där. Hur ett problem hanteras och om en situation tillåts urarta, beror även på omgivningens uppträdande. Frågorna när det brister, det gäller livet i stort, måste därför också ställas till oss som står runt om.

För det riktigt oroväckande – precis som är fallet alldeles för ofta vid mobbing i skolor eller på arbetsplatser, när våld och trakasserier drabbar enskilda människor i det offentliga rummet – är hur omgivningen ofta förblir passiv, tittar bort, viker ner sig, väljer att reducera sig själv till ren betraktare. Eller möjligen till uppgiftslämnare i efterhand.

Ofta sker skandalerna inom ungdomsidrotten hos stora, välorganiserade, resursstarka sporter som ishockey, fotboll och innebandy. De som borde ha rutiner, goda utbildningsmöjligheter och lång erfarenhet. Ingen borde kunna få ledaransvar där, utan att förstå skillnaden mellan barnidrott och Champions League, mellan den lokala idrottsplatsen som en integrerande, livsviktig social miljö och de internationella arenorna med välbetalda, härdade proffsunderhållare.

Och föräldrar som återkommande vrålar på funktionärer och spelare under sina barns stapplande, lekfulla match, som vore en VM-final, borde snabbt få besked om var gränserna går. Att man inte skriker på domaren under en ungdomsmatch, att man inte hånar eller försöker knäcka barn som spelar i ett annat lag, att man gläds åt, stöttar och uppmuntrar allas prestationer – det borde vara instinkt ett.

Ändå får förbunden inte riktigt bukt med problemen. Ändå tvingas unga domare fortfarande utstå oacceptabla angrepp, hela matcher, utan att de skyldiga tillrättavisas på plats av alla andra vuxna som är där. Ändå dominerar ibland desperationen inför det enskilda resultatet över omtanken om den unga människans växt, mognad och självkänsla.

***

Jag vet inte om det är något som blivit värre på senare år, förmodligen inte. Men det är en brist som präglar många samhällsmiljöer: Rädslan för att kräva en gnutta grundläggande hyfs och hänsyn. Den passiva förväntan att någon ovanifrån, någon utsedd, ska gripa in med starka handen.

Allt som, i såna lägen, saknas, kan inte temadagas fram en enskild oktobersöndag. Inte stampas fram ur en kampanj. Inte beordras i form av hörsamhet via ett konformt kändisupprop. Inte organiseras med ordförandeklubba.

Självständigheten som krävs för en egen bedömning, ett eget ställningstagande i det lilla och konkreta, ett eget steg framåt. Civilkuraget att säga till när det räcker, när det är nog.

Orken att ta på sig det individuella ansvaret att stå på de utsattas, sårbaras, blottades sida. Instinkten att i avgörande ögonblick välja gesten av omtanke och fördragsamhet hellre än aggression och stamp.

Mödan att för en sekund svälja självupptagenheten och försöka se, försöka sätta sig in i en annan människas situation.

Att vi kan rabbla fina svar på en temadag säger inte nödvändigtvis så mycket om hur vi agerar i praktiken. Du kan komma med din samtids alla korrekta, solidariska, teoretiskt medvetna högtidsord, och ändå bete dig som ett drygt svin mot den levande människan mitt framför dig (ni som borde känna er träffade, har förmodligen ingen aning om det, vilket illustrerar problemet).

Ibland fungerar inövade värdeord och policyfloskler mer som ursäkter för att blunda i akuta lägen, och som svepskäl för att vänta på att någon annan ska kliva in och reda ut härvan, än som ett hjälp till ryggrad i stunden.

Det måste komma inifrån. Vågar jag använda ordet karaktär? Och när spärrarna släpper är det upp till oss alla, hela omgivningen, att visa kuraget och mognaden.

Att göra klart de gemensamma spelreglerna, hålla civilsamhället levande, hjälpa dem som fallerar att förstå gränserna och se gemenskapen. Att vara vuxna förebilder, och våga kräva det av andra, även när det är jobbigt.

Det är en ömsesidig fostran av varandra, i hyfs, vänlighet, inlevelseförmåga, omtanke och insikt om människorna runt omkring. Deras sårbarhet och styrka, deras existens och närhet, sida vid sida om oss i den vardag vi delar.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Trasslet i politiken en chans för dem som vågar reda ut det

Av , , Bli först att kommentera 0

Snacka om att vara bortglömd. Fredrik von Otter (1833-1910), milt konservativ och kompis med kung Oscar II, var betydligt mer framgångsrik som berest, erfaren sjömilitär, och betydligt mer inflytelserik som försvarspolitiker, med sex år som sjöfartsminister mellan 1874-1880, än som motvillig statsminister i slutet av sin karriär.

När han i september år 1900 blev utnämnd att leda en utpräglad ämbetsmannaregering av det slag som brukade tillkomma i oklara lägen, var von Otter redan 67 år gammal.

Även om han var respekterad bland kollegorna som duglig och påläst, tvivlade han själv på sin lämplighet för uppdraget och sin förmåga att efterträda en politisk räv som Erik Gustaf Boström (1842-1907).

Av det kan man dra slutsatsen att självinsikten hos den hygglige von Otter var större än hans strategiska kapacitet. En allmän värnpliktsreform genomfördes – ett vinddrag, ett vagt institutionellt minne, hittar sin väg genom åren från 1902 till 1917. Och beslut fattades om deklarationsplikt och en progressiv inkomstskatt. Men i övrigt var det trögt.

Inom mindre än två år var Boström tillbaka som regeringschef igen.

När Boström tvingades gå på nytt 1905, efter sammanlagt nästan tolv – för reformivrande krafter ofta frustrerande – år som statsminister, är vi redan framme vid unionskrisen, och bara ett halvår bort från Sveriges första liberala, partipolitiskt moderna, regering under Karl Staaff.

Där, ofta där, brukar man både känna och kunna motivera, att det svenska 1900-talet inleds på riktigt. Ackordet som slogs då, följdes av teman, melodier och kontraster vi fortfarande kan förhålla oss till. Före 1905, en annan tid. Fast det är förstås, som alltid, en godtycklig förenkling.

***

Den politiska historien är ett trassel. Vill man reda ut bara en sakfråga, ett förlopp, ett genombrott, måste man metodiskt går igenom hundratals konflikter, maktkamper, sakfrågor, händelser, intressen och rörelser som vindlar sig om varandra, hänger ihop, ringlar tidslager om tidslager.

Ibland visar det sig att viktiga garnändar leder till överraskande år och platser. Ibland när man drar i tråden till ett drama och märkesår, rycker det till nere i historien, i en tråkmåns och ett dammigt, undanskuffat år knapp någon längre minns ägt rum.

***

Av förra seklets svenska statsministrar är det nog bara Johan Ramstedt (1852-1935) som är mer okänd än Fredrik von Otter i dag. Hade det inte varit för friherrenamnet och ett par bekanta barnbarnsbarn hade inget plingat till hos någon när man nämner honom.

Och 1900-talets inledande år kan, om man fastnar med blicken vid tvåkammarriksdagen och regeringen, tävla om priset som ett par av de tråkigaste i Sveriges politiska historia. Ett väntrum medan de stora rörelserna och uppladdningarna ägde rum utanför r de beslutande församlingarna.

Ändå går det att argumentera för att våren 1902 och de sista månaderna av von Otters regeringsperiod, var ett skede där flera processer accelererade som sedan skulle prägla Sverige för decennier framåt.

Utlösande faktor var det torftiga, och för liberaler och socialdemokrater oacceptabla rösträttsförslag, som justitieminister Hjalmar Hammarsköld (farsa till Dag och senare folkrättsexpert, Sveriges statsminister under första världskriget och akademiledamot bland mycket annat) utarbetat och som von Otters regering lade fram våren 1902.

För att göra en lång historia kort gick förslaget ut på att rösträtt till riksdagen skulle ges för män utifrån samma principer som den dåvarande kommunala rösträtten – som var graderad och baserad på inkomst – och spetsas med dubbel rösträtt för gifta män och män över 40, och förstås ingen rösträtt för kvinnor.

I praktiken skulle utvidgningen av rösträtten bli mycket begränsad, och förslaget föll. Det som skulle bli en samlande kompromiss, och bromsa mer långtgående krav från radikala krafter, blev närapå en tändande gnista.

Redan tidigare hade socialdemokraterna och arbetarrörelsen diskuterat om, hur och när en politisk storstrejk – som inte gäller konflikter på arbetsmarknaden, utan används för politiska påtryckningar och därför är mer kontroversiell som metod – skulle kunna utlösas som ett led i kampen för allmän och lika rösträtt. 1901 hade principbeslut fattats i partiet som öppnade för den möjligheten, och en storstrejkskassa hade börjat samlas in

När rösträttsförslaget presenterades på vårvintern 1902 inkallades en extra partikongress där man bestämde att först inleda massdemonstrationer och sedan utlösa en organiserad storstrejk i samband med riksdagens debatt i maj. Kombinationen av införd värnplikt och utebliven rösträtt ansågs skandalös.

Några av demonstrationerna ledde till våldsamma polisinsatser som fick hård kritik för brutalitet även långt utanför arbetarrörelsens led.

Men strejken, som pågick i tre dagar mellan 15 och 17 maj och sammantaget omfattade runt 120 000 arbetare, kunde sedan i huvudsak genomföras lugnt och ordnat (i vissa fall med arbetsgivarnas stöd, när de hörde till rösträttsrörelsens sympatisörer, i ett par andra fall med tvister långt efteråt, när arbetsgivare vägrade arbetare att återvända till jobben).

Och även om den inte fick en direkt effekt på rösträttsfrågans lösning, demokratin skulle dröja nästan två decennier till och de breda sociala reformerna för trygghet och välfärd ännu längre, utgjorde storstrejken 1902 en demonstration av den framväxande, politiska arbetarrörelsens förmåga till organisation och disciplin.

Kata Dalström, som satt med i partiets storstrejksutskott, lär enligt Fredrik Ströms ”Kata Dalströms liv, öden och äventyr i kampen mot herremakten” (1930) ha sammanfattat stämningarna de dagarna som att ”de voro fyllda av en intensiv spänning, att de gåvo deltagarna ett intryck av en utomordentlig kraft och makt hos de djupa leden, att de verkade besjälande och upplyftande på ett nästan mystiskt sätt”.

Storstrejken 1902 kunde i det avseendet också ses som ett test, en generalrepetition, även inför kommande arbetsmarknadskonflikter.

Det gick att hålla samman, det gick att mobilisera. Arbetarklassen, skrev Knut Bäckström i sitt verk ”Arbetarrörelsen i Sverige” (1963), ”hade demonstrerat sin enighet och politiska mognad. Den hade visat sig tro på sin styrka, och tillströmningen till organisationerna tog större fart.”

Just de aspekterna fick, redan på hösten samma år, ett stort antal företagare att sluta sig samman till en egen nationell huvudorganisation med namnet Svenska Arbetsgivareföreningen, d.v.s SAF. Även Centrala arbetsgivareförbundet, som 1918 anslöts till SAF, bildades strax därefter.

Därmed var de första organisatoriska förutsättningarna på plats för den långa väg av små och stora konflikter – några utdragna med svåra sociala följder – och samtidigt återkommande förhandlingar om spelregler mellan parterna som decennier senare, 1938, skulle mogna till och mynna i Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen.

De första, trevande försöken att hjälpligt överbrygga de djupa motsättningarna kunde inte – varken verkstadsavtalet 1905 eller decemberkompromissen 1906, där kollektivavtalssystemet grundlades – förhindra storstrejken 1909. Och svensk arbetsmarknad förblev påtagligt konfliktfylld under 10-, 20- och 30-talet.

Men under de decennierna lärde sig både arbetsgivarna och arbetarrörelsen mycket om sig själva och varandra. Om sina möjligheter och gränser, om vad som gav resultat och vad som blev återvändsgränder. Även internt på båda sidor fördes hårda debatter om metoder och strategi, kompromisser och direktiv.

Professorn i ekonomisk historia, Christer Lundh har i forskarantologin ”Nya perspektiv på Saltsjöbadsavtalet” från 2009 (i kapitlet ”Lönekostnader och lönebildningens transaktionskostnader. Kollektivavtalssystemets utveckling i Sverige 1906-1956”) betecknat Saltsjöbadsavtalet som ”slutpunkten för trettio års finslipning av det regelverk som omgav kollektivavtalssystemet.”

Storstrejken 1902 - som reaktion på regeringen von Otters rösträttsförslag – visade sig alltså bli en viktig bakgrund och erfarenhet, en inledande kraftsamling, för kommande krav, strider, kompromisser och så småningom framsteg i formandet av det moderna Sverige.

***

Så där är det. När man börjar nysta nånstans i det epokgörande, rycker det till nere i diffusa 1902 och skeden som varit stenar som eldstål kunnat slås mot.

Rörelser, organisationer och aktörer som förändrar någonting på djupet och långsiktigt, är ofta de som tar sig tid att reda ut sin samtids trassel av problem, erfarenheter, dilemman och orättfärdigheter. De som gör konkreta ansatser. Väljer rätt strider, men är beredda att kämpa i avgörande lägen. Hittar klara, konstruktiva sätt att beskriva problem på, utifrån förhoppningar som annars är på väg att svikas.

Ur erfarenheten måste det varken komma en sliten kopia eller ett tomt papper.

**

I svensk politik 2017 finns det mycket som ser oerhört trassligt ut, låst och utnött.Gamla mönster och konfliktlinjer känns alltmer föråldrade. Lydigt inlärda floskler och fiendebilder ger inte längre samma vägledning.

Partier och intressen drar och sliter i olika trådar. Men inrikespolitikens hopplösa knut bara hårdnar. Där kamp vore på sin plats – inför nyauktoritära regimer och främlingsfientliga hot mot demokrati och mångfald – sprider sig eftergifter och anpassning. Där nya samarbeten borde testas – över blockgränser – består nedärvda låsningar.

För få vågar försöka reda upp det som tjorvat till sig. Och de som försöker hamnar i medial skugga.

Mål förväxlas med medel. Övergripande värderingar med detaljståndpunkter. Faktalägen med känsloyttringar. Substans med vad som går hem hos likasinnade på sociala medier. Verklighetens komplikationer med den egna navelns ludd. Lyhördhet för andras erfarenheter med rundgång i bubblan. Det som ger långsiktigt resultat med det som skjuter upp svåra frågor ett tag till.

Vi kan stirra hur länge vi vill på det parlamentariska läget och olika opinionsmätningar. Se staplar gå upp och ner, utse vinnare och förlorare och debattera nonsensfrågor.

Det har väldigt lite med politik och samhällsutveckling att göra.

De problem som väntar på nya reformer, lösningar, principiella ställningstaganden eller breda uppgörelser går inte att ta sig an med 1900-talets stelnade politiska formler, och inte utan 1900-talets erfarenheter av vad framsteg bygger på.

Migrationspolitiken och integrationspolitiken är bara i sin linda. Där kvarstår fortfarande både grundläggande ställningstaganden av principiell karaktär kring asylpolitik, solidaritet och humanitärt ansvar och pragmatiska överväganden om hur arbets- och bostadsmarknaderna ska fås att fungera för dem som är strukturellt missgynnade.

Socialförsäkringarna, välfärden, omsorgen och demografin är ett område som måste föras bortom vänster och höger, och befrias från återvändsgränder av det slag som vinstfrågan utgör.

Robotiseringen, jobben och lönerna, är en rysare som väntar runt hörnet.

Energiförsörjningen, transporterna och klimathotet – vilka prioriteringar för en omställning till det förnyelsebara vågar vi testa på riktigt, och var, för vilka?

Stad och land, globaliseringen och frihandeln, säkerhetspolitiken och försvaret, polisen, organisationen och resurserna, de mänskliga rättigheterna, konstens frihet och religionen, digitaliseringen, makten över den egna identiteten och integriteten.

På område efter område har gamla stereotyper, koalitioner,  blockgränser och regeringsalternativ tappat sitt förklaringsvärde.

På en del skulle man som liberal önska sig kraftsamling och kamp. Exempelvis ett glasklart nej till tanken på främlingsfientlighet som regeringsunderlag och ett otvetydigt försvar av mänskliga rättigheter mot varje regim, lära, tradition, sekt eller trossats som anser sig ha exklusiv rätt att förtrycka och diskriminera andra.

På andra skulle man vilja att det kom till samtal, breda förhandlingar och uppgörelser mellan i grunden demokratiska, frihetliga, ansvarstagande aktörer som alltför ofta står några centimeter ifrån varandra och vrålar okvädningar som skiljde dem en ravin åt, fast de till största delen förenas av ungefär samma uppfattningar om hur ett gott samhälle ser ut. Exempelvis det som har med välfärdssystem och arbetsmarknad, miljö och produktionsvillkor, företagande och företagsklimat, skatteväxlingar och investeringar, personalförsörjning inom skola, vård och omsorg och landsbygdens villkor att göra.

***

Återkommande läsare av ledarsidan vet att jag skulle vilja se såna samarbeten i skärningspunkten mellan liberaler, gröna och socialdemokrater. Och att jag inte ser något enda skäl för de övriga partierna att söka samarbete med främlingsfientliga krafter, att en regering bygd på sd-mandat inte löser något problem samtidigt som den skapar oräkneliga nya. Reformdugliga majoriteter måste, enligt mig, sökas någon annanstans.

Men var de kan hittas är en öppen och omstridd fråga, som borde diskuteras långt mer prestigelöst. För den svenska inrikespolitiken måste under alla omständigheter frigöras från nuvarande låsningar, och aktualiseras till de frågeställningar som kommer att dominera 2000-talet, långt bortom den tidigare blockpolitikens konfliktmönster.

Det kommer att kräva konfliktberedskap kring det mest grundläggande, en klarsyn om var inga eftergifter får göras.

Och en förmåga till kompromisser och samarbete på många, mindre dramatiska men lika fullt viktiga områden. En förmåga att förstå andras engagemang, sätta sig in i andras erfarenheter, besegra även sina egna fördomar och sin egen intolerans, inte tro sig ha tänkt färdigt jämt, inte fastna i tvärsäkerhet med ständiga taggar utåt.

***

Därför är det så viktigt att lära av historien. Både av kampen som bröt upp ett stillestånd och av kompromisserna som gjorde reformer och samliv möjligt. Historien inte som passiv upprepning, men som inspiration och lärdom. De som vågar börja trassla upp i tid, kommer att forma framtiden.

Och visst tänks det mycket och fritt. I arbetsgrupper och utredningar. Vid en forskardagar. I paussamtal i riksdagen, vid kommunfullmäktigen runt om i landet. I arbetsplatsers fikarum. I många såna sammanhang pågår öppna, sökande diskussioner.

Där nystas det systematiskt och tålmodigt i olika härvor, och plötsligt – för den som är där och lyssnar – känns det inte lika hopplöst längre. De är oerhört värdefulla, alla samtalen som räddas undan den sociala mediehysterin, försöken att karaktärsmörda först och läsa innantill sedan.

En kraftsamling pågår där ute, ett tankearbete brummar, ett allvar och en seriositet tar form, idéer gror, som går de ständigt mätande och grälande klasserna förbi, men som kommer att lägga grunden för nästa sekels strider och handslag.

Att utifrån en mångfald av erfarenheter och ett fast fundament av värderingar försöka föra samhället framåt – politiken blir inte mer spännande än så.

******

(Krönikan är också publicerad i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Samhällsdebattens tilltagande andnöd och sömnbrist

Av , , Bli först att kommentera 0

Samhällsdebatten lider av tilltagande andnöd och sömnbrist. Indignationen är konstant.

Det ska ånga om varje konflikt. Som gällde det liv och död, för eller mot, rätt eller fel, god eller ond, ängel eller svin, varenda minut, kring varenda detalj. Idealet för dagen är en kombination av omedelbarhet och entydighet. Du ska brinna, med eldens förmåga att sätta fyr på allt runt omkring och överhettningens likgiltighet inför vad som återstår efteråt.

Att ta lite extra tid på sig innan en åsikt formuleras. Att tänka efter, söka och pröva orden – läsa, hemska tanke, en bok som inte finns på topplistan eller anses som ”ett måste”. Att grunna på något i bakhuvudet, att fundera ett varv i stillhet och reflektion utan nervositet för att missa det framrusande debattåget. Att dela med sig av sina tankar till en vän i en personlig diskussion istället för att deklarera dem till alla som går att nå så snabbt som möjligt.

Sånt ses väl som ett socialt suspekt, nästan stört, beteende i dag. Mycket skadligt för karriären.

***

Att skriva brev krävde koncentration, och ofta räckte inte tiden till som hon ville, när gäster och sysslor tog över. Men när hon väl kunde gripa till bläckhornet och pennan skrev hon – står det i Ingrid Elams läsvärda, tankeväckande bok från 2004 ”Min obetydliga beundran. Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse” – sina brev på ”ljusblå eller krämfärgade dubbelark som sedan viks så att fjärde sidan bildar kuvert som lackas igen.”

Handstilen beskrivs som ”mycket liten, ibland försvinnande tunn. Till nästan alla brev skriver hon först kladd.”

Det är som inflytelserik konversatör och brevskrivare – en av 1800-talets betydelsefulla – i korrespondens med bland andra Esias Tegnér och Carl Gustaf von Brinkman, Martina von Schwerin (1789-1875) främst blivit ihågkommen.

Kanske är det något med hur debatten ser ut 2017, som gör att det känns befriande att läsa om henne.

Breven på den tiden, i det slags litterära korrespondens Martina von Schwerin ägnade sig åt, formulerades i full medvetenhet om att de skulle komma att läsas och citeras av fler än bara mottagarna.

Det halvoffentliga upplägget gjorde dem till en alldeles egen genre, som i viss mån påminner om dagens sociala medier när de är som bäst, men också påminner oss om vad som fattas hos dem när de är som sämst.

Elam, som frigör bilden av Martina von Schwerin som kulturpersonlighet och ställer henne i centrum där tidigare generationer betraktat henne enbart i relation till andra, manliga samtida, menar dock att det ur ett nutida perspektiv är som läsare Martina von Schwerin framstår som unik.

”Hon har alltjämt ”, noterar Elam ”den exklusiva läsarens självkänsla och betraktar sig själv som en viktig medskapare och läsandet som en aktiv handling i litteraturens tjänst. Hon vet att en intensiv och eftertänksam läsning inte bara kan förändra läsaren, utan även stimulera litteraturen till att spränga gränser. (…) Framför allt vågade hon tidigare än andra kvinnor vara ensam med sin bok. Hon hävdade rätten att läsa för sig själv, i dubbel mening: tyst och för sin egen skull. Det var en verkligt radikal hållning, även i en så revolutionär tid som hennes.”

***

2017 får man vandra allt längre bort från dagsdebattens centrum, från sofforna och snackisarna, för att hitta det som bildar, väcker tankar, ger perspektiv och inbjuder till samtal snarare än invektiv.

Det gör att alltfler börjar känna vämjelse inför vad fixeringen vid, jakten på, beroendet av minutsnabba reaktioner, omedelbar stimulans och maximal spridning på sociala medier gör med samhällsdebatten. Den paniska rädslan för att gå egna, tysta stigar när motorvägarna brusar och rasar.

Ur den oron växer en fascination inför gamla tiders kafékulturer och brevskrivande fram. Just därför att vi egentligen har formerna för moderna motsvarigheter, bättre, friare, mer inkluderande, i dag, men i stället ofta förvanskar och fördummar oss själva och varandra. Samtalen skräms bort, skräms undan.

Därför denna längtan efter diskussionerna som inte omedelbart stämplas. Tankarna som får tid att mogna. Orden som får växa fram, över veckor, månader, men ändå sprids och påverkar, ändå är närvarande, ändå flödar fram och tillbaka mellan människor som ger sig själva tid att förstå varandra bättre.

***************

(Krönikan är också publicerad i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

Av , , Bli först att kommentera 3

I måndagens Süddeutsche Zeitung räknade Barack Obamas tidigare rådgivare Charles A.Kupchan upp de centrala områden på vilka konflikt råder mellan USA:s president Donald Trump och Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Det handlar om synen på EU, Nato, invandring, handel, Ryssland, atomuppgörelsen med Iran och klimatpolitik.

Inga småpotäter.

Trump, skriver han, vill underminera den politiska mitten för att stärka sin populistiska bas medan Merkel vill konsolidera mitten för att neutralisera populisterna. ”Trump är impulsiv och högljudd. Merkel är lugn och stadig.” Han betecknar dem som ”eld och vatten”.

Och Washington Posts Ishaan Tharoor skriver att mötet mellan de båda är en krock mellan två geopolitiska poler och personligheter: ”Trump, the maverick, shoot-from-the-hip outsider and Merkel, the bookish, calm and experienced policy wonk.”

***
(Flashback, ur en krönika 12 september 2009:

”…det är lätt att underskatta Tysklands nuvarande förbundskansler. Men när hon är som bäst kan Angela Merkels politiska strategi påminna om Kurre Hamrins berömda 3-1-mål mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958.  Ofta liknar hennes ledarskap bara en långsam, trulig, lallande promenad längs sidlinjen, som hade domaren redan blåst av matchen, eller som vore hon en avbytare som råkat förvirra sig in på planen med en reservboll.

Det ser avvaktande ut, nästan likgiltigt, när hon småputtar bollen planlöst framför sig till omgivningens frustration. Tills motståndarna förivrar sig och försöker ta den ifrån henne vill säga. Då kan det hända saker. En snabb rusch och ett par finter senare så ligger bollen plötsligt i mål, utan att någon riktigt förstår vad som hände.”)

***

Donald Trump är den sjätte amerikanske president Angela Merkel träffar personligen. Redan 1991, då hon som minister för kvinno- och ungdomsfrågor ingick i Helmut Kohls delegation vid ett statsbesök i USA, fick hon möta den avgångne och av Alzheimer drabbade Ronald Reagan.

Med George W Bush och Barack Obama, de två presidenter hon haft att göra med som förbundskansler, lyckades hon skapa ett fungerande samtalsklimat som stod pall även för konflikter. Men Trump i Vita Huset utgör hennes svåraste diplomatiska, transatlantiska prövning hittills. Och det samtidigt som hon är på väg in i en kampanj inför det tyska förbundsdagsvalet i höst.

Ska någon klara av den balansgången, så är det Merkel.

***

(Flashback, ur en krönika, 21 september 2013:

“Schröder, uppväxt i djup fattigdom och utan pappa, koketterade med sina dyra cigarrer. Prästdottern Merkel, medveten om att cigarrgrejen inte var till fördel för Schröders framtoning när han presenterade impopulära social- och arbetsmarknadspolitiska reformer, koketterar hellre med sina potatissoppor och sina fotvandringar.

Det är aldrig en slump vad ledande politiker avslöjar från sina liv bakom kulisserna. Och Merkel har bevisat gång på gång att hon bakom en reserverad fasad är en av de mest mediestrategiskt medvetna och konsekventa politikerna i sin generation. Merkel lärde sig blixtsnabbt – utan att stoltsera med det utåt – vad som krävdes för att nå och behålla makt, i det återförenade Tyskland.”)

***

Det här är inget hjälteporträtt. Merkel har många brister. Hon drivs inte alltid av de bästa motiven, är utan tvivel en beslutsam, i avgörande lägen kylig maktmänniska och kan vara vindkänslig nog för att i tid anpassa sig till övergripande trender i debatt och samhällsutveckling.

Barrikaden är varken hennes politiska eller intellektuella hem. Och när hon som oppositionsledare föll för frestelsen att spela populist några år på det tidiga 2000-talet i sin kritik av den dåvarande rödgröna regeringen, gick det dåligt. Med bara en hårsmån lyckades hon bli kansler 2005.

Merkel blev efter det en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som i början av sin kanslertid nästan aldrig tog politiska risker för en övertygelse och som byggde sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon han anklagats för att söva anhängare, motståndare och medborgare, suga ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken.

Det har tidvis funnits fog för den kritiken.

***

(Flashback, ur en krönika 21 september 2013:

“Merkel förvaltar kompetent och sansat, men gestaltar föga; hon avpolitiserar det mesta hon rör vid. Hon är populär, omdömesgill, men sitter i viktiga frågor, och mot bättre vetande, passivt av tiden. Det finns ju en annan Merkel, djupt därinne – den med otåligheten, som vågar politisera, som vill någonting, som främjar debatt och alternativ. Men den Merkel vore ingen given valsegrare och glimtar därför fram alltför sällan.”)

***

Merkels bästa instinkt är att studera läget, överväga alternativ och fatta genomtänkta beslut som bygger på grundläggande värderingar, rättsprinciper, pragmatiska bedömningar om vad som är möjligt för stunden och strategier för att behålla makten.

Hon kommer aldrig att hålla talet som med retoriskt patos definierar en epok, vänder en opinion, avgör en fråga. Hon kommer aldrig att med sina bara händer och brutala påtryckningar försöka tvinga på världen något fundamentalt nytt. Hon får inte YouTube att glöda. Hon lockar inte sociala medier att löpa amok. Hennes anhängare är svala och kontrollerade.

Ideologisk iver och renlärighet gör henne skeptisk. Färgas omvärlden av destruktiva, reaktionära, extrema stämningar, kommer även utkanterna av Merkels politik efter en tid att byta nyanser. Krisar det i opinionsmätningarna får medarbetare och regeringsmedlemmar en aning friare tyglar att närma sig de missnöjda. Det är inte alltid ädelt.

***

(Flashback, ur en krönika 18 september 2016:

“Men hon, som så länge kritiserades för att vara helt principlös, har sedan flyktingfrågan hamnade i centrum och den brutala främlingsfientligheten inledde sin nya framryckning i Europa, blivit en av dem som in i det längsta försökt att bevara en grundläggande humanism och medmänsklighet i sina beslut, uttalanden och framträdanden. Merkel har visat sig ha mer av en ideologisk kärna än de flesta, när det verkligen börjat bränna till.

Framför allt i synen på Europas ansvar för flyktingar och asylsökande, har hon vägrat att förfalla till vindflöjeri och populism, även till priset av svåra förluster för hennes parti i viktiga delstatsval, och till priset av egna, fallande opinionssiffror. Inför det är det lätt att känna tacksamhet.”)

***

Ändå kommer vi, det är jag övertygad om, att sakna henne när hon är borta, utan att omedelbart kunna sammanfatta varför.

Även om hennes utmanare i tyska valet i höst, Martin Schulz från socialdemokratiska SPD – ett av Europas kompetentaste partier – också är en intellektuellt hederlig och klok politiker, som har goda förutsättningar att bli en skicklig regeringschef, är det något hos Merkel som just nu, våren 2017, skulle fattas oss svårt om det försvann.

Kanske kommer vi först i efterhand att se och uppskatta vilken välsignelse det var att åtminstone en av världens mäktiga de här åren konsekvent uppträdde med eftertanke, förnuft, fördomsfrihet, intellektuell disciplin och ärlighet om fakta som grundhållning.

Med korrekt, omtänksam och lågmäld vänlighet mot andra. Och med tålamod och självövervinnelse inför den långa raden av gapigheter, otidigheter och aggressiva poser som dominerat en adrenalinstinn internationell scen de senaste åren.

Att det fanns en som kunde konsten att skruva ner volymen så att fler argument går att uppfatta samtidigt, när andra i rummet slåss om att höja volymen ytterligare i hopp om att bara deras röster ska höras till slut.

Letar vi efter kombinationen av ödmjukhet, samtalston och professionalism i samtidens världspolitik, söker sig blicken till Angela Merkel.

Inte för att hon är någon hjälte, utan kanske för att hon konsekvent undviker frestelsen att uppträda eller framställa sig själv som just en hjälte.

***

(Flashback, ur en krönika, 28 september 2012:

“Steinbrück mot Merkel, fortsätter Thorsten Denkler, är två motsatser som möts, kravall mot kontroll, rock ´n’ Roll mot saklighet, en vass tunga mot verbal monotoni. Nja, det stämmer vid en första anblick, men under ytan skiljer de sig mindre åt och rör sig trots allt inom samma genre. Jämförelsen borde snarare vara att det är Beethovens lätt teatraliska femma som möter Bachs mycket vältempererade klaver.”)

***

För det är inte inbillade hjälteegon vår tids toppmöten lider brist på. Utan rationella, sansade politiker som läser på, är hederliga, tar sitt uppdrag på allvar utan att övertolka det, upprätthåller en grundsats av humanism, är tillräckligt taktiskt skickliga för att bli omvalda ett par gånger och undviker att med kortsiktig, feg populism ställa till med långsiktigt kaos och elände.

Merkel är ofta enerverande trög, tålmodig och kontrollerad, på ett i dessa dagar befriande och värdefullt sätt.

********************

Mer läsning på temat:

Överraskande utmanare för Angela Merkel

En tidigare krönika om Angela Merkel och klimatfrågan

 

(Krönikan är också publicerad i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Hoppingivande, trots allt, i Nederländerna

Av , , Bli först att kommentera 2

Ingenting kan tas ut i förskott, man ska aldrig övertolka och det går inte att slappna av. Men valresultatet i Nederländerna – med liberala och gröna framgångar, och ett oväntat svagt resultat för främlingsfientliga populisten Geert Wilders parti – bryter ett farligt mönster som vuxit fram det senaste året, och inger ett försiktigt hopp för resten av 2017.

Förhandlingarna om ett nytt regeringsunderlag i Nederländerna blir inte okomplicerade. Men de kommer att föras utifrån ett valresultat som gör en ansvarstagande koalition möjlig.

Lättnaden torde vara stor runt om i Europeiska Unionen över torsdagens utgång. Att det går att mobilisera stöd och engagemang även vid valurnorna mot åtminstone den värsta sortens nationalism och hets mot minoriteter.

Det ger förhoppningsvis en vägledning inför två andra, mycket betydelsefulla val som väntar senare under året.

De socialliberala utsikterna i Frankrike i presidentvalet är inte hopplösa med Emmanuel Macron. Och i Tyskland kommer kristdemokratiska CDU, socialdemokratiska SPD, De Gröna och liberala FDP alla med seriösa, omdömesgilla ledare till höstens förbundsdagsval.

Kanske blir det här ändå ett år när den balanserade, sansade politiska mitten i gränslanden mellan liberalism, socialdemokrati, anständig konservatism och gröna perspektiv börjar återhämta sig efter en tung period.

Med lite olika tyngdpunkter och segrare beroende på regionala förutsättningar, närhistorier och tidigare maktförhållanden. Men med valresultat som är odramatiskt förnuftiga och välavvägda. Som inte raserar och river sönder decennier av utveckling, utan realistiskt, ödmjukt, hyfsat konstruktivt och i sansade kompromisser gör oss frustrerade över tröga, alltför små och långsamma framsteg istället för att inge en dramatisk undergångskänsla.

Lite hopp, mitt i vaksamheten – en efterlängtad känsla att få bekräftad av siffror och valresultat.

***

(Texten har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Ögonblicket, Uppsala 4 april 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

Av , , Bli först att kommentera 3

Efteråt, berättas det, samlades de strejkande musikerna i Östmarks källare, skålade, och utbringade leverop, för yttrandefriheten. Så småningom, när flera av dem ställts inför rätta och fått sina straff, blev händelsen känd som ”Musikprocessen” i Uppsala. 

Det var på den tiden några takter ur Marseljäsen kunde räcka för skandal. Dramatiken utspelades sig ett av de sällsamma åren i Sveriges historia, halvvägs mellan kungamord och revolution, på våren 1800.

I början av april det året var det äntligen dags för konung Gustav IV Adolf, blivande Överste Gustafsson, att krönas. Huvudceremonin ägde rum i Norrköping. Men i samband med festligheterna anordnades också, i kungens frånvaro, ett arrangemang till hans ära på Uppsala universitet, med orationer och musik som traditionen bjöd.

Ansvarig för musiken skulle universitetets orkester vara. Den var dock i det skedet relativt illa skött och befann sig rentav, skriver historikern Göran B. Nilsson i sin bok ”Musikprocessen: och andra historiska processer” (1984), i ”upplösningstillstånd”.

För att få ihop tillräckligt med instrument frågade orkesterledningen frivilliga amatörer om de kunde ställa upp. Till de som fick hoppa in hörde några i gruppen kring den mot kungamakten oppositionellt sinnade (och violaspelande) docenten Gustaf A. Silverstolpe.

Han hade tidigare bl. a. varit värd för ett inflytelserikt litterärt sällskap, ett slags samtalsklubb, i Uppsala, med filosofen Benjamin Höijer som intellektuell vägledare. Där – i klubben som gått till historien som den så kallade ”Juntan” – pratade medlemmarna politik och filosofi, och drömde om frihetsreformer, framsteg och nya tider.

Silverstolpe, som också varit involverad i utgivandet av tidskrifter om konst och vetenskap, och senare i livet skulle bli riksdagsman, såg förmodligen nu sin chans att utnyttja tillfället.

Han rekommenderade därför den intet ont anande kapellmästaren Lars Fredrik Leyel att Frank Metzgers tonsättning av Bataille de Fleurus kunde vara ett lämpligt stycke att framföra.

Vad den politiskt sluge Silverstolpe var medveten om, men Leyel förmodligen inte hade koll på, var att det föreslagna verket inte bara handlade om den franska revolutionsarméns seger i slaget vid Fleurus i Belgien 1794, utan dessutom innehöll 16 takter ur den av kungamakten avskydda Marseljäsen.

Och som händelsen skildrades i ett nummer av Svensk musiktidning från 1912: ”Den godtrogne Leijel gick i fällan, och repetitionerna på stycket i fråga ägde rum. Men snart spreds ryktet om det med tanke på uppförandet vid en ärefest åt kungligheten mycket egendomliga valet af musikstycke”.

Att smyga in den franska revolutionshymnen vid en kungakröning år 1800, hade onekligen varit en djärvhet. När universitetets rektor fick nys om saken via ett tips, inskred han dock snabbt och förbjöd framförandet.

Istället beslöts det att orkestern skulle spela något ur en symfoni av Haydn till konungens ära. Så när musikerna kom till lokalen på morgonen för uppträdandet – med gruppen kring Silverstolpe laddade för att ge omgivningen en lektion i yttrandefrihet – låg till deras förvåning noter av Haydn utlagda.

Efter viss diskussion, och några nödlögner från kapellmästarens sida, vägrade Silverstolpe och hans åsiktsfränder att medverka om det ursprungliga stycket förbjöds. De lämnade därför tillställningen, och begav sig senare till nämnda Östmarks källare för förtäring och politisk manifestation.

Kvar för att ta hand om musiken blev bara orkesterledaren och ytterligare två eller tre personer, samtidigt som högtidsgästerna anlände. I desperation, sedan försök att i hast inkalla reservmusiker misslyckats, började de kvarvarande spela Haydn-stycket ändå.

Nilsson har rekonstruerat att det måste ha rört sig om ett allegro ur symfoni nr 63 i C-dur eller nr 71 i B-dur. Vi vet, skriver han, ”att kännarna stöttes av av att Akademiska kapellet saknade blåsare, ”i brist varav flera obehagliga pauser av flera takter nödvändigt måste avbryta musikens gång.”” Kort sagt: det hela blev, med den underbemannade orkestern, ett pinsamt fiasko.

Den juridiska processen inför professorskollegiet vid Uppsala universitet, mot Silverstolpe och de andra blev stort uppmärksammad.

Det slutade med att Silverstolpe själv blev förvisad från Uppsala universitet på livstid. Och en av hans vänner från Juntan som också varit bland musikanterna, docenten i romersk vältalighet och blivande biskopen Marcus Wallenberg – far till André Oscar Wallenberg, som långt senare grundade Stockholms Enskilda Bank – blev relegerad från universitetet på ett år.

Efter revolutionen 1809, rentvåddes Silverstolpe, och blev med tiden även rikshistoriograf och kyrkoherde.

En historiens ironi är att en av de unga brigadcheferna i franska armén vid slaget om Fleurus 1794, om vilket det kontroversiella stycket i Musikprocessen handlat, hette Jean Baptiste Bernadotte. Han kröntes 1818 till ny kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan. Ridåer går upp och ner.

Men då är vi redan inne i nästa epok, med andra strider för, och nya hot mot, yttrandefriheten i Sverige.

På ytan, och i återblickens jakt på det spektakulära, kan decennierna vid övergången från 1700-tal till 1800-tal te sig ganska händelselösa. En ofta bortglömd, översprungen, svårskildrad gråzon från Anckarströms pistol på maskeradbalen 1792 till Adlersparres västra armé utanför Stockholm 1809.

Men i skuggorna, på gårdarna, i salongerna, i samtalen på klubbar eller gator, i brev och utkast till skrifter, började mycket att sjuda och ta färg, puttra och stänka.

En begynnande liberalism, ett flämtande kulturliv, ett generationsskifte i litteraturen och vetenskapen. Ett nytt tryck, en ny politisk otålighet, byggdes upp under ytan. Hierarkier utmanades. problem formulerades utifrån nya värderingar.

Idéer och reformkrav mognade fram som väl fullföljda, efter hård kamp och många motgångar, skulle påverka landets politiska, kulturella och ekonomiska liv ett halvt sekel framåt, i vissa avseenden ända fram till det industriella, demokratiska och socialpolitiska genombrottet med nya klasser och motsättningar i samhället.

Även av de sällsamma åren i ett lands historia kan man lära mycket. Kanske lever vi själva i ett av dem.

 

*****************

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Bli först att kommentera

Hur länge kan en blockpolitik stinka från six feet under?

Av , , Bli först att kommentera 4

Det våras om sterbhuset, och oro kring grifterna ilar. När jag läser i tidningarna – att de ”rödgröna” fått så eller typ så mycket i senaste opinionsmätningen och ”alliansen” samlat si och somt i stöd, får jag lust att gnaga löst ett nagelband i mycket små, mycket långsamma tuggor till tonerna av John Cage.

Hur länge kan en riktigt dryg människa överleva i ett vakuum? Hur länge kan ett sprutat äpple behålla färgen? Hur länge kan en blockpolitik fortsätta stinka från six feet under?

Det finns inget rödgrönt alternativ.

Det finns ingen allians.

Det finns ingen borgerlighet.

Det finns inget rödgrönt alternativ.

Det finns ingen allians.

Det finns ingen borgerlighet.

Det finns inget rödgrönt alternativ.

Det finns ingen allians.

Det finns ingen borgerlighet.

Tugga, tugga nagelband.

***

Det är inte i politiken som i filmerna, att om kameran vilar tillräckligt länge på liket spärrar det plötsligt upp ögonen och skrämmer skiten ur alla. Det är inte så. Dött är dött. Huruvida det är luften eller själen som pyst ut, kan vi tvista om. Men pyst är pyst.

Du kan aldrig klippa samma Anders Borg två gånger.

Nya sakfrågor står i centrum, väljarna har övergett gamla mönster och partier har skiftat platser så ofta och triangulerat så konstant att vi alla blivit en aning gröna i ansiktet. Trots det hänvisas det ständigt till staplar och koalitioner som tappat all relevans och substans. Fantomsmärtor. Beställda pratminus fylls i slentrian. Man kopierar från månaden innan.

Fast en del var ju nonsens redan från början. Nostalgiska, svartvita floskler är debattens trygghetsknark, farligt för barnen. Är Fingal Olsson död, eller rör han på sig?

Branting talade en ganska vacker stockholmska, visste ni det, och valdes in i riksdagen på liberal lista? Kerstin Hesselgren kallade sig för frisinnad vilde.

Minnet ordnar och sorterar. Genom knastret anas Erlander mot Ohlin i Vasaparken. Och där rullar de, bilderna från Palme vs Fälldin i Scandinavium. Schyman var vänsterledare när Reinfeldt var ungmoderat. Nu vette fan vad man ska kalla dem.

Maria Wetterstrand är fortfarande ett av politikens stora ”what if?”. Och medborgare Schein tyckte att Palme borde nöja sig med att tala om socialdemokrati, utan att strula till det med socialism.

***

Några alternativa, en del smärtsamma, en del hoppingivande, tolkningar av senaste Demoskop:

* Fler tillfrågade stöder antingen M eller Sd, än S och Mp.

* S, Mp, C och L har tillsammans nästan egen majoritet.

* Centerpartiet har lyckat få till en fascinerande gruppkram på 12.1 procent mellan nyliberaler, socialliberaler, landsbygdskämpar och allmänt trendkänsliga. Den lär vara lättare att bevara i opposition och på Facebook, än i regeringsställning, men hör ändå till det mest intressanta just nu.

* Moderaterna har fått ett välförtjänt straff i opinionen för sina ambitioner att göra främlingsfientligheten till del av framtida regeringsunderlag.

* Partiliberalerna kramas för sig själva, och förstår inte vad det är som pågår där borta hos bönderna. Trots namnbytet till liberalerna rör sig liberala krafter som inte vill rädda en trött borgerlig chimär, utan söker ett parti som står fast vid hotade idéer och värderingar, snarare mer åt C:s håll.

* Att socialdemokraterna håller ställningarna beror på att man inte tog in V i regeringen och att man bytt till en hårdare linje i migrations-, försvars- och ordningsfrågor. Det S som får väljarstöd i dagens mätningar är inte ett rödgrönt, aktivistiskt S, utan ett pragmatiskt gråsosse-S, kanske lite vid sidan om medlemsmajoriteten. Gilla det eller klicka surgubbe, men låt oss vara ärliga om utgångsläget.

* C och L har tillsammans större stöd än Mp, V och Fi – om man är nyfiken på dragkampen i ena ändan av GAL-TAN-skalan.

* Stödet för regeringens nya asylpolitik är massivt. De få partier, och vi i debatten, som vill se den liberaliserad och mer human igen har inga utsikter i närtid att vinna majoritet för en sån linje, åtminstone inte i en debatt låst av blockpolitik.

* Miljöpartiet är mitt uppe i den kris som varje parti måste ta sig igenom när det går in och tar regeringsansvar, alltså gör sig relevant på riktigt, för första gången. Jag hoppas att en grön, frihetlig, av makt mogen och prövad, strömning överlever.

***

Det är svåröverblickbart, motsägelsefullt, krångligt. Mönster skiljer sig åt från fråga till fråga. Beröringspunkter mellan olika partier på ett område, saknas på nästa.

När ett partilandskap är så komplicerat, krävs mod att pröva nya konstellationer, utan att grundläggande värderingar sviks. Om man utgår från sakpolitik och ideologi, istället för det själlösa blockpolitiska spelet kring regeringsfrågan, ger begrepp som ”alliansen” och de ”rödgröna” nästan ingen vägledning alls.

Min övertygelse är att reformer för framtidens arbete, företagande och välfärd, omställning till en hållbar miljö- och tillväxtmodell och ett värn av solidaritet som grundhållning, inte en lyx att skjuta upp till goda tider, skulle få bättre förutsättningar om regeringsunderlag söktes över den gamla blockgränsen. Mellan idériktningar som möts i mitten.

Partier förskjuts, närmar sig varandra, skiljer på sig, upplöses – andra tillkommer. Samhällsutveckling, tillfälliga frågor, maktstrukturer, förändrade normer, ekonomiska förlopp, internationella faktorer – var tid har sina koalitioner. Var tid måste hitta sina kompromisser, sina ”hit, men inte längre”, sina regeringsläger och oppositionsbänkar.

Banne mig, det liknar sällan kärlek. Det är alltid tillfälligt. Men det finns alltid tillfällen.

Lillklockan klämtar till Storklockans dön.

 

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera