Hoppingivande, trots allt, i Nederländerna
Ingenting kan tas ut i förskott, man ska aldrig övertolka och det går inte att slappna av. Men valresultatet i Nederländerna – med liberala och gröna framgångar, och ett oväntat svagt resultat för främlingsfientliga populisten Geert Wilders parti – bryter ett farligt mönster som vuxit fram det senaste året, och inger ett försiktigt hopp för resten av 2017.
Förhandlingarna om ett nytt regeringsunderlag i Nederländerna blir inte okomplicerade. Men de kommer att föras utifrån ett valresultat som gör en ansvarstagande koalition möjlig.
Lättnaden torde vara stor runt om i Europeiska Unionen över torsdagens utgång. Att det går att mobilisera stöd och engagemang även vid valurnorna mot åtminstone den värsta sortens nationalism och hets mot minoriteter.
Det ger förhoppningsvis en vägledning inför två andra, mycket betydelsefulla val som väntar senare under året.
De socialliberala utsikterna i Frankrike i presidentvalet är inte hopplösa med Emmanuel Macron. Och i Tyskland kommer kristdemokratiska CDU, socialdemokratiska SPD, De Gröna och liberala FDP alla med seriösa, omdömesgilla ledare till höstens förbundsdagsval.
Kanske blir det här ändå ett år när den balanserade, sansade politiska mitten i gränslanden mellan liberalism, socialdemokrati, anständig konservatism och gröna perspektiv börjar återhämta sig efter en tung period.
Med lite olika tyngdpunkter och segrare beroende på regionala förutsättningar, närhistorier och tidigare maktförhållanden. Men med valresultat som är odramatiskt förnuftiga och välavvägda. Som inte raserar och river sönder decennier av utveckling, utan realistiskt, ödmjukt, hyfsat konstruktivt och i sansade kompromisser gör oss frustrerade över tröga, alltför små och långsamma framsteg istället för att inge en dramatisk undergångskänsla.
Lite hopp, mitt i vaksamheten – en efterlängtad känsla att få bekräftad av siffror och valresultat.
***
(Texten har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
