Ögonblicket, Uppsala 4 april 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…
Efteråt, berättas det, samlades de strejkande musikerna i Östmarks källare, skålade, och utbringade leverop, för yttrandefriheten. Så småningom, när flera av dem ställts inför rätta och fått sina straff, blev händelsen känd som ”Musikprocessen” i Uppsala.
Det var på den tiden några takter ur Marseljäsen kunde räcka för skandal. Dramatiken utspelades sig ett av de sällsamma åren i Sveriges historia, halvvägs mellan kungamord och revolution, på våren 1800.
I början av april det året var det äntligen dags för konung Gustav IV Adolf, blivande Överste Gustafsson, att krönas. Huvudceremonin ägde rum i Norrköping. Men i samband med festligheterna anordnades också, i kungens frånvaro, ett arrangemang till hans ära på Uppsala universitet, med orationer och musik som traditionen bjöd.
Ansvarig för musiken skulle universitetets orkester vara. Den var dock i det skedet relativt illa skött och befann sig rentav, skriver historikern Göran B. Nilsson i sin bok ”Musikprocessen: och andra historiska processer” (1984), i ”upplösningstillstånd”.
För att få ihop tillräckligt med instrument frågade orkesterledningen frivilliga amatörer om de kunde ställa upp. Till de som fick hoppa in hörde några i gruppen kring den mot kungamakten oppositionellt sinnade (och violaspelande) docenten Gustaf A. Silverstolpe.
Han hade tidigare bl. a. varit värd för ett inflytelserikt litterärt sällskap, ett slags samtalsklubb, i Uppsala, med filosofen Benjamin Höijer som intellektuell vägledare. Där – i klubben som gått till historien som den så kallade ”Juntan” – pratade medlemmarna politik och filosofi, och drömde om frihetsreformer, framsteg och nya tider.
Silverstolpe, som också varit involverad i utgivandet av tidskrifter om konst och vetenskap, och senare i livet skulle bli riksdagsman, såg förmodligen nu sin chans att utnyttja tillfället.
Han rekommenderade därför den intet ont anande kapellmästaren Lars Fredrik Leyel att Frank Metzgers tonsättning av Bataille de Fleurus kunde vara ett lämpligt stycke att framföra.
Vad den politiskt sluge Silverstolpe var medveten om, men Leyel förmodligen inte hade koll på, var att det föreslagna verket inte bara handlade om den franska revolutionsarméns seger i slaget vid Fleurus i Belgien 1794, utan dessutom innehöll 16 takter ur den av kungamakten avskydda Marseljäsen.
Och som händelsen skildrades i ett nummer av Svensk musiktidning från 1912: ”Den godtrogne Leijel gick i fällan, och repetitionerna på stycket i fråga ägde rum. Men snart spreds ryktet om det med tanke på uppförandet vid en ärefest åt kungligheten mycket egendomliga valet af musikstycke”.
Att smyga in den franska revolutionshymnen vid en kungakröning år 1800, hade onekligen varit en djärvhet. När universitetets rektor fick nys om saken via ett tips, inskred han dock snabbt och förbjöd framförandet.
Istället beslöts det att orkestern skulle spela något ur en symfoni av Haydn till konungens ära. Så när musikerna kom till lokalen på morgonen för uppträdandet – med gruppen kring Silverstolpe laddade för att ge omgivningen en lektion i yttrandefrihet – låg till deras förvåning noter av Haydn utlagda.
Efter viss diskussion, och några nödlögner från kapellmästarens sida, vägrade Silverstolpe och hans åsiktsfränder att medverka om det ursprungliga stycket förbjöds. De lämnade därför tillställningen, och begav sig senare till nämnda Östmarks källare för förtäring och politisk manifestation.
Kvar för att ta hand om musiken blev bara orkesterledaren och ytterligare två eller tre personer, samtidigt som högtidsgästerna anlände. I desperation, sedan försök att i hast inkalla reservmusiker misslyckats, började de kvarvarande spela Haydn-stycket ändå.
Nilsson har rekonstruerat att det måste ha rört sig om ett allegro ur symfoni nr 63 i C-dur eller nr 71 i B-dur. Vi vet, skriver han, ”att kännarna stöttes av av att Akademiska kapellet saknade blåsare, ”i brist varav flera obehagliga pauser av flera takter nödvändigt måste avbryta musikens gång.”” Kort sagt: det hela blev, med den underbemannade orkestern, ett pinsamt fiasko.
Den juridiska processen inför professorskollegiet vid Uppsala universitet, mot Silverstolpe och de andra blev stort uppmärksammad.
Det slutade med att Silverstolpe själv blev förvisad från Uppsala universitet på livstid. Och en av hans vänner från Juntan som också varit bland musikanterna, docenten i romersk vältalighet och blivande biskopen Marcus Wallenberg – far till André Oscar Wallenberg, som långt senare grundade Stockholms Enskilda Bank – blev relegerad från universitetet på ett år.
Efter revolutionen 1809, rentvåddes Silverstolpe, och blev med tiden även rikshistoriograf och kyrkoherde.
En historiens ironi är att en av de unga brigadcheferna i franska armén vid slaget om Fleurus 1794, om vilket det kontroversiella stycket i Musikprocessen handlat, hette Jean Baptiste Bernadotte. Han kröntes 1818 till ny kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan. Ridåer går upp och ner.
Men då är vi redan inne i nästa epok, med andra strider för, och nya hot mot, yttrandefriheten i Sverige.
På ytan, och i återblickens jakt på det spektakulära, kan decennierna vid övergången från 1700-tal till 1800-tal te sig ganska händelselösa. En ofta bortglömd, översprungen, svårskildrad gråzon från Anckarströms pistol på maskeradbalen 1792 till Adlersparres västra armé utanför Stockholm 1809.
Men i skuggorna, på gårdarna, i salongerna, i samtalen på klubbar eller gator, i brev och utkast till skrifter, började mycket att sjuda och ta färg, puttra och stänka.
En begynnande liberalism, ett flämtande kulturliv, ett generationsskifte i litteraturen och vetenskapen. Ett nytt tryck, en ny politisk otålighet, byggdes upp under ytan. Hierarkier utmanades. problem formulerades utifrån nya värderingar.
Idéer och reformkrav mognade fram som väl fullföljda, efter hård kamp och många motgångar, skulle påverka landets politiska, kulturella och ekonomiska liv ett halvt sekel framåt, i vissa avseenden ända fram till det industriella, demokratiska och socialpolitiska genombrottet med nya klasser och motsättningar i samhället.
Även av de sällsamma åren i ett lands historia kan man lära mycket. Kanske lever vi själva i ett av dem.
*****************
Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:
Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån
Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder
Nu prövas vår innersta människosyn på allvar
Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet
Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar
Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat
Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen
Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt
Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?
