Hur länge kan en blockpolitik stinka från six feet under?

Det våras om sterbhuset, och oro kring grifterna ilar. När jag läser i tidningarna – att de ”rödgröna” fått så eller typ så mycket i senaste opinionsmätningen och ”alliansen” samlat si och somt i stöd, får jag lust att gnaga löst ett nagelband i mycket små, mycket långsamma tuggor till tonerna av John Cage.

Hur länge kan en riktigt dryg människa överleva i ett vakuum? Hur länge kan ett sprutat äpple behålla färgen? Hur länge kan en blockpolitik fortsätta stinka från six feet under?

Det finns inget rödgrönt alternativ.

Det finns ingen allians.

Det finns ingen borgerlighet.

Det finns inget rödgrönt alternativ.

Det finns ingen allians.

Det finns ingen borgerlighet.

Det finns inget rödgrönt alternativ.

Det finns ingen allians.

Det finns ingen borgerlighet.

Tugga, tugga nagelband.

***

Det är inte i politiken som i filmerna, att om kameran vilar tillräckligt länge på liket spärrar det plötsligt upp ögonen och skrämmer skiten ur alla. Det är inte så. Dött är dött. Huruvida det är luften eller själen som pyst ut, kan vi tvista om. Men pyst är pyst.

Du kan aldrig klippa samma Anders Borg två gånger.

Nya sakfrågor står i centrum, väljarna har övergett gamla mönster och partier har skiftat platser så ofta och triangulerat så konstant att vi alla blivit en aning gröna i ansiktet. Trots det hänvisas det ständigt till staplar och koalitioner som tappat all relevans och substans. Fantomsmärtor. Beställda pratminus fylls i slentrian. Man kopierar från månaden innan.

Fast en del var ju nonsens redan från början. Nostalgiska, svartvita floskler är debattens trygghetsknark, farligt för barnen. Är Fingal Olsson död, eller rör han på sig?

Branting talade en ganska vacker stockholmska, visste ni det, och valdes in i riksdagen på liberal lista? Kerstin Hesselgren kallade sig för frisinnad vilde.

Minnet ordnar och sorterar. Genom knastret anas Erlander mot Ohlin i Vasaparken. Och där rullar de, bilderna från Palme vs Fälldin i Scandinavium. Schyman var vänsterledare när Reinfeldt var ungmoderat. Nu vette fan vad man ska kalla dem.

Maria Wetterstrand är fortfarande ett av politikens stora ”what if?”. Och medborgare Schein tyckte att Palme borde nöja sig med att tala om socialdemokrati, utan att strula till det med socialism.

***

Några alternativa, en del smärtsamma, en del hoppingivande, tolkningar av senaste Demoskop:

* Fler tillfrågade stöder antingen M eller Sd, än S och Mp.

* S, Mp, C och L har tillsammans nästan egen majoritet.

* Centerpartiet har lyckat få till en fascinerande gruppkram på 12.1 procent mellan nyliberaler, socialliberaler, landsbygdskämpar och allmänt trendkänsliga. Den lär vara lättare att bevara i opposition och på Facebook, än i regeringsställning, men hör ändå till det mest intressanta just nu.

* Moderaterna har fått ett välförtjänt straff i opinionen för sina ambitioner att göra främlingsfientligheten till del av framtida regeringsunderlag.

* Partiliberalerna kramas för sig själva, och förstår inte vad det är som pågår där borta hos bönderna. Trots namnbytet till liberalerna rör sig liberala krafter som inte vill rädda en trött borgerlig chimär, utan söker ett parti som står fast vid hotade idéer och värderingar, snarare mer åt C:s håll.

* Att socialdemokraterna håller ställningarna beror på att man inte tog in V i regeringen och att man bytt till en hårdare linje i migrations-, försvars- och ordningsfrågor. Det S som får väljarstöd i dagens mätningar är inte ett rödgrönt, aktivistiskt S, utan ett pragmatiskt gråsosse-S, kanske lite vid sidan om medlemsmajoriteten. Gilla det eller klicka surgubbe, men låt oss vara ärliga om utgångsläget.

* C och L har tillsammans större stöd än Mp, V och Fi – om man är nyfiken på dragkampen i ena ändan av GAL-TAN-skalan.

* Stödet för regeringens nya asylpolitik är massivt. De få partier, och vi i debatten, som vill se den liberaliserad och mer human igen har inga utsikter i närtid att vinna majoritet för en sån linje, åtminstone inte i en debatt låst av blockpolitik.

* Miljöpartiet är mitt uppe i den kris som varje parti måste ta sig igenom när det går in och tar regeringsansvar, alltså gör sig relevant på riktigt, för första gången. Jag hoppas att en grön, frihetlig, av makt mogen och prövad, strömning överlever.

***

Det är svåröverblickbart, motsägelsefullt, krångligt. Mönster skiljer sig åt från fråga till fråga. Beröringspunkter mellan olika partier på ett område, saknas på nästa.

När ett partilandskap är så komplicerat, krävs mod att pröva nya konstellationer, utan att grundläggande värderingar sviks. Om man utgår från sakpolitik och ideologi, istället för det själlösa blockpolitiska spelet kring regeringsfrågan, ger begrepp som ”alliansen” och de ”rödgröna” nästan ingen vägledning alls.

Min övertygelse är att reformer för framtidens arbete, företagande och välfärd, omställning till en hållbar miljö- och tillväxtmodell och ett värn av solidaritet som grundhållning, inte en lyx att skjuta upp till goda tider, skulle få bättre förutsättningar om regeringsunderlag söktes över den gamla blockgränsen. Mellan idériktningar som möts i mitten.

Partier förskjuts, närmar sig varandra, skiljer på sig, upplöses – andra tillkommer. Samhällsutveckling, tillfälliga frågor, maktstrukturer, förändrade normer, ekonomiska förlopp, internationella faktorer – var tid har sina koalitioner. Var tid måste hitta sina kompromisser, sina ”hit, men inte längre”, sina regeringsläger och oppositionsbänkar.

Banne mig, det liknar sällan kärlek. Det är alltid tillfälligt. Men det finns alltid tillfällen.

Lillklockan klämtar till Storklockans dön.

 

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>